Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)

Vad är detta?
Brittiskt drama från 2011 om trasiga människor och hundar som lever värdelösa liv.

Varför?
Egentligen ville jag hellre se Tinker tailor soldier spy som Storbritanniens bidrag, men Kantorn blev så himla besviken när Discshop stal hans pengar förra veckan och därför är min främsta motivering till det här filmvalet är att jag är en härligt självuppoffrande människa som älskar sin medblöggare.

Wilhelm X undrar: 
1. Vilken är din bästa Arga Man i filmhistorien? Kanske någon av gubbarna i Arga män utan ben, men det är mest för titeln.
2. Vilken dinosaurie skulle du helst vilja vara? Tsintaosaurus. Varför? För att den har en decoy-penis i pannan. Praktiskt och snyggt!
3. Är våld mot hundar ett billigt grepp för att skapa sympati hos tittaren? Ja. Kanske det allra billigaste.

KantorX_2001@hotmail.com skriver sin åsikt:
Tyrannosaur är en riktigt bra film som jag glömde bort över en natt eller så.

Varför? Det är inte för att filmen inte är snygg, genomtänkt eller välspelad. Peter Mullan i huvudrollen gör ett hästjobb som går runt och bär på femtio olika lager av ilska och frustration i nittio minuter. Den Destruktive Arbetarklassgubben är inte världens mest dynamiska roll, men manuset lämnar karaktären i fred mellan utbrotten, låter honom bete sig normalt och mänskligt utan att det blir allt för sentimentalt. Det finns många fallgropar i en sån här historia, och det är imponerande att filmen lyckas undvika dem nästan rakt igenom.

Jag tyckte även om fotot, som faktiskt utnyttjar bredbildsformatet och hittar bra porträtt av den brittiska småstaden. Det är mycket grått och brunt och ledsna gator och trötta hus mot bakgrund av en himmel som tänker att vad fan, orkar inte.

Men det är också något här som smeker lite medhårs. Gatorna är i och för sig fula men alltid väl upplysta och rena. Skillnaden mellan arbetarklasskvarteren och det rika området kommer inte riktigt fram eftersom båda badar i studioaktigt filmljus. Joseph i huvudrollen är alltid trovärdig men i hans relation med Hannah blir filmen lite för insmickrande, vilket kulminerar i ett montage där alla dansar till en sliskig rocklåt.

För en film som vill vara så ful och så äkta går Tyrannosaur inte riktigt hela vägen. Den balanserar upp mörkret och det vidriga med precis lagom mängd brittisk värme för att ingen i biosalongen ska tvivla på filmens goda intentioner. Jag tänker fortfarande på slutscenen i Dogtooth, som vägrade lämna tittaren med minsta lättnad eller closure. Slutscenen i Tyrannosaur minns jag inte ens. 

Maroon 5-fighter svarar: För att vara en film som tar upp känsliga och allvarliga ämnen som kvinnomisshandel och djurplågeri och skildrar djupt olyckliga och tragiska livsöden i samhällets bottenskikt så gjorde Tyrannosaur ett oväntat litet intryck. Kanske beror det på att filmen börjar med att alla har det dåligt, sen fortsätter det med att alla har det lika dåligt, sen kommer ett sliskigt montage med fruktansvärd musik, sen har alla det dåligt igen. Kanske finns det en strimma hopp i det sistnämnda steget.

Jag har inga problem med deppiga filmer där det inte händer särskilt mycket (Se: Turinhästen) men Tyrannosaur greppar aldrig tag i mig. Den står mest och stampar på sitt ställe. Ett ställe som förvisso inte är helt utan kvalitéer, men ändå.

Den främsta behållningen med Tyrannosaur för min del var de alkisarna som rörde sig i periferin och påminde oerhört mycket om arbetskamrater jag har haft på kyrkogårdarna jag har jobbat på. Det är människor som när som helst kan avbryta en mitt i arbetet för att helt på egen hand och helt utan input kan hålla igång evighetslånga och allt för privata utläggningar.

"Såg du matchen igår oooh du skulle sett den ifall du inte såg den MFF vann med 2-1. Känner du Agneta som bor i Kvarnabacken, det är min gamla flamma. Du skulle sett bopparna på henne när hon var ung oooh jag tänker på dem fortfarande ibland du vet när lusten faller sig på om du förstår vad jag menar, höhö. Själv förlorade jag oskulden när jag var 14 men nu för tiden blir det inte mycket med det. Jag har ju hundarna att tänka på. Jag köpte en ny sorts torrfoder ti dom förra veckan. Hörde du att de rånade ICA i helgen? Det var säkert en sån där arab. De har det där beteendet i blodet. Jag är inte rasist men man märker ju hur de är. Jag gillar Carola men hon var bättre innan hon träffade den där blonda Messias från Finland eller vad det var. Jag litar inte på finnar. Jag brukade jobba på Kockums men sen fick jag såna jävla problem med spriten och sen lämnade frugan mig så nu är det inget problem längre. Ja du fattar, jag dricker lika mycket nu - om inte mer - men nu är ju inte frugan hemma och klagar på det höhö. Nä men skämt å sido, nu är hon gift med en polackajävel. Ja, det är för jävligt. Hoppas han sköter om huset bättre än polackerna som byggde Turning Torso, det är ju alldeles snett. Polacker är så jävla slarviga. Du vet han Robert Gustavsson, han är så jävla rolig. Har du sett han när han gör han Tony Richardsson? Han med moppen du vet. Hahaha, du det är riktig humor ska du veta. Jag var så jävla full i helgen, jag somnade framför TV:n. Det var nån film med en tjej och en kille och så var det nåt äh jag minns inte den alls men den var jävlar i det bra, sen drömde jag att morsan levde. Fy fan alltså, det var som på riktigt. Jaja, i helgen blir det MFF och så har jag och grannen gått ihop och köpt en hembränningsapparat men det får du inte säga till någon. Äh jag litar på dig. Ska du ha en slurk. Nä men nu är det nog dags att jobba igen."

I en av filmens scener fångas det här perfekt och det gör mig på något vis glad. Och ja, det är väl det jag bär med mig från den här filmen - att alkisar är likadana i England.

Statistik: 
Grrrr. Arrrgh: 100%
Våld mot försvarslösa: 90%
Awesome fyllegubbar: 70%
Trams: för lite
Karaktärer med spinoff-potential: 1

Tidigare filmer: 
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien 2011)

Vad är detta?
En pojke med en cykel.

Varför?
Vi skulle se Tyrannosaur men Discshop-strömmandet funkade inte (hejdå 39 kronor!), jag blev arg och bad Orpon välja vilken jävla film som helst på Netflix. "Belgien, 2011, bara 87 minuter..." lät bra.

Balloonfighter kliar sig i skägget och undrar:
1. Vem är den sämsta farsan - Guy från Pojken med cykeln eller Alamein från Boy?
Detta har blivit ett återkommande tema! Alamein är väl lite bättre eftersom han inte är helt samvetslös. Men Alamein var samtidigt så störig att jag har svårt att föredra honom.

2. Vad säger det egentligen om dig och mig att vi flera gånger under filmen önskade livet ur den 11-åriga huvudkaraktären?
Vi lyckades ju nästan också. Med detta i åtanke tycker jag inte vi ska ha dåligt samvete.

3. Även de flesta medelstora europeiska länder har någon unique selling point eller identitetsmarkör. Holland har tulpaner och hasch, Schweiz har gökur och händiga fickknivar, Tjeckien har öl och hockeyfrilla, Ungern har langos och nazister, Grekland har tzatziki och nazister, Rumänien har romer och nazister och så vidare. Vad fan är Belgiens grej?
Ja vi diskuterade ju det... Det närmaste jag kommer är Belgian Blue. Belgisk choklad? Serietidningar? Jag finkammar Wikipedia nu men det är svårt att hitta något om detta anonyma land.  

Balloonfighter drar nåt ur röven: 
Pojken med cykeln är typexemplet på en sån där kritikerrosad europeisk film som vinner massvis med filmfestivalspriser men som jag avskyr. Det är en film som inte på något sätt utnyttjar filmmediets styrkor utan bara skildrar något vardagligt trist rätt upp och ner. Jag tycker nästan att man kan lyfta fram titlarna på regissörbröderna Dardennes andra filmer för att illustrera deras fantasilöshet: Barnet (2005), Sonen (2002), Ett löfte (1996). Och precis så tråkigt som det låter är det. I Pojken med cykeln är det bara en skitjobbig 11-åring i röd tröja som cyklar omkring och har en kass pappa.

Jag blir både uttråkad och arg av att se Pojken med cykeln. Det är meningen att jag ska tycka synd om huvudpersonen Cyril men jag blir bara irriterad på honom. Den sista kvarten, när filmen börjar utveckla något som kan kallas för intrig, räddas Pojken med cykeln från att bli ett totalhaveri av samma mått som Sparvarnas sång, men ända in i det sista önskar jag att Cyril ska cykla in i skogen och bli sliten i stycken av björnar. Det är inte bara Cyrils fel - det är främst bröderna Dardennes fel.

Här är mina fem gissningar på vad brödernas kommande filmer kommer att heta och handla om:

Mamman: En film om en mamma som är deprimerad. Oklart varför, nåt om ett missfall kanske. Hon ligger mest i sängen och har morgonrock på sig och svarar inte i telefon.
Båten: Om en man vars fru har dött och så typ måste han sälja sin båt eller nåt.
Flickan med dockan: En flicka som bor på ett barnhem har en docka. Kanske hamnar hos en tråkig fosterfamilj.
Drömmen: En medelålders man flyttar från landsbygden till Bryssel men har svårt att anpassa sig. Han spelar på lotto, men vinner aldrig. Kanske tittar han ibland på ett svartvitt foto av sin gamla prisvinnande häst.
Tavlan: En kvinna vars man är alkoholiserad och så typ måste hon måla en tavla eller nåt. Mannen får gulsot, blir jättearg, har sönder tavlan och sen går de och lägger sig.

Kantor Wilhelmsson fortsätter:
Pojken med cykeln handlar om livet från ett barns ögon, och hur godtycklig de vuxnas moraliska värld kan ta sig. Det finns ingen genomgående logik bakom de andra karaktärernas beteende gentemot Cyril. Vissa hjälper honom av medkänsla, andra sprider kyla och apati och ytterligare andra försöker utnyttja honom till sina egna ändamål. En far och son blir utsatta för Cyrils våldshandlingar - fadern förlåter honom, men sonen gör det inte. En hårfrisörska hjälper Cyril genom hela filmen, men det är oklart varför. Kanske behöver hon en surrogatson.


Vi satt mest och hoppades att Cyril skulle dö så att filmen kunde ta slut. Han är elak, självisk, odräglig och låser aldrig sin cykel. Under en och samma film hinner cykeln bli stulen flera gånger men han lär sig inte av misstagen utan lämnar den olåst om och om igen. Det är uppenbart att man ska känna någon slags sympati för Cyril eftersom hans farsa är ett samvetslöst as, men sympatin ville inte infinna sig för mig. Jag försökte även uppbåda engagemang för det neutrala och ganska välklippta fotot. Det gick sådär.

Man kan läsa intervjuer med bröderna Dardenne och klia sig i huvudet åt deras vaga och mesiga svar. Tydligen spelar cykeln en stor symbolisk roll i filmen. Det är symboliskt att Cyril trampar på pedalerna när han lämnar sitt förflutna bakom sig och att han klättrar på sin egen cykel när han försöker ta sig över en vägg. Säkerligen är Cyrils röda tröja även en symbol för ilska och det klumpiga Beethoven-citatet i soundtracket en symbol för klumpighet.

Statistik:
Cykel: Ja
Jobbiga barn: Jajamen
Karaktärsmotivationer: Näpp
Underhållning: Titta någon annanstans
Minuter: 87
Engagerande minuter: 6

Tidigare filmer:
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)

Vad är detta? 
Rå och samhällskritisk brasiliansk actionthriller från 2011 om specialstyrkan BOPE. I första filmen från 2007 låg fokus på militärpolisens strider mot kartellerna i Rio de Janeiros slum. I den här filmen är det korrupta politiker och poliser som utgör fienden.

Varför?
Vi såg den första filmen under ett tidigare filmprojekt och var andfådda (på ett bra sätt) när eftertexterna rullade. Självklart ville vi se om uppföljaren kunde lyckas med samma bedrift.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vad kan man göra åt systemet?
Om jag lärt mig något av alla år av punk-, hardcore- och hiphoplyssnande så är den enda lösningen att ligga med systemet. Jag vet inte riktigt vad som händer då, men det verkar vara en populär åtgärd.
2. Vilken svensk programledare skulle kunna matcha Fortunatos våldsamma manér?
Ingen! Jag tror det närmsta vi kommer Fortunato är Sverker Olofsson och hans "ska det vara så?"-haranger.
3. Nämn tre yrken som det bör vara säkert, tryggt och okorrupt att utöva i Rio de Janeiro. Frisör, hundstylist och hattmakare.
Följdfråga: Tror du verkligen inte att frisörer är köpta av polisen? Jag tror inte att poliserna tillåts ha tillräckligt spexiga frisyrer för att frisörer skulle vara beredda att ta deras parti. Poliser sportar gärna rakade hår eller strama hästsvansar och inte alls slingor i fjorton nyanser av vinrött och.... uppklippta... permanentade ögonbryn, tuperad lugg? Du får ursäkta men min kunskap om frisörsskråets terminologi är begränsad. Min poäng är att frisörerna inte tänker låta sig köpas förrän poliskåren öppnar upp för high fashion-frisyrer.

Kantor Wilhelmsson lägger ner sitt ord: 
När jag såg Tropa de Elite 2008 var jag bitvis chockad över hur påtagligt rå och brutal den var. Att se poliser skjuta folk i ansiktet med shotgun var en omskakande upplevelse. Men också regin, med skakig handkamera, snabba klipp, nedgångna byggnader och skrikiga brasilianare, bidrog till ångesteffekten.

När jag ser om filmen har det hunnit gå fem år. Sedan dess har jag tittat på Breaking Bad, Justified och Game of Thrones, spelat Borderlands och Fallout 3. Flera stora dödsskjutningar har ägt rum, som med Breivik och i Virginia Tech. Revolutioner har ägt rum i arabvärlden och folk har blivit jagade och mördade av sina egen ledare. Man kan argumentera emot detta - och kanske är det bara min personliga upplevelse - men jag skulle vilja påstå att världen är en våldsammare plats idag. Eller i varje fall en plats som har våldet mer integrerat, mer allestädes närvarande i kultur och media. Jag känner mig ganska avtrubbad. Första filmen slår mig inte lika hårt.

Därför är det skönt att uppföljaren vänder blicken mot makteliten istället. Tropa de Elite 2 handlar mindre om droghandeln och mer om den korrupta cirkel som omfattar hela regeringen, polisstyrkorna och media i Rio de Janeiro. Det är ett system där brott inte reds ut, där alla håller ryggarna fria och där polisbrutaliteten är fruktansvärd.
Det är fortfarande rå och intelligent film, som hela tiden går lite för nära. Men fokus är inte längre på droghandeln utan på hela det kriminella samhällsproblemet. Någon skriver på IMDb: "The problem in Brazil is not the criminals, not the police, not the politics, it's THE PEOPLE."

Det är rätt beslut och rätt fokus men filmen tappar ändå lite i helhet. Tropa de Elite knöts samman av flera bra karaktärer med tydliga resor. I första filmen var Nascimento bara en av många som kämpade med ett trasigt, kaotiskt samhälle. I tvåan får han en roll som antihjälte, en roll som är för enkel för att vara riktigt intressant. Övriga karaktärer som Rocha och Fabio är alldeles för uppenbara skurkar för att engagera, och André Matias känns underutvecklad. Det är också lite för mycket tillfälligheter på vägen, lite för mycket plottande för att nå fram till rätt budskap.

Regissören José Padilha har velat säga mer med den här filmen. Resultatet är fascinerande och spännande, om än inte lika tredimensionellt som det kanske kunde varit. Men oavsett resultatet bär Tropa de Elite 2 på en världsåskådning som inte blundar för något, som inte mörkar någonting i det här sunkiga samhället, och det är värt en stor applåd. 

Balloonfighter drar påsen över ditt huvud:
Efter förra veckans sömnpiller till film A simple life var Tropa de elite 2 precis vad jag behövde. I A simple life var alla människor goda - till och med den sexköpande gubben var en härlig prick. I Tropa de elite finns det inga goda människor. Det finns naiva och politiskt korrekta människor som får lära sig hur fel de har och det finns poliser som alla befinner sig någonstans på bad cop-skalan. Huvudpersonen löjtnant Nascimento medger i en voiceover att han kan känna njutning inför våldet. André Matias (även han medverkade i första filmen) har utvecklats till en psykopat - om än psykopat som kämpar för... eh... "det goda".

Det jag tyckte så mycket om med den första filmen var hur den aldrig riktigt tog ställning. Knarkhandlarna var värdelösa människor, poliserna utnyttjade sin position för vålds- och maktfantasier och däremellan fanns den utbildade medelklassen med sina naiva världsuppfattning. Allt utmålades i en gråskala där det gick att frammana såväl förakt som sympati för alla inblandade grupper. I Tropa de elite 2 är det lättare att peka ut fienden, de korrumperade politikerna och poliserna. Det är en välriktad känga mot det brasilianska samhället, men jag saknar den mer dynamiska skildringen från första filmen där det var betydligt svårare att välja sida i den infekterade konflikten.

Jag hade också hoppats få veta något mer Matias och hans agenda. Jag förstod den aldrig riktigt i första filmen heller. Varför sökte sig den duktiga studenten som ville bli jurist och förbättra världen till polisens hårdaste insatsstyrka och blev psykopat?

Tropa de elite-filmerna är något så ovanligt som engagerande och intressanta actionfilmer med betydligt mer komplexa karaktärer och handlingar än de som Hollywood har matat oss med. Jag blev absolut inte besviken på uppföljaren.

Statistik:
Korruption: 97%
Våld som lösningen på alla problem: 95%
Män med krulligt hår: 88%
Kvinnor: 17%
Värdig död: 0
Romantiska subplots: 0 (tack så mycket för det)

Tidigare filmer: 
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 18: Tao Jie ("A simple life")

Vad är detta? 
Hongkong-film från 2011 om en hushållerska som får en stroke och bestämmer sig för att flytta till ett ålderdomshem.

Varför? 
Mest för storyn, faktiskt.

Balloonfighter undrar:
1. Om den här filmen vore en musikgenre, vilken skulle det vara?
Jag tänkte faktiskt att den här filmen skulle kunna vara en motsvarighet till muzak redan när vi såg den. Men nu när jag funderar mer slår det mig att "A Simple Life" måste vara filmkonstens svar på John Fields Nocturner. John Field var en engelsk tonsättare från tidig romantik som lanserade formen nocturne med ett antal mjuka, melodiska och väldigt obesvärade stycken. Beroende på ens humör är de antingen trivsamt välkomponerade eller irriterande menlösa - jag hamnar oftast i det senare facket. Lite som med den här filmen...
2. Hur troligt är det att den här filmen kommer att göras om i Hollywood och vilka skådespelare kommer vi i så fall att se i rollerna?
Vi kommer få se en remake med Ryan Gosling i rollen som Roger och Susan Sarandon som Ah-Tao. Sarandon kan tyckas lite väl ansiktslyft för rollen men i ålder ligger hon perfekt och det är på tiden att hon tar sig an en lite mer krävande rollprestation. Hennes utstrålning är precis lagom knipslug. Ryan Gosling är ganska äcklig men det är ju i ropet nu och jag tror att han hade kunde bidra med lite dynamisk dryghet.
3. Vilken karaktär var egentligen minst empatisk i den här filmen?
Alltså, gubben som stal pengar var det ju lätt att bli sur på, men han var också glad och rolig i övrigt. Jag vet inte. Jag tror att vi som åskådare var de minst sympatiska karaktärerna.

Balloonfighters åsikt:

Det känns märkligt att klaga på att det inte hände mycket i A simple life så här veckan efter att vi sett den oerhört långsamma Turinhästen, som vi för övrigt tyckte väldigt mycket om. Problemet med A simple life är att den inte har någon dramatisk substans utöver att man inledningsvis tror att filmen ska vara en dyster historia och att den därefter på något sätt bryter mot konventionerna genom att bara vara gullig och altruistisk rakt genom. Alla är så himla snälla och söta i A simple life och tyvärr gör det mig uttråkad. Det är som att umgås med en socialt kompetent och artig människa. Efter en stund vill man bara slå dem på käften och skrika "Var är ditt inre mörker, obehagliga robotmänniska?!".

Kanske hade det fungerat bättre om A simple life bara hade varit 1½ timme lång istället för att klocka in på nästan 2½ timme. Vore man mer lättpåverkad kanske man hade kunnat ge sig hän åt diskussioner om vad som egentligen utgör ens familj och så vidare, men nä vad fan. Inte under 2½ timmes tid!

A simple life är gullig men meningslös. Många betraktar den nog som en feelgood-film och under stunder fungerar den, men i längden blir det motigt att se en film som helt saknar spänning, överraskningar eller en gnutta trams.

Kanske är det mest talande jag kan berätta om filmen att både jag och Kantorn ägnade den sista halvtimmen åt att mms:a varandra bilder på (våra egna) osmickrande kroppsdelar.

Kantor Wilhelmssons åsikt: 

Kvällen efter att vi hade sett klart "A Simple Life" var jag på väg att fråga Orpon vilken film vi skulle se den här veckan. Så lite intryck gjorde den - tyvärr. Andy Lau och tanten har ett fint samspel och bitvis är det en lite gullig skildring av ålderdomens verklighet, men förutom riktning och spänning saknar filmen framför allt personlighet.

"Taste of Tea" från 2004 är en gammal japansk "feelgood"-favorit. Det är en långsam eftermiddagsfilm där inte mycket händer. Vi får följa en liten familj på den japanska landsbygden i deras vardagliga, småtrevliga liv. Precis som "A Simple Life" klockar den in på nästan tre timmar. Skillnaden är bara att Taste of Tea har karaktär och egenart. En liten flicka drömmer om en solros som växer sig större än jorden. Konstiga sång-och dansnummer smygs in i historien. I en scen står Tadanobu Asano och kastar sten med en retarderad kille och det är på något sätt det mest fascinerande man sett. 

Ja, nu har jag alltså tillbringat större delen av texten om "A Simple Life" åt att prata om en annan film...

Jag vill tillägga att "A Simple Life" inte på något sätt är dålig. Men precis som Orpon har jag noll tålamod med filmer som inte en enda gång påminner mig om hur konstig, mörk, bisarr eller obehaglig världen är. Som en vis man sade är det allas uppgift att maximera sin personlighet.

Statistik:
Altruism: 93%
Friktion: 1%
Söta gamlingar: 2 av 46
Antal konsumerade oxtungor: 1
Scener där folk rörde sig snabbare än 3 km/h: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog och är pestsmittad

Jag kan knappt föreställa mig ett mer spännande och intressant spelupplägg än det som erbjuds i Miasmata. Du spelar som den pestsmittade forskaren Robert Hughes som befinner sig till synes ensam på ön med det klyschiga - och missvisande - namnet Eden. Ditt enda uppdrag är att inte förgås av sjukdomen som plågar dig, något du kan undvika genom att utforska öns växt- och svampliv och försöka framställa medicin ur fynden.

Robert Hughes är ingen hjälte. Han är sjuk, svag, klumpig och har förmodligen... inte uppfört sig särskilt väl. Eden är till en början en inbjudande plats med sitt rika djur- och växtliv och sina fantastiska solnedgångar, men ön kommer snart att ha ihjäl dig, både ofta och på förnedrande sätt. Om du inte är riktigt försiktig så kommer du att snubbla nerför kullar och tappa allt du har plockat på dig, du kommer att gå vilse om nätterna och dö i buskar och inte minst kommer du att drunkna i vatten som bara når dig till vaderna. Då har jag ändå inte nämnt att Hughes eget samvete bokstavligen kan slå ihjäl dig. Andra spelprotagonister hånskrattar åt hur patetisk du är.

Jag kallade Miasmata för First Person Botaniker/First Person Scientist men Kantorn levererade den fantastiska genrebeteckningen Plock 'em up. Spelmomenten som utförs i förstapersonsvy går ut på att utforska och kartlägga ön med hjälp av en den gamla hederliga karteringsmetoden triangulering (det är besvärligt till en början men man lär sig efter ett par timmar) och att som tidigare nämnt plocka upp växter och svampar för att hitta ett botemedel till sjukdomen som plågar Hughes. Trots sjukdomen och survival horror-tendenserna är det ofta en väldigt avkopplande upplevelse. För min del hade den gärna fått vara än mer avkopplande.

Det finns bara en fiende på ön. En stor del genom spelet irriterade jag mig mest på detta monsters närvaro och tyckte att dess enda funktion var att addera onödig stress. Jag menar, man spelar redan som en döende man på en öde ö. Efterhand som monstrets närvaro motiverades började jag att ändra uppfattning. Tack och lov behöver du aldrig slåss mot det. Hughes är så trasig att det enda han kan göra är att gömma sig i en buske och hoppas att monstret tröttnar och går iväg.

Miasmata är en av de mest givande spelupplevelserna jag har varit med om och det är imponerande att de två brittiska bröderna Joe och Bob Johnson från grunden och helt på egen hand har lyckats skapa ett så välgjort och intressant spel. Amerikanska recensenter har en tendens att anmärka på att texturer laddar lite segt och att man ibland till exempel kan notera revor i stjärnhimlen, men det är löjlig kritik från människor som inte förtjänar det här spelet.

Slutet var något av en besvikelse men Miasmata är en spelupplevelse som inte borde lämna någon oberörd. Det är ett spel som lämnar dig på en öde ö och låter dig lista ut resten själv. Och det är otroligt belönande. Det har aldrig förut varit lika givande att dö i en buske.