Vecka 43: Djúpið ("Djupet", Island 2012)

Vad är detta? Isländskt drama om en fiskare som plumsar i vattnet.

Varför? Den isländska naturen är så brutal och fascinerande, men kanske mest för att den var tillräckligt kort för att jag (läs: Balloonfighter) skulle hinna se den under en hektisk vecka i Bangkok.

Kantorn har alltid velat veta men aldrig tidigare vågat fråga:

1. Hur skulle du sälja in den här filmen till ett produktionsbolag?
Som Titanic, fast med smutsiga skägg.

2. Vilken plats i Sverige hade det varit coolast om det blev vulkanutbrott på?
Högskoleområdet i Kristianstad är helt klart den plats som förtjänar det mest, men det vore coolare om hela Kebnekajse bara sprängdes.

3. Vad hade du gjort med bara en dag kvar att leva?
Den rimligaste är att jag grips av förlamande dödsångest och lägger mig under soffan och skräpar medan jag inväntar döden. Vad jag borde göra är att äta choklad oavbrutet och se om Arrested Development.

Balloons y'all:

Ett fiskesamhälle på Island under mitten av 1980-talet är en tilltalande setting. Det är vulkanutbrott, arga hav och karga landskap som räcker långfinger åt allt som försöker leva i närheten av dem. Jag är kanske något mindre förtjust i alla dessa sjukt manliga män som dricker kopiösa mängder sprit och diskuterar Betamax överlägsenhet i bildkvalité gentemot VHS, men det har väl sin charm. Tyvärr slarvas tidsepoken och det isländska landskapet bort i Djupet.

Filmen är baserad på en verklig händelse om en fiskare som trillade ner i iskallt vatten och överlevde längre än normalt - och det är ärligt talat inte mycket mer än så. Till skillnad från andra filmer med samma raka upplägg (127 Hours och Castaway till exempel) så fattas Djupet intressanta lager. Huvudpersonen Gulli står inte inför något svårt beslut och han drabbas varken av psykisk sjukdom, depression eller skuldkänslor. Jag saknar, än en gång, svärta och ångest. Och några som helst efterdyningar.

Det kändes lite som att jag såg på ett inslag i 112 - på liv och död. Djupet skildrar en anmärkningsvärd bedrift men undviker effektivt att gå in på allt som gör händelsen verkligt intressant och personlig. Det borde onekligen finnas stoff i Gullis berättelse.

Kantor-Z:

Jag gick in i Djupet utan att ha läst en enda rad om filmen. Länge tycktes detta val vara det bästa jag kunde ha gjort. Storyn börjar med en olycksbådande flashforward, följt av en presentation av en spretig samling isländska fiskare. Allt verkar hinta om skräckfilm. Vem kommer att dö först?

Desto mer överraskande när Djupets stora olycka tar en helt annan vändning. Filmen levererar här en oväntad närvaro och dödsångest. Halvvägs in i historien har jag ingen aning om var den ska leda. Det är sällan jag känt huvudpersonens olycksöde så påtagligt.

Tyvärr kommer denna höjdpunkt minst en halvtimme för tidigt. Andra halvan är en betydligt tristare historia, där filmen byter skepnad ännu en gång - nu till en evighetslång epilog som får en att klia sig i skägget. Vad var poängen?

Djupet är en vilsen film som inte vet vad den ska göra med sitt starka källmaterial. Den är inte tillräckligt psykologisk för att bygga en bra enmansshow, den har ingenting att säga om människan och vetenskapen, som spänningsfilm är den bortslösad efter fyrtio minuter och det enda den har att säga om döden är att man kan lura den ibland.

Det är inte alltid som verkligheten blir den mest gripande fiktionen. Här önskar jag att regissören vågat ta större friheter med manus.

Statistik:
Antal ljussättningar: 12+ under havsscenerna. Ibland var det som att åka jolle i en ljusshow.
Försupna isländska fiskare: 100%. Vi fick även se en del av nästa generation.
Mänsklig säl: 1
Väderprognos: -2 grader och underkylt regn + storm

Vecka 42: Contracorriente ("Undertow", Peru 2009)

Vad är detta?
Peruanskt triangeldrama från 2009 om en fiskare som väntar barn med sin tjej men samtidigt blir kär i en konstnär.

Varför? 
"Contracorriente" har fått fina ord för sin magiska realism, en grej Kantor alltid går igång på. Dessutom har vi inte haft några homosexuella kärlekshistorier i det här projektet hittills.

Balloonfighter ropar ner i en lång tunnel:

1. Om jag dog, hade du gärna sett att jag kom tillbaka och hängde med dig som spöke?
Ja. Fast kanske inte i arbetslivet? Du hade lätt kunnat hänga med mig på eftermiddagarna och se konstiga filmer. Bäst hade förstås varit om du bara besatte en mobil och skickade mig 100 spök-sms om dagen. Ja, det hade knappt varit någon skillnad mot hur det är nu.

2. Om du blev ett spöke och ville få min uppmärksamhet och samtidigt avslöja din identitet så att jag inte blev rädd, hur hade du gått till väga?
Tråkigt svar: sms tror jag. Allt annat - till exempel om jag besatte dina mjukisdjur, eller ritade fula paint-fiskar i din dator - hade varit lite creepy, men sms hade du inte reagerat på. Du hade bara "haha, kantorn är så ball" och först senare, när vi fått igång en konversation, hade du kommit på att just ja, han lever ju inte längre.

Ett reservalternativ hade varit att dyka upp i ett tv-spel. Jag hade kunnat springa runt i till exempel minecraft och kommunicera med skyltar, eller vara en liten soldat som alltid sprang åt fel håll i Shogun-spelen...
Gud vad roligt det här verkar, nästan så man blir lite sugen på att dö.

3. Hur homofobisk verkade den peruanska fiskebyn som filmen utspelade sig vara?
Inte överdrivet homofobisk, måste jag säga. Det fanns viss utfrysning och baktalande men det förekom inget direkt hat eller våld. Det känns som att man lätt hade kunnat bo där som bög om man stod ut med lite sneda blickar ibland - tyvärr inte så stor skillnad mot resten av världen...

Balloonfighter har åsikter också:

Contracorrientes främsta styrka är dess skildring av människorna i den lilla peruanska fiskeläget. Det är en berättelse om Miguel som brottas med sin homosexualitet i ett traditionellt och mansdominerat samhälle. Det hade kunnat vara som dukat för klichéparty, men filmen lyckas ett flertal gånger undvika att gå de redan inslagna vägarna. Både Miguel och människorna i hans samhälle känns trovärdiga.

Det finns en del fina inslag i Contracorriente men jag hade önskat att filmen stannade kvar längre i Miguels förvirring och ångest. Det finns förutsättningar för en betydligt mer kreativ riktning här. När filmen är slut så lämnas jag med en känsla av att "ja, det där löste ju sig bra till slut". Kanske är det mig det är fel på, men jag hade gärna serverats en liten klump i magen som efterrätt.

Kantor Wilhelmsson är även han en man med åsikter:

Efter några veckor med hafsigt skissade huvudkaraktärer är det skönt med en film där folk äntligen beter sig som riktiga människor. "Contracorriente" är ett triangeldrama - med en övernaturlig twist! - men lyckas ändå rota sin handling i trovärdigt mänskligt beteende och svåra frågor om skuld, trohet och förlåtelse.

Precis som förra veckans "The Orator" är den här filmen intresserad av vad vi gör med våra avlidna. Hur vissa människor kan styra oss mer som döda än vad de någonsin gjorde i livet. Den stränga manskulturen och familjebanden i det peruanska samhället etableras med lätt hand och kontrasteras med fina bilder på klippor och stränder.

Om "Contracorriente" ändå inte hamnar i det riktiga toppskiktet bland filmerna vi sett i år är det kanske för att andra halvan blir väl förutsägbar och konventionell. Atmosfären i den lilla fiskebyn är i och för sig skön. Men tillsammans med det sentimentala soundtracket, som inte tycks veta när det är dags att hålla tyst, slinker filmen ner lite för lätt.

"Contracorriente" har en väldigt avslappnad vibe även när den jobbar med sorg och kärlek. Det kanske är mitt eurocentriska perspektiv, men med en strängare regi och lite mer vilande i ångesten hade filmen nog gjort starkare intryck.

Japp, jag skrev just vilande i ångesten. Har en känsla av att vi kommer se mycket Bergman nästa år.

Statistik: 
Tacky konst: Minst 14

Blåa husväggar: Överallt
Sex on the beach: Ja
Biotop: Havsnära sandlåda

Vecka 41: O le tulafale ("The Orator", Samoa, 2011)

Vad är detta? 
Samoanskt (!) familjedrama från 2011 om en skitsur dvärg.

Varför? 
Samoa är ett av världens minsta länder (både till yta och befolkning) så jag (Balloonfighter) blev väldigt glad när jag hittade en riktig samoansk film som inte var filmad med en Nokia 3110. Spännande att få en inblick i ett mycket avlägset lands seder och bruk. Och det där med den sura dvärgen lät ju väldigt bra i teorin.

Kantor Wilhelmsson gömmer sig i ett enmanstält utanför Balloonfighters dörr:
1. Ranka Barfi, Mannen som skriker och dvärgen i den här filmen efter grad av vidrighet. 

1. Skrikmannen (som tyckte det var okej att hans son dog bara han fick tillbaka sitt jobb som poolskötare).
2. Dvärgen (som bara var håglös och tråkig).
3. Barfi (som stal godis från barn, gifte sig med en gravt förståndshandikappad kvinna och i farten passade på att förstöra allas liv). Men jag skulle ändå säga att cykelkräket var drygare än alla dessa.

2. Tycker du det är viktigt att hedra de döda? Varför/varför inte? 
Det är det viktigaste. Om man inte gör sitt liv mycket opraktiskt så kommer man att hemsökas av döda släktingar som kanske rasslar med kedjor och får dörrarna att gnissla.

3. Vilken hiphop hade passat bäst i den här filmen? 
Hiphop är sällan tafatt och apatisk, men Fashawns Life as a shorty hade funkat i eftertexterna.

Kantor Wilhelmsson borstar sig själv över axeln: 

Jag har stor respekt för vad The Orator försöker göra. Den vill visa upp Samoas strikt traditionsbundna samhälle precis som det är, utan försköningar. Vad händer när en värld som styrs av hövdingar och ritualer, med en övertro på de dödas makt, kolliderar med moderna viljor? Finns det någon plats för minoriteter i den här kulturen? Kan man vara dvärg och behålla sin värdighet?

The Orator är en intressant film i teorin. Problemet, som så många gånger tidigare, är karaktäriseringen. Jag måste få någon anledning att bry mig om de här människorna. Jag vill sätta mig in i deras situation. Jag vill se dem i deras mest privata stunder, skratta med dem och känna deras sorg.

Vad jag istället får är en sur, introvert och extremt dryg dvärg som går runt och förstör andras plantager, muckar gräl utan anledning och sällan svarar på tilltal. Vad jag får är en fru som vägrar överge sina principer och istället gör sig själv dödssjuk. Karaktärerna i The Orator är hårt, överdrivet ritade och det blir snabbt svårt att se dem som riktiga människor. Filmtittarens frustration tar vid: Varför gör han sådär? Kunde hon inte ha...?

Filmen utspelar sig i ett vackert, bergkantat landskap som ofta får rama in karaktärerna på effektfulla sätt. Men innanför ramen är det långsamt, ofokuserat och bitvis urtråkigt. När storyn går mot sitt slut börjar dramat blåsa upp lite men då är det för sent för att förtjäna mina känslor. The Orator är framför allt en odynamisk film som flaxar över en mängd spännande ämnen men aldrig griper tag i dem och gör dem engagerande.

Balloonfighter skrubbar sitt gamla pessar:

Någonstans i den gäspning som är The Orator finns en bra film. Skildringen av den samoanska kulturen är intressant. Kanske är det mest anmärkningsvärda med den att döda människor är betydligt viktigare att ta hänsyn till än levande. Dessvärre är det inte så jävla lätt att engagera sig i en film som låter en skitsur och dryg dvärg vara i bild nästan hela tiden - Kantorns roomie gav upp efter 15 minuter, min sambo somnade efter 20.

Om man vill ge tittarna en inblick (om än en kritisk sådan) i sitt lands traditioner så finns det väl inget sämre sätt att göra det på än att ha världens tråkigaste och suraste huvudkaraktär? The Orator genomsyras av en otroligt frustrerande uppgivenhet. Och jag vågar påstå att det är en ganska omotiverad sådan. Filmens regissör, Tusi Tamasese, borde se Den gröna cykeln och lära sig ett och annat.

Statistik: 
Bitterhet: 96%
Regn: 88%
Lättmutade hövdingar: 2-3 st
Människor som slåss med stenar och machetes: De flesta :(
Gravar: Orkade inte räkna
Avstånd till Nya Zeeland: 240 mil

Vecka 40: Mal día para pescar ("Bad Day to Go Fishing, Uruguay, 2009)

Vad är: Uruguayansk ("Uruguayisk"? "Urugisk"? "Ugg-gurr-urrgh..."?) film från 2009 om världens f.d. starkaste man, hans svindlare till manager, och deras äventyr på diverse landsorter. 


Varför: Efter fantastiska The Wind Journeys var det svårt att motstå en annan sydamerikansk film med lokal arom.

Balloonfighter måste få veta:
1. Varför påstår en människa på IMDB att man älskar den här filmen om man älskar Hemingway och Mark Twain? 
För att den handlar om (vill handla om) manlighet, manlig stolthet osv., med en mustigt humoristisk underton.  
2. Behövs Uruguay? Varför kunde det inte bara nöja sig med att vara en brasiliansk delstat? 
Uruguay verkar rätt så litet och menlöst, men förtjänar faktiskt självständighet för sin roliga flagga. 
 
3. Hur mycket tar du i bänkpress?
Två mjölpaket (1kg) fästa vid en pinne av ihålig kork.

Balloonfighter dånar: 

Vissa filmer går en bara förbi. Jag hade bara inte väntat mig det av just Uruguays bidrag. På IMDB har flera personer hyllat Bad day to go fishing för sina mustiga karaktärer och miljöer, den mörka handlingen och inte minst den fina personkemin mellan de två huvudpersonerna. Jag vet inte om jag såg något av det där. I ärlighetens namn minns jag knappt något av filmen så här några dagar senare. Det kan väl inte vara ett gott betyg?

Det finns stunder när Bad day to go fishing verkar vara på väg mot något i stil med bröderna Coen och jag gillar tidseran (tidigt 1960-tal) och soundtracket, men jag blir aldrig engagerad. Jag bryr mig inte om någon av karaktärerna men jag blir samtidigt inte provocerad av någon heller. Kanske ligger felet i att regissören nöjde sig med att ge karaktärerna tydliga yttre attribut och någon catchphrase och glömde bort att tillskriva dem personligheter.

Jag tror inte på någon av karaktärerna i Bad day to go fishing och den är varken tillräckligt konstnärlig, rolig, mörk eller dum i huvudet för att stanna kvar i mitt minne.

Kantorn basunerar ut: 
Jaha, det här var ju inte så kul. Efter meditativa The Wind Journeys gick jag in i Bad day to go fishing med hopp om roliga miljöer och färgstarka personligheter, oavsett vad själva storyn gick ut på.

Istället är karaktärerna det överlägset svagaste kortet i denna enkla genrefilm. Wrestlaren och hans manager är karikatyrer, och den kaxiga kvinnan som utmanar dem är provocerande platt skriven. Storyn är så enkel och framåtriktad att den faktiskt blir det enda som håller intresset uppe i en evighet av tråkig regi. Den lokala aromen stannar vid trista pubar, nedgångna teaterscener och en ful gammal bäck.

Det fina med det här filmprojektets många olika länder är att de bästa filmerna fungerar som ren och skär turism. Men i Bad day to go fishing får jag aldrig känslan av att någon haft en stark vision om Uruguay på 60-talet. Att filmen får oss båda att tvivla på landets existensberättigande kan inte vara något gott betyg.

Statistik: 
Skäggiga damen: Nej
Kalven med två huvuden: Nej
Siamesiska tvillingar: Nej
En dansande dvärg: Nej
Världens starkaste man: Ja, typ