Sidor

söndag 28 september 2014

Veckans historiska film: Vecka 39: 1976: "Logan's Run"


1976. Logan's Run
Vad är detta? Kitschig äventyrsfilm om ett futuristiskt samhälle där ingen får leva efter 30.

Varför? Vårt kanske största fan Målle valde ut den åt oss med motiveringen "Klassisk Science fiction med jättefåniga kläder".

Balloonfighter: Det är inte helt rättvist att jämföra all sci-fi med Star Wars, men den första Star Wars-filmen kom 1977 (ett år efter Logan's Run) - och det känns som två vitt skilda världar. Star Wars står sig bra än idag medan Logan's Run i bästa fall är en charmig och nostalgisk filmupplevelse i all sin tattighet. I Logan's Run är framtidsstäderna gjorda med Märklin-tåg i plaströr och man kan skymta människoläppar bakom robotmunnar.

Logan's Run är stundtals så dåligt gjord att den känns mer tidigt 50-tal än sent 70-tal. Personligen tycker jag att det är rätt så charmigt, men jag kan tänka mig att du har svårare för det?

Kantor Wilhelmsson: Jag kan uppskatta kitschen - speciellt de absurda inslagen, som mördarroboten Box som bor i en isgrotta. Jag bryr mig heller inte så mycket om det patetiska skådespelet eller de genomskinliga kulisserna eller de fnissigt dåliga fajtingscenerna.

Vad Logan's Run mest faller på är att den är så seg. Det här är sci-fi med stödhjul och överstrykningspenna. Det tar lååång tid innan det händer något i filmen, hela första timmen är mest en ursäkt för att flasha en massa "futurism". Till exempel den där Carrousel-scenen där folk hänger i trådar och exploderar - tydligen var den svår att göra, men imponerades du av den?

Balloonfighter: Nej, det kan jag inte påstå att jag gjorde. Jag minns den knappt. Jag tror att det stora problemet med Logan's Run är att den tar sig på för alldeles stort allvar. Det här är en film som vill vara seriös, men som snarare borde ha omfamnat tramset. Jag tycker faktiskt att Barbarella är en bättre film just eftersom den inte utger sig för att vara något mer än vad den är.

Kantor Wilhelmsson: Filmen hade verkligen behövt en karaktär i stil med Han Solo, någon som bidrar med lite karisma och inte tar allt på så stort allvar. Det Fantastiska Kärleksparet vs. Den Onda Maskinen funkade inte riktigt.

Däremot blev jag glad när Logan's Run utforskade miljöerna utanför maskinstaden - postapokalyptiska scener som gjorde mig sugen på ett nytt Fallout-spel... Här fanns också en rolig gubbe som citerade T.S. Eliots Old Possum's Book of Practical Cats och det var ju rätt charmigt.

Balloonfighter: Jag tycker att plotten med ett samhälle där folk avlivas när de fyller 30 är ganska rolig. Och fånig. Det har varit tal om en remake av Logan's Run länge och det ser ut som att det blir verklighet relativt snart. Jag tror faktiskt att det är en film som kan tjäna på att göras om idag. Kommer du att vilja se en ny version av det här?

Kantor Wilhelmsson: Definitivt. Filmens svagheter - tempot, effekterna, karaktärerna och världsbyggandet - kan bara tjäna på en dyr uppdatering. Tror inte ens CGI kan förstöra det här konceptet, inte minst med tanke på hur ful Abraham Lincolns datoransikte var i originalversionen.

Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 4

söndag 21 september 2014

Veckans historiska film: Vecka 38: 1975: "Salò, eller Sodoms 120 dagar"

1975. Salò, eller Sodoms 120 dagar
Vad är detta? Ökänd och mycket kontroversiell film av Pier Paolo Pasolini om fyra äckliga fascistgubbar som drar med sig en massa tonåringar till sitt slott och utsätter dem för sexuell tortyr.

Varför? Vi hoppades på en fysiskt jobbig film som samtidigt uttryckte något om mänsklig grymhet. Fast Kantorn ville egentligen titta på Tarkovsky.

Balloonfighter: För de som inte har sett Salò, och jag hoppas att det innefattar de flesta människorna i världen, kan en kort beskrivning av filmen vara på plats.

Någonstans i Italien har fyra rika män gift sig med varandras döttrar. De rekryterar fyra unga män som väljs ut efter deras penisstorlek till att vara vakter. Därefter kidnappar de 9 unga kvinnor och 9 unga män som får samsas tillsammans med fyra gamla horor. Och därefter består filmen i princip bara av effektsökande äckelscener. Man kan säga att Salò med råge slår rekord i både nakna kroppar och bajsätande i årets filmprojekt.

Kunde du penetrera denna soppa av avföring och kukar och hitta något korn av substans?

Kantor Wilhelmsson: Till alla som blir nyfikna nu skulle jag vilja säga att Salò... inte alls var så horribel som jag förväntade mig. Filmen borde inte chockera någon som redan sett Game of Thrones. Möjligen är Salò... snäppet äckligare.

Det är intressant med en så pass extrem film, där publikens chock eller avtrubbning blir en del av diskursen. Efter bara 45-50 minuter kunde jag inte känna något annat än "Så nu blir det bajstortyr igen. Håhåjaja". Jag vet inte om det säger något om mig.

Å andra sidan var skådespeleriet riktigt uselt, och effekterna billiga. Sàlo... misslyckas konsekvent med att skapa någon slags konflikt eller ens en känsla av hot. Det är svårt att förstå vad den här filmen vill handla om. I en scen där offren börjar ange varann blir det extra tydligt. Här finns ingen psykologisk trovärdighet, inga människor att bry sig om. Och efter ett tag börjar jag bara zona ut och börja gäspa.

Hur var din reaktion?

Balloonfighter: Jag förutsätter att filmen handlar om Italien under fascisttiden, men det måste finnas bättre sätt att skildra den tiden på. Det är ganska svårt att få gehör för sin poäng och sin kritik när man fyller bildskärmen med en ung naken kvinna som äter bajs med en sked.

Jag håller med dig om att filmens provokationer väldigt snabbt blev tråkiga. Det funkar liksom inte att rada upp sadistiska scener utan att ha någon grund för det. Salò kändes bara så jävla ytlig.

Har du sett eller läst något annat av Pasolini?

Kantor Wilhelmsson: Fascistaspekten var särskilt ytlig - jag tror bara att det var Pasolinis sätt att försöka förankra storyn i något han kände till. Boken som filmen baserar sig på är skriven 1785 och handlar om fransk överklass.

Nej, det här var min första Pasolini och jag kan inte säga att jag imponerades av regin. Tror du att det här materialet hade gjorts bättre av någon annan regissör?

Balloonfighter: Det är klart att filmen hade kunnat göras bättre, men utan att själv ha läst Markis de Sades förlaga så verkar det inte vara mycket till berättelse. de Sade själv beskrev sin bok som "the most impure tale that has ever been told since our world began". Det får det inte att kännas som mindre effektsökande...

Kantor Wilhelmsson: Min fd roomie och ibland gästkommentator på bloggen tog sig i alla fall inte igenom boken, trots idoga försök...

Vi verkar vara eniga här, men jag skulle ändå vilja avsluta med att fråga om det fanns några bra saker med filmen? Viss kred får man väl ge åt ambitionen, även om den är missriktad?

Balloonfighter: Det här verkar gälla både de Sade och Pasolini: det är ju lite kul att någon har försökt undersöka hur långt man kan gå med äckel bara för att se reaktionerna på det.

Men det är det enda jag kan ge filmen.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 2

söndag 14 september 2014

Veckans historiska film: Vecka 37: 1973-1974: "Bikupans ande" och "Chinatown"

1973. Bikupans ande
Vad är detta? Långsamt drama om en sjuårig flicka som bor i en brungrå håla på den spanska landsbygden. Hon tittar på en film om Frankenstein och börjar drömma om honom.

Varför? Verkade snygg och stämningsfull, tyckte Kantorn. Han hoppades på otäcka bilder och sugande atmosfär.

Balloonfighter: Jag hade hoppats att Bikupans ande skulle vara en fin och symbolisk film. Det finns säkert en metafor här, filmen utspelar sig trots allt i Spanien strax efter inbördeskriget på 1940-talet, men jag kan inte påstå att jag är helt med på metafortåget. Det är bara en skittråkig film om en liten flicka som springer omkring på en åker och innehåller alldeles för långa, händelselösa klipp. Jag somnade till en stund under en scen där en eld filmades. När jag vaknade var samma eld fortfarande i bild, bara något närmre kameran.

Det säger väl en del att två tredjedelar av tittarna somnade under Bikupans ande. Hur lyckades du hålla dig vaken?

Kantor Wilhelmsson: Ingen aning. Min roomie slumrade i soffan och sov bort större delen av filmen. Jag satt mest och stirrade på åkrarna och lät tankarna vandra.

Någonstans hoppades jag väl på att det skulle börja bli intressant, men det sömniga tempot lade sig som ett kvävande täcke över alla bildkomposiioner. Bikupans ande har beskrivits som en av de bästa spanska filmerna genom tiderna och det är lite svårt att förstå. Ana Torrents skådespel har fått särskilt mycket beröm, men ärligt talat - så mycket kräver den här rollen inte av henne? Hon går mest runt och ser lite trumpen och vemodig ut i två timmar.

Balloonfighter: Haha nej, det var ju verkligen ingen krävande roll.

Jag läste på om filmen för att förstå mer av symboliken men jag spydde ner både mig själv och min dator när jag läste att de karga landskapen symboliserade Spaniens isolering under fascisttiden och hur Ana representerade den unga, oskuldsfulla generationen i Spanien på 1940-talet medan hennes syster skulle föreställa de giriga nationalister som styrde landet.

Hur förhåller du dig till den här jävla bajsnödigheten?

Kantor Wilhelmsson: Jag säger såhär: Man kan inte skyla över bristen på engagerande regi med ansträngda symboliska meningar. Symbolik är för mig något som förhöjer eller berikar ett redan bra grundmaterial. De två systrarna har noll personkemi och de karga landskapen filmas i princip som stillbilder, som blir mördande tråkiga att titta på efter ett tag.

Ändå har vi haft många filmer i det här projektet som varit lika långsamma eller rentav långsammare än Bikupans ande. Vad är det som Turinhästen, The Wind Journeys eller Kniven i vattnet gör bättre?

Balloonfighter: Det är filmer som har någon slags inneboende dramatik och i åtminstone två av fallen personkemi. De tre exempel du nämner hade dessutom betydligt mer stiliserat bildspråk. Bikupans ande känns bara väldigt pretentiös i sitt försök att berätta något om Spaniens mörka förflutna, det finns ingen engagerande berättelse att förankra symboliken i.

Kantor Wilhelmsson: Ja, och Frankenstein-spåret var verkligen oerhört sökt. I vissa scener satt jag bara och letade efter meningar eller dolda betydelser, men filmen gav helt enkelt för lite tillbaka.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3

1974. Chinatown
Vad är detta? Roman Polanskis hyllade uppdatering av noir-genren, med en stor genombrottsroll för Jack Nicholson.

Varför? Vi fick blodad tand av Polanski efter utmärkta "Kniven i vattnet". Att prata om "Chinatown" som uttryck för kaos har blivit djupt rotat i popkulturen och det var spännande att se var det kom ifrån.

Balloonfighter: Vi har gemensamma vänner som brukar säga att de hatar rymden (ni vet vilka ni är!) och således hatar alla spel, filmer och tv-serier som utspelar sig i rymden. Jag har tyckt att det är en hemsk generalisering som gör att man går miste om väldigt mycket bra och det är alltid bättre att vara öppen för nya intryck... men efter alla noir-filmer vi har varit inne på i år så vill jag ändå proklamera att jag hatar noir och aldrig mer vill se en noir-film. Tycker du det är acceptabelt att totalvägra en genre efter en handfull filmer?

Kantor Wilhelmsson: Ja, i detta fall tycker jag det. Men till vårt försvar vill jag säga att noir-konstens regler är extremt rigida från film till film. Jag radade upp dem redan i vår text om (usla) Double Indemnity:

- Manliga män som åstadkommer manliga mord
- Onödigt invecklat manus
- Lömsk, dubbelspelande kvinna eller s.k. "femme fatale"

Den här filmen saknar tack och lov den fjärde punkten, dryg voice-over, men innehåller i princip alla andra träiga konventioner. Här finns till och med en onyanserad superskurk.

Vilka är ni människor som inte tröttnar på det här?
Och hur kan man försvara genren som bättre eller mer upphöjd än en genomsnittlig Bond-film?
Bond-filmer är åtminstone roliga och har självdistans, vilket är mer än man kan säga om den här klaustrofobiska tråkfesten där Jack Nicholson slussas från scen till scen för att förhöra jättesuspekta människor.

Balloonfighter: Det är möjligt att jag hade tyckt att Chinatown var något bättre om jag inte redan hade tröttnat helt på genren, men en film som tyglar Jack Nicholson och förvandlar honom till en blek karaktär gör ju uppenbarligen fel. Och det märks redan inom ett par minuter i den här filmen. Det känns märkligt att Roman Polanski som gjorde supertäta Kniven i vattnet väljer att leka med träfigurer till karaktärer.

Vi verkar vara helt överens om att karaktärerna är värdelösa. Vad tyckte du om handlingen och intrigen?

Kantor Wilhelmsson: Tja, på en punkt måste jag säga att Chinatown faktiskt höjer sig över de tidigare noir-filmerna vi sett och det är hur handlingen utvecklar sig under de sista tio minuterna. Filmen tar här en något mer realistisk vändning och när handlingen tangerar polisvåld och havererad segregation lyfter faktiskt mitt intresse en aning.

Jag har inte lika mycket positivt att säga om filmens romans. Jag hoppades in i det sista att de inte skulle gå den vägen. I ungefär hälften av speltiden var Evelyn Mulwray en karaktär med viss integritet, men sen bestämde manuset att hon skulle svänga på en femöring och kasta sig i Nicholsons armar trots att de hade minimal kemi.

Förresten, är det en typisk noir-grej att huvudkaraktären måste fylla i luckorna i storyn för sin dumma kvinnliga partner medan de sitter och kör bil? För jag hatar det greppet.

Balloonfighter: Uh ja, det suger.

Förstod du titeln? Jag menar, det var ju väldigt lite Chinatown i filmen med tanke på titeln.

Kantor Wilhelmsson: Från början var det inget Chinatown alls i filmen, läste jag. Jag gillade tanken på att ha en symbolisk, undflyende titel, men det kändes som ytterligare en punkt där filmen trodde att den var lite smartare än den faktiskt var.

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 3

söndag 7 september 2014

Veckans historiska film: Vecka 36: 1972-1973: "Aguirre - Guds vrede" och "Holy Mountain"


1972. Aguirre - Guds vrede
Vad är detta? Werner Herzogs genombrottsfilm (och hans första samarbete med Klaus Kinski) om en grupp conquistadorer som reser genom sydamerikas djungel på jakt efter det mytomspunna landet El Dorado. En milstolpe i tysk filmhistoria.

Varför? Kultförklarad och mycket omtalad film, plus att ingen av skäggen sett Herzogs fiktiva verk.


Balloonfighter: Den här veckan måste ha varit vår mest vafan händz-fyllda filmvecka hittills? Aguirre är en kaotisk filmupplevelse och det känns inte riktigt som att någon hade detaljplanerat den här filmen i förväg. Du berättade något om ett manus som hade slarvats bort eller hur var det?

Kantor Wilhelmsson: Korrekt. Werner Herzog skrev manuset medan han var på turné med sitt fotbollslag. Han krattade ner replikerna mellan matcher och på bussresor - tills en av hans stupfulla lagkamrater spydde ner sidorna och han fick slänga allting. Sedan stal Herzog en filmkamera från sin regiskola och åkte till amazonas med ett halvdussin skådisar för att börja spela in.

Det här är en smått legendarisk film där nästan varenda scen hör ihop med en bisarr anekdot. Är det inte Klaus Kinski som skjuter fingret av en statist så är det en lång historia om hur Herzog smugglade apor i en jeep tvärs över USA. Vid ett tillfälle fick regissören sälja sin klocka för att få ihop till mat för dagen i den oländiga djungeln. Manuset improviserades fram och ingen kunde replikerna 10 minuter innan kameran började gå.

När jag ser Aguirre - Guds vrede slås jag framför allt av vilket galet projekt det här måste varit. Vid några tillfällen befinner sig truppen på flottar i en fors som ser fullständigt livsfarlig ut. I en scen får Kinski tics och skriker åt en häst så att den trillar i vattnet.

Under hela första timmen kan jag inte leva mig in i storyn alls. Frågan är om det är en nackdel?

Balloonfighter: Det känns verkligen symptomatiskt att någon spydde ner manuset på en buss och att resten fick improviseras. Sällan har en film utstrålat nerspytt manus lika mycket som Aguirre. Men jag tycker ändå att filmen är extremt underhållande, även om det till stor del beror på anekdotvärdet i bråken mellan Kinski och Herzog. Allting ser så amatörmässigt ut också. Jag köper inte storyn för en enda sekund, men jag älskar att se ett gäng supertyska människor i billiga lajvkläder åka flotte på Amazonas. Jag önskar att vi hade haft tid att se dokumentären Min bäste ovän Klaus Kinski innan vi skrev det här inlägget.

Kantor Wilhelmsson: Jag håller med, och befann mig genom hela filmen i skratt-och-skräck-blandad fascination. Klaus Kinskis absurda och bitvis hotfulla överspel lockade till ett flertal skratt. De spelade in filmen på engelska, varpå den sedan dubbades till tyska i postproduktionen - i Kinskis fall av en annan skådis, eftersom Herzog tyckte att Kinski tog för högt betalt.

Vi ser alltså en tysk skådis spela en portugisisk erövrare som yttrar engelska repliker, samtidigt som vi hör dessa repliker inspelade på tyska av en annan man som inte har med filmen att göra. Någonstans i den överföringen stänger min hjärna av och börjar älska allt som händer.

Balloonfighter: Haha ja, det enda man kan göra är att kapitulera. Och sen lyckas slutscenen faktiskt vara snygg på riktigt. Men hur fan betygssätter man en film som Aguirre (och för den delen Holy Mountain). Har du några kloka råd?

Kantor Wilhelmsson: I Aguirres fall rör det sig om den svåra kombinationen av hög ambition, billig, kaosartad produktion och usel planering. Men precis som du är inne på tycker jag talangen och uttryckskraften bakom kameran märks. Vansinnet spiller liksom ut över själva filmen. Scenen där Kinski står på den trasiga flotten med sin konstiga apliknande hållning samtidigt som hundratals småapor springer runt hans fötter är en av de märkligaste och bästa jag sett i år. För mig blir det en solklar 8.

Balloonfighter: Jag hakar på!

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 8

1973. The Holy Mountain
Vad är detta? Mexikanskt/amerikanskt/chilenskt psykedeliskt drama av kultregissören Alejandro Jodorowsky.

Varför?
I en dokumentär såg Orpon scenen där den Jesus-liknande gestalten klättrar upp för ett torn och kommer in i ett regnbågsmålat rum med kameler, getter och fåglar i och träffar en alkemist som förvandlar bajs till guld. Han blev så fruktansvärt sugen på att se resten av filmen.


Kantor Wilhelmsson: Holy Mountain har av en bekant beskrivits som "den sämsta film han sett". Den är onekligen grotesk, bisarr, spirituell och flummig. Min nya rumskamrat förstod så lite av vad som hände på skärmen att hon var tvungen att upprepa händelseförloppet högt för sig själv i realtid.

Men hur väl hänger den ihop egentligen? Tyckte du att andligheten och new age-budskapet gick väl ihop med grodcirkusen, barnen med gröna snoppar och brösten som såg ut som tigerhuvuden? Fick du ut något av de samhällskritiska inslagen eller blev det bara trams?

Balloonfighter: Det fanns ju en röd tråd om girighet och vad människor är beredda att göra för att bli rikare, men flera gånger verkade som att filmen bara spårade ur fullständigt och glömde bort sitt eget budskap. Och kanske är det då den var som bäst - som när koloniseringen av Sydamerika gestaltades av ödlor och paddor utklädda i miniatyrkostymer och utrustade med pyttesmå vapen.

Hade du velat se ett tydligare tema i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag känner mest att filmen gick en svår balansgång. Den första halvtimmen var bara helt knäpp - en serie absurda vinjetter om religion och urspårad militärstat som nästan förde tankarna till Roy Andersson. Men den andra halvan av Holy Mountain försökte berätta en sammanhängande historia om att nå ett högre medvetande. Och plötsligt krävde filmen att jag skulle bli berörd, eller åtminstone engagerad på ett djupare plan.

Till skillnad från andra överdrivna, groteska filmer vi sett i projektet (jag tänker på t.ex. The Last Circus som vi såg i fjol) blir Holy Mountain aldrig tröttsam eller tråkig. Jag har bara lite svårt att förstå vad den vill uppnå.

Balloonfighter: Ja, första halvan påminde om Roy Andersson på crack medan andra halvan, med krucifixpistoler och gigantiska robotvaginor, fick mig att tänka på en flummigare variant av Galenskaparna. Jag gillade bägge delarna, men filmens budskap - om det nu fanns något - gick inte riktigt fram. Det kan ju ha något att göra med att både regissören och skådespelarna mumsade i sig LSD och hallucinogena svampar.

Jag var väldigt förtjust i båda kulisser och rekvisita. Hade du något favoritdetalj i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade allting som innehöll massor av människor. Precis som i Ben-Hur var det fascinerande att se hur omsorgsfullt de större scenerna var skapade. Den stora futuristiska fabriken där gamla människor slavade för att göra krigsleksaker åt småbarn var häftig. Likaså den bisarra kastreringsceremonin där chefspolisen dirigerade runt ett hundratal löjtnanter målade i grönt. Överhuvudtaget var scenerna där de nio "huvudpersonerna" introducerades snygga och välgjorda.

Men sedan insåg jag det konstiga i att nio världsledare får träda upp till ett högre medvetande medan massan fortsätter att slava - strider inte detta mot filmens budskap, eller ska det vara ironiskt? Det är en film som satiriserar konstutställningar som "cheap tricks" med en fånig installation där besökare får klämma på människors kroppar - men själv innehåller Holy Mountain det ena effektsökande inslaget efter det andra.

Jag ser många kvaliteter och mycket fantasi i Holy Mountain, men som upplevelse blir den lite grumlig för mig, och jag kan inte säga att den fått mig att tänka i nya banor om någonting. Hur lyder ditt slutomdöme?

Balloonfighter: Det fanns fantastiska scener, det fanns ytligt trams och det fanns misslyckade försök till att kommentera både samhälle och andlighet. Holy Mountain glattar omkring över hela betygsskalan. Men jag är väldigt glad att vi såg den och den levde upp till mina förväntningar. Egentligen hade jag velat sätta en symbol som betyg på den här filmen, det känns inte riktigt som att 1-10-systemet är anpassat efter Alejandro Jodorowsky på LSD-tripp - men jag sätter en åtta ändå. Utöver den sista halvtimmen var det en väldigt underhållande och snygg film - även om det mesta var trams och nonsens.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 8

måndag 1 september 2014

Veckans historiska film: Vecka 35: 1971: "THX 1138" och "Walkabout"


1971. THX 1138
Vad är detta? Sci-fi från 1971 och tillika George Lucas första film.


Varför? Kantorn tyckte att den såg snygg ut och att det var spännande att se vad en ung George Lucas lyckades skapa innan Star Wars svalde honom. 

Balloonfighter: Jag har förvisso inte sett American Graffiti som lär vara bra, men det är svårt att förstå att det är George Lucas som har gjort den här rätt nedtonade och stämningsfulla sci-fi-filmen. Det är väldigt långt från Jar-Jar Binks.

Samtidigt känns det som att jag har sett det här förut. Det är ett klassiskt upplägg med en dystopisk och konformistisk framtid där en eller ett fåtal individer börjar trotsa reglerna. Kanske har jag sett samma story för många gånger för jag har väldigt svårt att bli särskilt engagerad. Var det samma för dig?



Kantor Wilhelmsson: Sci-fi och/eller dystopier står och faller väldigt mycket med gestaltandet av sina världar för mig. Jag kunde aldrig leva mig in i den totalitära staten i V for Vendetta till exempel, en film där man bara fick se några tribunaler med röda banér samt arga män på teveskärmar.

Lite samma sak är det här. THX 1138 verkar vara inspelad i ett varuhus och på en bilparkering. Den lyckas aldrig sälja in sitt skräcksamhälle, det är mest en massa vita ytor, några övervakningskameror och ett lite fånigt biktbås med en förinspelad loop om att konsumtionen är allas Gud.

Det jag gillade mest var robotarna med metallansikte som kändes som en föregångare till stormtroopers. De var larviga men också lite otäcka. Vad gillade du bäst i gestaltningen?

Balloonfighter: Jag gillade några av kontorslandskapen faktiskt. De kändes så mycket som 1970-talsfuturism med sina stora, klumpiga datorer och sterila miljöer. Men jag hade velat att det funnits en riktig motvikt till miljöerna som tycktes vara filmade i lagerlokaler.

Flera gånger under filmen tänkte jag på scenen ur Being John Malkovich när alla karaktärer i filmen plötsligt är John Malkovich. Jag tror att det beror på att det fanns väldigt många smala och skalliga män i THX 1138. Hur som helst skrattade jag åt ett par sådana scener. Tycker du att jag vanärade filmen genom att göra det?

Kantor Wilhelmsson: Nej. Det här är ingen djup eller viktig film på något sätt. Som bäst är det en småspännande äventyrsfilm, men när biljakten började - som en tidig version av podracet från Star Wars: Episode I - hade jag redan zonat ut totalt.

Jag funderar också lite på vad budskapet är. Konsumtion är dåligt? Synd att George Lucas inte hade något mer att säga.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5

1971. Walkabout
Vad är detta? Brittisk film om två unga syskon som blir lämnade i den australiensiska vildmarken och slår följe med en aboriginsk pojke på mandomsprov. Regissören Nicolas Roeg gjorde dessutom balla Performance.

Varför? Ni läste väl synopsis i stycket ovan?

Kantor Wilhelmsson: Jag har velat se Walkabout i nästan två år för dess lovande foto och spännande miljöer. Det är inte riktigt hälsosamt att se fram emot en film så länge, men på en punkt överträffade den alla förväntningar - djurlivet! Wombat, ödlor, piggsvin, rovfåglar, snygga maskar, känguruer och oxar - det här måste vara filmprojektets höjdpunkt när det kommer till fauna?

Balloonfighter: Walkabout är verkligen i en klass för sig när det kommer till djurlivet. Jag utbrast små glädjetjut flera gånger. Och det är klart att man blir glad av en film som ger en möjlighet att berätta spännande anekdoter som det att wombater har fyrkantigt bajs?

Jag hade kunnat skriva enbart om djurlivet i Walkabout, men jag tänker ändå fråga dig vad du tyckte om de andra - mycket mindre viktiga - aspekterna av filmen?

Kantor Wilhelmsson: Du menar story, regi och sånt? Jo, det var all right! Fotot är i långa sträckor oerhört tjusigt och de två huvudkaraktärerna har ett fint samspel. Hade Walkabout gjorts idag hade den nog varit smutsigare och mer dramatisk och fokuserat på den unga tjejens lidande, tror du inte? Men jag gillade att det nu i princip var en chill-out-film.

Som mest handlar Walkabout kanske om oskuldsfullhet, och att leva på gränsen mellan ödemark och civilisation, men främst känns det som en ursäkt att bara ta in den australiska naturen.

Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag tyckte väldigt bra om filmen, men mitt omdöme kan förstås ifrågasättas. Att visa bilder på fina djur med jämna mellanrum har ungefär samma effekt på mig som om någon hade matat mig med morfin. Men jag gillade handlingen och hur de två syskonen hamnade ute i ödemarken. Sen vet jag inte om jag skulle kalla den oskyldig, det kändes snarare som att den utforskade någon slags begynnande tonårssexualitet. Flickan kastade många lystna blickar på aboriginpojkens röv.

Kantor Wilhelmsson: Språkbarriär... Jag försökte verkligen hitta en bra synonym till "innocence", ett ord som inbegriper ungdom men inte utestänger sexualitet... det kändes som filmens tema för mig.

Sedan blev det ibland lite corny och nästan larvigt, särskilt i det långa montaget du nämnde där tjejen nakenbadade och mannen bevisade sin manlighet genom att ha ihjäl djur. En lite sliten och unken bild av relationen mellan män och kvinnor. De grabbiga männen vid forskningsstationen fattade jag inte heller poängen med, eller varför en av de kvinnliga assistenterna där var tvungen att sexualiseras.

Balloonfighter: Nej, det var en väldigt märklig sidoplot som jag heller aldrig riktigt förstod. Men jag gillade mycket annat i filmen och tycker att det är en av de bästa hittills i år.

Kantor Wilhelmsson: Jag är lite kluven och står mellan att betrakta Walkabout som en fantastiskt snygg fiktiv naturdokumentär, eller en lite banal historia om ursprung med cheesy 70-talssoundtrack. Jag tror att stämningsfull musik hade kunnat lyfta filmen flera nivåer för mig. Ändå var det två väl tillbringade timmar och jag är glad att jag fick se en wombat i filmprojektet.

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 8