Sidor

fredag 31 januari 2014

Kantorns spel från 2013, del 1 av 2

En månad senare, nu när ingen bryr sig om sånt här längre och 2013 är dött, begravet och gravplundrat, kommer listan över mina favoritspel. Till mitt försvar kan jag säga att jag använde den extra månaden till att komma ikapp... en smula. Det är omöjligt att hinna spela allt som verkar intressant, men jag tror mig ändå ha provat det mesta som varit akut jättespännande.

2013 var året då både min Xbox 360 och Wii dog utan att jag ens märkte det. Topplistan domineras av konstiga indiespel till PC. Det var ett bra indieår överlag, även om det inte går att jämföra med 2012, som gav oss FTL, Dear Esther, Journey, Thirty Flights of Loving, The Walking Dead, Waking Mars och Botanicula. Men jag gillade 2013 betydligt mer än vad Balloonfighter gjorde, kanske på grund av överdrivet stor kärlek till ett par, tre experimentella höjdpunkter.


Spel jag inte förstod mig på
 
Jag spelade The Last of Us i drygt en timme hemma hos Balloonfighter. Är det såhär AAA-spel ser ut nuförtiden? Noll interaktivitet, filmklyschor och curlingmentalitet gentemot spelaren? En timme är förstås för kort tid för att bedöma ett femtontimmarsspel, men The Last of Us kan få stå som exempel på hur lite jag brydde mig om storproduktioner i år. Vad är meningen med att skapa en fin och detaljerad värld om vi bara ska handledas genom dess korridorer, som en turist på besök i Nordkorea? Eller massakrera oss igenom världen som i Bioshock Infinite? Det är för övrigt talande att när jag letar efter skärmdumpar på The Last of Us får jag bläddra flera sidor innan jag hittar något som visar själva spelet.

På andra sidan av spektrumet hittar vi Shelter, ett spel med en grafikmotor som inbjuder till kommentarer som "det där kunde din mamma ha gjort hemma". Här är du en grävlingmor som ska
leda din lilla kull genom farliga miljöer och fixa mat åt ungarna så de inte dör av svält. Shelter är ett svenskt spel som fått mycket fin internationell kritik, men irriterade mig nästan hela tiden. Det enformiga upplägget är en sak, men framför allt känns presentationen billig, banal och lite insmickrande, som att lyssna på tjugo söta twee-låtar i rad. Mot slutet av spelet slutade jag helt bry mig och sprang villigt genom skogsbränder medan mina ungar plockades en och en av rovfåglar.

Brothers: A Tale of Two Sons ville jag verkligen gilla, men var mest en orgie i att skruva på rattar och dra i spakar. Pusslen är alldeles för lätta och den Zelda-inspirerade mekaniken bara inte kul. Det är oinspirerande att gå in i ett rum, se exakt vilka objekt som behöver rullas, skjuvas eller rattas, och sen bara göra det. Allt på bekostnad av något som kunde fått mig att engagera mig i bröderna, till exempel interaktioner dem emellan, konflikter, karakterisering, vad vet jag? Mänskliga uttryck? Spelet är annars anmärkningsvärt för att ha en oväntat morbid världsbild, där avhuggna jättekroppsdelar och plötsliga självmord tillhör vanligheterna.

Gone Home, som även Balloonfighter skrev om här, vill jag också gilla lika mycket i praktiken som i teorin. Konceptet är jättebra - att i lugn och ro utforska ett folktomt hem där någonting dramatiskt har hänt i din frånvaro. Men Gone Home skjuter sig själv i foten genom att göra spelarkaraktären ointressant och frånkopplad den riktiga storyn. Sen skjuter det sig själv i armvecket genom att fuska med konceptet och låta systerns dagboksanteckningar rullas upp kronologiskt, frånkopplat ditt utforskande. Sist skjuter det sig själv i blindtarmen när storyn blir plågsamt förutsägbar, och resultatet blir en upplevelse som tappar allt blod halvvägs.

Spel jag gillade

Simogos två spel för Iphone/Ipad faller under kategorin "hedersomnämnande". Inget av dem är hellyckat, men båda spelen har så många bra idéer att det är svårt att inte tycka om dem i alla fall. Year Walk, som jag även skrev om här, lyckas resa sig över sina stela, frustrerande pussel, tack vare en fantastisk inramning och en genial Year Walk Companion som fördjupar spelets mytologi. Device 6 är finurligt och har riktigt bra pussel, men storyn dukar under för alla metanivåer. Båda har spännande visuella collage-effekter och är bitvis riktigt läskiga. Jag känner på mig att nästa Simogo-spel mycket väl kan bli en av 2014 års favoriter.

The Swapper, spelet om dig och dina kloner, levde aldrig upp till mina höga förväntningar, men var ett snyggt pusselspel med en ganska stämningsfull inramning. Bakgrundshistorien om de telepatiska stenarna (ja) blev lite tröttsam och många idéer låg outforskade genom hela spelet. Här fanns en kuslig tanke om identitet och icke-identitet som aldrig utforskades på allvar. Flera av pusslen blev lite för mycket laboratorium, som kontrast till det flow som uppstod när man transporterade sig runt på rymdstationen genom klonbyten. Trots allt fanns här många fina spelmoment som gör att jag kommer minnas The Swapper positivt.

Hexcells och Hexcells Plus är som två hexagona och mer avancerade Ms Röj, skillnaden är att dessa spel faktiskt fungerar och inte hatar dig och allt du står för genom att göra lösningar omöjliga. I Hexcells kan jag alltid resonera mig fram till vilka rutor som bör vara fyllda och inte, och blandningen av siffertänk, uteslutningsmetoder och ständigt nya variationer på reglerna gör spelen till en fröjd att koppla av med. Båda är dessutom väldigt billiga - Plus är helt enkelt bara 36 nya, svårare pussel, så köp originalet först.

Jag var inte lika tagen av Papers, Please som den genomsnittlige recensenten, men visst finns det något gripande över det här kaxigt monotona spelet. Till en början vägrade jag folk inträde till landet hur som helst utan att bry mig, men i takt med att den tunga jobbrytmen satte in och oddsen för min egen överlevnad krympte började det bli otäckt. Balloonfighter skrev längre, och bättre, om spelet här.

Super Mario 3d World gjorde mig entusiastisk över ett plattformsspel med Mario i huvudrollen för första gången på länge. Här har Nintendo äntligen slopat "hjälpsamma instruktioner" och låter spelaren - eller helst spelarna - upptäcka alla knäppa idéer alldeles själva. Super Mario 3d World är ett spel för människor som kan plattformsspråket utan och innan och vill bli överraskade och stimulerade. Banorna är fullmatade med innehåll, utmaningar och tillfällig galenskap och man vill spela om dem flera gånger för att hitta allt.

Save the date! och Blackbar var två av årets finaste upplevelser i litet format. Save the date! börjar som ett trist one trick pony, men vänder upp och ner på ponnyn och serverar ett oväntat finstämt "slut". Blackbar har ett enkelt upplägg - ett litet iphone-spel som jobbar med kommunikation och miskommunikation genom att be dig fylla i censurerade meningar i brev. Men historien är välskriven och direkt, och växer till något väldigt personligt i sin skildring av en hotfull övermakt.

Slutligen: The Wolf Among Us, del 1 är en lovande fortsättning på Walking Dead-konceptet, Foc/Us var en fin ångestriden miniatyr och Rayman: Legends är ett toppenbra spel som bara lider av att jag inte spelat det tillräckligt mycket ännu. Kanske påminner det också lite väl mycket om Origins för att kännas fullt lika spännande denna gång?

Det här blev lite långt, så topp 5 kommer i ett separat inlägg.

tisdag 28 januari 2014

Veckans historiska film: Vecka 4: 1925-1926. "The General" vs. "The Gold Rush"


Efter småtrevliga Our Hospitality* förra veckan blev vi nyfikna på mer Buster Keaton. Men vi hade också samtida Chaplin-film att utforska. Varför inte baka in båda två i samma inlägg och jämföra deras meriter? The Gold Rush är en av Chaplins första och mest ikoniska långfilmer, medan The General allmänt anses vara Keatons storverk. I fem ronder får de båda filmerna utmana varandra.

*Det går verkligen inte att använda och/eller stå ut med de svenska titlarna på Buster Keatons filmer. The General heter "Så går det till i krig" och Our Hospitality har en översättning så ful att inte ens Arrested Development toppar den. Vi kommer använda de engelska titlarna konsekvent, även om Chaplin hade lite större tur med översättningen denna gång.

The Gold Rush vs. The General

Rond 1: Story
Balloonfighter: Både The Gold Rush och The General har handlingar som går att sammanfatta i en mening.

The Gold Rush: Charlie Chaplins luffarkaraktär åker till Alaska för att leta efter guld.
The General: Buster Keaton är en lokförare som försöker befria sin tillfångatagna tjej under det amerikanska inbördeskriget.

Man blir sådär sugen av att läsa premisserna för de bägge filmerna, men det finns en stor skillnad i hur filmerna berättas. Känner du att du vill beskriva det? Jag är övertygad om att vi tycker exakt likadant.

Kantor Wilhelmsson: Vi brukar göra det, sorgligt nog... Jag upplevde The Gold Rush som mer episodisk. Små vinjetter där Chaplin gör roliga saker, inte alltid så mycket sammanhang mellan en scen och nästa. Storyn kändes lite som en efterhandskonstruktion. The General var väldigt enkel men hade en tydlig dramaturgi från början till slut.

Balloonfighter: Jag blev förvånad över hur modern The General kändes i sitt berättande. Det är, tyvärr, väldigt lätt att tappa bort sig i stumfilm och det hände ett par gånger i The Gold Rush att jag undrade vilka karaktärerna var och hur Chaplin hamnade där han var.

Kantor Wilhelmsson: Båda filmerna använder storyn mest som en anledning till att hitta på roliga visuella grejor, men Busters film har definitivt mycket mer flow ur ett modernt synsätt. Den har också förvånansvärt få textrutor men funkar ändå.

Vinnare: The General

Rond 2: Huvudperson
Kantor Wilhelmsson: Jag hade inte sett så många filmsnuttar av vare sig Keaton eller Chaplin innan. De är båda så pass ikoniska att det är svårt att ha missat dem helt, men det här filmprojektet är ett bra tillfälle att reda ut vad man egentligen tycker om dem.

Keatons huvudkaraktär har definitivt charm, en charm som funkar för mig. Det kanske beror på att deadpan stått sig bättre som humoristiskt grepp. Chaplins luffare ska man hela tiden tycka synd om och jag tycker inte det är lika sympatiskt. Han känns lite mer utstuderat fånig.


Balloonfighter: Det faktum att jag var tvungen att läsa mig till varför Chaplins luffare var rolig säger en del om hur den karaktären har åldrats. Ifall du har missat det: det roliga är att han är en luffare som försöker uppfattas som en gentleman. Han bryter säkert mot bortglömda vett och etiketts-regler som hur man bör hålla en käpp. Kanske kommer filmvetare att kasta sten genom mina fönsterrutor för att jag säger det här, men vi kan inte skygga från känsliga ämnen: Luffaren är snarare en kostym än en karaktär.

Kantor Wilhelmsson: Även troperna kring huvudkaraktärerna är tristare i Chaplins film:

Luffaren är en lite tragisk figur som suktar efter tjejen fast han egentligen inte har någon chans. Han vill så gärna vara en riktig man, men det är först när han får sjukt mycket pengar som han lyckas vinna hennes hjärta. 


I The General räddar Keaton sin tjej ur knipa efter 20 minuter, och resten av speltiden är hon nästan lika aktiv och påhittig som han är.


Vinnare: The General

Rond 3: Roliga djur 
Balloonfighter: Var det några andra djur än hästar i The General?

Kantor Wilhelmsson: Vad är det du försöker säga om hästar egentligen? 

Balloonfighter: Hästar är så klart djurrikets komiker, men jag tyckte inte att de hade någon framträdande roll i The General. De var trots allt bara fordon. The Gold Rush hade (minst) tre olika sorters djur, som samtliga hade avgörande del i slapstick-nummer. Två av mina tre skratt under filmen var djurrelaterade. The Gold Rush vinner den här kategorin på knock-out enbart för att den innehöll en BJÖRN.

Kantor Wilhelmsson: Även om jag var lite kyligt inställd till Chaplin överlag, så skrattade jag inte lika mycket under någon av filmerna som när Chaplin bjöd upp till dans och råkade knyta fast sitt bälte till kopplet på en hund. Stel dans + random hund som sedan börjar jaga en random katt: mycket bra komedi.

Balloonfighter: Ja, jag vet inte om slapstick blir mycket bättre än så. 

Vinnare: The Gold Rush

Rond 4: Hur väl de åldrats
Kantor Wilhelmsson: Rent tekniskt måste jag säga att båda filmerna åldrats mycket väl. Vi är förbi den del av filmhistorien där man fick kisa för att se vem som var i bild. Berättartekniskt håller The General upp bra, som vi tidigare nämnde. Finns det någon aspekt av The Gold Rush som känns modern, tycker du?

Balloonfighter: Det som främst imponerade på mig i The Gold Rush var specialeffekterna. The General kändes betydligt mer modern i sitt berättande och sin klippning, men förlitade sig nästan helt på stunttrick, medan The Gold Rush experimenterade en del med tekniken. Jag vet inte alls hur det gick till på FX-avdelningen 1925 men ett par scener i filmen såg ut att använda sig av green screen-teknik. Och det såg inte alls så illa ut som man hade kunnat vänta sig!

Kantor Wilhelmsson: Var det inte stop-motion vid några tillfällen också? Scenerna med stugan som hängde på kanten av ett stup var oväntat Pingu-esque. Kul att se.

Så vem vinner denna rond?

Balloonfighter: Det här är nog den jämnaste ronden, men jag skulle säga att The General vinner. Den var berättad på ett sånt sätt att jag aldrig tänkte på att det var en stumfilm. Det borde väga tyngre än specialeffekter. 

Vinnare: The General

Rond 5: Humor
Balloonfighter: Charlie Chaplin och Buster Keaton var stumfilmserans största komiker (i viss konkurrens med Harold Lloyd). Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Chaplin och tycker överlag att hans luffarkaraktär är urtråkig, men jag skrattade trots allt ett par gånger under The Gold Rush. Jag gillar verkligen Buster Keatons deadpan-uttryck, men The General innehöll rätt mycket straight action. När det kommer till trams och ren dumhet går nog The Gold Rush vinnande ur striden och det är väl en smakfråga vilket man föredrar.

Jag skulle påstå att Keaton känns mer balanserad. Chaplin har några guldkorn (björnen, hundkoppelskärpet) men det är också betydligt mer tjatig humor som inte går hem. 

Kantor Wilhelmsson: Jag är en förkämpe för trams och ren dumhet och skrattade nog lite högre åt The Gold Rush när den väl var rolig. Men Buster Keaton gjorde mig glad bara av att se honom och jag var konstant underhållen av hans upptåg. Svår rond detta! Jag tror den slutar med att Chaplin försöker ducka ett slag men drattar på ändan istället och Buster kastar en stor trästock i huvudet på honom.

Vinnare: The General

The General vs. The Gold Rush:
4-1 

söndag 19 januari 2014

Veckans historiska film: Vecka 3: 1920-1924. "Körkarlen" och "Our Hospitality"


Äntligen börjar filmhistorien leverera bra filmer med sammanhängande narrativ. Båda veckans bidrag har en kontroll över regin som tidigare verkat ouppnåelig, och en stark idé om hur deras historier ska gestaltas. Redan nu har vi dessutom en stor Kantor-favorit.

1921: Körkarlen
Vad är detta?
Victor Sjöströms magnum opus, baserat på en berättelse av Selma Lagerlöf. En av de viktigaste filmerna i svensk filmhistoria, var bland annat en nyckelfilm för Ingmar Bergman.  

Varför?
En av Kantorns gamla favoriter från åren då han läste filmvetenskap.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det här var väl inte så tokigt?

Balloonfighter: Nej, inte alls. Det känns som att vi tog ett rejält kliv framåt i tiden när vi såg Körkarlen. Körkarlen är ett gott tecken på att filmen håller på att mogna som kulturform. Ett ganska komplext berättande, inspirerat foto och fin lek med filmeffekterna. Jag tycker att Körkarlen står sig rätt bra.

Kantor Wilhelmsson: Kunde du leva dig in i den tunga storyn eller blev det för mycket teater?

Balloonfighter: Jämfört med de andra filmerna som vi har sett i år så var det betydligt lättare att leva sig in i Körkarlen. Jag tappade fokus mot slutet och tyckte att filmen var som bäst när den var något långsammare och mer visuellt inriktad. Det blir lite automatiskt ganska segt att se på när människor pratar, sen läsa en lång textruta, se dem prata en stund igen, lång textruta igen und so weiter. Men vi har några år kvar innan vi slipper det där.

Du satte ett väldigt högt betyg på Körkarlen. Hur motiverar du det?

Kantor Wilhelmsson: Jag tycker så - Körkarlen är för mig en väldigt gripande och vacker film. Alla förbehåll om att "det är bara stumfilm" försvinner undan för undan när jag tittar på den. I slutändan vet jag inte riktigt varför det här skulle vara sämre än någon av de bästa filmerna från förra året. Jag tycker Sjöström har väldigt bra pejl på när det ska vara dialog och inte. Ibland låter han det bara flöda och vi får se karaktärernas repliker yttras men inte läsas.

Körkarlen tog inte ett lika hårt grepp om mig som första gången jag såg den - förväntningar och så vidare - men framför allt stämningen var precis som jag mindes den. Det här är ju en tryckande, hemsk och lite läskig film, och där tycker jag det faktum att det är en stumfilm nästan fungerar till filmens fördel. Det blir helt enkelt lite otäckare av att inte höra rekylen av allt som händer på skärmen.

Kantor Wilhelmsson: 9
Balloonfighter: 8

1923: Our Hospitality
Vad är detta? Buster Keatons andra stora långfilm om en fejd mellan två familjer och en aningslös Buster som blir kär i fiendefamiljens dotter.

Varför? Vi ville se en film med Buster Keaton.

Kantor Wilhelmsson: Här, däremot börjar jag zona ut. Såhär funkar det för mig: Buster är snygg. Historien är lite gullig. Det är alltid välgjort. Men sån här fysisk komedi ger mig väldigt lite. Folk springer fram och tillbaka över skärmen och ibland händer något fyndigt. Sista halvtimmen är bara en enda lång biljakt, fast över flod och berg istället för asfalt.

Balloonfighter: Ja, jag kan bara hålla med. Jag vill så gärna tycka om Buster Keaton för att han är en av de vackraste män som någonsin har levt och för att han kan vara rolig i korta snuttar. Som långfilm funkar det inte alls. Our hospitality ger mig nästan lika lite som The Fast and Furious.

Kantor Wilhelmsson: Jag läste att det här ändå var en mer nedtonad Buster, ett försök att frångå den publikfriande slapstick han sysslat med innan. Jag är lite nyfiken på Generalen. Även om jag tappade intresset för den här filmen fanns det egentligen inte något som avskräckte mig... utom möjligen blackface-skämten. Vad är grejen med dem?

Balloonfighter: Blackface är väl roligt av samma anledning som män i kvinnokläder är roligt - jordens dominerande ras och kön iklär sig rollen som någon som är underordnad honom. Tänk vad pinsamt!

Kantor Wilhelmsson: Bra sagt. Jag vill inte svartmåla (häpp!) Buster, men det fanns ju dessutom skämt om män som slog och ströp sina fruar här också. Kändes sådär.

Balloonfighter: Nej, det är humor som inte står sig särskilt väl 2014. Jag har bara sett spridda Buster Keaton-filmer tidigare. Det var väldigt längesen men jag mindes honom som betydligt roligare än Charlie Chaplin. Charlie Chaplin kan stå och tappa en pinne i 25 minuter, medan det faktiskt händer något i Buster Keatons filmer. Kanske får vi överväga att ge Buster en chans till?

Kantor Wilhelmsson: Ja, värt att fundera på!


Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 4

söndag 12 januari 2014

Veckans historiska film: Vecka 2: 1915-1919. "Broken Blossoms" och "Berg-Ejvind och hans hustru".


Vi fortsätter vår resa genom filmhistorien och börjar nu komma ut på rätt sida om första världskriget. Vid det här laget kan man se - och känna igen - människors ansikten i bild, men de är inte alltid så subtilt porträtterade. Veckans urval består av två dramatiska epos som skulle fått Calculon att rodna.

1918: Berg-Ejvind och hans hustru
Vad är detta? Svensk långfilm av Victor Sjöström om isländska människor som lever i svält och armod 1840-talet. 

Varför? En av den svenska filmhistoriens första storproduktioner, med en lång inspelningstid, hög ambitionsnivå och en duktig regissör i Sjöström, som sedan kom att göra fantastiska Körkarlen. 

Balloonfighter: Först och främst: vilken enorm skillnad i kvalité mot förra veckans filmer! Det här var trots allt en riktig film. Jag var inledningsvis ganska imponerad av Berg-Ejvind. Främst var det fotot som imponerade. Jag gillade att filmen var inspelad på plats, att filmteamet faktiskt bemödat sig med att asa iväg med otymplig utrustning hela vägen till Abisko. Och första 40 minuterna hade jag inte alls så tråkigt som jag hade väntat mig. Vad tyckte du?

Kantor Wilhelmsson: Ja mysiga miljöer och roliga skägg! Scenerna från den lilla byn gjorde mest intryck på mig - folkdanser, stela kyrkobesök och manliga män som har staredowns i stall. Sedan flyr Berg-Ejvind upp i, eh, bergen, och filmen spårar ur något enormt. Jag vet inte hur mycket vi ska spoila, men man kan säga att dramat börjar bli aningen forcerat.

Balloonfighter: Om det är något som är fritt fram att spoila så är det väl 96 år gamla filmer? Men om vi för sakens skull ska låta bli att göra det, kan man sammanfatta det som att filmen kukar ur fullständigt?

Kantor Wilhelmsson: Ja, särskilt i en scen där en kvinnlig karaktär tar ett... märkligt... beslut. Jag hade svårt att sy ihop alla händelser till en meningsfull helhet också. Plötsliga snabbspolningar på fem år hjälpte inte. Eller att karaktärerna uttryckte känslor genom att grimasera förryckt in i kameran.

Balloonfighter: Det kan finnas en bra förklaring till det. Jag har inte lyckats ta reda på varför det är så här men versionen vi såg var 73 minuter lång medan Imdb och svenska filminstitutet påstår att den är 136 minuter. Versionen vi såg var en officiell restaurerad utgåva men det verkar ju onekligen som att den är kraftigt förkortad. Det har ju säkert gjort filmen mindre begriplig, men samtidigt är jag ganska glad att vi slapp titta på den i över 2 timmar...

Kantor Wilhelmsson: Ja, en inte alldeles lyckad film, men som sagt, fina miljöer och jag är ändå glad att vi sett den. Inte minst eftersom vi snart ska återkomma till Sjöström i projektet. Såhär skrev han själv om Berg-Ejvind: 

"...de arbetsveckor som han (senare på sommaren) tillbragte i den karga svenska fjällnaturen under strävsamt arbete kvarstå ännu i dag i hans minne, omstrålade av en viss gloria. Det var som om det då först riktigt gått upp för honom vad film var, vilka oerhörda utvecklingsmöjligheter den rymde i sig och hur mycket det fanns att göra för denna nya konst. Både han och de andra grepos av en djup respekt för sitt arbete, det var någonting av högtid och andakt över denna inspelning, berättar han."

Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5

1919: Broken Blossoms; or, The Yellow Man and the Girl
Vad är detta? Amerikansk snyfthistoria av D.W. Griffith om en flicka som misshandlas av sin pappa och söker skydd hos en kines.


Varför? Vi ville veta hur "vackert" och "gripande" såg ut för en amerikansk filmtittare 1919.


Kantor Wilhelmsson: Berg-Ejvind var inte särskilt bra men ändå värd att se. Det här, däremot, var melodramatisk smörja. Efter att ha sett två filmer av D. W. Griffith (där "Birth of a Nation" var den andra) kan jag nu urskilja några röda trådar i hans verk:
1. Simpel story.
2. Stort, svulstigt anspråk.
3. Nedvärderande syn på etniska minoriteter och
4. Svaga kvinnor i offerroller.

Inte så fräscht.

Balloonfighter: Nej, herregud det här var såsigt och drygt. Broken Blossoms står sig betydligt sämre idag än Berg-Ejvind. Trots att Griffith försöker skildra vänskapen/kärleken mellan en vit flicka och en man med annan hudfärg, och vill förmedla att det kanske är okej, så blir det så fel. Tjejen är världens mest undergivna och kinesen är definitivt sinnesslö. Och alla andra kineser i filmen är opiummissbrukare. Och spelade av vita! Vad var det du kallade det?

Kantor Wilhelmsson: Asie-face! Den asiatiska motsvarigheten till blackface.


Jag tycker det är synd att Griffith har blivit en så stor del av filmhistorien. Visst, det finns tekniska landvinningar här jämfört med tidigare filmer (tydligen var han en pionjär i att berätta med klippning) men uttrycket är så storvulet och banalt. Det hjälper inte att bilderna varvas med pubertetspoesi heller.

Balloonfighter: Vad är det för fel på vackra och inte alls krystade formuleringar som After dim aeons - dumbly, blindly, she struggles away from her house of suffering? Är det här 1919 års motsvarighet till emo?

Kantor Wilhelmsson: Troligen. Kommer du på något positivt att säga om filmen? Det var fina bilder på hamnen där i början väl?

Balloonfighter: Ja, det där blåa klippet som de körde tre gånger var ju fint. Annars tror jag att vi är i fel ålder och lever i fel tid för att kunna uppskatta detta melodramatiska trams. Det är Twilight fast från 1919. Man skulle nog ha varit där och sett den som kärlekstörstande 16-åring. Tydligen var publiken otroligt chockad över våldsscenerna, men idag har 4-åringar sett betydligt grövre saker på Bolibompa. Det är svårt att häpna över sådant idag.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3

lördag 11 januari 2014

Angel Haze - Dirty Gold

Angel Haze, vad fan, jag trodde att vi var överens. Du skulle fortsätta vara awesome och jag skulle skandera på gator och torg att hiphopen inte alls är död - vi har ju Angel Haze. När jag hade gett upp hoppet om hela genren, för att den erövrats av taniga killar med skinny jeans, hipsterglasögon och autotune, dök du upp med Werkin' girls och visade att det inte alls bara är gamla Wu-Tang Clan-medlemmar som kan rappa nu för tiden.

Jag vet inte hur Dirty Gold kunde bli så här. Det bådade ju så gott. Du läckte ditt eget album för att du tröttnat på skivbolagsdirektörerna som bara sköt upp releasedatumet gång på gång. "I didn't want to leak the album, but I had to set an example" sa du. Det krävdes mod och en jävla attityd. Det är en attityd som helt saknas på Dirty Gold. Varför hör jag förra årets coolaste rappare sjunga Miley Cyrus-refränger och rappa Linkin Park-texter?
This is for all the moments when your weakness is your cloak
And people you love most just beat you to a pulp
When you cut open your wrist looking for loving and slits
But find nothing but self hate cause nothing exists
Hur blev det så här, Angel Haze? Det var inte en del av vår deal att du skulle börja göra världsförbättrar-poprap. Du ger mig inget annat val än gå tillbaks till mina medelålders rappare och muttra att det var bättre förr. 

fredag 10 januari 2014

Prognos för spelåret 2014: Det kan bli fett

2013 var ett mediokert spelår för min del. Jag kan inte sätta ihop en en värdig topplista trots att jag spelade 25 spel från året (jag lämnar det till Kantorn). De som stack ut mest var Kentucky Route Zero och The Stanley Parable. Brothers: A tale of two sons var inte heller så dumt. Sen måste jag motvilligt erkänna att jag hade ganska roligt när jag körde omkring naken i bergen på en moped i GTA V och fotade min ovårdat skäggiga karaktär. Hur som helst: jag lämnar 2013 bakom mig och har ingen större lust att se tillbaka på det. 2014 däremot! Det kan bli riktigt fett. Jag vet inte om jag någonsin har kunnat lista 10 spel jag ser fram emot förut.

Här är titlarna jag hoppas mest på i år:

Eidolon (PC)
http://www.youtube.com/watch?v=wDrzv5zBPrE
"Som Proteus fast med pilbåge", skrev någon. Jag vet inte mycket mer än så, men det räcker för mig. Spelet ser väldigt fint ut med sina lummiga polygonskogar.




Among the sleep (PC)
http://www.youtube.com/watch?v=YWDQN_X5b-M
Skräckspel ur ett spädbarns perspektiv. Det är en lika dum som briljant idé. Det kan bli kul. Förhoppningsvis leker skaparna med skräckkonventionerna mer än genom att bara ge spelet en udda protagonist.



The Long Dark (PC)
http://www.youtube.com/watch?v=V7vFRsfVUVM
Tänk er The Last of Us utan hjärndött skjutande och billiga pussel. Det är vad The Long Dark ser ut att ha potential att bli. Det är ett överlevnadsspel som utspelar i en snötäckt postapokalyptisk värld med djupa skogar och hypnotiserande norrsken. Om det ens blir hälften så uppslukande som Miasmata så kommer jag att älska skiten ur det.

That dragon, cancer (Ouya)
http://www.youtube.com/watch?v=WAqZkTdpabk
Förlåt Amazing Frog och Fist of Awesome, men spelutbudet till Ouya är inget vidare i dagsläget. Det finns massor av spel som är underhållande i korta doser, men något genuint asbra spel har jag inte lyckats hitta än. Det kan ändras i och med That dragon, cancer som är skapat av en familj som försöker hantera sin 4-årige sons cancerdiagnos. Det kan bli ett av årets viktigaste spel. Inte minst för Ouya.

The Witness (PS4)
http://www.youtube.com/watch?v=Brd0F7rlXCI
Jonathan Blow blev hela indievärldens älskling efter Braid och har mycket att bevisa med The Witness. Inte minst med tanke på den ofantliga tid han har lagt ner på spelet. Det finns en risk att The Witness blir ett pusselspel av den sort som får mig att känna mig efterbliven och fyller mig med självhat, men ön som man ska utforska ser otroligt fin ut. Möjligen årets mest förrädiska spel.

No Man's Sky (PC?)
http://www.youtube.com/watch?v=RRpDn5qPp3s
No Man's Sky ger spelaren ett helt universum med massor av planeter med olika ekosystem att utforska. Och det ser äckligt snyggt ut. Att utforska djuphavet på främmande planeter kan bli en av årets största spelupplevelser.

The vanishing of Ethan Carter (PC)
http://www.youtube.com/watch?v=MeKrxD6Ps_E
Folk som tidigare har arbetet med Bulletstorm och Painkiller (inte så intelligenta titlar) tröttnade på skiten och bestämde sig för att göra något helt annat än den action de tidigare sysslat med. Utvecklarna har beskrivit spelet som "weird fiction horror" och de få skärmdumpar som har släppts ser väldigt stämningsfulla ut.

Everybody's gone to the rapture (PS4)
http://www.youtube.com/watch?v=CKyoVQKnD4U
Everybody's gone the rapture är skapat av The Chinese Room som gav oss finfina Dear Esther häromåret. Räkna med mer av samma - engelsk landsbygd, ensamhet och en gnutta förvirring. What's not to like?

Cuphead (PC)
http://www.youtube.com/watch?v=v80_FwbAv_s
Run and gun är normalt en genre jag undviker. Om min nyfikenhet ska väckas så krävs det att utvecklarna tar till något storslaget - som att hela spelet ser ut som en tecknad film från 30-talet och soundtrack bestående av swing. Jag kommer säkerligen att tröttna på Cuphead efter en kvarts spelande men fram tills dess kommer jag att se fram emot det.

Neverending Nightmares (Ouya)
http://www.youtube.com/watch?v=mWj4oCfYZGw
Ännu ett spel till Ouya som verkar bli bra! Och ännu ett skräckspel dessutom, vilket jag normalt inte är särskilt intresserad av. Neverending Nightmares verkar intressant för att det handlar om skaparens tid som mentalt sjuk och har ett riktigt fint handritat utseende.




Förutom dessa titlar så väntar dessutom fortsättningar på The Walking Dead, Kentucky Route Zero och The Wolf Among Us

söndag 5 januari 2014

Veckans historiska film. Vecka 1: 1900-1914


Så börjar alltså filmprojektet för 2014 - att försöka titta igenom hela 1900-talet. Där fjolåret hade fokus på ny film från så många olika länder som möjligt, handlar det här projektet om att upptäcka film från varje år mellan 1930 och 1999.

Vårt urval kommer basera sig på två principer:
1. Täppa till kunskapsluckor (t.ex. klassiker vi missat) och
2. Utforska tidsepoker. 
Runt ca 1945-1975 blir det helt plötsligt väldigt spännande och många filmer kommer få slåss om uppmärksamheten. Men vi har inte för avsikt att erbjuda ett komplett urval, utan bara ett charmigt projekt som håller bloggen flytande ett år till innan vi börjar tjäna pengar på den och flyttar till en söderhavsö där vi kan leva gott hela dagarna på inlägg om fåglar, tv-spel och Bristolskalan

Innan 1930 är det dock stumfilm som gäller, en epok vi kommer skumma igenom i fyra inledande inlägg. Kantorn har sett en del från denna period redan innan (filmvetenskap) och ingen av oss är särskilt sugen på ljudlösa karaktärer och teknisk undermålighet (även om det förstås finns en del guldkorn även från den här tiden).

Med dessa inspirerande ord, låt projektet börja!

Alla filmer finns att hitta (lätt) på Youtube. 

1903: The Great Train Robbery
Vad är detta?
Amerikansk western från 1903 och tillika den första filmen med fullständigt narrativ.

Varför?
Se ovan.

Kantor Wilhelmsson: Jag sitter med en halv chokladkanin i munnen och försöker komma på något positivt att säga om denna film. Den står sig säkert fantastiskt bra mot...tja, allting annat från 1903, men det betyder inte att den är spännande att titta på idag. Vad säger du?

Balloonfighter: Ja, vad mer kan man vänta sig av en 111 år gammal film egentligen? Det är bara en massa kroppar som skjuter mot varandra och kameran är för långt ifrån för att man ska kunna urskilja några karaktärer. Inte helt olik The Raid: Redemption med andra ord.

Kantor Wilhelmsson: Man skulle kunna kalla det en spirituell föregångare till The Raid: Redemption. Men den här filmen kunde inte ens hålla fokus. Under trettio evighetslånga sekunder står en trästege mitt i bilden. Vad är grejen med det?

Balloonfighter: Det fanns ju verkligen ingen standard för hur film skulle fungera på den här tiden. Jag tror att publiken nöjde sig med att rörlig bild var rörlig bild. Scenen med stegen var antagligen bara en nödlösning, men vem brydde sig då? Jag hade velat läsa recensioner av filmen från när den var ny. Det enda som lyckades fånga min uppmärksamhet egentligen var hur skådespelarna gestaltade hur det var att bli skjutna.

Kantor Wilhelmsson: Att dö med stil: ta dig för bröstet på ett dramatiskt sätt, ställ dig upp, gör en piruett och fall ihop.

1904: Le voyage à travers l'impossible ("The impossible voyage")
Vad är detta?
Fransk trams-science fiction från 1904 av Georges Méliès.

Varför?
Méliès var väldigt kreativ för sin tid och hade en ganska fin fantasi.

Balloonfighter: 1904 spöar 1903 med hästlängder. En rundresa i världsrymden (som den heter på svenska) är betydligt mer kreativ och rolig än The great train robbery. Kameran är fortfarande för långt ifrån karaktärerna för att man ska få ut något av dem, men Méliès har åtminstone fantasi och tramsiga kulisser. Det måste väl ändå vara bättre än att stirra på en stege i en halvminut?

Kantor Wilhelmsson: Ja, det här var inte alls tokigt. Jag gillar Méliès och tyckte ännu bättre om honom efter Scorseses kärleksfulla porträtt i Hugo häromåret. Man blir belönad av att vara uppmärksam på filmen - ibland kan det dyka upp ett sjömonster i bakgrunden. Av min erfarenhet bygger alla Méliès-filmer på ungefär samma tricks, men det är ju lugnt så länge de inte är längre än en kvart.

Balloonfighter: Ja, idag hade den här filmen inte hållit som uppföljare. I Resan till månen åker en expedition till månen med en raket som landar i ögat, här åker en expedition tåg till solen och landar i munnen. Men jämför man med andra filmer från samma tid så är det ju smått fantastiskt.


1907: Ben Hur
Vad är detta?
Amerikanskt historiskt drama från 1907 om en judisk prins som tillfångatas av romerska styrkor.

Varför?
Vi ville se hur en 107 år gammal episk film såg ut.

Kantor Wilhelmsson: Det här måste vara filmhistoriens första antiklimax. Ben Hur ska ju vara en episk berättelse om romarriket, kristendomen, hämnd och upprättelse. Här är det en suddig femtonminutershistoria där massor av figurer rör sig planlöst runt i bild. Ibland kommer en droska. Jag kunde inte ens följa med i handlingen, kunde du?

Balloonfighter: Nej, jag förstod att folk var osams med varandra men det är väl ungefär det. Jag fick i efterhand läsa mig till vad som hände. Då har man väl misslyckats, även med 1907-års standard.

1909: Princess Nicotine; or, The Smoke Fairy
Vad är detta?
Amerikansk kortfilm från 1909 om en rökare som somnar och besöks av två nikotonälvor (?).

Varför?
När filmen släpptes häpnade publiken över specialeffekterna.

Balloonfighter: Jag tyckte faktiskt att den var lite charmig. Det var ju inte mycket till handling men bildkvalitén var så otroligt mycket bättre än de äldre filmerna och jag kan förstå att folk häpnade över specialeffekterna. Jag blev lite glad av den. En charmig bagatell. Kommer vi att se en remake på den här filmen snart?

Kantor Wilhelmsson: Tyckte den här var värd att notera för en tidig version av stop-motion. Ja älvorna var lite charmiga och busiga och det var kul med en film skildrad ur två olika perspektiv. Det är inte höga krav man har på den här perioden...

Balloonfighter: Haha nej, det blir lite som att bedöma ett spädbarns teckningar. Efter Ben Hur framstår allt som ganska roligt.

1911: Little Nemo
Vad är detta?
Amerikansk delvis animerad film från 1911 om en man som antar vadet att han kan få några tecknade karaktärer att röra sig.

Varför?
Vi såg Gertie the Dinosaur (nedan) och blev - hör och häpna - lite nyfikna på mer av samma regissör.


Kantor Wilhelmsson: Den här filmen tjänade inte på att vi såg Winsor McCays andra epos - Gertie the Dinosaur - först. Fyratusen ark och en månads arbete gick till ett par fula tecknade figurer som utklassas av Disneys mest primitiva karaktärer. Man får väl beundra arbetsmoralen i alla fall?

Balloonfighter: Ja. Eller McCays förmåga att hunsa sina assistenter åtminstone. Det händer inte mycket här. Upplägget är exakt det samma som i Gertie men animationerna finns bara för sakens skull. Det finns ett visst historiskt värde i det här men det mest häpnadsväckande var väl i så fall att animationerna var färglagda. Mer än så går inte riktigt att säga om en film med 2 minuter tecknade figurer som dras ut och trycks ihop.

1914: Gertie the Dinosaur
Vad är detta?
Amerikansk delvis animerad film från 1914 om en man som antar vadet att han kan få en tecknad dinosaurie att röra sig.

Varför?
En av världens första animerade filmer och den första som hade en "riktig karaktär" och introducerade en bunte nya tekniker.

Balloonfighter: Det som skiljer Gertie the dinosaur från McCays tidigare animerade filmer är att Gertie faktiskt har lite personlighet. Upplägget med textrutor funkar bra i det här fallet också. McCay säger åt Gertie vad hon ska göra och efter lite dans får vi se henne utföra coola trick som att lyfta högra foten, äta upp ett träd eller kasta en mammut i sjön. Jag gillade att Gertie var barnsligt bångstyrig, men det är fortfarande oerhört svårt att ta det hela på allvar. Men det kanske inte precis var meningen heller?

Kantor Wilhelmsson: Gertie är urcharmig. Helt klart den bästa filmen i projektet hittills och den enda jag skulle ge mer än 4/10 i betyg. Denna dinosaurie kan lyfta på båda fötterna, buga, äta...typ stenar samt dricka upp en hel sjö. What's not to like?

Balloonfighter: Vilket trick hade du helst velat se Gertie göra?

Kantor Wilhelmsson: Det hade varit kul att se henne spela död på samma sätt som banditerna i The Great Train Robbery.

Balloonfighter: Känner vi oss nöjda med 1900-talets första 15 år eller vill du utforska vidare? (retorisk avrundningsfråga).

Kantor Wilhelmsson: Jag är mer än nöjd. Dags att se filmer som innehåller ljud och karaktärer nu.

Balloonfighter: Det får du nog tyvärr vänta ytterligare 15 år på, haha!

Nästa söndag blir det 1915-1920. Stay tuned!

fredag 3 januari 2014

Filmprojektet 2013: Listor och summering

Nyåret är en tid för löften - orimliga löften, som man sällan kan leva upp till, och oftast har glömt redan när februari börjar.

För ett år sedan satte vi igång vårt Filmprojekt 2013, med målet att se film från så många olika länder som möjligt. Med målet att utforska och upptäcka, och återupprätta våra lite insomnade filmintressen.

Och tro det eller ej, det blev en succé! Har vi missat en enda deadline? Har vi slarvat med uppdateringarna?? Har vi bara sett filmer från USA och Japan??? Nej, det har vi inte. Vi har levererat, varje vecka, och kan nu klassa oss själva som kosmopolitiska cineaster av rang.

Därmed inte sagt att allt vi sett har varit bra. Kanske särskilt under senhösten, när det blev svårare och svårare att hitta ny film från andra världsdelar, blev kvalitetsskillnaden mellan u-länder och i-länder väldigt tydlig.
Men jag hade inte velat vara utan en Viva Riva! eller en Tålamodets Sten. Även de sämsta filmerna erbjuder något eget, något som man inte får via Hollywood-utbudet, även om det ibland bara är sight-seeing i ett främmande land.

Övermodiga och höga på självdisciplin ger vi oss nu i kast med nästa års projekt:
Att se en film från varje år på 1900-talet. ...Nåja, 1900-1929 kommer vi skumma. Det är mest ljudfilmen vi vill åt. De första veckorna kommer innehålla några djupdykningar i 1900-talet, 10-talet och 20-talet, innan det riktiga projektet kickar igång med det ombesörjda året 1930.

Först, lite summeringar!

Projektets bästa filmer


1. Holy Motors 
Kantor Wilhelmsson:
"sammanfattar ungefär allt jag gillar med film (...) ett starkt penicillin mot cynism"
Balloonfighter:
"väldigt, väldigt roligt (...) den bästa filmtwist jag sett"
Läs hela texten




2. Dogtooth
Balloonfighter:
"kommer att stanna kvar i mina tankar ett bra tag framöver"
Kantor Wilhelmsson: 
"en film om makt och förtryck och identitet och språk och sociala koder (...) vägrar släppa taget om dig"
Läs hela texten



3. The Wind Journeys
Kantor Wilhelmsson: 
"Bildrutorna dryper av doft och smak och regissörens känsla för färg och perspektiv" 
Balloonfighter:"(...) det är Colombia som har den egentliga huvudrollen i filmen. Landskapen är fantastiska"
Läs hela texten 



4. Le Quattro Volte
Balloonfighter: 
"Haha, det är bara en massa getter nu. Älskar detta"
Kantor Wilhelmsson: 
"kan beskrivas som en blandning av Tati, en naturdokumentär och 'Babe - den modiga lilla geten' "
Läs hela texten
  

5. Blå är den varmaste färgen
Kantor Wilhelmsson: 
"så uppe i det fysiska, i känslan som händer nu och gör ont (...) en film med självförtroende och övertygelse" 
Balloonfighter: 
"en av de mest närgångna filmer jag har sett (...) till slut blev jag tvungen att lämna min obekvämlighet åt sidan"  
6. Turinhästen
7. Lore
8. Jakten
9. Once Upon a Time in Anatolia
10. Den gröna cykeln
11. The Broken Circle Breakdown
12. Stoker


 Projektets sämsta filmer
  









Statistik


Totalt antal filmer: 71
Totalt antal länder: 54
Snyggast foto: Once upon a time in Anatolia/Turinhästen/The Wind Journeys
Roligast karaktär: Wadjda
Sämsta karaktär: Hakl i In the shadow
Största överraskning: The Wind Journeys!
Största besvikelse: Somewhere in Palilula
Bästa djur: Geten i Tulpan
Bästa soundtrack: The temptation of St. Tony
Bästa manus: The Broken Circle Breakdown
Bästa kostym: Holy Motors
Bästa Mads Mikkelsen: Jakten
Dummaste film: The Raid: Redemption
Sämst kvinnosyn: Sibir, monamur
Sämsta land: Saudiarabien
Dyrast: Django och Cloud Atlas (100 000 000 dollar)
Billigast: Thale (10 000 dollar)

Högst imdb-snitt: Django Unchained
Längst: Blå är den varmaste färgen (179 minuter)
Kortast: Circus Fantasticus (72 minuter)