Kommentarskultur

När man blir äldre blir livet allt mer teoretiskt. En gång i tiden var jag passionerat intresserad av att spela tv-spel. Efter hand blev jag mer intresserad av att läsa tv-spelskritik än att spela själv. Nu för tiden är jag mest inne på att läsa kommentarerna på tv-spelskritiken.

Men kommentarskulturen - eller kanske kommentarernas diskurs? - är fascinerande. Kommentarer på bra artiklar på internet utvecklas inte sällan till små forum i sig - kritik av både artikeln, ämnet för artikeln och i längden hela sättet att kritisera, diskussioner som snabbt växer förbi författarens referensramar. Anledningen till att TV-skribenten Alan Sepinwall blivit så erkänd är att hans bloggtexter lyckats samla så många intelligenta tittare som diskuterat serier på hög och civiliserad nivå. Ofta långt utöver vad Sepinwall själv skrivit. Hans recap av säsongsfinalen av komplexa serien Mad Men i höstas samlade ihop inte mindre än 520 kommentarer från folk som dissekerade minsta tonfall, replik och referens utan att en enda gång gå till personangrepp eller använda ful internetslang. Om någon behöver perspektiv på hur stort det här är kan jag bara hänvisa till valfri anslagstavla på IMDb för samma serier som Sepinwall täcker.

På andra håll blir kommentarerna en mer intern källa till intellektuella fortspinningar och trams. Vitkors Rocky-sajt är en sådan. Som han skriver själv:

DN flyttade för några år sedan sin rocky-serie till den lite halvbuggiga påstan-bloggen. Det enda bra med det var att man då kunde börja kommentera på stripparna. Rockykommentarerna utvecklades till ett eget litet fenomen där signaturen "Arne" länge briljerade med att vara först upp varje morgon och lägga kommentaren "Klockrent". "Slidkrans" tog sedan över med att oförtröttligt hbt- och genusanalysera varje stripp.

Efter den 30 april 2010 kunde man dock inte längre kommentera Dagens Rocky på DN:s pastan-sajt. Pastan-redaktionen meddelade torrt att kommentarerna var avstängda tills vidare. Skandalöst tyckte många som hankat sig fram i tillvaron enbart med hjälp av rocky-kommentarerna, och gjort sig beroende av en daglig Rocky-fix med tillhörande kommentarer.

Idag har Vitkors "Rocky-forum" många fler kommentarer än På Stan, och dessutom ett mer attraktivt och lättillgängligt utseende. Även de dagar då själva stripparna går på tomgång hittar folk något att dissekera. Ett återkommande skämt har till exempel blivit de desperata försöken att hitta spåren av en elefant i varje stripp - man kan till exempel se karaktärernas cigarettrök som en snabel, en luftmadrass som en "muskulös elefant" eller bara hävda att "den gömmer sig under soffan". Elefanten, eller "fanten" som han älskvärt kommit att kallas, har successivt blivit en karaktär i sig själv, som aldrig syns på allvar men som kommit att färga hela Rocky-serien och hur man diskuterar den.

Tv-spelskulturen är givetvis ett kapitel för sig. Var skulle man annars leta efter homofoba tonåringar som skriver i versaler och kallar folk för "fucking faggot"? Men på de två bästa brittiska spelsajterna, Eurogamer och Rock, Paper, Shotgun, är nivån på kommentarerna generellt mycket högre än hos... tja, DN:s litteraturkritik till exempel.

Eurogamer är ett intressant fall sociologiskt, eftersom man där får ranka varandras kommentarer med +1 eller -1. Och det särskilt intressanta är att detta inte har lett till mobbning eller billiga popularitetssökande skämt, utan tvärtom att välskrivna och genomtänkta kommentarer blivit mer erkända och därmed höjt samtalsnivån. Folk tänker efter innan de postar eftersom de vet att en idiotisk, grammatiskt usel kommentar bara kommer resultera i en massa minuspoäng.
Vissa fjuniga spelnördsrester hänger förstås kvar. Men när en skribent på Eurogamer skriver en inte helt genomtänkt artikel om ett spels kvinnosyn är det ett nöje att läsa backlashen (över femhundra poster). I kommentarerna finns bland annat ett välformulerat försvar för kontext, ett sansat inlägg om feministteori och ett ifrågasättande av skribentens professionalism. Alla civiliserade och med höga pluspoäng. Inte dåligt för att vara responser på en artikel om Duke Nukem Forever.

Bloggen Rock, Paper, Shotgun täcker bara PC-spel, en scen som alltid varit mer nördig och intern än konsolbevakarnas. RPS är i sina bästa stunder som en klubb för läsare med alldeles för stora hjärnor som får utlopp för alla tänkbara bisarra kunskaper om datorspel. Kommentarerna är alltid många, till och med ett kort utannonserande kan få femtio responser. Det bästa beviset på hur sammansvetsat klientelet är kom den första april i år. RPS, vars stab består av fyra skribenter som alltid uppdaterar flitigt, skrev denna gång en lång serie inlägg med rent trams - hur schack fått sin första patch, hur företaget Ubi Soft tagit itu med piratkopieringen genom att installera en "Ubi Man" i varje hem, reklam för det nya spelet "Hoop & Stick II" och så vidare. Allt på en gammaldags viktoriansk engelska. Under två dagar fylldes sajten av fraser som "Alas, my good sir" och diskussioner om grafikkort gjorda av trä. Man kunde vada igenom ett femtiotal kommentarer innan man ens hittade någon som rev ner den fjärde väggen.

Alla dessa sajter utmärks av en sak - den relativt höga nivån. Betrakta de här diskussionerna för sig och det verkar som att internet är en intelligentsia av Oscar Wilde-snitt. Så är det givetvis inte, idioterna är precis lika många på internet som i verkliga livet. Men den gamla tanken att idioter trivs bäst i flock får definitivt mothugg av att kreativa, roliga kulturmänniskor minsann också trivs i flock. I alla fall när de får gömma sig bakom anonyma IP-adresser.

Spotify, jag har träffat en annan

Jag har alltid gillat Spotify, men de senaste uppdateringarna till programmet har varit usla. Inte nog med att programmet kräver betydligt mer prestanda, det tar dessutom kontrollen över min ipod på ett sätt som jag inte alls vill gå med på. Jag tänkte därför varna er för att koppla in er ipod i datorn medan spotify är igång. Spotify kommer att synka med din ipod genom att radera allt som du lagt in på enheten och sedan fylla den med spår man köpt genom Spotify. I mitt fall hade jag köpt 0 låtar via Spotify varför min ipod nu är helt tom. Det går inte heller att lägga in något på den längre, om jag inte börjar köpa saker via Spotify that is.

Den enda lösningen om man återigen vill använda itunes för överföring är att formatera sin ipod. Det går i dagsläget inte att stänga av synkningen i Spotify och det ger tveklöst upphov till en onödig mängd klydd om man råkar ha programmet igång samtidigt som man pluggar in sin ipod i datorn.

Spotify: Sluta lägga dig i mitt privatliv. Bestäm inte över vilken musik jag ska få ha tillgång till och sluta dra in Facebook i programmet, men mest av allt så ge fan i att radera min musik utan att fråga mig. Ge för övrigt fan i att fråga om du får radera min musik också.

Jag tror att det är dags att testa Wimp. Grooveshark är lite för otympligt.

North Mississippi Blues

I princip alla bluesmusiker som har betytt något har vuxit upp i närheten av Mississippi-deltat. Det var där namn som Charley Patton och Robert Johnson kom att lägga grunden till delta blues. Delta-bluesen skulle i sin tur elektrifieras i och med att Muddy Waters och hans generation utvandrade från bomullsplantagerna i södern till fabrikerna i Chicago och Detroit (the great migration) för att ett antal år senare utgöra fundamentet till rock'n'roll. Det är en söndertjatad berättelse som är bekant för de allra flesta som någonsin intresserat sig för den moderna musikens historia.

Inte lika känd som deltabluesen är den avart av genren som föddes i norra Mississippi och som helt enkelt brukar kallas för North Mississippi Blues. Det är musik som har fler likheter med det afrikanska ursprunget än annan blues. Den blues som spelades i Mississippis norra delar kännetecknas av en större rytmisk flexibilitet, modala melodier i ett eller kanske två ackord och helst en bordunton. Musiken har en hypnotisk kvalitet som motsvarigheten längre söderut saknar.

Bland genrens mest omhuldade namn finns R.L. Burnside och Junior Kimbrough. R.L. Burnside (1926-2005) levde större delen av sitt liv som lantbrukare och fiskare men gjorde förvisso några inspelningar på 60-talet. Det var dock först på 90-talet när han varvades av skivbolaget Fat Possom, som specialiserat sig på att spela in gamla bortglömda bluesmusiker, som han kunde försörja sig på musiken. Det glädjer mig att Burnside fick upprättelse i slutet av sitt liv även om garagerock-skivorna med Jon Spencer Blues Explosion verkligen är skymf. Några enstaka skivor med Burnside är bra, i synnerhet de tidiga, akustiska inspelningarna från 60-talet och My black name a-ringing från 1999, men ingenting når upp i samma klass som de låtar han framförde 1978 medan Alan Lomax filmade.

Jag vill egentligen bara säga en sak med det här inlägget och det är att det här, det är fan det bästa jag har hört:

Robert Johnsons röst

Få musiker är lika mytomspunna som Robert Johnson. Inte nog med att Robert Johnson levde ett kringflackande liv och dog rockdöden vid 27 års ålder redan 1938 så är hans image starkt präglad av Faust-myten om att han vid ett vägskäl sålde sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en begåvad gitarrist. Var han än fick sin begåvning ifrån så rankas han idag regelbundet som en av tidernas skickligaste gitarrister och mest inflytelserika musiker.

Med jämna mellanrum blossar en annan myt om Robert Johnson upp. Den är inte lika sexig men inte heller lika lätt att avfärda. Myten går ut på att de 41 inspelningar som Robert Johnson gjorde snabbades upp med så mycket som 20% när de gavs ut på skiva och att Robert Johnsons ljusa röst och kvicka gitarrspel alltså är en efterkonstruktion. Att det rör sig om 20% är befängt och kan avfärdas direkt, men det stämmer att inspelningar förr ofta snabbades upp en aning och OKeh/Vocalion som gav ut Robert Johnsons inspelningar var ökända för att mixtra med hastigheten på sina skivor.

Konspirationsteoretikerna (subkategori: Blueskonspirationsteoretiker) har vädrat morgonluft i och med internet och i synnerhet genom youtube. På youtube finns en rad låtar som har saktats ned och äntligen visar hur Robert Johnson verkligen lät. I kommentarsfälten diskuterar man att det är udda att Johnson skulle spela i Bb när hans vänner Son House och Johnny Shines spelade i A (eller G som andra hävdar) och att hans stämning gör vissa toner nästan omöjliga att klara av "om man inte har exceptionellt stora händer". Man diskuterar vilken slags gitarr Johnson hade, hur bred halsen på den kan ha varit, hur rummet han spelade in i kan ha påverkat klangen och så vidare. Det är mycket nördigt och det är svårt att förstå varför de lägger ner så oerhört mycket tid på att analysera det här.

Ibland påstås det att det råder konsensus bland musikhistoriker om att Robert Johnsons inspelningar har snabbats upp. Det gör det definitivt inte. Musikhistorikern Elijah Wald är en av många som inte heller förstår varför den här diskussionen överhuvudtaget blossar upp men som har tagit sig tid att argumentera emot.

Det är inte omöjligt att några av låtarna har snabbats upp med några enstaka promillen, men knappast i den utsträckning som många påstår. Läs Walds argument och lägg till att om man saktar ner låtarna med 20% blir många längre än 3 minuter vilket innebär att de inte fick plats på dåtidens skivor. Samt att det låter för jävligt. De långsammare låtarna som Come on in my kitchen blir dessutom så sega att de blir olyssningsbara.

Ett av argumenten för att låtarna egentligen ska spelas långsammare är för att "de låter bättre så". Det är inte ett särskilt bra argument och många skulle säkert tycka det samma om man pitchade ner till exempel Blind Willie McTell. Personligen kan jag gå med på att vissa låtar faktiskt lyfter i en långsammare tappning, men så har jag också ett osunt förhållande till Son Houses sound.

Den egentliga inspelningen av Crossroads känns onekligen lite lättviktig efter det här:


Men det blir inte automatiskt sant bara för det.

Jämför med Justin Bieber-ambient.