Äventyr i den gigantiska legosimulatorn

Det finns nördar, och så finns det nördar. Förr i tiden betydde det något att vara nörd. Det var ett klistermärke för de allra mest rabiata individerna, för de som hade hjärnorna så djupt inkörda i sina aspergersdoftande specialintressen att de inte visste hur man fungerade bland folk. Idag är "nörd" mer ett modeord som kastas lättvindigt på hobbies som bara sträcker sig en smula längre än krogrundor och melodifestivaler. Idag är nörden gärna framgångsrik eller varför inte trendig, trivs bra i såpor och syns i alla sammanhang från modebloggar till företagskonferenser. Nörden har blivit folklig, festlig, finansminister.

De riktiga hardcore-nördarna frodas idag framför allt på internet. Det är där man kan hitta projekt som Minecraft, ett pixligt, lågupplöst och communitycentrerat datorspel och en fantastisk orgie i utlevd nördighet. Vad som började som ett indierollspel, där en spelare fick placera ut block för att undvika fiender i grottor, har växt till ett globalt och socialt fenomen med nära en miljon registrerade medlemmar. Skaparen av spelet, Markus Persson från Stockholm, skrev nyligen på sin blogg att pengar nu kommer in på hans konto snabbare än Paypal hinner registrera betalningarna.


Minecraft är idag en lättillgänglig, öppen och gemensam virtuell byggplattform, med en areal som totalt motsvarar ungefär dubbla jordens yta. Du samlar in vad du behöver - trä, jord, sand, sten, vatten, järn, lava, diamant - från de "råa" block som miljön till en början består av. Med en hacka gräver du ut gruvor för att komma åt de bästa materialen och med en liten arbetsbänk formar du om materialet till dörrar, skyltar, glas, hinkar...eller bara fortsätter bygga med råblocken. Du styr din avatar i förstaperson vilket kan vara lite trögt ibland, men det är smidigt att navigera och omöjligt att dö. Servrarna är välkomnande och överlag välorganiserade. Folk ägnar sig helt och hållet åt att bygga personliga hem, utforska världen och leva ut bisarra arkitektfantasier.

Minas Tirith.

Trots att spelet "Lego Universe" är på väg och trots att Minecraft bara hanterar enskilda kuber (1x1) åt gången är det svårt att inte kalla detta den mest fulländade legosimulatorn någonsin. Minecraft är ett spel där det går att bygga enorma personliga miljöer, som dessutom blir meningsfulla eftersom man vet att de byggts för hand. Det dröjde ungefär två minuter innan jag var tvungen att köpa det.

Ett oskrivet Minecraft-blad.

Spelet är inte ens i betaversion än utan kör i en ganska buggig alpha direkt i webbläsaren. Ett par gånger i timmen kastas alla spelare ut ur servern, någon annan gång fastnar alla i föremål och warpas runt planlöst. Det första intrycket är ett av totalt klusterfuck. Jag går med i en server där alla har byggt höga 1x1-torn i olika färger upp till himlen (ja, det finns en höjdgräns) genom att bara hoppa och plantera kuber vid fötterna. Ingen verkar göra göra något organiserat.

Kaos råder i första servern.

Men snart hittar jag en riktig serverlista och letar mig fram till en skotsk kanal (#28) där ambitionerna är de raka motsatta. Genom den här världen har någon hängt en flygande akvedukt i glas, någon annan har mejslat ut ett fridlyst konstverk som han kallar "den gråtande minecraftern" (det kommer floder ur hans ögon), mitt ute i himlen hänger en jättelik borg, lite längre bort ett detaljerat piratskepp, bredvid den en flygande pyramid... det är kanske det häftigaste jag sett i ett spel. Vetskapen om att någon suttit med dessa byggnader block för block och att jag nu kan besöka dem är helt överväldigande.

Souvenir från skotska servern i gryningsljus (klicka för förstoring)

De mest avancerade lekparkerna har dock sina nackdelar - nästan all "jord" är "uppodlad" - det finns väldigt lite plats för nya spelare att komma och muta in material eller areal till ett hus eller en Dödsstjärna. Bättre går det när jag hittar en trevlig server där inte mycket har hunnit hända. Och...ja. Resten är inte så mycket att blogga om.

Jag och "Teex" gräver ut ett schakt (klicka för förstoring).

Jag satt med spelet i fem timmar i sträck utan att ta blicken från skärmen. På den tiden hann jag och min nyfunne vän "Teex" gräva ett schakt där jag på slutet lyckades utvinna ren diamant (av diamant kan man bland annat göra en jukebox!). Det blev lite kaosartat när Teex släppte ner en gris i schaktet (djur har ännu ingen funktion i alpha-versionen) men annars var allt väldigt trevligt och otroligt vanebildande. Det var som att leka med lego på golvet minus skavsår på knäna. Spelet är skitbra och rekommenderas till alla.

Torn, borgar, trädkojor och jättelika pentagram slåss om utrymmet här. (klicka för etc.)

Men det var inte mina (låååångsamma) framgångar i Minecraft som det här inlägget skulle handla om, utan andras framgångar och framför allt besinningslösa nördande. Jag har redan hintat om kulturella beteenden - förutom Star Wars och Star Trek, varför inte en hyfsad replika av Notre Dame? - men sånt nördande är egentligen alldeles för enkelt och självklart. Det toppas bara av något så idiotiskt, fascinerande och fullständigt briljant/avskräckande som att skapa en 16-bits dator i spelet:



Givetvis har detta monster skapats av en kille som läspar konstant, knappt kan uttala ordet "plattform" ("plattfouuum") och ber om ursäkt för hur dåligt maskinens närminne kommer vara ("the RAM is going to be very tedious...") medan han vandrar omkring bland pixliga facklor och gräskubsbaserade kretskort. Inuti ett redan nördigt datorspel som bygger på att hamstra mineraler och bygga med klossar har han alltså en byggt en simulator av en dator. En dator inuti ett datorspel, byggd för hand med klossar... Jag vet inte om detta är höjden av nördighet, men det är i alla fall ett rätt stort fuck-you till finansministern.

Experiment: Dagsljus swing

Jag tog texten till Gyllene Tiders "Sommartider" och matade in i Googles översättningsapparat. Jag översatte den först till engelska och sen från engelska till japanska, från japanska till jiddisch, från jiddisch till irländska och från irländska tillbaka till svenska. Resultatet är betydligt mer poetiskt än originaltexten.

Dagsljus swing
Så jag vet något kommer
Dagsljus swing
Dagsljus swing
Kommer och går hela natten
Dagsljus swing

Spin City Lights
Som viskar: ikväll min vilja ...

Dagsljus swing
Hej hej sommar
Ge mig din hungrig, ge mig i min hand
Allt jag behöver, allt du kan ge
Dagsljus swing
Hej hej sommar
Ta mina läppar på läppen delstaten
Det erbjuder sommar varandra

Dagsljus swing
Blöt sommar, varmt
Dagsljus swing
Dagsljus swing
Kom sommar spela
Dagsljus swing

Jag bor i en livstid Blazing
Han höll: vänta ikväll ...

Dagsljus swing
Hej hej sommar
Ge mig din hungrig, ge mig i min hand
Allt jag behöver, allt du kan ge
Dagsljus swing
Hej hej sommar
Lips till Lips, obeslutsamma i brand
Det erbjuder sommar varandra

Vill du gå du ta mig ta mig ta mig
Tar dig till en annan värld

Därefter gjorde jag om experimentet med Tre pepparkaksgubbar-texten som fick ta en omväg genom grekiska, vietnamesiska, ryska och georgiska.

Vi kom, vi kom pepparkakor mark
och hur de går hand i hand.
Så, kaffe, kaffe, så vi har tre
Druvor för ögon och en trekantig hatt!

Tre män, tre pepparkakor mark
Vid jul kommer julen komma hand i hand.
Men konspiration och getter har kvar i vår region,
vill inte resa med våra pepparkakors grisar

Nu strävar jag efter att hitta det översättningsschema som orsakar störst förlust av innehåll på kortast väg. Kom gärna med egna exempel!

Bonus (andra versen ur Staten och kapitalet):

Uppdraget för skolan ska se ut
Skolpersonal
Jag har en svepande kvast
som inte snåla på svansen
Begränsningar och preferenser och planera forskning
Detta är en form av cannabis
Detta var ett av bladen av vete och S
T-shirt.

# 190

Min 3½ dagar långa vistelse på Öland (bland annat Beijershamn, Eckels udde och Ottenby) var inte alls den kavalkad av nya kryss som jag hade hoppats på och förväntat mig. Å andra sidan var dagarna späckade med uppgifter och jag hann knappast hårdskåda i någon större utsträckning. Det enda riktigt nya (utöver en del årskryss) var prutgås som enligt mig är den enda snygga gåsarten i Sverige.

Mer anmärkningsvärt är väl snarare att jag missade en stenfalk (Europas minsta falk) när jag hjälpte en kursare att hitta skedand och att jag missade en stäppörn för att jag istället räknade 600 bläsänder och 300 gravänder några kilometer längre bort. Jävla skit.

Å andra sidan fick jag se inte mindre än 66 späckfyllda sälar (både knubb- och gråsäl) ligga så här på en väldigt liten yta.

Det absolut äckligaste djuret

Efter en inte alls jättelång tids funderande har jag kommit fram till att pirålen (Myxine glutinosa) är det äckligaste djuret. Bilden till vänster är den minst äckliga bilden av fisken i fråga som jag kunde hitta. Anledningarna till varför pirålen är äckligast är som följer:

1. De ser ut som långa penisar som legat och skrumpnat i vatten i flera veckor.
2. Där tänderna borde sitta har de istället tentakler.
3. På tungan har de tänder, som de rispar av hud från andra fiskar med.
4. De är stora parasiter och borrar sig gärna in i sina bytesdjur (större fiskar) för att äta upp deras lever och tarm.
5. Som försvarsmekanism producerar de ofantliga mängder tjockt slem.

Det sistnämnda kan ni se på videon nedan.



Vad jag undrar nu är vad som skulle hända om, låt säga, 1000 pirålar producerade slem samtidigt på en begränsad yta, till exempel i en badvik.

Babian

Förmodligen är det ungefär samma klientel som besöker den här blöggen som min andra, men det är ingen anledning till att inte berätta att jag är med i det senaste numret av serietidningen Babian som man kan läsa gratis här. Temat är djur.

# 186, 187

Det kostade mig nästan fem mils cyklande (jag får cykla allt längre och längre bort för nya kryss nu) men jag fick utdelning.

Lärkfalk

Småfläckig sumphöna

Med tanke på Ölandsresan nästa vecka så lever hoppet om att passera 200-gränsen innan året är slut fortfarande.

Kritiska fågeln

Det senaste numret av Sveriges Natur (Naturskyddsföreningens medlemstidning) pryds av en av Johan Hammars fågelporträtt och innehåller en artikel med flera av bilderna. Det finns kanske inte så jättemycket att säga om det men jag gillar verkligen bilderna han tagit på olika fågelstationer i landet. Det är långt ifrån Brutus Östlings dramatiska fotografier och de närgångna bilderna som känns snarare som personporträtt. Omslagets buttra steglits gör mig väldigt glad. Speciellt i kombination med texten "Håller partiernas miljölöften?".

Tryck på knappen eller inte

Det här är bland det mest intressanta jag har läst den senaste veckan. Jag vet inte hur väl statistiken överensstämmer med Sverige och det är omöjligt för mig att inte fundera över vilka knappar som verkligen fyller en funktion och vilka som bara är där för att lugna mig efter att ha läst inlägget.

"Whether or not you press the buttons, the doors will eventually close. But if you do press the buttons, and later the doors close, a little spurt of happiness will cascade through your brain. Your behavior was just reinforced. You will keep pressing the button in the future.

Non-functioning mechanisms like this are called placebo buttons, and they’re everywhere."

Elfte timmen

Självfallet var Elfte timmen, SVT:s nya satirsatsning, dömt att misslyckas. Själva konceptet med att göra ett The Daily Show på svenska inför valet skulle absolut kunna fungera, om än som ett lite pinsamt småsyskon till den amerikanska förlagan, men att anlita Peter Settman som Jon Stewart är bara idiotiskt och fruktansvärt. Det finns en universell, fysisk lag som gör det omöjligt att skriva "Peter Settman". Och "satir" i samma mening. Nivån på skämten är förstås låg och timingen usel och dessutom satsar man på det gamla trumfkortet med imitationer av politiker.

Att Elfte timmen är så dåligt är synd på grund av två skäl.

1) Kalle Lind gör roliga, historiska inslag om de olika partierna. Man kan hoppas att snuttarna läggs upp i separata klipp så att man slipper spola sig genom Elfte timmen för att se dem.
2) Tankesmedjan i P3 har lyckats göra en till stora delar underhållande satir och bevisat att det finns folk som kan det här med satir tusen gånger bättre än. Peter Settman.

F.ö. har jag "like" tittat på säsongspremiären av America's Next Top Model idag.

High Skies - Sounds of Earth

Spelet Osmos (som det har skrivits om här på bloggen) påminde mig om EP:n Sounds of Earth som High Skies släppte tidigare i år. Bakom namnet High Skies finns britten Mat Jarvis som även ligger bakom det i ambient-kretsar smått legendariska albumet Gas 0095 (1995). Sounds of Earth innerhåller långsamt svepande, ambient electronica, som hämtat från någon IMAX-dokumentär om rymden. Spåret The shape of things to come återfinns i tidigare nämnda Osmos och går att ladda ned gratis från skivbolagets hemsida.

Om ni går in där märker ni kanske att man kan få EP:n gratis. Vad är haken? Man måste skriva ett inlägg om den på blogg, twitter eller facebook. Jag erkänner mig skyldig till nyfikenhet, men det är en intressant metod för att sprida ryktet på även om jag inte riktigt hur de ska få det att gå ihop rent ekonomiskt. Hur som helst är Sounds of Earth årets bästa ambient-platta och väl värd att tipsa om.

Och den finns på Spotify.

Möjliga bieffekter: Sömnighet, hallucinationsfantasier, rymdångest.

En vän med en dazzle

Videon ovan är Starfighters första försök till videorecension och undertecknad har fnulat ihop ena halvan av vinjettmusiken. Vilken halva det är får ni lista ut själva.

Heltah Skeltah be the best y'all

Det finns få hiphop-låtar som bättre sammanfattar allt jag älskar med genren så väl som Heltah Skeltahs (och Originoo Gunn Clappaz) Leflaur Leflah Eshkoshka .

Heltah Skeltah inledde sin karriär i mitten av 1990-talet då gangstarap dominerade fullständigt. Bilden intill är ett bra bevis på att Heltah Skeltah passade in i den tidens hiphop-mode med sitt pistolviftande och med hotfulla texter till ödsliga beats. Att duon Ruck och Rocks debutalbum Nocturnal från 1996 innehåller en hel del av den varan skvallrar inte minst låttitlar som Letha brainz blo och Soldiers gone psycho.

Men det är inte den delen av Nocturnal som är skiten. För det första agerar de sparsamma bakgrunderna scen för de två väldigt skickliga rapparna som ofta glider in i och ut ur varandras rader och ersätter varandra sömlöst. Det är tekniskt avancerat och infallsrikt. I favoriten Leflaur Leflah Eshkoshka blir det som allra bäst. Heltah Skeltah balanserar här mellan det komiska poserandet, gatucredden och någon slags kufisk chill-rap. Det är som om Scarface och OutKast slagit sig samman och skapat världens vackraste hiphop-barn.

Lyssna.

Tillägg: 2007 medverkade Gustaf Skarsgård i Sommar i P1. Hans sommarprat är kanske det konstigaste jag har hört. Bland mycket annat konstigt så rappade han till just Leflaur Leflah Eshkoshka. Programmet går att ladda ned härifrån.

Treme

Man kan inte förvänta sig att David Simon ska nå upp i samma klass som han gjorde med The Wire, men jag hade inte förväntat mig att bli så brutalt uttråkad som jag blivit av Treme.

Treme tar sin början i New Orleans tre månader efter Katrina och skildrar en rad människor som försöker bygga upp sina liv igen. Realism är ordet i fetstil och det är väl också seriens främsta problem. En av huvudberättelserna är den om en restaurangägare som väntar på att få sina försäkringspengar. Ni hör realistiskt/tråkigt det låter? Det är det också. Särskilt eftersom detta är det enda jag får veta om karaktären i fråga.

De andra karaktärerna är nästan lika ointressanta. Den röda tråden är att de flesta deppar över att "det var bättre förr" och att musiken fungerar som en förlösande kraft i deras post-traumatiska liv. Det borde vara intressant egentligen, men när det berättas med hjälp av en otrogen musiker som slarvar bort sin trombon, en jazzsaxofonist som har svårt att identifiera sig med New Orleans och hellre hänger i New York, en Mardi Gras-veteran som ibland klär ut sig till indian och en arg professor som lägger upp videos på youtube så känns det inte särskilt relevant. Tråkigast av allt är skildringen av gatumusikerparet Annie och Sonny. Jag började här att summera deras berättelse men det var så tråkigt att jag suddade ut det. Därtill är Steve Zahns karaktär bland det jobbigaste jag har sett på TV.

Stora delar av serien känns klumpig och inkonsekvent och intressanta ämnen slarvas bort. Visst, jag har bara sett fem av tio avsnitt men jag orkar inte kämpa mig genom fler avsnitt. Det sista såg jag under tre dagar för att jag blev så uttråkad att jag bara orkade med det i små doser. Liksom i The Wire känns det som att det finns alldeles för många karaktärer att hålla reda på (något som gav sig med tiden i The Wire) men i Treme hinner man bara bekanta sig med karaktärernas skittråkiga problem några ynka minuter av varje timmeslångt avsnitt och det är som sagt så tråkigt att jag hellre sätter mig och läser några paragrafer om Försäkringskassan. En devis som jag ofta har använt om olika TV-spel, främst Halo, är den att om jag ska vara klumpigare, långsammare och fulare i spelet än jag är i verkligheten så är det inte värt att spela. Med viss modifikation går det att använda samma devis om Treme.

Kanske är problemet att Katrina redan har inträffat och vad vi följer är den långsamma, oerhört långsamma vägen tillbaka till det normala dagliga livet där de överhängande hoten är just outbetalda försäkringspengar och förlorade tromboner. Kanske är ett annat problem att David Simon kan sitt Baltimore utan och innan och vågade ta sig friheter i The Wire medan han dukar under av respekt och vördnad inför New Orleans i Treme, något som går igen inte minst i alla cameos (Elvis Costello wtf?!). Det är ingen tvekan om att serien är ett gediget hantverk, i synnerhet musikscenerna är väldigt välgjorda, men den engagerar inte. Om TV har en motsvarighet till termen musikermusik så får ni gärna säga till.

Många New Orleans-bor har hyllat serien för dess trovärdiga och träffsäkra skildring av livet efter Katrina. Kanske ska man ha upplevt New Orleans-bornas post-traumatiska stress för att hitta något att engagera sig i för trots musiken* är Treme lika grått och ointressant som radhusdepp i Staffanstorp.

* Spellista med musik från serien som Canal+ har satt ihop.

Verklighetens värmlänningar

Det var stor underhållning för ett år sedan när Göran Hägglund pratade om "verklighetens folk" - den hederliga massa mänskor som minsann inte bryr sig om kulturvänsterns "konstigheter" utan mest sitter hemma vid köksbordet och försöker pussla ihop helger. Hägglund hade dock svårt att peka ut exempel vilket ledde till en mycket förvirrad och fånig TV-debatt.

Säga vad man vill om Hägglund och hans utspel, men det vore lika fånigt att inte erkänna att det hänger en djup ravin mellan städernas kulturelit och t.ex. landsbygdsfolk. De senaste åren har det profiterats hårt på den vanliga, bonniga, människan som föremål för stadsbornas underhållning. "I en annan del av Köping" har skildrat ett gruppboende för utvecklingsstörda och "Bonde söker fru" har hängt ut stalldrängars kärlekstörst på bästa sändningstid.

Det kan förstås diskuteras om det ändå inte ligger något genuint i detta, en fascination för det obekanta i samhället eller en allmän medkänsla för andra. Men det jag sett av i alla fall "Bonde söker fru" talar mer för exploatering och patronisering, med ledande frågor till de medverkande om barnafödning och höns och en inramning som ska visa hur näpna bönderna är med sina små bondkänslor.

Nu är det plötsligt dags att ta det här ett steg längre. Efter bönder och utvecklingsstörda kommer förstås... värmlänningar.

I serien "Lite sällskap" som började ikväll ska populära duon Filip och Fredrik försöka ge värmlänningar - denna utsatta grupp i samhället - hjälp att hitta kärleken. För det är minsann inte det lättaste, särskilt inte om man kommer från Grums.

"Det här visar mer hur människor ser ut" säger Fredrik Wikingsson inför programmet och verkar stolt över att ha hittat sitt "verklighetens folk". Programmet kommer att fokusera på människor från Grums som haft dåliga kärlekserfarenheter - synskada, barnafödsel i tonåren eller bara kassa relationer - och hjälpa dem paras ihop med någon som ser dem. Ja, förutom tittarna då, som ser dem hela tiden.

Okej, jag läser att "vanligt folk" är en röd tråd i Filip och Fredriks artistskap, och jag inser att detta program kan göras med kärleksfull hand och inte behöva bli superironiskt (skräckexemplet: "Plötsligt i Vinslöv"). Och jag har träffat ett flertal människor från Grums och visst, de behöver all hjälp de kan få.

Men någonstans räcker det väl ändå nu?


...Nej, det gör det inte, och det är därför jag själv satsar på att vara med i programmet nästa år, när Sunne-versionen kommer.

Min "Lite sällskap"-audition

Jag heter Fredrik (e uttalas brett "ä") och bor på en gård norr om Sunne där jag mest klyver ved, mockar grisar och skvallrar öm bygdsfölket. På grund av en genetisk störning har ja aldrig haft en riktig relation, men jag hoppas dä ska ändras snart!! Här är ja i mitt esse ve köksbordet:

Nedlagda kultserier 2: Carnivàle

För de som tvivlar en sekund på att Carnivàle är kult, relevant, eller värt att skriva om på den här bloggen, kommer här en kort lista på vad serien (bland annat) innehåller:

1. En dvärg med en hatt.
2. En kvinna med ett skägg.

Om Carnivàle bara haft dessa två saker och inget mer, hade det förstås varit ett stort konstverk ändå, men troligen ingen bra tv-serie. Men under sin första säsong 2003 var det ett drama som inte liknade något annat. I huvudsak var serien en symbolmättad kamp mellan ljus och mörker, skildrat via en kringresande karneval under 30-talets stora depression. De ursprungliga ambitionerna var skyhöga - sex säsonger skulle sändas, uppdelade på tre akter, och storyn skulle kulminera med den första atombomben. Budgeten skenade snart iväg fullständigt och serien slutade ungefär tio år, eller två akter, för tidigt.

Carnivàles setting och visioner var i och för sig unika, men kampen mellan gott och ont har skildrats många gånger förut, inte minst med de gestalter som serien använder - en medelålders pastor som kan inge onda syner och en ung faderlös man som kan hela sjuka. Under det första avsnittet får pastorn en vision i ett hällregn av blod, samtidigt som frälsarmannen helar en handikappad, förlorar sin mamma och går med i karnivalen. Det är rätt mycket episk exposition för nybörjare.

Men sedan händer något. Eller rättare sagt, sedan händer ingenting alls. Intrigen saktar ner så mycket över de kommande avsnitten att den till slut inte ens rör sig framåt. Helaren använder inte sina gåvor mer och pratar inte heller om dem. Pastorn dödar inga församlingsmedlemmar i kristi namn utan går mest runt och tvivlar. Istället för epik får vi underliga karaktärer, religiös symbolik, visioner, ångest och en jävla massa flygande sand. Dust Bowl, depressionens stora jordbrukskatastrof, driver hela tiden karnevalen vidare till ny terräng och utgör relief till karaktärnas fantasier. Alla figurer i historien är mer eller mindre "freaks", färgade av en enskild defekt eller övernaturlig förmåga. Det kringflackande livet, depressionen, sandstormarna och laglösheten ramar in en märklig tidsepok där inslagen av övernaturlighet bara känns hemma.

När serien bygger vidare på de två huvudkaraktärerna är det också med okonventionella medel. Medan Ben, helaren, driver runt med karnevalen predikar pastor Justin för starkt troende i Kalifornien. Deras historier skildras parallellt i serien utan att någon direkt koppling görs i början. Och båda är skiträdda. Det är svårt att tro att en stor showdown väntar vid horisonten, eller att en ska föreställa ond och den andra god. I en tidig scen har Ben och Justin en gemensam dröm där de möts på ett kafé som sprängs i luften. Det är talande för hur Carnivàle jobbar med bilder - vare sig vi eller karaktärerna själva vet vad en sådan dröm innebär, mer än att det är något stort och olycksbådande.

Carnivàles styrka i första säsongen är att behålla samma malande tonfall hela tiden, och hålla intresset uppe inte med händelser utan med scenografi och karaktärer. Michael J. Anderson - även känd som "Twin Peaks-dvärgen" är fantastisk i nästan varje scen. Men det är inte bara som "freak". Carnivàle utnyttjar förstås hans utseende, gångstil och röst och låter honom spela ut dem som karnevalsledare. Men istället för en konstig cirkusdvärg får vi här mest följa en direktörs kärva vardag. På liknande sätt växer den blinde mentalisten Lodz (Patrick Bauchau), och sierskan Sophie (självlysande Clea DuVall), som har en telepatisk länk till sin komatos-mamma. Det hade varit lätt för serien att gå på effekt med de här figurerna, men genom att tröska dem genom vardag och missmod blir de till människor istället.

Det är mycket ångest i Carnivàle, många symboliska händelser som kanske eller kanske inte får framtida betydelse. Och det funkar jättebra, och gör serien speciell och atmosfärisk.

Allt detta faller tyvärr samman i andra säsongen, där fokus mest verkar ha legat på att avancera storyn så effektivt som möjligt. Kanske flåsade HBO produktionsteamet i nacken eller så var det bara en planeringsfråga. Den andra säsongen är inte dålig, men heller inte lika unik eller nyanserad, och fångade mig aldrig på samma sätt.

Men de 12 första avsnitten förtjänar all kultstatus, och är ett bevis på att en serie inte behöver anpassa sig efter dramaturgikurvor för att bygga upp något spännande.

Obscenitet i din mammas mjölk

När folk säger "din mamma..." idag brukar förolämpningen bemötas med att det inte är så himla coolt att säga längre. Till exempel kan den förolämpade replikera "80-talet ringde, de vill ha sitt skämt tillbaka".

Ny forskning visar dock att skämtet är mycket äldre än så. Denna forskning gjordes av mig medan jag satt och läste skönlitteratur. Hemingways "For Whom the Bell Tolls" (ja, den har en svensk titel också, men den är mycket sämre) som handlar om spanska inbördeskriget har överlag en rik förolämpningsflora. Nästan allt är i och för sig censurerat av författaren, men det sätter ju å andra sidan fantasin i rörelse. Ta bara en mening som

Go to the unprintable, Agústin said. And unprint thyself. (s.47)*

Oftast är förolämpningarna enligt formulan "I obscenity in the milk of thy...[välj valfri plats, föremål eller familjemedlem]" som kan tänkas vara en variant på mamma-skämtets "men du då"-retorik. Och på en sida fäller till och med Agústin (som står för majoriteten av de fula orden i den här boken) ett regelrätt skolboksexempel:

'In the cave', Pilar said. In two sacks. 'And I am tired of thy obscenity.'
'I obscenity in the milk of thy tiredness', Agústin said.
'Then go and befoul thyself,' Pilar said without heat.
'Thy mother', Agústin replied. (s.88)*

Från citatet är det även tydligt att mamma-skämtet används när förolämparen inte har något bättre att komma med, precis som i nutid.

Men den här romanen är alltså från 1940. Det kan vara värt att tänka på ifall du ska förolämpa någon idag och inte verka hundra år gammal.

*Arrow Books-upplagan, 1993

Status quo i Forli

Efter att ha ändrat det talade språket i Assassin's Creed II till italienska (för att slippa den jobbiga amerikanska dubbningen med "generic european accent") och vant mig vid den historierevisionistiska storyn som de stulit rakt av från Da Vinci-koden fattade jag verkligen tycke för spelet. Spelets miljöer i renässansens Italien och i synnerhet Venedig och Florens var sjukt välgjorda och både fåniga pussel- och plattformselement blev till slut beroendeframkallande. När spelet var slut kände jag att det var ett förhållande som runnit ut i sanden och jag laddade ned halvexpansionen The Battle of Forli för att dra ut lite på avskedet. Det skulle jag inte ha gjort.

The Battle of Forli utspelar sig i Forli, den fulaste staden i spelet (och kanske även i verklighetens Italien? Jag vet inte.), och man får fäktas tillsammans med bland annat Niccolò Machiavelli (killen som genomborrat soldaten längst till vänster i bilden ovan). The Battle of Forli tillför absolut ingenting nytt till storyn och är beundransvärt meningslöst. Expansionen tar vid där huvudstoryn slutar när bad guys har återtagit artefakten som man redan har jagat i alldeles för många timmar under Assassin's Creed 2 och man ska, återigen, få tag på den. Man fäktas med en massa fiender, lönnmördar en skurk och som belöning får man tillbaka artefakten och uppnår status quo. Storyn är alltså tillbaks exakt där den slutade förra gången och man hade väldigt tråkigt på vägen dit.

NG LI

Den här reklambilden är inte bara dålig för att den ser ut att vara gjord på 10 sekunder i Paint eller för att Viking Line av någon anledning har börjat kapa bort majoriteten av bokstäverna i sin logga, det är också ett helgerån att ersätta en sommargyllings huvud med Charlotte Perellis.

Utrotade djur del 1: Vandringsduvan

Det här är tänkt som inlägg nummer ett i en tänkt serie om djur vars utdöende kan tillskrivas människan. Man skulle också kunna kalla serien för ultimate p0wnage. Första djur till rakning är vandringsduvan:

Vandringsduvan (Ectopistes migratorius) är kanske inte den mest välkända av de av människor utrotade djurarterna, men dess öde är ett av de mest spektakulära.

Vandringsduvan levde i Nordamerika och var en av världens vanligaste fåglar, i konkurrens med bland annat våra domesticerade höns och den afrikanska blodnäbbsvävaren (Quelea quelea). Om dåtidens källor stämmer bör dock vandringsduvan ha varit den absolut vanligaste fågeln och antalet djur i flockarna får Hitchcocks Fåglarna att blekna i jämförelse. Den berömda ornitologen Alexander Wilson skriver i American Ornithology (delarna är utgivna mellan 1808 och 1814) om hur han räknade antalet vandringsduvor i en flock som passerade över Kentucky och Indiana och förmörkade himlen i tre dygn och fick det till 2 230270000 individer. Vi snackar alltså om över 2 miljarder fåglar i samma flock. Wilsons betraktelse är långt ifrån en isolerad företeelse. Hans konkurrent John James Aubudon skriver om flockar med över 3 miljarder fåglar i. Detta innebär flockar som sträckte sig över 50 mil och som lämnade efter sig en så tjock matta av avföring att växtlighet kvävdes under den.

Orsakerna till vandringsduvans utdöende har diskuterats. Somliga hävdar att avskogning/habitatförlust var den viktigaste faktorn till fågelns utdöende medan andra påstår att det var den av européerna medförda Newcastle-sjukan. Den vanligaste förklaringen till vandringsduvans hastiga utdöende är dock den utbredda jakten.
Många sköt vandringsduvor för nöjes skull och andra för att hålla dem borta från sina ägor men det bedrevs också en omfattande kommersiell jakt sedan vandringsduvornas kött blivit populärt i städer som New York och Boston under det tidiga 1800-talet. Det var också vanligt att slavar och tjänstefolk serverades det billiga köttet. Vandringsduvan var, också fram tills dess att den började minska i antal på 1850-talet, ett mycket lättjagat byte när den kom i sina enorma flockar. Man behövde ju inte ens sikta. Det var även vanligt att man la ut alkoholindränkt spannmål till duvorna vilket gjorde dem till än enklare byten. Från 1870-talet och fram tills av 1890-talet fortsatte antalet vandringsduvor att minska kraftigt. Under 1880-talet blev vandringsduvorna riktigt ovanliga i det vilda och Charles Dury skrev:

One foggy day in October 1884, at 5 a.m. I looked out of my bedroom window, and as I looked six wild pigeons flew down and perched on the dead branches of a tall poplar tree that stood about one hundred feet away. As I gazed at them in delight, feeling as though old friends had come back, they quickly darted away and disappeared in the fog, the last I ever saw of any of these birds in this vicinity

Först mot slutet av 1890-talet lyckades naturvårdare få genom sina krav om att stoppa jakten och att inleda försök att föröka fåglar i fångenskap, men då var det redan för sent. Vandringsduvornas strategi var att hänga ihop i stora flockar och att häcka tillsammans med upp till 100 miljoner artfränder inom samma område. De få återstående vilda flockarnas antal individer var alldeles för lågt för att duvorna skulle kunna häcka och det var även anledningen till att försöken att föda upp vandringsduvor i fångenskap fallerade.

1914 dog den sista vandringsduvan, Martha, i sin bur på Cincinnati Zoo. Att några vandringsduvor skulle ha klarat sig i det vilda och levt vidare, som vissa kryptozoologer och andra dubiösa personer påstår, är med tanke på deras beteende ytterst otänkbart.

Dagens rätt: Kokt svinmålla med smör

Svinmålla är en av landets vanligaste växter/ogräs. Den gillar nyblottad jord och nyanlagda rabatter men finns lite överallt, ofta i väggrenar, diken, vid gödselstackar, tillfälliga jordhögar och så vidare. Själv hittade jag dagens exemplar utanför ett dagis, 50 meter härifrån. Man kan förväxla arten med andra mållor men de är alla ätbara även om de kanske inte är lika goda som just svinmållan.

För de mer känsliga läsarna som inte känner sig riktigt bekväma med att äta ogräs kan jag tillägga att svinmållan är släkt med mangold och spenat och att den länge ätits av människor. Under vikingatid odlades den förmodligen i Sverige och under olika nödår har man ätit växten och gjort mjöl av dess frön.

Recept:

Plocka valfri mängd svinmålla och skölj av den. Skär den i bitar och släng bort de grövsta bitarna av stammen och lägg ned resten i kokande vatten med lite salt i. Låt koka i cirka 5 minuter. Häll sedan av vattnet och lägg en klick smör på den nykokta svinmållan. Ät.

Det smakade ungefär som spenat, fast mildare och mycket godare. Och så är det gratis. Och ekologiskt. Jag kommer definitivt att äta det igen.

Moral kontra natur

Några grekiska djurrättsaktivister släppte nyligen ut 50 000 minkar från en minkfarm. Jag skulle aldrig bära päls och är själv kritisk till hela idén med pälsfarmar, men minken är en nordamerikansk art som inte hör hemma i Europa. Det är förstås inte djurrättsaktivisternas fel att minkarna hamnat här från början men det underlättar knappast att de släpper ut främmande arter i naturen.

Invasiva arter är djurarter som förts till nya platser och där hittar en outnyttjad ekologisk nisch vilket har förödande konsekvenser för djurlivet i området. I Sveriges fall innebär förvildandet av minkar under 60- och 70-talet att mängder av av markhäckande fåglar decimerats rejält i antal. Berörda fåglar har inga nedärvda försvarsmekanismer mot minkarna och deras ägg och ungar blir lätta byten. På många ställen längs kusterna har minkar fullständigt raderat ut kolonier av alkor (tordmule, sillgrissla, tobisgrissla). Att bli av med minken i Sverige är antagligen helt omöjligt och den kommer att fortsätta att orsaka stora problem för inhemska djurarter. Att släppa ut pälsfarmsminkarna är alltså kanske inte den absolut smartaste idén.

Så kan det gå när man blandar in moral.

Tordmule on the rocks