Sidor

måndag 30 augusti 2010

Silverfiskar - naturens dammsugare

När jag var liten tillbringade jag en väldigt stor del av mina dagar med att bara titta på djur. Till mina absoluta favoriter hörde dykare, gråsuggor, krabbor och grodyngel. Inomhus var det silverfiskar (Lepisma saccharina) som fångade mitt intresse. Till min mors ljumma intresse brukade jag lägga ut sockerbitar bakom toalettstolen och under badkaret för att mata silverfiskarna. Fascinationen har aldrig riktigt släppt, men jag försöker låta bli att mata dem nu för tiden. Det fungerar, eftersom jag vet att de ändå kalasar på de hudbitar som jag lämnar efter mig (omedvetet).

Silverfiskar gillar att bo i vaskar och springa över toalettgolv i jakt på delikatesser som papper, damm och gammalt mjäll. Det kan vara svårt att tänka sig att silverfiskar trivts och frodats även utanför våra badrum men deras släkte Zygentoma har funnits sedan Devon, den geologiska tidsperiod då den första fisken utvecklade ben och gav sig upp på land. Vi snackar om en livsform som knappt har förändrats under 300 miljoner år. Uppenbarligen är silverfisken ett väldigt lyckat koncept och de kommer med största sannolikhet att överleva oss människor.

En annan grej som jag tycker är pretty awesome är att silverfiskar har en livslängd på 8 år, att jämföra med guldhamsterns 3 år. Sett ur ett rent ekonomisk perspektiv är silverfisken en betydligt vettigare investering än en hamster. Man får till exempel längre tid på sig att etablera en personlig relation till djuret i fråga och man behöver aldrig köpa någon särskild mat till det.

De silverfiskar som vi ser idag är mycket små djur, men under Devon (bland annat) existerade eurypteriderna (havsskorpioner). De är avlägsna släktingar till våra silverfiskar men var aningen större:


En eurypterid hade knappast nöjt sig med att mumsa på ens gamla hudflagor under badkaret. Det kan ni tänka på nästa gång ni äcklas av en silverfisk.

fredag 27 augusti 2010

Persecuted for wearing the beard

Det är märkligt vilken känslig fråga helt naturlig behåring faktiskt är. Det kanske inte är särskilt provocerande med skägg idag, medan håriga ben och armhålor på kvinnor fortfarande är något slags tabu, men sätter man sig in i skäggets historia har synen på ansiktshår växlat genom tiderna. Skägg har betraktats som bevis på visdom och mognad lika ofta som det har betraktats som något äckligt som måste tyglas. Högt uppsatta män har det ena århundradet haft långa, väl ompysslade skägg, och förbjudit bönderna från att ha ansiktshår för att nästa århundrade vara renrakade och förbjuda bönder från att raka sig. Vid flera olika tillfällen har skägg belagts med särskilda skatter och i Peter den stores Ryssland var man tvungen att betala för att få skägglicens som man sedan fick se till att bära med sig om man inte ville råka ut för hemskheter.

På Evergreen Cemetery i Leominster, Massachusetts finns den här gravstenen:

Krigsveteranen, slaktaren och transcendentalisten Joseph Palmer var den enda mannen som bar helskägg i Fichtburg, Massachusetts under 1830-talet. Palmers timing var usel för detta var en tid och plats där skägg ansågs vara något oerhört förkastligt. Palmer trakasserades. Folk kastade sten på honom och vandaliserade hans hem. Dessutom fick den djupt religiösa Palmer inte delta på gudstjänsterna.

En kväll överfölls Palmer av fyra män vars intentioner var att tvångsraka honom. Palmer försvarade sig själv så gott det gick men tog till slut fram sin kniv och högg två av de attackerande männen i benen. Palmer arresterades för "unprovoked assault". Av principskäl vägrade han att betala böterna och han sattes i fängelse. Även där motsatte han sig fångvaktarnas försök att tvångsraka honom. Arresteringen av Palmer gav upphov till en hel del kritik i tidningarna och det faktum att Palmer hade intellektuella homies som Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau var förmodligen en stor fördel.

Efter ett år i fängelse beslutades det att Palmer skulle släppas fri. Självklart slutade den bångstyrige Palmer inte att bråka bara för det. Han vägrade att lämna fängelset förrän han försäkrades om att det ansågs vara helt acceptabelt att ha skägg. Någon försäkran fick han aldrig och till slut bands han fast vid en stol och bars ut av vakterna mot sin vilja.

Joseph Palmer var för medborgarskäggsrörelsen vad Rosa Parks var för medborgarrättsrörelsen och hans enda brott var att inte sälla sig till skaran. Före sin död fick Palmer också se den första skäggige mannen tillträda den amerikanska presidentposten: Abraham Lincoln. Jag tror att Joseph Palmer strök handen över skägget och mumlade "my work here is done".

torsdag 26 augusti 2010

Det står förresten EJ REKLAM vid mitt brevinkast

Idag fick jag hem en liten reklambroschyr från Försvarsmakten™. Jag vet inte om alla får den eller om jag bara är hett eftertraktad efter min fenomenala insats i utbildningsreserven.

söndag 22 augusti 2010

Lysande materia

Tv-spelskritiken på den här bloggen har varit ganska negativ hittills. Ett skägg har givetvis rätt att vara lite kräset, men framför allt är många spel så oinspirerade och smaklösa, även de mest hyllade.

Som motvikt vill jag nu lyfta fram en av de helaste och finaste spelupplevelser jag haft. Osmos har varit ute i över ett år till PC/Steam, men släpptes till iPhone för några veckor sen, och frågan är om inte iPhone, eller ännu hellre iPad med sin stora skärm, är spelets bästa format. Att kunna styra kroppar genom att peta direkt på skärmen ger bara ytterligare en dimension åt spelets äventyr i massans och gravitationens tecken.

Det är oklart exakt vad man styr i Osmos. Jag vill tro att spelets titel är en blandning av engelskans osmosis - utjämning av halter i vätska - och cosmos. Kropparna i spelet är som små solar, gasjättar i mikroperspektiv, som sväljer upp varandra vid tillfällig beröring och blir större och större. Samtidigt är det lätt att associera till celler eller amöbor. Din egen kropp, den mote som du styr, lyser i klarblått, spräcklig som en manet, medan de andra skiftar dynamiskt mellan rött och ljusblått beroende på storleken. Allt som är mindre än dig kan du suga upp, och allt som är större dränerar vid kontakt. De första banorna i spelet går bara ut på att bli så stor som möjligt, ungefär som Katamari Damacy fast med materia istället för skräp.

Men Osmos har en annan orubblighet. I den här världen gäller karga fysiklagar - för att röra dig måste du också ge ifrån dig massa. Varje påtvingad rörelse kräver att du krymper, att en liten del av din kropp fasas iväg. Och alla solar är inte passiva. Det finns kroppar som repellerar eller attraherar materia, och det finns dessutom konkurrenter, aktiva, målsökande kroppar som du själv. Det är en värld där all materia påverkar varann, en katt-och-råtta-lek med massa och en ständig resurshantering. Ändå finns det ingen stress i spelet. Tiden går vid varje tillfälle att sakta ner eller snabba upp. Man kan planera sina kollisioner långt i förväg och sen spola fram för att se hur planerna sätts i verket. Under den mest hänförda halvtimme jag haft med ett tv-spel i år satt jag och manipulerade hur ett "svart hål" sög åt sig materia samtidigt som jag i slow-motion höll min kropp i omloppsbana.

Allt detta skulle kanske varit en...inte en torr fysiklektion, men ett betydligt mer intellektuellt spel om det inte var för presentationen. Osmos lyhörda samling av monoton och stämningsfull electronica (bland annat bidrar gamla Balloonfighter-favoriten Gas med ett spår) gör att spelet känns kallt, isolerat, värdigt. De sparsamma men intensiva ljuseffekterna förstärker intrycket av något som utspelar sig på universums kant.

Inte minst är banorna, om än kanske lite för få (jag är på den näst sista efter två dagars spel), kreativa, framför allt i det senare skedet, där man får sladda mellan parallella gravitationer och störta andra (himla)kroppar i fördärvet. Det är bara små lysande cirklar, men det känns så dramatiskt, som om det verkligen var stora kosmiska kollisioner som ägde rum. Jag har sprängt omkring hundratals fordon och byggnader i tv-spel utan att blinka, men i Osmos har den lilla materian tyngd och pondus. Det är materia som kräver din respekt.

Osmos finns att testa eller ladda ner till PC för 10 dollar här eller ännu hellre till iPhone/iPad för en billigare slant. Det är lätt att komma in i, meditativt och mäktigt. Det är ett litet stycke spelkonst som jag rekommenderar alla att testa.

Bristolskalan

Idag när jag som vanligt satt på min kammare och ryktade mitt skägg började jag fundera över vad diarré egentligen är. Är diarré namnet på konsistensen eller den okontrollerbara kvantiteten? Efter att ha läst på om ämnet kan jag konstatera att det är konsistensen som är den avgörande faktorn för om det ska kallas för diarré eller ej. Jag kom också under mina efterforskningar i kontakt med den så kallade Bristol Stool Scale eller Bristolskalan på svenska. Skalan utarbetades av ett forskarteam vid Bristols universitet och presenterades i Scandinavian Journal of Gastroenterology 1997. Skalans syfte är att fungera som ett hjälpmedel vid klassificering av de sju olika formerna av mänsklig avföring. Jag vet inte exakt varför men beroende på konsistensen kan man avläsa hur länge avföringen har vistats i tarmen och det kan man säkerligen dra en hel del slutsatser utifrån. Typ 3 och 4 räknas som "idealavföring".

Det här är, på allvar, resultatet av forskarteamets arbete:

Skriv ut, laminera och sätt upp på väggen, alla amatörgastroenterologer där ute!

Strøm

Strøm

Pantha Du Prince

Barbara Morgenstern

Four Tet

Mount Kimbie

lördag 21 augusti 2010

Historien upprepar sig

Konvergent evolution innebär att olika arter eller djurgrupper som inte är närmre besläktade med varandra utvecklar liknande genetiska eller morfologiska drag oberoende av varandra. Ett känt exempel är att både fåglar, insekter och fladdermöss har utvecklat vingar.

Mitt favoritexempel på konvergent evolution är ichthyosaurus som levde för nästan 200 miljoner år sedan. Ichtyosaurus påminner mycket om dagens delfiner (stjärtfenan är dock ställd på höjden som hos fiskar) men härstammade från reptiler som återvänt till vattnet på samma sätt som dagens marina däggdjur härstammar från däggdjur som någon gång för 50-60 miljoner år sedan återvände till vattnet och började att anpassa sig till ett liv där. Ichthyosaurus och dagens delfiner ska dessutom ha uppfyllt snarlika ekologiska funktioner vilket tyder på att de har hittat en väldigt framgångsrik nisch.

Kanske började ichthyosaurus sin evolutionära karriär som de dykande havsödlorna på Galapagos, som Darwin äcklat kallade för "imps of darkness".

fredag 20 augusti 2010

Idag kom posten bland annat med:

Kvällen är räddad! Nu ska jag bara bestämma mig för om jag ska titta på bilderna med min View-Master Modell C eller E.

onsdag 18 augusti 2010

Aspergers ÄR det nya indie

För ett par år sedan sa jag att aspergers var det nya indie. Jag hade planerat ett långt inlägg här men jag orkade inte riktigt sitta och skriva ned långa slutsatser om att aspergers är förhöjd indie-awkwardness, rabbla upp indie-filmer om aspergerspersoner (Mary and Max, Mozart and the Whale, Adam m.fl.) som kommit de senaste åren och summera dem, att The New York Times också var inne på aspergers-trenden för ganska exakt ett år sedan, att jag vill se om Wes Andersons filmer med aspergers i åtanke och så vidare. Jag tycker det är bevis nog att det till och med i Sverige snart släpps en indiefilm med Gustaf Skarsgård som aspergers-indie-söting. För söta är dagens aspergers-karaktärer (okej, kanske inte Mary and Max-Max men han faller egentligen lite utanför kategorin), de är inte som Toby i American Splendor.



"The more I learned about Asperger’s,” said Max Mayer, the writer and director of the romance, “Adam,” [...] “the better metaphor it felt like for the condition of all of us in terms of a desire for connection to other people."

Plötsligt har alla fått samma idé.

ST1

I kommentarsfältet till inlägget om Uno-X formulerades även en fråga om vad Uno-X:s nya ägares namn ST1 egentligen betyder. Som den ansvarsfulla infotainment-blogg detta är så har jag typ tagit reda på svaret.

från: Balloonfighter
till: kundservice@st1.se
datum:
17 augusti 2010 17:36
ämne: ST1 - vad betyder det?


Hej!

Vad betyder ert namn, ST1? Finns det en ordvits liknande den i Q8 som jag missar? Jag hoppas det!

Med vänliga hälsningar / Alex

från: kundservice@st1.se
till: Balloonfighter
datum:
18 augusti 2010 09:47
ämne: Svar från Kundservice ST1: ST1 - vad betyder det?


Hej Alex!

Tack för ditt mail!

St1 är vårt fullständiga namn, ingen förkortning. Vi ägs av det finska
energibolaget St1 Oy.

Ha en fortsatt bra dag!


MVH

Ingela


Det var så klart inget tillfredsställande svar från den svenska falangen med bristande insikter i finskt ordvitsande, men jag har en egen teori. Jag tror att ST1 bygger på samma ordvitsande som Q8 (Q-eight = Kuwait), fast på finska. Siffran ett på finska heter som vi alla vet yksi varför namnet utläses som Styksi, vilket jag helt sonika förmodar är någon form av böjning för ordet Styks. Styks översatt till svenska blir Styx, alltså floden som enligt grekisk mytologi utgjorde gränsen mellan livets och dödens riken. Ologiskt? Inte alls. ST1 arbetar här med uppenbara transportmetaforer. För att den döde skulle få passera över floden Styx (floder i sig är naturliga farleder) och komma till dödens riken skulle ett mynt placeras under den dödes tunga som betalning till färjkarlen Charon. Om betalningen inte gjordes förvisades den döde till ett slags limbo mellan liv och död. Budskapet är uppenbart och aningen hotfullt: för att ta sig från punkt A till B är man tvungen att betala för sitt drivmedel, annars fastnar man på till exempel ST1:s station på Görsjövägen 1 i Hagfors.

Teorin förklarar även denna reklamkampanj:

Nu återstår det bara att översätta teorin till finska via google translate och maila det finska huvudkontoret för verifiering.

tisdag 17 augusti 2010

Assassin's Creed 2

Det finns förstås mer än en anledning till att det kan vara svårt att ta Assassin's Creed 2 på allvar (ansiktsanimeringarna, den lite trötta storyn, sloppy kontroll unt so weiter) men den främsta anledningen sammanfattas bäst av Family Guy*:



* Ett av få Family Guy-avsnitt jag faktiskt tycker är rätt roligt.

Frågor från landsbygden

Varför hette bensinmackarna (vissa av dem, i alla fall) "Uno-X" förr i tiden? Det är ju ett helt löjligt namn men framför allt betyder det ju ingenting. Okej, "Shell" och "OK Q8" är kanske inte heller så betydelsebärande men de är åtminstone catchy och hyfsat moderna varumärken. Uno-X låter som huvudkaraktären i en norsk gladporrfilm. Var företaget kanske till och med norskt från början? Det skulle förklara den märkliga klangen, men vad betyder då krysset? X marks the spot för...tankning?

Till vänster: nedlagd Uno-X-mack med stänk av ångest.

måndag 16 augusti 2010

Spanarna i P1

Spanarna i P1 är mitt favoritradioprogram. Jessika Gedin, Göran Everdahl, Sissela Kyle och Per Naroskin levererar ständigt bra spaningar och även om övriga ibland har sina svackor så är det bara en person vars bidrag aldrig håller måttet: Jonas Hallberg.

Jag kan uppskatta Hallbergs närvaro eftersom han ställer frågor som ingen annan ställer och för att han är en bra källa till såväl komiskt gnabb som diskussioner. Hans egna spaningar däremot är oftast upprepningar om att postens service försämrats eller språkliga käpphästar som att folk säger interjuv och aschiff och inte intervju och affisch. Därtill tjatar han i varenda program om att de andra spanarna bör ta ställning för eller emot den trend som de rapporterar om. Bara genom att beklaga mig över det här känns det som att jag gör mig skyldig till samma gubbighet som Hallberg och det är i sig en spaning lika uttjatad som den om att folk säger egenkligen fast att det ju heter egentligen, men det var inte dit jag ville komma egenkligen.

Jag hade en tes om att Jonas Hallberg, som ju varit med i Spanarna sedan 1988, en gång i tiden hade varit bra, att han helt enkelt mjölkats på sina idéer och nu mest sitter kvar som något gammalt arvegods som ingen riktigt vågar göra sig av med. På Spanarnas hemsida finns ett arkiv som innehåller blandade avsnitt från hela programmets historia. Efter att ha lyssnat genom samtliga tillgängliga avsnitt kan jag fastslå att Jonas Hallberg faktiskt var aningen bättre förr, men att det gick fort utför. I förbifarten tycker jag att det kan vara värt att nämna en Hallbergsk spaning från 1988 där han, också i förbifarten, deklararerade att Öst- och Västtyskland snart skulle förenas och bli en mäktig aktör inom EG, men egentligen handlade spaningen om att tyskar skrattar åt sina egna skämt till skillnad från oss svenskar.

Min slutsats är att Jonas Hallbergs spaningar har varit dåliga i minst 15 år och att han dessförinnan inte varït så pass bra att han kan leva på forna meriter. Jag nominerar istället Johanna Koljonen eller Jonatan Unge som efterträdare.

Augusti månads viktigaste nyhet

söndag 15 augusti 2010

När världar kolliderar


Jag skrev en gång en universitetsuppsats om hur samplingar av "klassisk musik" användes i hiphop. Det var mest för att ha en anledning till att lyssna på hiphop under en kurs som egentligen handlade om wienklassicism. Då hade jag inte hört Busdriver gå fullständigt haywire över Rondo alla turca.

Amish-skägget

På många sätt avundas jag amish och deras förmåga att avstå från modern teknik. Om jag någon gång skulle få för mig att gå med i en sekt/religion så skulle amish ligga bra till. Om det inte vore för skäggen.


Liksom hos många andra religiösa grupperingar är skägg för amish ett tecken på ålder och visdom (sant) medan mustasch är no-no. Man får dock inte börja odla skägg förrän efter att man har gift sig. Jag har försökt forska i saken och utreda varför mustascher är förbjudna hos amish men enligt flera källor så vet inte ens amish själva varför lite överläppspynt betraktas som något vanhedrande. De ifrågasätter inte, de följer sina traditioner och de går miste om fantastiska helskägg. Andra påstår att mustascher historiskt sett har en koppling till militären, vilket inte passar pacifistiska amish.

Varför Freeway också kör på halsskägget är för mig oförståeligt.

Comte de Buffoon

Staffan Ulfstrands bok om Darwin fick den ganska pampiga titeln Darwins idé : den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag. Jag håller förstås med Ulfstrand, men bokens huvudperson hade kunnat vara någon helt annan.

Det är knappast sant att Darwins idé kom från ingenstans. Många anser till exempel att Alfred Russel Wallace som var samtida med Darwin hade en mer betydelsefull roll i teorierna om evolution än det blygsamma erkännande som senare har tillskrivits honom.

1766, nästan hundra år före publiceringen av Om arternas uppkomst (1859) skrev Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon så här:

Om vi medger att åsnan tillhör hästfamiljen, och är skild från hästen enbart på grund av att den avviker från den ursprungliga formen, så kan man lika väl säga att apan tillhör människans familj, att apan är en degenererad människa, att apan och människan har ett gemensamt ursprung; att alla familjer, bland växter såväl som djur, har kommit från en enda stam, och att alla djur är avkommor från ett enda djur, som med tiden, som ett resultat av utveckling eller degeneration, genererat alla andra arter av djur... då finns det inte längre några gränser för naturens kraft, och vi skulle inte ha fel i antagandet, att givet tillräcklig tid, har hon kunnat från en enda varelse härleda alla andra organiska varelser.

Bortsett från de diffusa idéerna om degeneration har Buffon faktiskt kärnfullt beskrivit hela den moderna synen på evolution. Buffon var dessutom en kritiker till Carl von Linnés allt för statiska indelning av naturen eftersom han ansåg att livsformer förändras med tiden och att individer är den enda riktigt relevanta indelningen, något som diskuteras än idag.

Varken tiden eller Buffon själv var riktigt mogen för de tankar om evolution som han nedtecknade i sin kammare i Paris. Kanske fattades Buffon bara balls av Darwins kaliber, den chutzpah som gjorde att Darwin stod ut och stod på sig trots alla smädelser. Efter att ha formulerat de tankar som citerats ovan skrev Buffon nämligen följande:

Men detta skulle inte på något sätt vara en rättvisande bild av naturen. Vi är garanterade... att det första paret av alla arter skapades fullt färdiga av Skaparens händer.

Buffon säckade ihop fullständigt på mållinjen och det dröjde nästan ett århundrade innan någon annan lanserade samma idé och framförallt - var tjurskallig nog att våga stå för den.

För att parafrasera Ice Cube: Never question the size of Darwins balls.

fredag 13 augusti 2010

Se och lär, Cormac

Saker "biopubliken" anser att The Road saknar:

Stiliserade 300-slagsmål
Filippinsk kampsport
Sminkade kvinnor
Bilar som sprängs
Katter som fräser som tigrar
Denzel Washington som Messias-figur
Övertydligt kristet budskap
Framtidsoptimism

Lösningen: The Book of Eli!
Betyg: -

torsdag 12 augusti 2010

Musiker att se-listan: 3. Anders Danman (cembalist, konceptualist)

För första gången i det här listprojektet kommer en musiker som man faktiskt kan se utan att behöva åka till typ Finland eller besöka high-brow-lokaler i London eller New York. Man kan till och med se honom både nära och snart. Den 24/10 spelar Anders Danman på Palaestra i Lund. Varför ska man se honom? För att han spelar Beatles-låtar. På cembalo. I fransk barockstil.

Jag har känt till grejen i rätt många månader men har fortfarande ingen bra helhetsuppfattning om hur det låter. Detta beror på att Danman lyckats göra sin musik svår att hitta på internet, en stark bedrift även för att vara konstmusiker. Den rätt daterade hemsidan hävdar att ljudklipp "kommer snart". På Spotify och iTunes är han helt frånvarande. På Youtube har han en (1) träff, en Allemande över Hey Jude. Den är i alla fall finstämd, och Danman är en så pass säker stilist att det är svårt att särskilja poptemat från barockornamenten.

Det är svårare att veta om musiken fungerar med snabba satser eller är lika kreativ i längden. Men oavsett vad blir jag så glad av tanken! Det är lite som att vilja läsa igenom hela "De välvilliga" bara för att de sju huvudkapitlen i boken är uppkallade efter satserna i en barocksvit. Det är bara ett så bra koncept, helt enkelt. Världskrigsintriger som dansmönster. Och, i det här fallet, klassisk popkultur som klassisk halvimprovisation.

Jag vet inte om Danman tänker i koncept eller om det här bara är en förlängning av hans karriär som improvisatör. Den franska barockstilen, som gjordes som snyggast av Rameau och Couperin, bygger mycket på tid, på dragningar, att känna ett sug mot nästa taktslag som sveper golvet under fötterna. Samtidigt finns det en frihet i utsmyckningarna som gör att nästan vilka toner som helst kan trollas fram i den där viktlösa mellantiden. Att applicera det här på kända, starka popteman känns som en jättefin blandning av musikaliskt innehåll.

Visst, Beatles kan kännas som ett trött val, ett säkert kort för 40-talisterna. Men det är ändå ett försök till cross-over där ingen av parterna behöver förlora värdighet. Och det är just såna koncept som framför allt konstmusiken behöver för att fortsätta kännas levande - möten med värdighet och kreativitet, inte svulstig orkester över fula tv-spelsteman.


Tidigare på listan:
2. Patricia Kopatchinskaja (violin)
1. Jeremy Denk (piano)

onsdag 11 augusti 2010

Nerd co-operation


Det glädjer mig att låtar jag gjorde för rätt många år sedan idag kan dyka upp i youtube-matlagningsprogram. Framtid'n alltså.

torsdag 5 augusti 2010

Några tankar om Super Mario Galaxy 2

- Det bär emot att skriva det här, men de amorösa hyllningarna var nog lite väl överdrivna...

- Super Mario-serien har bara blivit fulare ju bättre grafiken har blivit, och SMG2 är nog kronan på verket. Det skrivs inte så mycket om detta eftersom det inte påverkar viktigare saker som kontrollen eller bandesignen, men herregud, bossarna! De är som hämtade från den billigaste tyska barnkanalen, komplett med skelande mjukdjursögon, uppblåsta kinder och elakt flinande småbarnsmunnar. Starka kandidater till Smaklösast 2010 är även karaktären Lubba (nr 3 nedan) samt Mario-skeppet, där mustaschen blivit en grön rabatt och det sitter en warp-port i öronhålan.



- Spelet är för omständligt. SMG2 har i praktiken två hubvärldar, Marios rymdskepp och kartan där man når galaxerna. Det blir för många steg mellan varje stjärna man tar: hoppa tillbaka till kartan, välja galaxen, flyga dit. Särskilt eftersom de flesta platser nu bara hyser en eller två stjärnor och man måste flytta vidare hela tiden. I ett rollspel hade det varit en sak, men Mario bygger så mycket på flyt, och här vill jag kunna spola direkt till händelsernas centrum utan onödiga omvägar.

- SMG2 lyckas för det mesta med att vara svårt på ett väldigt bra sätt. Nintendo fegar inte, och slänger hellre in för många roterande plattformar än för få, vilket känns kul och höjer spelets livslängd. Det krävs nu nästan samma hopptajming som i de värsta 2D-banorna från seriens åttiotal. Kanske är det just svårighetsgraden som gjort SMG2 så hyllat, för det ger onekligen spelet en viss värdighet.

- Retrogrejen har varit tröttsam i för många år nu. Jag vill inte höra fler remixer på det klassiska Koji Kondo-temat, och vi behöver inte ständigt påminnas om all åttiotalsdesign. Jättestora pixelmariotapeter var kul för kanske tio år sen. Ibland finns det något avtändande i hur uppenbart självgod serien är, hur förälskad den är i sina egna ikoner.

- Helhetsintrycket är splittrat. Bitvis håller SMG2 högre tempo än föregångaren, bitvis blir det letargiskt, upprepar gamla banor, hemfaller åt dryga race eller för många samlaruppdrag. Men spelet kämpar också mot problem det inte rår över - det har släppts lite för många plattformsspel med Mario under de senaste åren. Det krävs mer för att en enskild titel ska utmärka sig. Och hela den här franchisen börjar bli överexponerad på gränsen till utfrätt.

söndag 1 augusti 2010

Allt som fattas är en informativ voice-over



Från mitt close encounter med abborren.