Vecka 47: Ve stínu ("In the shadow", Tjeckien 2012)

Vad är detta?
Tjeckisk noir-deckare från 2012 om en ensemble människor utan personligheter.

Varför?
Kombinationen av noir, Tjeckien, 1950-tal och övervakningssamhälle lät spännande och borde ha kunnat ge upphov till riktigt fint foto.

Kantorn kastar ur sig frågor:
1. Nämn tre karaktärer från andra filmer, spel, serier etc. som man hade kunnat kasta in i den här filmen för att göra den lite mer spännande.
Ralph Wiggum, betjänten James från Grevinnan och Betjänten, The Log Lady.

2. Vad är det mest dramatiska med päronbrandy?
Att det är som helt vanlig brandy, fast med det där lilla extra som gör det helt rimligt att tonsätta med extremt dramatisk orkestermusik.

3. Har du sett någon riktigt bra noir-film?
Räknas Kommissarie Palmun? Annars vet jag inte. Är inte noir lite töntigt? Vi kanske kan undersöka detta under... nästa år.

Kantorn blablablabla: 

"Vad kan en man vara beredd att offra i rättvisans namn?"
Detta är centralfrågan i "In the shadow", en mördande tråkig film där karaktärerna är så allvarliga och hemlighetsfulla att jag vill slå dem i ansiktet med en gädda. Vakna, filmen! Jag lyckas inte engagera mig hur hårt jag än försöker. Samtliga scener är hämtade ur Humphrey Bogarts patenterade slumpgenerator, där den sluge mannen med hatt säger något slugt till en annan slug man med en slug hatt, som i sin tur säger något hotfullt till en sträng polis som ser ut som en bulldog. Långa svarta skuggor faller över samtliga medverkande.

Problemen är många och filmen ger en gott om tid att fundera på allihop. Storyn har till exempel inget driv. Om man ville göra en genuin noir-thriller hade den åtminstone behövt vara lite spännande. Soundtracket är krystat dramatiskt hela tiden. Plattityder regnar över manuset. "Saker är inte alltid som de verkar" säger en av karaktärerna åtminstone tre gånger. Utseendet är märkligt okonstnärligt, varenda miljö ser ut som en livlös studio där alla ytor är polerade och rena.

I centrum för hela historien står Jarda, polismannen utan själ och motivation. Vad är det som driver honom? Varför gör han de saker han gör? Vilken musik gillar han att lyssna till? Ingen vet. Inga close-ups hjälper. Jarda är en småful storyleverantör som går runt mellan spegelblanka spårvagnar, vindlande trapphus och tomma gator och yttrar pliktskyldiga repliker. Ingen ska behöva följa med honom på den urtråkiga resan.

Balloonfighter blablablabla: 
In the shadow pissar på mina förväntningar (läs "Varför?"). Jag hade hoppats på en tät och paranoid noir-deckare i ett kommunistiskt övervakningssamhälle, men fick nöja mig med en ofokuserad historia om... ja, jag vet i fan. Jag hade också hoppats på ett snyggt foto i regniga och gråa östblockmiljöer men fick istället se fult belysta studiokulisser. De hade lika gärna kunnat vara gjorda i wellpapp.

Min teori om varför filmen heter som den gör är för att allt intressant som händer sker utanför bildrutan. Det händer trots allt en del spännande saker i In the shadow, eller kanske snarare i Tjeckien under tiden filmen utspelar sig, men filmen väljer att fokusera på det vardagliga och tråkiga istället. Det är lite som motsatsen till GTA5. I GTA5 kan spelaren växla mellan tre olika karaktärer. När det för tillfället är slut på uppdrag hos en karaktär så kan man växla till någon av de andra. På samma sätt fungerar det i In the shadow - fast tvärtom. Så fort man börjar hitta fragment av engagemang för en karaktär så väljer filmen genast att fokusera på något helt annat. När huvudpersonen Jardas fru blir misshandlad och hamnar i koma får vi istället se när Jarda handlar påskliljor. Och nej, det finns ingen dramaturgisk poäng i det upplägget. Regissören David Ondříček är bara slarvig och dum i huvudet.

Föreställ er att ni är på plats när Berlinmuren rivs, men står med ryggen till och missar allt. Så känns det att se In the shadow.

Bonusinfo: In the shadow vann 9 av 15 priser på den tjeckiska filmgalan. Jag tror att vi kan dra slutsatsen att Tjeckien inte är något bra filmland.

Statistik: 

Röd tråd: Vad för slags tråd? Sytråd eller koppartråd? Apropå koppar, jag älskar kaffe. Visste du att Brasilien producerar mest kaffe? Jag låg med en tjej från Brasilien en gång. Hon älskade gulliga hundvalpar. Jag gillar bara labradorer. Jag hade en labrador som hette Stefan, efter min morfar. Han var snickare. Just det, vad var det du frågade nu igen?
Östblocksstämning: 7%
Smuts: 4%
Karaktär: 3%
Nyskapande: 0%
Tonläge: Gravallvarligt

Vecka 46: The Secret of Kells ("Pojken med diamantkalsongerna", Irland 2009)

Vad är detta?
Tecknad film från 2009 om historien bakom Irlands nationalklenod "Book of Kells". Handlar även om att det är viktigt att rita och vara modig och sånt.

Varför?
Den tecknade stilen såg helt fantastisk ut!

Balloonfighter ringer en vän och frågar:

1. Vilket övernaturligt väsen hade du helst umgåtts med?
Kentaurer. Jag skulle bara bombardera dem med frågor om hur det är att vara häst.

2. På en skala mellan humla och regalskeppet Vasa - hur barnvänlig var den här filmen?
Ett större akterfartyg, får jag nog säga. Det blev rätt så mörkt mot slutet...

3. Vilken metod hade du valt för att hejda en invasion av vikingar?
Sitta och spela cembalo tills de blir frälsta av fransk barockmusik. Alternativt smitta dem med något lämpligt virus eller skadedjur som man själva gjort sig resistenta mot. Annars har jag hört att det funkar rätt bra att träna upp en armé att använda till självförsvar. 

Balloonfighter målar alla färger i en vind:

Alla känner väl till att keltiska biblar är sjukt snygga. The Secret of Kells handlar om ett av de mest kända verken och gör ett hedervärt försök att införliva den keltiska bibelestetiken i en modern animerad film. Bakgrunder och landskap är stundtals fantastiskt fina med sina klara färger och symmetriska mönster, men karaktärsdesignen skär sig ofta groteskt mot resten. Under ett antal sekvenser är filmen dock en fröjd att titta på.

The Secret of Kells imponerar knappast med sin handling och röstskådespeleriet känns nästan barnprograms-off. Kombinationen av superkristna munkar och irländsk skogsväsen känns inte heller helt rimlig. Ena sekunden föraktar munkarna hedniska väsen för att i nästan hänga med en älva som om det vore helt naturligt, för att i tredje sekunden säga åt älvan att "hallå det finns ju inte troll, det är bara hedningar som tror på sagoväsen!".

The Secret of Kells är rätt fin att titta på helt enkelt, men inte mycket mer än så. Jag saknar dessutom en dubbning på iriska!

Kantor Wilhelmsson tror han äger jorden som han står på: 
Jag hade höga förväntningar på The Secret of Kells - någonstans i området "en irländsk Princess Mononoke". Måste säga att jag blev lite besviken. Det visuella är förstås väldigt klipskt och klurigt och dekorativt och filmen har en uppsjö av bländande effekter, men tyvärr inte mycket till story. Jag förstod aldrig vad poängen med den där boken var, eller hur den skulle rädda samhället. Det kanske är underförstått om man är irländare och betraktar den som en dyrgrip.

Men framför allt är The Secret of Kells en film som lagt allt krut på sin presentation. När jag tittade på den fick jag ibland känslan av att navigera runt i en superintrikat websida i flash, med ugglor och möss som springer runt muspekaren och submenyer som kastar rödblå mosaik över footern. Vissa perspektivbyten är hisnande, som när huvudpersonen slåss mot en Tron-ål i ett abstrakt mörker. Men karaktärerna blir aldrig lika tredimensionella, vilket gör utseendet lite tröttsamt efter ett tag. Sluta ornamentera varje minsta grej och ge mig ett spännande innehåll istället.

Imorgon kommer jag ha glömt den här filmen, men jag ger den ändå stilpoäng för att 1) se ut som den gör 2) bli riktigt olämplig för barn i slutet. Det är ändå sällan man får se...

(SPOILERS COMING UP!)

...en tecknad massaker.

Statistik: 
Symmetri: 85%
Konsekvent kristendom: 16%
Karaktärsgestaltning: 2D
Riverdance: Nej
Sensmoral: ?

Vecka 45: "Et maintenant on va où?" ("Where do we go now?", Libanon, 2011)

Vad är detta? Libanesisk dramakomedimusikalrevy om en religiöst splittrad by som är omgärdad av minfält där kvinnorna försöker undvika att konflikter bryter ut.

Varför? Rolig premiss! Dessutom intressant med filmer regisserade av kvinnor från muslimska länder (se även Den gröna cykeln).

Kantor Wilhelmsson frågar Orpon: 
1. Vilka är de tre bästa anledningarna till att starta krig?
Tristess (första världskriget), för att sporra framtidens film- och tv-spelsindustri (andra världskriget), för att man är avundsjuk på att någon annan har en gyllene stol (War of the golden stool, 1900).

2. Libanon var under sin ekonomiska storhetstid känt som "Mellanösterns Schweiz". Dessförinnan var det en del av det ottomanska riket och landet ligger även nära mänsklighetens vagga. Vad får du för intryck av landet idag? Skulle du vilja besöka det?

Jag har faktiskt varit lite sugen på det! Jag har läst att det är mellanösterns enda demokrati och verkar vara ett av få någorlunda säkra länderna i regionen (tillsammans med Israel som vi ju redan har besökt). Det verkar finns många fina gamla städer och fet natur. Bra fågelliv också. Och hyrax!

UD avråder dock från att besöka delar av Libanon, så det får nog vänta.

3. Ge ett exempel på en musikalfilm som inte är dålig. Obs! South Park räknas inte.
Singin' in the rain är ganska rolig med sin skyhöga ADHD-faktor.

Kantor Wilhelmsson stirrar hålögt framför sig:

"Where do we go now?" - på svenska dåligt översatt till "Vad gör vi nu?" - har ett mycket angeläget ämne att berätta om. I en liten by i Libanon, isolerad av minfält, lever kristna och muslimer lyckligt sida vid sida. Men när inbördeskriget bryter ut i landet tilltar spänningarna även i byn, de två religiösa grupperna börjar anklaga varann, skuldbeläggandet trappas upp och till slut är ett blodbad nära.

Det är en konflikt som griper rakt in i verkligheten och är lätt relatera till. I dagens Sverige går det snabbt att hitta paralleller. Jag pratade bara ikväll med min roomie om hur man egentligen ska bemöta människor som drivs så hårt av sin religion/världsuppfattning att de demoniserar alla som inte delar den. 

Den här filmen har i alla fall en bra universallösning: Låt ett gäng smarta tanter dupera männen så att de inte krigar! En av tanterna kan fejka närkontakt med Gud medan de andra gömmer karlarnas vapen. Funkar inte detta, distrahera dem med snygga prostituerade. Om ingenting annat fungerar, droga dem med haschbullar!

"Where do we go now?" har ögonblick av djup sorg, scener som verkligen vill säga något om mänsklig grymhet och hämndlystnad. Sedan är det som att filmen byter kanal och blir en tecknad serie. Karaktärer börjar sjunga sina repliker, klippningen blir kitschig och hurtig, tanter drar fula vitsar. "Where do we go now?" går långt med sina könsstereotyper: kvinnorna är starka och råa, männen kåta och dumma och faller för vilket lurendrejeri som helst.

Jag har ingen aning om vad jag ska tycka om allt det här. Jag fattar inte riktigt hur man kan ta ett så livsviktigt material och punktera det med revykomik och såsiga musikvideor. Är det kanske en kulturell grej? Borde jag ha mer förståelse för det arabiska sättet att göra film? Är allt bara en del av filmens tema - att uppfostra oss till en förlåtande hållning gentemot saker vi inte förstår?

Balloonfighter fiser ur munnen:

Oj, den här filmen var inte alls som jag hade väntat mig - men vem hade kunnat vänta sig en film som var så lynnig i tonen som den här? Jag lockades av premissen med en by omgärdad av minfält och full av religiösa spänningar. Det är en intressant utgångspunkt, men Where do we go now? vinglar omkring som en alkis och verkar inte veta var den hör hemma.

Ena stunden är sorgen avgrundsdjup för att i nästa slå över i musikal där sjungande kvinnor bakar haschkakor till sina män för att de inte ska börja bråka med varandra (sic!). Sällan har en film varit lika oberäknelig i sitt anslag som den här. Som mörk komedi tror jag att filmen hade kommit till sin rätt. Som manodepressiv revymusikal? Nja.

Trots - eller tack vare - det så hade jag aldrig tråkigt under filmen och det är alltid nåt. Samtidigt blir jag milt provocerad av libanesiska män är djur-budskapet. Det är lite som en omvänd Lysistrate. I Lysistrate försöker kvinnorna få sina män att sluta kriga genom att vägra ligga med dem, i Where do we go now? hålls männen fogliga genom att serveras haschkakor och ukrainska prostituerade.

Statistik:
Könsstereotyper: 94%
Tvära kast: 83%
Normala samtal mellan män och kvinnor: 4%
Luftfuktighet: 2%
Bechdel-testet: Underkänt
Awkward dans: Ja

Vecka 44: In darkness (Polen, 2011)

Vad är detta: 
Förintelsefilm från Polen från 2011 om en man som hjälper judar att gömma sig i kloakerna.

Varför: 
Jag gillade titeln. Kloaker lät spännande. Tro det eller ej, men förintelsen är outforskat material för detta filmprojekt.

Balloonfighter undrar detta och mycket mer:  

1. Vilka tre grejer hade du tagit med dig om du varit tvungen att flytta ner i kloakerna? 
Ett litet cembalo, en stämnyckel och en tjock bok med barocknoter. Om dessa tre får räknas som ett "cembalopaket" hade jag tagit med mig detta paket, en tandborste och en skön madrass. Fast då saknas i och för sig en pianopall... Det hade nog blivit svårt för mig att bo i kloakerna.

2. Har polackerna rätt - är vokaler onödiga tidstjuvar? 
Va?

3. Kan du komma på en annan film som innehåller lika mycket kloaksex?
Nej! Det känns som ett outforskat ämne överhuvudtaget.

Balloonfighter tycker att ni bör veta:  

Till skillnad från Kantorn har jag svårt att komma på något att säga om In Darkness, svårt att hitta något nytt perspektiv på en film som handlar om förintelsen. Alla vet vi redan att det inte var särskilt kul o va jude under andra världskriget. In Darkness gör dock ett hyfsat jobb med att påminna oss om den saken.

In Darkness gör ungefär samma sak som Schindler's list. Den skildrar mänskligheten från sin mörkaste sida och hyllar de människor som vågar trotsa all rädsla och göra det rätta. Det är ett klassiskt upplägg och därför också förutsägbart.

In Darkness gör en del saker rätt. Fotot i de mörklagda kloakerna är snyggt, ett par skådespelarinsatser är bra och trovärdiga och filmen bränner till i några scener. Tyvärr känns det som att jag har sett det hela förut. In Darkness lyckas inte hitta någon ny vinkel på samma sätt som Lore gjorde.

Däremot fick väl jag och Kantorn en del av den där ångesten som vi har saknat hos de senaste filmerna.

Kantor Wilhelmsson torkar blodet från munnen:

Det är aldrig en bra film när man börjar önska livet ur huvudkaraktärerna. Men när dessa karaktärer är judar i en smutsig kloak under en Naziockuperad stad och man ändå önskar livet av dem, då är det riktigt illa. 

"In Darkness" har ett lovvärt material och åtminstone en bra skådespelarinsats. Det har lagts ner mycket arbete på filmen, det märks. I en scen spelades arian "Dido's Lament" och detta är ett fint klassiskt stycke av Purcell.

Sedan tar mina positiva ord slut. Jag har aldrig varit med om så många dumma människor i en och samma film. Judarna i denna skildring beter sig kortsiktigt och destruktivt, sätter sig själva och andra i livsfara gång på gång, slåss och bråkar och skriker och trotsar allt sunt förnuft. Mannen som beskyddar dem är inte bättre och gör halsbrytande idiotiska beslut, som sällan känns rotade i normalt mänskligt beteende.

Men det värsta är att filmen går med på allting!

Detta är alltså en film där en judisk man lyckas nästla sig in i ett koncentrationsläger för att leta efter systern till hans nya kloak-käresta. Sedan kommer han tillbaka igen - oskadd och obemärkt, givetvis, trots att han inte ens dolt sin identitet som jude - och sätter på kärestan mitt i avloppet.

Dumheten i det här händelseförloppet fick mig att skrika åt teven. Det här är inte trovärdig fiktion. Det här är att ta tag i mina axlar och kasta mig rakt ut genom fjärde väggen.

I en annan scen - jag spoilar, men jag bryr mig inte, för ni ska inte se den här filmen - bär kloakarbetaren upp ett av de gömda barnen genom brunnslocket för att göra henne lite gladare. Han lyfter alltså en judisk flicka rakt ut i dagsljuset, på öppen gata, efter att nazisterna flera gånger misstänkt att judar gömmer sig i just dessa kloaker.

"In Darkness" är full av liknande situationer, som bara existerar för att göra det lite spännande i tio sekunder, men som i längden raserar hela filmens illusionsapparat. En soldat mördas lite hux flux. En dödfödd bebis från kloakerna grävs ner i fullt dagsljus, medan sjungande judar tittar på. Kloakarbetaren slår ner sin vän efter ett bråk om judarna - och går bara därifrån.

"In Darkness" är en lång film som utspelar sig i ett monokromt avloppsmörker. Den har redan oddsen emot sig. Det hade behövts ett stringent manus som motvikt till filmens trista utseende.

Vad vi istället får är en samling löst ihopkopplade vinjetter med lobotomerade karaktärer och tv-spelslogik. Herregud. Till slut önskar jag bara att ryssarna ska rulla in i stan med sina tanks så att allt ska vara över.

Statistik special: Vad man får om man planterar en bebis:
1 bebisträd, som kan ge upphov till
25-30 bebisfrukter om året, av vilka man kan göra
0,5 kg bebissylt eller
300 g bebiskräm.
4-5 bebisfrukter torde ligga kvar på marken som fallbebisar, som älgar kan äta och bli fulla.