Gladjazzen

En av de låtar som jag har lyssnat på allra mest hittills i år är den franske pianisten Michel Petruccianis Bimini. Det är svårt att ignorera det faktum att Petrucciani är en mycket liten man, men jag fastnade för låten innan jag visste om det. Petrucciani själv beskrev sin sjukdom som en fördel för sitt musicerande eftersom han under uppväxten inte kunde syssla med sådant som distraherade andra barn. 1999 dog Michel Petrucciani 36 år gammal. Nåväl.

Bimini är glad, bekymmersfri och sprittande jazz som helt enkelt gör mig väldigt glad. Låten tappar delvis fokus under gitarristen Jim Halls lite för långa barréackordsonanerande (men det är ju trots allt han som har komponerat verket), men Wayne Shorters saxofonparti är fantastiskt och framförallt är den sprudlande rekapitulationen och slutet en fröjd.

Pärluggla

Man vet att det är något särskilt på gång när man ser 30 personer stå inklämda i ett snårigt buskage. Det var heller inget mindre än en pärluggla. Pärlugglan är egentligen en av landets vanligaste ugglearter, men att de dyker upp strax utanför Malmö hör till ovanligheterna. Det gick att komma riktigt nära fågeln och bilden har jag norpat från MÖX och föreställer samma individ som jag tittade på idag.

Pärlugglan har förresten ett väldigt fint läte som ni kan lyssna på här.

Spelvärldens protagonister

Min andre hälft på den här bloggen har pratat om ett bildspel som visar upp olika spelhjältar. Det är en kavalkad i vita, vältränade män i 30-årsåldern med brunt hår, strong bone structure och skäggstubb. Vi har letat förgäves, så jag tog tillfället i akt att fotografera några av spelkaraktärerna i det senaste numret av Level för att demonstrera bristen på variation när det gäller karaktärsdesign. Ni får också en chans att beundra mina klipp-och-klistra-skills.

Köksbänksrap

Överviktiga artister är ingen vanlig syn. Ofta behandlas artister som går upp i vikt minst sagt styvmoderligt och hängs ut för att hånas av allmänheten (se: Britney Spears). Hiphopen har alltid varit ett undantag för att den har accepterat stora pojkar och flickor som Notorious B.I.G., Fat Joe, Queen Latifah, Missy Elliott och Big Pun. Trots det är det alldeles för få rappare som har berört mitt favoritämne: mat. Den saken ändrar Action Bronson och hans album Bon appetit.... Bitch!!!!! på.

Både omslaget och albumtiteln skvallrar om Action Bronsons främsta fäbless. Det skulle lätt kunna reduceras till en fånig gimmick eller plojhumor (jag säger som Stefan Wermelin angående kombinationen av humor och musik: Humor är inte så jävla roligt), om det inte vore för att Action Bronson är en genuint begåvad rappare med en röst som för tankarna till Ghostface. Visst är det galenskap att ha 35 spår på ett rap-album och allt är långtifrån bra, men det finns ett par riktigt bra låtar, som Imported goods, The Come up och Shiraz (flöjten!).

Som om det inte vore nog med alla matreferenser på albumet, så innehåller också ett par av Action Bronsons musikvideor mat på olika sätt. Videon till Shiraz till exempel utspelar sig delvis i en italiensk delikatessbutik. Dessutom så har Action Bronson lagt upp en rad cookalongs på youtube. Mycket charmigt!

Jag kan inte påstå att jag saknar den gravallvarliga gangsterrappen när jag lyssnar på Bon appetit.... Bitch!!!! Det är enkel, old school-doftande hiphop med en udda begåvning som droppar rader som "holy trinity, peppers on your celery".

Apor som har sex*

Journalisten och författaren Lasse Berg (f. 1943) är en man vars tankar och hypoteser utgör ett ständigt irritationsmoment i min värld. Berg skriver och pratar mycket om människans ursprung och han är en person som påstår saker som att det naturliga tillståndet för oss människor är att vara höga och dansa och göra varandra glada eller att vi gillar trädgårdar med enstaka inslag av träd och buskar för att det var i den typen av landskap som vi uppstod som art. Han är en god berättare, både i text och i sitt sommarprat från 2009, men han drar slutsatser som är minst sagt godtyckliga och baserade på hans egna ideal, snarare än vetenskapliga belägg.

På Svt sändes häromåret Lasse Bergs dokumentär Jordens snällaste apa som handlar om oss människor. Berg lägger bland annat fram tesen att det kanske inte är konkurrens och survival of the fittest som har format oss människor, utan hjälpsamhet och solidaritet. Kanske rentav godhet? Det som gör oss människor unika är vår osjälviskhet. Detta är tankar som är vanliga på Bergs hemplanet "PK" i galaxen "60-talet".

Berg jämför också oss människor med våra närmsta släktingar, chimpanser och bonobo (dvärgschimpanser) med vilka vi delar cirka 95% av vår genuppsättning. Berg berättar om hur chimpanser bedriver ren krigsföring mellan grupper och att chimpanser dödar både artfränder och andra djur bara för att de tycker att det är så himla roligt. Chimpanserna är våldsamma och inte sällan osympatiska djur med tydliga hierarkier med kuvade honor. Därför avfärdar Berg vårt släktskap med chimpanserna och hävdar att vi är mer lika bonobos. Här finns ett videoexempel på hur chimpanser kan bete sig.

Bonobos är primaternas hippies. De saknar chimpansernas våldstendenser och hierarkier och bonobo-honorna har betydligt högre social status, men göttigast av allt är förstås att bonobos löser alla konflikter med sex! Om det börjar bli osämja i flocken så löser man det enklast med lite samlag och bonobos skyr inga köns- eller åldersbundna gränser och roar sig med så väl hångel som gruppsex, oralsex och onani. Det här tycker Berg förstås låter himla härligt och han arbetar med skygglappar för att komma fram till slutsatsen att vi människor är fredliga livsnjutare - ja, vi är ju bonobos upp i dagen! Att bonobos även har sex med sina egna barn nämns dock inte, men om han hade gjort det hade han förmodligen påpekat att de först ber snällt om lov.

Varning för retorisk fråga: Påminner människan mest om en oförarglig apa som har väldigt mycket sex och chillar eller påminner vi mer om en apa som bedriver krig, strikta könsmaktsordningar, organiserat våld, är främlingsfientlig och dödar andra djur just for the fun of it?

Jag förstår att Lasse Bergs poäng är att vi rent genetiskt och instinktivt är mer lika bonobos, men kan man verkligen bortse från vårt faktiska handlande genom historien och vårt missbruk av den här planeten? Och hur vet han att inte chimpanserna är lika söta och rara som oss innerst inne? Varför väger vår 95%-iga genuppsättningslikhet med bonobos så mycket tyngre än vår 95%-iga genuppsättningslikhet med chimpanserna? Går det att generalisera om människor på samma sätt som med människoaporna? Är människoartens destruktiva uttryck bara judarnas fel? Frågorna och irritationen hopar sig!

* rubriken valdes i första hand för att locka läsare till detta mycket inaktuella inlägg.