Vecka 30: Undeva la Palilula ("Somewhere in Palilula", Rumänien, 2012)

Vad är detta? 
Rumänskt ensembledrama från 2012 om en underlig spökstad full av bisarra doktorer.

Varför?
Den ovanstående beskrivningen lät spännande. Och affischen såg ut såhär!

Balloonfighter frågar: 
1. Har du en favorittitel i genren "väldigt konstig film"?
"Visitor Q" av Takashi Miike. Den är....störd. Och bra.
2. Om vi läser varsin biografi om Ceaușescu samt studerar Rumäniens moderna historia under ett par veckor och sen ser Somewhere in Palilula igen - kommer vi att tycka mindre illa om filmen?
Tveksamt. Satiren var inte direkt subtil och skulle lätt ha kunnat klippas bort utan att resten av innehållet påverkades.
3. Är det här den sämsta filmen hittills i filmprojektet?
Nej, "En man som skriker" var sämre.

Balloonfighter tycker viktigt viktigt inte jätteviktigt ni kan hoppa direkt till Kantorn om ni vill:

De första tjugo minuterna kändes lovande även om det osade av filmatisering av en tidig Tom Waits-låt eller Filip Hammars runkfantasier. Det fanns tydliga spår av Jeunet, Fellini och Naked Lunch och kanske lite Roy Andersson i kulissbyggandet. I bakgrunden rymdes fina detaljer, som ett fikande par på en parkbänk som hängde utanför fönstret i ett höghus. Men det visar sig ganska snart att regissören Silviu Purcarete bara är en vanlig idiot och inte har något gemensamt med de regissörer han så uppenbart beundrar.

Somewhere in Palilula vräker på med konstigheter i ett makalöst tempo.

"Hmm, vi har bara två konstigheter i den här bildrutan. Släng in en man som gömmer sig bakom en krukväxt, en kvinna som misshandlar sin man med en baguette och en farbror som är ute och går med en utter i koppel" har Purcarete vrålat ut i sin megafon säkert 784 gånger under inspelningen av den här filmen. Och det blir bara tröttsamt. Det finns ingen som helst balans och humorn funkar aldrig.

Mitt främsta intryck av Somewhere in Palilula beskrivs bäst med ett ord hämtat ur högstadieterminologin: wannabe. Purcarete har snappat upp detaljarbetet hos andra regissörer men är så upptagen med att posera att han helt glömmer bort att berätta något. Somewhere in Palilula är den ängsligaste och mest självupptagna film jag har sett.

Se Funky Forest istället.

Kantor Wilhelmsson tycker också, oj oj oj:

Såhär tror jag det gick till: Silvio Purcarete gillar absurda grejer, tänk Naked Lunch. Han gillar också tokiga grejor, tänk Kusturica. Han älskar när det är sådär pratigt och skrikigt och teatralt i Fellinis filmer. Han tycker allra bäst om att föreställa sig film som en scen, där underliga och fantastiska saker ska äga rum. Ur dessa tankar födde han detta epos.

Så bra i teorin, så dött i praktiken. "Undeva la Palilula" har många influenser men här finns inte en gnutta - hör ni det? GNUTTA! - egen konstnärlighet.
Inte minsta känsla för vad som funkar och vad som bara faller platt.
Inte en halv tumörs aning om vad som är spännande, intressant eller roligt att titta på.

Säg stopp när ni fått nog:

1. En karaktär som förvandlar sig till get.
2. En kvinna som blir till man vid fullmåne.
3. Två makar som kallas Laurel och Hardy.
4. En karaktär som har blackface på sig i 70% av filmen (för att sedan bara ta av det).
5. Alla dricker sprit konstant men ingen äter. 
6. En plötslig dagdröm (?) där alla nuppar, nakna i en fruktträdgård.
7. En tandlös doktor som pratar om sin flickvän "cupcake". Alla skrattar (?).
8. En man som blir uppäten av en groda.
9. Två män som försöker frakta ett piano över en planka men det faller ner i vattnet hela tiden.

...Det är bara en massa ansträngda dumheter. En värld befolkad av "knäppa" karaktärer som pladdrar och pladdrar utan att fånga intresset. En film utan röd tråd, uttryck eller meningsfullt innehåll. Undeva... är killen man lär sig ignorera på musikvetenskapen, han som alltid ställer sig upp och trummar med skedar när läraren spelar en låt.
Det finns politiska övertoner här som ofta går mig förbi - kanhända är allt en briljant satir av Causcescu-regimen - men det spelar ingen roll, detta är tråkig, effektsökande skit. Undvik.

Statistik:
Favoritlåt: Internationalen
Kvinnomisshandel som comic relief: cirka 5
Karaktärer i blackface: 1
Konstnärlighet: 6%

Tidigare filmer:
Vecka 29: Tulpan (Kazakstan, 2008)
Vecka 28: Lore (Australien, 2012)
Vecka 27: Loong Boonme raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 29: Tulpan (Kazakstan, 2008)

Vad är detta? Kazakisk dramakomedi från 2008 om en herde som vill gifta sig med en tjej som heter Tulpan.

Varför? Tillåt mig att citera IMDB.

Plot Keywords:

 stillbirth | herding | veterinarian | breast obsession | kazakhstan

Balloonfighter frågar:
1. Vi har gett filmer om centralasiatiska herdar ett par chanser förut. Hur tycker du att Tulpan står sig i förhållande till "klassikerna" Två fantastiska får och Den gråtande kamelen?
Jag minns inte särskilt mycket av "Den gråtande kamelen". Det var en oerhört långsam film som ofta filmade en kamel i närbild när den fick sand i ögonen (och alltså såg ut att gråta). 

Jag minns inte mycket av "Två fantastiska får" heller, mer än att alla var fattiga och att barnen ville spara ihop till en TV men att en gubbe (farfar?) som bodde i samma hydda tyckte TV var onödig skit. 

Det var två filmer som vi hånade på den tiden. Jag tycker mycket bättre om "Tulpan", men är inte säker på att det är för att filmen är bättre. Mycket beror nog på att jag själv växt upp, och har mer tolerans för främmande kulturer och apatiska filmtempon. Det hade varit intressant att se om de andra herdefilmerna idag. 

2. Om du gjorde ett blandband med bara en evigt loopande låt på - vilken hade du valt?
Girls Just Wanna Have Fun med Cyndi Lauper! 

3. Hur mycket mer sugen på att skaffa/bo i yurta med barn blev du av den här filmen?
Plus/minus noll. Jag var inte sugen innan och nu är jag ungefär lika sugen. Det verkar dock fett att vara tre år gammal och bo i yurta. Man får ju egen ingång och allt. 

Kantor Wilhelmsson tycker...

Barn som sjunger. Barn som skriker. Får som bräker. Åsnor som brölar. Kameler som frustar. Hundratals får som springer runt i ett tjockt moln av sand. Två män på häst. Där, ett dödfött lamm. Nej, inte igen! Killen i jeepen spelar "Rivers of Babylon" på högsta volym. Fadern försöker vila. Flickan slutar aldrig sjunga. Svärsonen går runt och pratar om brudar. Yngsta barnet ställer sig plötsligt mitt på golvet och kissar i en bytta. En hundvalp springer förbi - oj, där var en hundvalp! "Rivers of Babylon" går igång igen. Titta, en stor kartong med gurkor.

Ungefär såhär känns det att titta på "Tulpan", den kanske mest herrelösa film jag sett. Till ungefär tio procent är det en historia om en omogen kille som vill gifta sig med en tjej i grannhyddan (dvs 10 km bort). Till nittio procent är det bara ett besök hos en stor herdefamilj i deras vardag på den kazakiska stäppen. Bilderna tycks bestå av näst intill oredigerat arkivmaterial. Kameran rör sig som en nyfiken turist, tittar hit och dit och tappar fokus rätt ofta. Folk springer in och ut ur bild utan att bry sig.

När det väl hettar till sparar filmen inte på krutet. "Tulpan" innehåller inte bara en, utan två scener med födande tackor - så slafsigt och detaljerat filmade att det bara måste varit riktiga födslar. Svärsonen försöker göra konstgjord andning på ett döende lamm och får en massa sand i munnen. En get rusar fram och slickar honom i ansiktet. Senare blir en kamel arg på veterinären och jagar efter dennes jeep i flera minuter. Det är djur som äger den här filmen. Människorna, och deras tafatta försök att tjäna pengar, uppfylla drömmar, eller skapa sammanhängande filmer, är inte lika viktiga.

Jag har inga bra verktyg för att bedöma "Tulpan". Det är den totala antitesen till Kubrick eller Tarantino eller Wes Anderson eller Lars von Trier. Om detta är bra film är det nog en olyckshändelse. Men skildringen är autentisk, flera av människorna är charmiga och jag gillade de allra flesta av djuren.

Balloonfighter klämmer ur sig:

Tulpan är en av de mest kaotiska filmer jag har sett. Det är också den film jag har skrattat mest åt under filmprojektet. Och mest inför.

Tulpan inleds ganska normalt men det dröjer inte särskilt länge innan den börjar spåra ur fullständigt. De regisserade scenerna står till slut ut som små isolerade öar i kaoset av barnskrik och brölande djur. Delar av den här filmen kan omöjligt vara regisserade. Eller så är alla djuren fantastiska method actors. En av getterna i filmen förtjänar fan en Oscar på riktigt.

Det gör ingenting att Tulpan är kaotisk. Det är bara väldigt charmigt. Jag har aldrig tidigare varit mindre äcklad av barn än när jag såg den här filmen, trots att den innehåller scener där ungar klämmer pormaskar på pappans rygg och stolt kommenterar "kolla vilken stor!". Tulpan är en fin och tramsig skildring av vardagslivet på den kazakiska stäppen, men jag måste hålla med Kantorn om att det är en film som är väldigt svår att bedöma.

Statistik:
Antal låtar i soundtracket: 1
Bästa skådespelare: Geten
Regi: 18%
Sand: 92%
Fokus: ?
Romantik: 2%

Tidigare filmer:
Vecka 28: Lore (Australien, 2012)
Vecka 27: Loong Boonme raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 28: Lore (Australien, 2012)

Vad är detta?
Australiensisk film (samproduktion med Tyskland) från 2012 om en ung tjej som finner sig föräldralös i Tyskland när andra världskriget tar slut.

Varför?
Tyskland ca 1945-46 är en fascinerande del av historien med postapokalyptiska övertoner. Jag kan inte komma på att jag har sett någon film som skildrar denna tid från tyskarnas perspektiv (har dock läst en bra bok om det: Tysk höst av Stig Dagerman).

Två män med ett skägg sätter sig kring runda bordet: 

Kantor Wilhelmsson: Filmer om nazismen och förintelsen är en svår balansgång. Det finns en anledning till att vi inte haft med några i projektet hittills. Man kan inte bete sig hur som helst med ett av 1900-talets största folkmord, och detta krockar lätt med viljan att göra bra konst. Ofta slutar det i snyftfilmer, eller filmer som är så försiktiga och förutsägbara att ingen någonsin behöver kränkas.

Även en film som Lore, som utforskar post-Nazityskland på ett väldigt nyanserat sätt, blir kallad "förintelseförnekelse" av folk som är övertygade om att det finns Goda och Onda människor, och att det är rätt att ha sympati för vissa, men inte för andra.

Vad säger du Balloonfighter, var den här filmen smaklös historierevisionism av värsta sort?

Balloonfighter: Nej, absolut inte. Lore blundar ju aldrig för de hemskheter som skedde i nazi-Tyskland - filmen tar istället upp det hårda uppvaknande som många tyskar fick när bilder från förintelselägren började att nå allmänheten. Det blir extra påtagligt av att huvudkaraktären Lores far var en ledande nazist.

Andra världskriget är oerhört tacksamt att använda i filmer och TV-spel just för att det är så enkelt att identifiera vilka som är bad guys. Vad man lätt glömmer bort är de miljontals civila tyskar som inte visste bättre, inte vågade säga emot eller bara brydde sig om sin egen vardag. Det är svårt att dra en gräns och avgöra vilka som är skyldiga eller ej.

Det är inte särskilt konstigt att det dröjde länge innan man började skildra det trauma som många tyskar genomgick under efterkrigstiden. Många anser nog att det var rätt åt dem. Det här är tveklöst en väldigt spännande tid och förmodligen den största samhällskollapsen i modern tid. Lore känns verkligen postapokalyptisk.

Kantor Wilhelmsson: Ja! Bitvis var det nästan lite zombiefilm över upplevelsen. Lore och hennes syskon drar runt i ett land som fråntagits sin nation, där alla försöker skrapa ihop mat för dagen utan arbetsliv eller samhällssystem att falla tillbaka på.

Jag irriterade mig en del på dramatiken med föräldrarna i början, men filmen växte oerhört på mig så snart huvudstoryn började. Det är en hätsk film, där kameran hela tiden ligger lite för nära människorna, där ljud är för högt mixade och bilderna är direkta och känslomässiga.   

"Köttigt" tror jag var ordet vi använde för att beskriva Lore. Det var lätt att bli illamående av regin, men över tid skapade den en väldigt närgången upplevelse som faktiskt jobbade till filmens fördel.

Balloonfighter: Människorna kändes väldigt köttiga, smutsiga och sköra. Jag tänkte ett par gånger att Lore nästan påminde om en naturdokumentär i sitt sätt att skildra människornas kamp för överlevnad. Jag tror att bildspråket hjälpte till med det också, det blev en hel del bilder på växter som vajade i vinden i slow motion. Det hade lätt kunnat bli pretentiöst, men jag tyckte att det passade in utmärkt i Lores tempo.

Jag tyckte riktigt bra om den här filmen. Perspektivet känns nytt och Lore skildrar en väldigt spännande tid. Den är också ett intressant inlägg i debatten om den tyska skulden. Håller du med om att det är topp fem hittills på filmprojektet?

Kantor Wilhelmsson: Ja det gör jag. Det är en laddad och personligt plåtad film som inte ber om ursäkt för sig. Den behärskar flera olika stämningslägen och blir aldrig riktigt förutsägbar. Jag gladde mig också åt slutscenen.

Ibland blir det bara skit när filmskapare försöker vara "råa" och "äkta" (se till exempel nyversionen av Wuthering Heights, en två timmars studie i uselt skådespel och kopiöst mycket lera). Men Lore klarar balansgången, och känns viktig.

Statistik:
Skuldkänslor: 91%
Köttighet: 93%
Fungerande infrastruktur: 3%
Störiga barn: 48%
Vanligaste maträtt: ägg
Tur i oturen: att det är sommar

Tidigare filmer:
Vecka 27: Loong Boonme raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 27: Loong Boonmee raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)

Vad är detta? 
Thailändskt fantasy-drama från 2010 om en döende farbror som minns sina tidigare liv.

Varför?
Jag har velat se filmen sen jag första gången såg titeln i en artikel för tre år sedan.

Kantor Wilhelmsson lyfter försynt på morrhåren och säger till balloonfighter: 
1. "Reinkarnerad exakt som förut" hette låten av bob hund. Är reinkarnation bra eller dåligt? Jag skulle säga bra. Det måste ändå vara roligare att få vara olika organismer än att vara död i en evighet. I synnerhet är det ju bra om man som farbror Boonmee kan minnas de tidigare liven och få ut något av dem.

Jag hade gärna provat på att vara många olika insekter och mindre däggdjur med kort livstid. Jag tror att det är motsvarigheten till korta indiespel med roliga egenskaper. Att vara människa är som att grinda i ett astråkigt MMORPG i jämförelse.

2. Tror du att filmen gav mer till dig som faktiskt har varit i Thailand?
Nej, inte mer än att det var fint att se den thailändska landsbygden igen. Jag är lite förvånad över hur fint och sansat skådespelarna pratade. Mitt intryck av det thailändska språket är att det är tämligen vulgärt och att alla ord avrundas med ett bräkigt "KÄÄÄÄH". Till exempel heter tack "kopkun-KÄÄÄÄH". Det hade antagligen påverkat filmen till det sämre om skådespelarna hade pratat som random gatuförsäljare.

3. Saknades ett djur i filmen och i så fall vilket?
Glasögonlangur! För att det är världens kanske finaste apa och den finns i Thailand.

Kantor Wilhelmsson låter domen falla:
När saker händer på skärmen som man inte förstår, eller inte har några tolkningsverktyg för, kan man reagera på lite olika sätt. Man kan bli frustrerad, till och med arg. Detta är något som dagligen ses på Aftonbladet Spela, där redaktionens intresse för konstnärliga och udda titlar möts av brölande dårar i kommentarsfälten.

Man kan också gå den intellektuella vägen och bryta ner verket i sina minsta beståndsdelar, i jakt på Den Stora Meningen. Exempel på denna approach är den fem bloggposter långa mastodontuppsatsen om den sista scenen i The Sopranos, med undertiteln "den definitiva förklaringen".

Den late mannens approach är helt enkelt att utnämna skapelsen till ett mästerverk och upphovsmannen till ett geni, utan vidare omsvep. Så har man täckt alla flanker, liksom.

I min upplevelse är "Uncle Boonmee..." en ganska enkel film. Den handlar om den döende farbror Boonmees sista dagar i livet. Den handlar om att acceptera döden och livet som två sidor av samma mynt, och låta dem ha sin naturliga gång. Thailändsk folktro och reinkarnation spelar in, och vissa scener är starkt drivna av symbolik, men jag tvivlar på att dessa scener hade gett mig mer om jag gått på en lång föreläsning om Buddhism och Barthes. Jag tror det är en film som måste accepteras som den är.

Acceptans och ödmjukhet är två röda trådar i filmen. Hur man kan kalla "Uncle Boonmee..." pretentiös är för mig obegripligt. Karaktärerna har en mysig konverserande ton, både med varandra och med de övernaturliga figurer som dyker upp. När ett spöke gör entré frågar Boonmees syster om döingen skulle vilja äta de sista middagsresterna. Och Boonmees sjukvårdare säger skämtsamt att det nu är han som är mest främling i rummet! 
Väsen, andar och random konstigheter paras samtidigt med det moderna Thailand. Det här är en film där återfödelse och häng på en karaokebar ingår i samma scen. För mig var detta motsatsen till "Det vita bandet", där Haneke tar i så han spricker för att rama in sitt budskap så mäktigt som möjligt. "Uncle Boonmee" låter allting bara passera i ett enda flow. Filmen känns som en enda lång utandning.

Nog spretar innehållet lite, och särskilt en scen där en prinsessa går ut i ett vattenfall kommer få många att klia sig i huvudet.

Men det fina porträttet av naturen och döden, det organiska fotot och karaktärernas mjuka samspel gör det här till en meditativ och personlig film. Det kommer ta lång tid innan jag glömmer den.

Balloonfighter värper:

Farbror Boonmee... är en av de finaste skildringarna av religion och andlighet som jag har sett. Hade jag vetat mer om buddhism hade jag säkert påstått att det är en film som är buddhistisk in i minsta detalj, men det vet jag inget om. Det är en långsam och meditativ film vars religiösa anslag aldrig är in your face. När spöken dyker upp i hemmet reagerar karaktärerna inte med rädsla och tycks inte heller drabbas av några livsomvälvande religiösa tankar. De frågar istället om spökena har fått deras offergåvor och om de är hungriga och dukar fram mat åt dem. I Farbror Boonmee umgås andar och människor som om det vore helt naturligt.

Trots de många övernaturliga inslagen så är Farbror Boonmee mer jordnära än det mesta. Skådespelarna är så naturliga och tillbakalutade och bildspelet så enkelt (men fint!) att man i vissa scener skulle kunna missta filmen för att vara en dokumentär. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna Boonmee och Jen är så okonstlat att det känns som att regissören bara har riggat en kamera på en slumpmässigt vald plats på den thailändska landsbygden.

Till skillnad från Kantorn tillhör jag de som gärna bryter ner saker och helst vill förstå allt. Jag önskar vid ett flertal tillfällen under filmens gång att jag visste mer om buddhism och Thailands historia så att jag kunde förstå mer av symboliken. Det händer - om än bara ett fåtal gånger - att min hjärna börjar rusa iväg och söka efter svar. För min del hade filmen tjänat på att vara något kortare eller att vissa av scenerna innehöll lite mer.

Det är svårt att sälja Farbror Boonmee i textform. Det är en film vars främsta styrka är den speciella och tillbakalutade stämningen. Några av scenerna tillhör de allra finaste vi har sett hittills i filmprojektet.

Statistik: 
Tempo: 20 km/h
Fina skogar: 80%
Begriplighet: 50%
Verklighetens folk: Ja, några

Tidigare filmer:
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)