Sidor

söndag 26 oktober 2014

Veckans historiska film: Vecka 43: 1981-1982: "My Dinner with Andre" och "Fitzcarraldo"



1981. My Dinner with Andre
Vad är detta? Nyskapande, och på sin tid hyllad, film om två medelålders män som har ett allvarligt samtal över en middag.

Varför? Kantorn har velat se filmen ända sedan Community parodierade den.

Balloonfighter: Jag blir faktiskt väldigt glad av tanken på att det finns filmer som My dinner with Andre. En film där två, inte särskilt bildsköna, medelålders män sitter och diskuterar konst och livet i närmre två timmar. Tycker du att samtalet Wally och Andre har är tillräckligt trovärdigt för att det ska räcka som underhållning så länge?

Kantor Wilhelmsson: Ja, bortsett från att jag hade önskat lite bättre grund till varför Andre pratar så mycket... I första halvan av filmen är det Andres långa pretentiösa monologer som dominerar, snarare än någon form av konversation. Wally säger att han föredrar att lyssna och ställa frågor, och Andres upplevelser drar verkligen uppmärksamheten till sig, men var jag ensam om att vilja att be den där drygmånsen hålla tyst någon gång och sluta föreläsa om tibetanska munkar och mindfulness?

Balloonfighter: Haha nej, jag önskade att kyparen skulle kliva in i bild och slå Andre i ansiktet med en gammal baguette. Andre är en av de drygaste och mest självupptagna karaktärer jag har sett på film, men samtidigt känner jag igen typen från verkligheten - den narcissistiska konstnären/sökaren. På det sättet köper jag konversationen och uppskattar rollprestationen. Men man hejar ju verkligen på Wally i den här filmen.

Kantor Wilhelmsson: Ja, tack och lov blir samtalet mer dynamiskt när Wally börjar ifrågasätta vad det är han hör. Då känns det också som att filmen tar sitt ämne, och sin publik, på lite större allvar. Länge är det inte särskilt hög nivå på stoffet - new age-filosofin, och pratet om att folk är som "robotar", slår mig som ganska omoget idag. Vad har du att säga om filmens samtalsämnen?

Balloonfighter: Ursäkta klyschan men jag tycker inte det viktigaste är vad som sägs utan att se dynamiken mellan Andre och Wally. Andre tar i så han nästan kräks för att visa hur spirituell och djupsinnig han är för att dra bekräftelse ur Wally, som är en mycket mer jordnära person.

Annars hade jag en liten hang-up på filmens namedroppande. Inte för att karaktärerna diskuterar kända verk men för att de ständigt uttrycker sig så här: Jag satte upp en pjäs baserad på Mästaren och Margarita. Av Michail Bulgakov.

Det förtar lite av trovärdigheten för mig. Uppenbarligen vet både Andre och Wally vem som har skrivit Mästaren och Margarita eller regisserat Höstsonaten, så informationen är onödig för dem båda. Visst, det är väl för att publiken ska hänga med men jag stör mig ändå på att de inte litar på att publiken känner till sådana grundläggande saker!!!!!1

"My Dinner with Abed" - Community säsong 2, 
avsnittet "Critical Film Studies"
Kantor Wilhelmsson: Du duckade frågan snyggt där... Jag upplevde inte persondynamiken som så spännande i just denna film. Det hettade aldrig till på allvar i männens samspel - för det mesta höll de bara med varandra. Den mer ifrågasättande tonen som kom mot slutet kändes mer som en anledning att gräva djupare i diskussionen om sociala konstruktioner och att leva i nuet. Andre fick ändå sista odet och Wally åkte hem, lite tagen, till soundtrack av Satie.

Jag håller helt med om namedroppandet dock. Och den konstiga fixeringen vid nazister - Nuremberg och Speer droppas flera gånger, nästan rabiat, av Andre. Förstod du varför?

Balloonfighter: Nej, faktiskt inte.

Kantor Wilhelmsson: Men jag gillade den här filmen ändå. Den lyfte från och med att den lät Wally prata och framföra sitt perspektiv. Lite tyckte jag den led av Rom-Öppen Stad - syndromet, eftersom pratet sällan lämnade tid för oss att smälta vad som sades. Det gick nästan non-stop. Kanske hade jag önskat att konversationen inte var fullt så ensidig heller. Jag var väldigt trött på Andre efter en timme.

Hur lyder dina slutord?

Balloonfighter: Exakt likadant, tyvärr. Jag gillar att Andre är så självupptagen att han bara pladdrar på om sitt jävla sökande hela tiden, men jag blev samtidigt ganska trött i huvudet av det eviga malandet. I verkligheten hade jag inte stått ut med Andre i mer än 10 minuter. Det samma gäller faktiskt för film också. Men jag gillade skådespelarinsatserna!

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7


1982. Fitzcarraldo
Vad är detta? Tyskt drama om en tokig man (spelad av Klaus Kinski) som får för sig att bygga ett operahus mitt ute i Amazonas djungel.

Varför? Vi gillade Aguirre - Guds vrede och kombinationen av Werner Herzog och Klaus Kinski innebär alltid underhållande behind the scenes-anekdoter.


Kantor Wilhelmsson: Det känns märkligt, men Fitzcarraldo är den andra film i det här projektet som är regisserad av Werner Herzog, har Klaus Kinski i huvudrollen och utspelar sig på en expedition längs amazonasfloden.

Men där Aguirre - Guds vrede var ett vansinnigt konstverk som kändes helt improviserat, är Fitzcarraldo tillgjord och livlös. Idén att frakta en båt tvärs över djungeln verkar ha tillkommit för att Herzog ska imponera med ett nytt crazy projekt, inte för att det är en spännande historia i sig.

Medan man i Aguirre hela tiden undrade vad fan som hände och hur besättningen skulle klara sig, känns Fitzcarraldo säker, planerad och lite tråkig. Regin saknar spontanitet och fotot är torrt - otaliga bilder på en båt som bara långsamt flyter ner längs floden...  Det känns som en dokumentär utan perspektiv eller flow.

Klaus Kinski har också en roll här som inte riktigt passar honom, en storögd idealist med Caruso-fetisch. Det var roligt att se honom som rabiessmittad hund i Aguirre, men i Fitzcarraldo får han nästan inget att spela med. Samtidigt är de sydamerikanska karaktärerna riktigt hemska klyschor - den brutale vilden, gnidarkaptenen etc.

Tycker du jag jämför filmen med Aguirre för mycket? Förtjänar Fitzcarraldo sin egen värdighet? 


Balloonfighter: Nej, Fitzcarraldo känns verkligen som en upprepning och jag har svårt att ge filmen något existensberättigande. Fitzcarraldo har mest rönt uppmärksamhet för Werner Herzogs och Klaus Kinskis eviga bråk och för att en av indianhövdingarna som medverkar i filmen, på fullaste allvar, erbjöd sig att döda Kinski och gömma hans lik i djungeln. Det andra filmen har uppmärksammats för är att man på riktigt lyckades frakta en 320 ton tung båt över ett berg i Amazonas djungler. Det är tydligen något slags rekord som fick Herzog att kalla sig själv för "Conquistador of the Useless".

Och det är precis det här som är problemet med Fitzcarraldo: jag intresserar mig betydligt mer för anekdoterna som rör den exceptionella inspelningen än för filmen i sig.

Jag tror att vi hade fått ut betydligt mer av att se dokumentären (Burden of Dreams) om Fitzcarraldo istället. 


Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

söndag 19 oktober 2014

Veckans historiska film: Vecka 42: 1980-1981: "Popeye" och "Time Bandits"

1980. Popeye 
Vad är detta? Komedi/musikal av Robert Altman, där Robin Williams gör sin första stora roll...som Karl-Alfred.

Varför? Intresset för denna film har växt under de senaste åren, och den har börjat uppvärderas från kalkon till kult. Robin Williams bortgång gav filmen ännu mer uppmärksamhet.

Kantor Wilhelmsson: Av alla 74 långfilmer vi sett i år har Popeye överlägset sämst betyg på IMDb. Filmer med ett snitt på 5.1 från 20'000 användare (1.0 under Salò... som annars skulle varit sämst) borgar inte direkt för kvalitet.

I det här fallet vill jag dock påstå att internet har fel. Popeye är smått kaosartad, underligt mixad och har historiens kanske  fulaste bläckfiskdocka, men för mig är filmen alldeles omöjlig att inte gilla. Det är en spelfilm som låtsas vara en tecknad film, men den är gjord med omsorg och ärligt uppsåt. Huvudrollerna är charmiga, kulisserna söta och flera av låtarna stannade i mitt huvud efteråt (trots att de snarare är jinglar än riktiga låtar).

Håller du med?

Balloonfighter: Det finns definitivt en charm i det kaosartade upplägget, där alla ständigt pratar i
mun på varandra och när som helst kan bryta ut i gemensam sång. Men jag hade svårt att engageras av karaktärerna, något som inte blev lättare av att de pratade otydligt och att deras röster ofta drunknande i pladdret från andra människor i närheten. Jag är faktiskt beredd att hålla med internet i det här fallet. Popeye är en ganska charmig film, men den är också intetsägande och för osammanhängande på ett b-films-liknande sätt.

Har du något förhållande till Popeye och hans universum sedan tidigare?

Kantor Wilhelmsson: Nej, inget större. Jag läste den tecknade serien som barn, men jag hade ingen särskild relation till den... minns att den kändes lite märklig.

Och jag tycker det är passande att en märklig seriefigur får en märklig film. Jag blev väldigt glad av hur fint de snickrat den lilla byn Sweethaven, där alla har en underlig fetisch för hamburgare och handgemäng utbryter dagligen mellan överdimensionerade män. Det är en film där en burk med spenat får utgöra klimax och en baby som kan förutsäga hästrace står i centrum för storyn. Jag gillade hur olik den var allt annat i genren.

Hur tyckte du Robin Williams skötte sig?

Balloonfighter: Jag tyckte att Robin Williams kändes utbytbar. Det var en extremt statisk roll med samma ansiktsuttryck och röstläge under hela filmen. Det var lite som om han var instängd i en seriefigur utan någon möjlighet att improvisera eller vara särskilt rolig. Jag tyckte det kändes lite frustrerande.

Shelley Duvall däremot var perfekt som Olivia. Finns det någon våpigare karaktär än henne?

Kantor Wilhelmsson: Troligtvis inte. Alla karaktärer var ju ungefär lika djupa som plankorna i de rappliga husväggarna... men jag tyckte Robin Williams mummel, grymtande och kroppsspråk kändes helt rätt, även fast rollen inte gav honom chans att stråla på samma sätt som i Good Morning Vietnam.

För att sammanfatta: jag skrattade ofta och blev på gott humör av den här filmen - mer än många andra projektfilmer som poserat som komedi. Jag bjuder en 7a!

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 5

1981. Time Bandits 
Vad är detta? Brittisk äventyrskomedi av och med halva Monty Python-gänget. Den första filmen i Terry Gilliams fantasitrilogi.

Varför? Terry Gilliam har fin fantasi. Och rollistan med bl.a. John Cleese, Shelley Duvall och Sean Connery såg rolig ut.

Balloonfighter: Jag gillar Terry Gilliams fantasi och visioner som regissör, men Time Bandits levde inte riktigt upp till mina förväntningar. Time Bandits kan inte mäta sig med Brazil eller De 12 apornas armé, det här känns snarare som en utdragen och psykedelisk  Monty Python-sketch.

Tyckte du att det var tillräckligt många dvärgar i den här filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag hade gärna sett mer fokus på dvärgarna faktiskt. Det kändes som att alla karaktärer som passerade framför kameran fick ungefär två minuters egen speltid. Om Gilliam lagt lite mindre tid på de rätt så trista (men välspelade) Napoleon och Robin Hood kanske jag kunnat skilja på dvärgarnas personligheter i slutet...

Jag gillar Terry Gilliams filmer i teorin, men lyckas sällan känna något för dem i verkligheten. Ofta är det väldigt tydligt hur han har tänkt och man kan se den roliga poängen långt i förväg... vilket gör att den inte är så rolig när den väl landar. De fantastiska scenerna är väldigt uppenbara och många vuxenskämt om teknologi och konsumtionskultur har blivit otroligt daterade. Det känns som att Pixar tog hela barnfilmsgenren till en ny, mycket smartare nivå.

Det var inte särskilt mycket CGI i denna film... blev du glad av de billiga effekterna?

Balloonfighter: Ja, det är alltid fint med gammal hederlig specialeffektsteknik. Jag tyckte bland annat om scenen där pojken och dvärgarna springer i en lång korridor genom att trycka väggen framför sig.

Time Bandits var en halvmysig matinéfilm, men den gav mig inte mycket. Utöver Michael Palins och Shelley Duvalls otursdrabbade kärlekspar tyckte jag att Evil var roligast. Jag skrattade åt det här samtalet om gud:

Evil Genius: When I have the map, I will be free, and the world will be different, because I have understanding.
Minion: Uh, understanding of what, Master?
Evil Genius: Digital watches. And soon I shall have understanding of video cassette recorders and car telephones. And when I have understanding of them, I shall have understanding of computers. And when I have understanding of computers, I shall be the Supreme Being! God isn't interested in technology. He knows nothing of the potential of the microchip or the silicon revolution. Look how He spends His time! Forty-three species of parrots! Nipples for men!
Robert: Slugs.
Evil Genius: Slugs! He created slugs. They can't hear! They can't speak! They can't operate machinery! I mean, are we not in the hands of a lunatic?... If I were creating a world, I wouldn't mess about with butterflies and daffodils. I would have started with lasers, eight o'clock, day one!


Vad tyckte du var roligast eller bäst i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Fick tänka ganska länge på detta... Jo, men jag gillade ramberättelsen med ett gäng dvärgar som tröttnat på att slava för Gud och nu bestämt sig för att råna skiten ur hela världshistorien. Och så gillade jag att de insisterade på att den mäktigaste mannen i världen skulle vara en lite fadd brittisk herre.

Framför allt kändes Time Bandits som ett slöseri med roliga skådisar, kanske den första i en rad filmer där monty python-stjärnor slösats bort eller underpresterat. Särskilt David Warners superskurk tyckte jag var blek. Du?

Balloonfighter: Ja, John Cleese och Sean Connery fick alldeles för lite utrymme.

Kantor Wilhelmsson: 5
Balloonfighter: 5

lördag 18 oktober 2014

Veckans historiska film: En liten summering av 70-talet

Kantor Wilhelmsson: 70-talet hypades (av oss) som ett mindre naivt, mer sobert och nyanserat årtionde...

Såhär i efterhand tycker jag att filmerna snarare kännetecknats av en total nyanslöshet. Salò... var en orgie i perversioner, Holy Mountain var en studie i överdrivet trams, Performance fläskade på med klippning som skulle gjort Guy Ritchie åksjuk, Höstsonaten var Seriösa Känslor så det nästan spårade ur och Logan's Run bjöd på kitsch så man blev lite generad.

Var 70-talet svulstens era? Eller kommer det snarare bli värre?

Balloonfighter: Man får nog delvis klandra våra filmval. Jag tycker inte Walkabout, Chinatown eller Stalker känns onyanserade. Men jag håller med annars, men tror framförallt att 70-talet var extremt idealistiskt. Filmerna du nämnde gick verkligen all in i sina konstnärliga visioner. Det ska bli spännande att ge sig in i 80-talet, det första riktigt postmoderna årtiondet, efter det här.

Jag uppskattade överlag våra filmval från 70-talet. Allt var inte bra, men förutom Chinatown och THX 1138 hade jag sällan tråkigt. Vilka var dina största besvikelser och överraskningar?

Kantor Wilhelmsson: Kanske var lägstanivån lite högre överlag men jag saknade filmer som kändes helgjutna. Den enda som infriade mina förväntningar var Stalker. Därutöver var det en blandning av milda besvikelser (jag trodde att Höstsonaten skulle vara mer psykologisk och mindre överdramatisk) och moderata besvikelser (Network levde inte riktigt upp till sin geniala idé) och riktiga magplask (Bikupans ande lyckades inte engagera alls trots sitt goda rykte)

Film hade vid det här laget funnits till länge och accepterats som konstform, så det var kanske nu regissörerna började överdriva för att verkligen sticka ut. Detta märks i alla fall på den absurda mängd nakenhet vi fått se post-1968. Vad tycker du om nakenhet i film, sådär på en höft? Vilken film använde nakna människor på bäst sätt?

Balloonfighter: Haha, jag har inget emot det så länge det är motiverat. Det kan bli väldigt krystat i HBO-serier som Boardwalk Empire där det prompt måste klämmas in minst ett par kvinnobröst per avsnitt, men annars har jag väl inga problem med det. Salò... slog nog rekord för min del i antalet nakna människor i en och samma film, men jag föredrog Holy Mountains muntra och ofta helt överflödiga nakenhet.

Kantor Wilhelmsson: Vi börjar så smått närma oss nutid och nästa årtionde (80-talet) kommer innehålla våra födelseår, samt filmer som kunde gått på TV när vi var små. För ovana bloggläsare vill jag påminna om att vi (nästan) aldrig tar med filmer vi redan sett, vilket också gör det svårare att sålla när vi börjar dundra in i 80-talet. Vad spår du för detta årtionde? Grälla färger och ostiga soundtrack?

Balloonfighter: Miami Vice-estetik och Huey Lewis-soundtracks! Samt lite David Lynch-konstigheter.

1. Stalker 
2. Aguirre - Guds vrede 
2. Walkabout 
4. Performance 
4. Holy mountain 
6. Network 
7. Eraserhead 
8. Höstsonaten 
9. Logan's Run 
10. THX 1138 
11. Chinatown 
12. Bikupans ande 
13. Salò, eller Sodoms sista dagar

söndag 12 oktober 2014

Veckans historiska film: Vecka 41: 1978-1979: "Höstsonaten" och "Stalker"

1978. Höstsonaten
Vad är detta? Västtysk film av svenske Ingmar Bergman, inspelad i Norge för brittiska pengar. Drama om en en berömd pianist och hennes skitjobbiga (Balloonfighters ordval) vuxna dotter.

Varför? I filmen spelas preludium i A moll av Chopin på piano, två gånger. Tanken är att tolkningen av Chopin avslöjar personligheten hos de två pianister som utför stycket, först Eva, sedan Charlotte, och att det därmed blir ett sätt för Charlotte att förödmjuka sin dotter.
- Det är en sådan film.

Kantor Wilhelmsson: Jag vill ställa en fråga till dig Orpon:

Tror du att relationen mellan en mor och dotter någonsin kan bli något annat än en kombination av känslor och förvirring och förstörelse?

Balloonfighter: Kantorn, jag tror att det är en väsentlig del av samtliga mänskliga relationer. Men jag tror också att dynamiken mellan mor och dotter kan rymma ömsesidig respekt och outsinlig kärlek.

Personligen tror jag att ingenting bygger broar mellan individer såsom konst och klassisk musik. På vilket sätt har musiken underlättat för dig i kommunikationen med dina föräldrar? Har du några erfarenheter som skulle kunna hjälpa Eva och Charlotte i deras gemensamma läkeprocess?

Kantor Wilhelmsson: Jag har nog ändå alltid känt mig älskad, och barndomens fromma löfte om denna kärlek kan mycket väl rymmas i ett skuttande Schubert-impromptu, eller varför inte en förtjusande liten Mozart-sonat. 

Däremot talade vi inte så mycket om musik hemma. Vi ville kanske inte sätta ord på det allra heligaste, eller så insåg vi att högtravande och uppblåsta diskussioner inte gör musiken ett enda litet andantino bättre.

Vad far genom ditt huvud när du hör Schumanns "Aufschwung" på radion i denna film, och huvudkaraktären Eva - som själv ska föreställa hobbypianist - frågar om hon vågar störa "konserten"? Känner du också att hon borde veta att detta inte är någon "konsert" utan ett karaktärsstycke, och dessutom ett av de mest spelade från tonsättaren?

Balloonfighter: Jag blir självklart provocerad. Samtidigt slår tanken mig att en sådan blunder är av alltför allvarlig magnitud för att ha tillkommit av slump eller slarv.

Är det ens möjligt att Ingmar Bergman undgår en sådan viktig detalj?

Eller är det i själva verket så att Bergman genom detta vill förmedla något om Evas sinnesstämning - kanske är det ett sätt för honom att poängtera att hennes bästa dagar ligger bakom henne, att hon börjar förlora greppet och aldrig kommer kunna mäta sig med sin mor?

Jag var personligen hänförd av Sven Nykvists sublima bildspel. Hur betraktade du samspelet mellan bild och manus i Höstnougaten?

Kantor Wilhelmsson: Färgerna, Orpon - färgerna! Mättade röda som en kvinnas läppar, ibland bruna och gula som löven efter en höststorm, ja överhuvudtaget får man verkligen berömma herr Nykvists blommiga palett. Jag var kanske inte lika upp i dagen av inramningen, men det kanske är för att jag inte tycker om att titta på gråtande medelålders kvinnor i närbild, vem vet?

Den yngre systern, dock - hon bär på en åkomma som vi alla bär inom oss: autismen. Vill du berätta vad autism och utvecklingsstörning har betytt för dig och vad som hände i ditt känsloliv när du såg Lena Nyman i denna film.

Balloonfighter: Autism är för mig inte bara ett sjukdomstillstånd - det är också en av de starkaste metaforerna vi har för utanförskap och oförmåga att kommunicera. I Höstsonaten får vi se hur Lena Nyman kämpar för att få fram orden - de där orden hon har längtat så länge efter att få yppa för sin moder... men det går inte. Och hennes mor fortsätter att vara kall och likgiltig inför sin dotter. Bergman målar här upp en bild som inte bara existerar på individnivå, utan även på ett samhälleligt och ja - själsligt plan. För mig var detta en stark upplevelse som på ett djupare plan gav mig insikt i det som för en del människor är vardag.

Slutligen: hur ser du detta verk i förhållande till andra verk av Ingmar Bergman? Vilken fas tror du att han som konstnär befann sig i när han skapade Höstnougaten?

Kantor Wilhelmsson: Jag tror han ville göra en film om sin mamma, om att försöka begrava gammal själsvånda och ändå ge henne en smula upprättelse. Den fina slutscenen slår mig som ett brev från Bergman till sin (då avlidne?) mor - här blir hans film ren katharsis, och den scenen drabbar mig mer än de svulstiga bråken som framstår som lite endimensionella. Höstsonaten framstår i sin stora helhet som ojämn och lite ensidig i sina kvinnoporträtt, och jag hade klarat mig utan Chopin-föreläsningarna, men här fanns också ögonblick av stark äkthet och intensitet.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1979. Stalker 
Vad är detta? Andrej Tarkovskys filosofiska sci-fi om en mystisk avspärrad Zon som gömmer ett rum där man kan få sina önskningar uppfyllda. Två män anlitar en guide för att nå fram till rummet. Finns även som PC-spel.


Varför?
Kantorn ville hemskt gärna se denna omtalade och gåtfulla film.


Balloonfighter: Inledningsvis gnällde jag mycket över att jag inte alls var på humör för en lång, deppig och sepiatonad rysk film. Bildkvalitén i början av filmen var så ful att den såg ut att höra hemma i mitten av 20-talet istället för i slutet av 70-talet, men sen hände något. Stalker öppnade upp sig med både kameraarbete och färgskala och jag hade inte alls något emot det långsamma tempot. Istället satt jag och beundrade de långsamma inzoomningarna och de fantastiska postapokalyptiska miljöerna. Eller de helt vanliga ryska miljöerna kanske. Vad fastnade du mest för? 

Kantor Wilhelmsson: Jag hade höga förväntningar på Stalker. Jag hoppades på en sugande och hypnotisk film med stark miljökänsla och underliga filosofiska utsvävningar. Och det var mer eller mindre exakt vad jag fick! Precis som du har jag invändningar mot den ofokuserade inledningen, och bitvis är dialogen lite väl kryptisk och ofullständig, men annars gillar jag allt med Stalker.

Framför allt fastnade jag för huvudkaraktären, en man som säger sig kämpa för människans hopp och svaghet. Det svävar en dubbeltydighet över hela berättelsen - antingen är stalkern en idiot som bara hittat på Rummet och leder Författaren ocn Professorn vilse, eller så är han nästan en kristusfigur, en man som hittat en större nåd i världen, men ständigt blir nedgjord av de intellektuella männens cynism.

Bland det häftigaste med Stalker var hur den använde sig av det som inte syntes i bild för att spela med våra förväntningar. En skabbig lägenhet som presenteras i början av historien visar sig i slutet innehålla bokhyllor med vackra prydnader, vilket kastar nytt ljus över huvudpersonen. Och genom hela expeditionen spelar Tarkovsky med döda vinklar och avskärmade perspektiv, vilket skapar mycket atmosfär. 

Ärligt talat är jag mest impad av att en flera minuter lång scen genom en tom tunnel där kameran rör sig i sirap kan vara så spännande. Höll filmen din uppmärksamhet hela vägen till slutet?


Balloonfighter: Nej, inte riktigt. Jag blev rätt uttråkad av det smått osammanhängande filosofiska tjafset som började uppta alltför stor del av filmen mot slutet. Jag tyckte att Stalker var som bäst när karaktärerna bara rörde sig genom nergångna fabriker och naturområden och inte sa så mycket. Men det är ju okej när nästan varje bildruta i filmen är så genomtänkt och snygg.

Kantor Wilhelmsson: Det har diskuterats vad Stalker egentligen handlar om, eftersom filmen håller sig så öppen för tolkning. Upplevde du att den handlade om någonting eller blev det bara ett "mood piece"? 

Balloonfighter: Jag skulle säkert kunna påstå att filmen handlar om religion, sökande efter mening i tillvaron eller om det rämnande kommunistiska projektet i Sovjet... men jag dränerades på mina bullshit-safter när vi diskuterade Höstsonaten. Kan jag inte bara få tycka att det var 2½ timme med trevliga färger på min TV? 

Kantor Wilhelmsson: Fair enough! 

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 9

söndag 5 oktober 2014

Veckans historiska film: Vecka 40: 1976-1977: "Network" och "Eraserhead"


1976. Network
Vad är detta? Ett nyhetsankare går bananas och en TV-station börjar exploatera honom. Satir över TV och massmedia av Sydney Lumet som gjorde fina 12 angry men.

Varför? Det är en film med mycket gott rykte och det verkade spännande att hoppa rakt in i 70-talets zeitgeist.

Balloonfighter: Network var en av mina mest emotsedda 70-talsfilmer. Jag har hört berömmande ord om filmens manus, spänning och mörka humor. Till viss del skriver jag under på det. Det är väldigt roligt första gångerna den åldrande nyhetsuppläsaren skiter i allt och börjar säga vad han tycker istället för att göra sitt jobb. Men filmen känns rätt daterad i sin kritik av samhället och media. Vad tycker du om Network som 70-talsskildring?

Kantor Wilhelmsson: Som tidsdokument tycker jag att Network är den mest spännande 70-talsfilm vi sett. Det är fascinerande att se dåtidens kommunister porträtteras, och roligt att höra vad som anses vara början på samhällets förfall: maffia och bilstölder. Det uppskruvade tonläget funkar till filmens fördel eftersom ingen av de medverkande lär ha haft en aning om hur mycket värre det skulle bli på 2010-talet... I Network talas det om en "tevegeneration" som lever genom dumburken, men det är ju rätt så kultiverade människor om man jämför med dagens avtrubbade Facebook-och iPhone-konsumenter.

Som film tycker jag att Network är väl gapig och hysterisk. Det blir många predikningar där karaktärer skriker och gormar, något som kanske var mer populärt 1976 än idag? Jag bryr mig inte så mycket om relationsdramat, hur mycket det än försöker vara en TV-metafor, och önskar att det hade varit ännu mer produktionsintriger. Du?

Balloonfighter: Ja, Network tappar mig när den mot slutet blir allt för inriktad på relationsproblematik. Jag hade, precis som du, helst sett att den fortsatt handla om spelet bakom kulisserna. Det var just det jag tyckte var så bra med Lumets 12 arga män.

Jag hade lite svårt för den kända "I'm as mad as hell, and I'm not going to take this anymore"-scenen. Sådana scener fick filmen att framstå som väldigt 70-talsidealistisk.

Kantor Wilhelmsson: Du menar att i verkligheten hade ingen brytt sig?

Balloonfighter: Dels det, men också för att det kändes som filmen prackade på mig ett fånigt budskap.

Kantor Wilhelmsson: Kanske. Jag hade svårt att ta något på allvar efter den bisarre nätverkschefen och hans Evangelium kring avhumanisering... Däremot tyckte jag Network var väldigt rolig stundtals. Särskilt dråplig var scenen när våldskommunisterna satt i källaren och diskuterade sändningstider och programtablåer.

Tror du att en såhär bred satir hade kunnat funka idag? En film som dissar hela smartphone-kulturen, näthatet eller Twitter? Det känns som det hade varit svårt att göra på bred front utan att det blivit fånigt.

Balloonfighter: Det gjordes en film 2006 som var inne på lite samma spår. Idiocracy handlar om en vanlig slacker från vår tid som hamnar i framtiden. Där framstår han som ett geni eftersom alla människor bara har blivit konstant dummare. Resultatet av den filmen verkar främst ha varit att obegåvade killar ser den och tänker "haha shit, det är fan sant!". Och det är nog en stor risk att en film som dissar smartphones upplevs som både gubbig och ytlig i sin kritik.

Jag tror att det är väldigt svårt att göra Network idag. Även om det filmen kritiserar har blivit mångdubbelt värre, så är det ständiga mediaflödet en så väsentlig del av våra liv att det inte går att kritisera utan att låta som en jävla new ageare.

Kantor Wilhelmsson: Alternativt hade man kunnat flytta ut i skogen och bara titta på fåglar / spela piano. Har du tänkt på det?

Balloonfighter: Varje dag. :(

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 7

1977. Eraserhead
Vad är detta? David Lynchs märkliga debut som långfilmsregissör, fylld med äckliga varelser och påfrestande ljudmattor.

Varför? David Lynch, hallå.

Kantor Wilhelmsson: Eraserhead är David Lynch debut, och mer än någon annan Lynch-film jag sett tycker jag att den känns genomskinlig, nästan enkel. En man i trettioårsåldern (med samma märkliga hårsvall som Lynch) går runt i mörka industrimiljöer och instängda lägenheter och försöker komma underfund med den märkliga varelse han har satt till världen.

Här finns otäcka drömbilder som nästan alla handlar om graviditet och föräldraskap - flickvännen vaknar av att ormvarelser letar sig ur hennes vagina, mannen blir plötsligt förvandlad till ett monsterbarn i andras ögon, när han är otrogen och flyr sitt ansvar sjunker paret ner i något slags (foster)vatten...

Det skulle vara lätt att applicera ett amatörpsykologiskt filter på Eraserhead, något man inte kan säga om Lynchs senaste filmer, som är svårare att fånga in och förklara. Tycker du att detta var en komplex film?

Balloonfighter: Nej, det tycker jag inte men jag kan ändå förstå varför folk lockas att analysera den. Jag har svårt att engageras av det här och det känns mest som att jag tittar på ett långt avsnitt av Salad Fingers. Samtidigt blir jag ändå ganska imponerad av att David Lynchs debutfilm besitter en så personlig atmosfär och inramning, något som inte minst beror på soundtracket (som David Lynch själv spelat in).

Jag blev ganska irriterad av det ständigt mullrande och skrapande soundtracket. Jag förstår att det är poängen, men det fick mig att vilja stänga av ljudet emellanåt. Hur illa tyckte du att det var?

Kantor Wilhelmsson: Som konstmusiker, vars jobb det är att lyssna aktivt på musik hela dagarna... tyckte jag faktiskt det var helt okej? Kanske var det för att bruset höll en så jämn ljudnivå.

Även jag är imponerad av Lynch hantverk, inte minst med tanke på att Eraserhead filmades i portioner över fem år. Det märks inte alls på slutresultatet, som känns konsekvent och bitvis övertygande läskigt. Delar av Eraserhead är ren skräckfilm, och då blir det desto häftigare att samma person stått för både ljud, bild och specialeffekter.

Men även skräckfilmer behöver någon slags relief. Eraserhead är ungefär lika maniskt tryckande precis hela tiden och till slut stänger jag bara av hjärnan. Inte av irritation utan av liknöje.

Balloonfighter: Jag gillade de äckliga specialeffekterna i Eraserhead och framförallt "barnet" som ser ut att vara gjort av ett flått lammfoster. Men jag tyckte att det var extremt svårt att leva sig in i den här filmen, på sin höjd satt jag och beundrade hantverket och funderade över likheter och skillnader med Lynchs senare verk.

Har du någon klar favorit bland Lynchs verk?

Kantor Wilhelmsson: Jag har sett i princip allt nu - utom Twin Peaks, vilket är och förblir en av mina mest pinsamma popkultur-luckor. Jag får nog säga att Mulholland Drive fortfarande är min Lynch-favorit, den är en så pass bra blandning av drömspel och psykologisk skräck. Eraserhead hamnar långt ner på Lynch-listan (efter Elefantmannen, Straight Story och Lost Highway) men det är trots allt en riktigt hygglig debut som jag är glad att jag sett.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6