Trans (1982)

Det är alldeles uppenbart att Neil Young runt 1980 har råkat höra Kraftwerk och tänkt att det där med synthar verkar ball. Albumet Trans från 1982 är långt ifrån den elgitarrsdrivna proto-grunge eller nasala singer/songwriter-musik som har varit Youngs signum under hans sex decennier som artist.

Elgitarrerna har fått ta ett steg tillbaka till förmån för synthar och discobeat och Young sjunger genom en vocoder så att orden blir nästintill omöjliga att uttyda. Låtarna heter inte längre saker som Man needs a maid eller The needle and the damage done utan sjukt coola framtiden på 80-talet-saker som We R in control, Transformer man och Computer Cowboy (AKA Sycrusher). Enligt Neil Young själv var albumet ett resultat av hans försök att finna metoder för att kommunicera med sin cp-skadade son.

Trans är ett stundtals fantastiskt album och det är synd att Young inte vågade skrota gitarrocken helt. Till exempel är det inledande spåret Little thing called love en ytterst ordinär Neil Young-dänga vars primära funktion är att vagga in konservativa fans i villfarelsen att det här är en helt vanlig skiva. Neil Youngs experimentella tid i början av 1980-talet uppskattades knappast av puritanterna. Fans blev upprörda och skivbolaget Geffen blev så bestört att det något år senare stämde Neil Young för att han med flit spelat in ett par atypiska och okommersiella album.

Från spår 2 (Computer Age) till spår 5 (Computer Cowboy) är Trans fenomenal. Ingen Neil Young-skiva har en lika bra låtstreak. Melodiska Transformer Man med sin dumma lilla kör kan vara det bästa Neil Young någonsin har gjort. När Trans är som bäst låter det som ett Kraftwerk i rutiga flanellskjortor. Ni förstår ju själva att det är bra grejer.

Bonusinfo: Omslaget till Trans var ett av de första skivomslagen som ritats i en dator. Det gjordes på en MacIntosh II.

12 sidor älg!

Det senaste numret av Forskning & Framsteg damp ner genom brevinkastet idag och visade sig vara särdeles spännande. Ni förstår så klart varför jag prenumererar på det här. Sex säljer. Älg också.

Home

Home är snarare en interaktiv novell än ett spel. Det utger sig för att vara ett skräckspel och uppmanar spelaren att släcka alla lampor och sätta på sig hörlurar för att maximera atmosfären. Det är till liten nytta eftersom spelet aldrig är det minsta läskigt. Och då är jag ändå en väldigt lättskrämd spelare. Horror-etiketten är inget annat än falsk marknadsföring.

Home är upplagt som en pixlig (har vi inte fått nog av pixliga indiespel nu?) Choose Your Own Adventure-bok där spelmomenten främst går ut på att gå genom dörrar, titta på saker i omgivningen och välja vilka objekt man vill plocka med sig i onödan. Ett fåtal spelmoment skulle möjligen kunna klassas som pussel. Spelet har ingen musik, ljudeffekterna är sparsamma och den spelbara karaktären uttrycker sina monologer i textrutor à la stumfilm.

Liksom exempelvis Dear Esther förklarar Home inte allting som har hänt och lämnar ett stort tolkningsutrymme till spelaren. Det är normalt sett något bra, men i Home är de händelser man nystar i inte särskilt engagerande. Man vaknar upp i ett främmande hus och försöker finna en väg hem och stöter på vägen på ett antal döda kroppar. Hur hamnade jag här? Vem är den skyldige? Är det jag? Varför minns jag ingenting? Blablablablabla.

Jag uppskattar utvecklaren Benjamin Rivers försök att skapa ett spel som i första hand ska utspela sig i spelarens huvud, att spelaren ska lägga ner merparten av sin upplevelse på att fundera kring vad som hände. Som ett led i denna strävan uppmanas man i slutsekvensen att gå in på en särskild adress (spoiler-varning utfärdas... Typ. ) och skriva ned sin tolkning för allmän beskådan. Tyvärr känns spelet snarare tomt än öppet och alla Home-relaterade reflektioner kommer för min del att upphöra i samband med att jag postar det här inlägget.

Home tar ungefär en timme att spela genom och kostar 25 kronor på Steam.

Svenska dramaserier, 1: Äkta människor

Som global TV-konsument är det lätt att bli bortskämd med fantastiska amerikanska prestigedraman som Mad Men, Homeland eller Breaking Bad, och glömma att vi faktiskt har en egen tevekultur hemma i Sverige.

Det är särskilt lätt att glömma eftersom denna tevekultur till största delen suger.

Men varför har det varit så svårt att skapa engagerande och framgångsrika TV-serier i det här landet? Är det bristen på tradition? Är det att USA och Storbritannien har en rik och bred tevehistoria från flera generationer, medan de flesta svenska skådisar och författare bottnar i scen och teater? Eller är det något i vår svenska mentalitet som bara inte lämpar sig för teve? Danmark, som är ännu mindre än oss till yta och befolkning, har de senaste åren producerat två riktiga hitserier i "Brottet" (som gjordes om till amerikanska "The Killing") och utmärkta "Borgen". Svenska dagbladets krönikör är något på spåren när han hävdar att just Borgen luftar kontroversiella åsikter på ett sätt som en svensk serie aldrig hade vågat.

Vi skägg har bestämt oss för att allt detta måste undersökas närmare. Det är dags att ta några riktiga djupdykningar i den senaste tidens svenska tv-produktioner, och försöka bena ut vad det är som inte fungerar.

Men det första exemplet är faktiskt glädjande.

Äkta människor avslutade sin första säsong på SVT i mars i år och har fått klartecken för en fortsättning. Det är något så ovanligt och uppfriskande som en självsäker science fiction-serie producerad i jante-Sverige.

Serien skildrar ett nutida samhälle där mänskliga robotar, så kallade hubotar, börjat avlasta människan i en massa arbeten - som hemhjälper, fabriksarbetare eller till och med som sällskap för de äldre. Vissa är skeptiska till hubotarnas framfart, kallar dem windows-hjärnor och vill förbjuda dem, medan andra kämpar för deras rättigheter och tillerkänner dem känslor och agendor.

Konceptet är smart och den parallella verkligheten känns välgjord. Hubotarna, som spelas av människor, har blivit sminkade och designade så att uncanny valley-effekten slår hårt. Många olika grader av AI utforskas - förutom de mer eller mindre docila hubotarna, som bara gör som de blir tillsagda, får vi också möta ett gäng avancerade hubotar som befinner sig på flykt undan polisen och börjar upptäcka kärlek och religion. Och i mitten av alltsammans spelar Andreas Wilson en kriminell cyborg.

Skådespeleriet i den här serien är bitvis så dåligt att jag skrattar högt. Flera bra skådisar kämpar mot hopplöst onaturliga repliker och osäker karaktärisering. Det känns ironiskt - och nästan medvetet - att beteendet hos seriens hubotar generellt är trovärdigt, medan allt som ska påminna om mänskliga reaktioner verkar komma från förstaårsstudenter på teaterfolkis som läser innantill. En grundläggande lyhördhet för sociala situationer saknas, så att repliker som "Det var min mamma." eller "Jag är nötallergiker." blir fruktansvärt komiska.

Men serien skäms inte för sig, utan fortsätter köra på. Och bit för bit börjar de parallella historierna bli riktigt spännande. Precis som genreserier som Heroes eller True Blood lider Äkta Människor av ett överskott på karaktärer, där långt ifrån alla är lika intressanta. Särskilt Andreas Wilsons cyborg är plågsamt klyschig och drar ner tempot på alla avsnitt där han är med (om detta också beror på Wilsons skådespel låter jag vara osagt). Men undercover-huboten som hittar kärlek och hemhjälps-huboten som splittrar en kärnfamilj är intressant gestaltade.

Äkta Människor siktar högt och vill fråga oss: Vad innebär det att vara människa? Kan man inte säga att vi också är maskiner? Har dagens samhälle blivit omänskligt på många håll? För att kunna diskutera dessa frågor på ett seriöst sätt hade det behövts skådisar och dialog som inte gränsar till skrattretande. Men Äkta Människor är ändå lovande, bitvis skrämmande och framför allt växer serien med tiden. Det överexponerade fotot börjar hitta snyggare bilder och storyn trissas upp. Med två avsnitt kvar på säsongen känner jag mig rätt säker på att jag kommer fortsätta titta nästa år. Och det får i sammanhanget räknas som ett toppbetyg. 

Äkta Människor finns inte kvar på SVT Play men kan streamas - rätt så smidigt, och med bra bildkvalitet! - från discshop för 9 kr/avsnitt.

Nyfiken på om hubotar kommer finnas i verkligheten framöver? Umeå Universitet har en intressant forskarintervju om detta här.

Thirty Flights of Loving

Parallellt med att Är Spel Konst?!?-debatten tröttats ut har själva spelen på egen hand uppnått allt större och mera självklar konstnärlighet. Titlar som Journey och Dear Esther har äntligen lyft mediet över den krystade "mognad" som tidigare rådde. I dessa är det inte en omotiverad massaker eller en nakenchock som ger innehållet pondus, utan ett personligt uttryck, och en allmängiltighet, som ligger bortom spelkulturens referensramar.

En titel som Thirty Flights of Loving cementerar hur långt vi har kommit. Det är ett spel som är över på tio minuter men som lyckas packa in fler idéer på den tiden än vad de flesta mäktar med på trettio timmar. Det kaotiska bildspråket och den sönderhackade kronologin får en att tänka på franska nya vågen-filmer, medan den hårdkokta storyn och de kubformade karaktärerna bidrar med en charm som känns unikt spelig.

Allt händer så snabbt. Det blir nästan en spoiler att ens prata om innehållet, för hela spelet förtjänar att upplevas i ett enda ostört rus. Det finns ingen idé här som hinner bli tråkig genom att tröskas genom timmar av upprepade spelmoment. Så fort du vant dig vid en miljö eller en riktning rycker spelet mattan under dina fötter och klipper till något nytt.

I sitt konstanta flöde av associationer är spelet underbart humoristiskt och absurt, men framför allt är det anpassat till sitt medium. Thirty Flights of Loving leker med alla spelarens instinktiva reflexer - skjut fienderna, fly från missilerna, utforska området, använd föremålen du håller upp - men gör något nytt och oväntat av dina reaktioner, gör om dem till galghumor eller finstämda relationsscener. Och om du mot förmodan trodde att det tog sig själv på för stort allvar är slutet* en fantastisk känga till hela konstdebatten.

Föregångaren Gravity Bone från 2008, i samma stil, lika kort och även det utvecklat av Blendo Games, var spelvärldens kanske bästa engångsskämt. Hela storyn trappades upp till ett minst sagt oväntat, men mycket minnesvärt, avslut. Thirty Flights of Loving är spretigare och mer ambitiöst, men lyckas till och med bättre med sitt uppdrag att roa, desorientera och skapa meningsfulla scener.

För 5 Euro kan du köpa ett paket med båda spelen på Steam. Det är uselt "värde för pengarna", jag håller med - runt 10€ i snitt per timme! Som tur är finns det andra saker som räknas i världen än antalet spelade minuter.

*SPOILER:

där hela eftertexterna är tavlor på en konstutställning

Onödiga bråk

Det är allmän kännedom att Aftonbladets och Youtubes kommentarsfält är en oändlig källa till idioti och meningslösa konflikter. Det samma gäller för övrigt de flesta av landets lokaltidningar. Har potatisskörden i Nås varit skralare än förra året? Då är det vargens fel. Har smultronen på en gammal tants tomt i Arrie vuxit sig ovanligt stora? Då är det invandrarna som har varit framme och pissat i folks rabatter. Det är ju sånt de gör. Ät inte bären, de är definitivt giftiga. Har en kvinnlig spelrecensent gett ett spel för lågt betyg? Ja, då har hon inte fått kuk på länge. Allt det här är vardagsmat sedan tidningarna införde kommentarsfält och oftast är jag oförmögen att provoceras av det. Trots mina skygglappar har jag sett det mesta vid det här laget. Det måste till något extra för att jag ska reagera. Som att en oskyldig saltvattensakvariefilm på youtube kan ge upphov till långa bråk med kommentarer som "Why are you complaining like a f cking b tch? Show us your own saltwater aquarium you f ckin fagg t. If you even have one...".

Sydsvenskan publicerade en artikel om att grisar kan börja användas inom parkförvaltningen i ett försök att få ner maskinanvändningen. En artikel kan inte bli mycket mer harmlös än så. Förutom några förväntade diskussioner  i kommentarerna om grisar verkligen är mer miljövänliga än maskiner, hur man ska kunna ha grisar i parkerna utan att invandrarna stjäl dem och att det är slöseri att köpa in grisar till denna uppgift när kommunfullmäktige redan är fullt med svin så fastnade jag för ett absurt bråk om hur grisarna kommer att påverka igelkottarna samt leda till "färre lamm i samhället".

Jag följer diskussionen med spänning men det verkar som att debattörerna raderar sina inlägg emellanåt. Kanske för att Fred Olson inte sitter på några som helst belägg för att grisar äter igelkottar och kanske för att Thomas emellanåt grips av en känsla av att det kanske, bara kanske, finns något vettigare att lägga sin tid på. 

Internet är fantastiskt. Utan kommentarsfälten på internet skulle man ju kunna få för sig att de flesta människor man ser tänker och resonerar ungefär som en själv. Internet påminner oss dagligen om att vi aldrig någonsin får underskatta våra med- eller motmänniskors bottenlösa idioti.

Tredje kvartalsrapporten

Sommarens slit har inte gjort underverk för den här blöggen. Jag skulle kunna skriva mycket om häckklippning eller om hur mycket jag avskyr Kristianstad Högskola men det är dåligt bloggvirke. På grund av jobb och uppsats har jag hunnit spela väldigt få spel under sommaren men det vore ett nederlag att ge upp kvartalsrapporterna bara för det. Så... here goes.

Bastion (PC)

Ett färgglatt och ganska gulligt action-rpg som kanske är mest känt för den skrovliga berättarrösten som berättar om allt man gör. Inramningen är fin och jag fastnade för en av låtarna i spelet, men action-rpg innebär tyvärr nästan alltid att man stänger av hjärnan och bara mashar på skjut- eller slagknappen.



The Darkness II (PC)

The Darkness var något så ovanligt som ett övervåldsamt spel som jag faktiskt tyckte om. Det var de små detaljerna som gjorde det: att man kunde sitta i soffan med sin in game-flickvän och se en hel film eller att man plötsligt kunde höra Pelle Carlbergs Riverbank strömma från en TV-apparat nere i tunnelbanan. The Darkness II skiljer sig en del från det första spelet. Det som slår en först är den nya serietidningsinfluerade cel-shadade estetiken. Det som slår en tydligast är att spelet känns dummare och än mer actionbetonat än sin föregångare. Alla friska individer borde rimligen tröttna på att se samma slita lemmarna av fienderna-animation gång på gång under 6-7 timmar. Några av mentalsjukhusscenerna var stämningsfulla, men resten av spelet var bara generiskt.

Dys4ia (PC)

En av Två män med ett skäggs vänner CJ skrev om browser-spelet Dys4ia. Det är ett väldigt kort spel som handlar om de jobbigaste månaderna i skaparen Anna Anthropys liv då hon genomgår en hormonbehandling. Vissa skulle kanske inte ens klassa Dys4ia som ett spel, men den här typen av förmedlande av personliga upplevelser genom spelmediet är något jag vill se mer av. Dys4ia finns att spela här.

Gravity Bone (PC)

Gravity Bone är ett udda actionspel i förstapersonsvy. Jag vet inte vad jag ska säga om det förutom att det är kort, att jag gillar det och att det går att ladda ner gratis.

Thirty Flights of Loving (PC)

Thirty Flights of Loving är uppföljaren till Gravity Bone. Jag vet än en gång inte riktigt vad jag ska säga om det förutom att jag tyckte att det var snäppet bättre än föregångaren. Om alla ber snällt kanske Kantorn skriver något klokt om Blendos spel.

I övrigt lade jag mest tid på att spela evighetsspel som Shogun 2: Total War och Sims 3 och spel som jag redan klarat, som From Dust.