Fågeldagen

Jag har haft en mycket produktiv fågeldag på Österlenskusten idag. Man kan kanske inte påstå att samtliga av dagens nya kryss var de mest bildsköna av fåglar, men alfågeln är snygg och vittruten har ju åtminstone ett visst je ne sais quoi.
Vittruten var dagens enda nya kryss av riktig dignitet. Vittruten häckar cirkumpolärt i Norra ishavet och en del individer kan övervintra i Sverige. Vittruten är en kraftig trut som man till skillnad från kaspisk trut (ni får se längre ned i inlägget) faktiskt kan identifiera på egen hand utan att ha en aspergersdiagnos. Jag uppskattade framförallt vittrutens oerhört bistra uppsyn och burdusa väsen och man kan i alla fall inte anklaga den för att inte ha någon personlighet.

Dagens andra kryss blev en kaspisk trut. Längst ut till vänster på bilden ser ni en havstrut i vinterdräkt och bredvid den står en kaspisk trut. Noterar ni skillnaderna? Ni kan vara lugna, det är inte er det är fel på. Att lyckas hitta en kaspisk trut i en flock på hundra havstrutar kräver en übermensch och det är just därför man letar upp en trutexpert och ber honom (det är oftast en han) peka ut en kaspisk trut eller en medelhavstrut åt en. Det gav också utdelning idag. Och skillnaderna mellan fåglarna är förstås bland annat en viss skillnad i näbbform och att den kaspiska truten har en slankare och vitare kropp.

Dagens skamkryss blev en bläsgås. Den har mängder av särdrag, till exempel att den inte är hisnande vacker.

Slutligen avrundade jag dagen med en annan hyfsat enkel art, alfågel. Jämfört med dagens andra kryss är den en sann fröjd för ögat. Alfågeln är en väldigt snygg andfågel och den kan dyka så djupt som ner till 60 meter under vattenytan. Det är hårt.

Nu är jag uppe i 207.

En nödvändig gayness

Robot Unicorn Attack är så otroligt fånigt. Och fint. Det är ett spel som lätt hade kunnat avfärdas som cyniskt, eller rentav hatiskt, om det inte var så kärleksfullt designat. Om möjligt gör det sig ännu bättre på iPhone, där tryckskärmen skapar lite mer precision än i Flash.

Spelet är en lång rad av gay-klichéer hopsatta till en enda corny plattformsspelstårta. Huvudpersonen är en robot-enhörning som springer, fortare och fortare, genom ett blålila drömlandskap. När han hoppar genom luften skapas regnbågar i hans spår. På vissa ställen flyger feer omkring som han kan samla upp ("Press Z to make your wish come true!" står det innan man börjar spela) eller vita lilaglänsande stjärnor han kan krossa med hornet och få mer poäng. När han kommer upp i fart börjar delfiner hoppa med i bakgrunden.

Och hela tiden spelas Erasures "Always". Om och om igen. Det går så långt att låten blir omöjlig att skilja från spelet, eller vice versa. De är som gjorda för varandra. När jag försöker spela utan ljud försvinner hela glädjen.

Always
I wanna be with you
And make believe with you
And live in harmony harmony oh love

Allt det här hade varit ett enda långt plågsamt fylleskämt om det inte var för att spelet i sig var så kul. Auto-springandet för givetvis tankarna till Canabalt, men med några små skillnader. Canabalt handlar om överlevnad, taktik och att kontrollera sin hastighet, Robot Unicorn Attack handlar om att öka farten, pressa sig förbi hindren och sjunga med i en gay-anthem från 90-talet. Tillsammans spränger vi alla gränser med vårt stolta lila horn...eller något åt det hållet.

Inte minst är det en väldigt god gärning för det inbitna tv-spelscommunityt.

För några år sen började utvecklarna Blizzard släppa skärmdumpar till sitt kommande projekt Diablo III. Diablo-serien handlar traditionellt om att slå ihjäl en massa odöda i mörka, fördömda katakomber. Inför senaste delen i serien hade man valt att göra spelet lite ljusare, lite mera färgglatt, och på en av bilderna råkade det till och med finnas en regnbåge någonstans i bakgrunden. Detta klarade inte puristerna av utan skrev upp sig på en arg strejklista. Forum stod i brand. "Wow gayness" tyckte självutnämnda Diablo-experter som "necromancer".

Höjdpunkten på dessa ramaskrin var en skärmdump som noggrant förklarade hur fysikaliskt omöjlig en regnbåge var i just den situation som porträtterades*.

Och hur svarade Blizzard på kritiken?

Genom att släppa nya bilder med enhörningar som bajsade regnbågar, och en logotyp med fluffiga moln som kramas:

Jämför med den traditionella versionen...

Och det här gjorde mig bara så innerligt glad. För man måste komma ihåg att det här är en kultur där det värsta skällsordet vid onlinespel är "fucking faggot" och där alldeles för många spel vill se ut såhär. I takt med att den västerländska spelkulturen sprids till Afrika och Mellanöstern, där homosexualitet straffas med döden i tio länder och där en hbt-aktivist blev mördad bara häromveckan kan det vara en god sak att inte ytterligare banka in manliga maktfantasier och ideal hämtade från medeltiden. Robot Unicorn Attack kanske är simpelt och skamlöst i sin design, men det är gjort med glädje och glimten i ögat och bara det känns som en väldigt frisk fläkt.

*Jag har förgäves försökt åter-googla denna bild. Hjälp mig gärna!

Ett litet ode till The Dismemberment Plan

De senaste åren har jag bedrivit klassiska musikstudier på heltid. Detta har givetvis påverkat min smak, och hur jag ser på musik i största allmänhet. När jag började studera var min största farhåga att de kickar jag då fick av typ indie och elektronisk dansmusik skulle ersättas av intellektuell beundran för "musikermusik". Och även fast jag förstås är inkörd på de nya idealen - nuförtiden gillar jag till och med klassisk sång - är det fortfarande lust och kickar som styr.

Vilken populärmusik har klarat sig genom den här skolningen? Inte mycket. En aspekt som man måste anamma helt och hållet för att bli konstmusiker är det aktiva lyssnandet. Med det filtret klarar sig inte musik som inte hela tiden ser till att förtjäna din totala uppmärksamhet. Pop blir sympatisk men tråkig. Det händer för lite.

Ett av få band som jag fortsatt återkomma till, år efter år, oavsett hur utbildade mina öron blivit, är The Dismemberment Plan. De är inte skolade någonstans. Sångaren Travis Morrison kan nätt och jämnt hålla ton, inspelningarna är odynamiska med skrikiga synteffekter och smattrande trummor.

Men det händer saker i musiken, inte minst rytmiskt. Bandets största gärning måste vara skivan "Emergency & I" från 1999, som låter märkligt odaterad idag. Det här är svårt synkoperade låtar, med puls som haltar oregelbundet, tvära taktartsbyten, femtakter. Låtarna upprepar sig inte mer än nödvändigt, men framför allt finns det en unik rastlöshet här som ger skivan en väldig rörelse. Morrison må kanske inte vara någon vidare sångare men har ett speciellt tonfall, en helt autentisk mix av deadpan, trött melankoli och punkskrik. "Nothing’s wrong, I’m just fine / I’ve realized I just don’t like jokes" sjunger han på "The Jitters" och gör om skivans mest deppiga låt till charmig ironi.

Infallen haglar här. Låtarna bryts upp i små bitar och plockas ihop igen i farten. Störiga synthtoner hänger kvar som orgelpunkter över halva spår, billiga trumloopar konverteras snabbt till anthemrefränger och vice versa.
Elbasen och trummorna är inte bara kompmatta utan långt fram i mixen, råa och levande, rycker och sliter i musiken. I "Girl'o'clock" samsas Morrisons sexuella frustration med uppspeedad hardcore-inramning, skräckfilmspianon och kolmörk bas som stänker ut över den stammande texten. I "Gyroscope" glorpas all musik plötsligt bort mitt i refrängen. Morrison får knorra till ett slut i förbifarten.

Det är en dampig upptäcksfärd att lyssna - det finns alltid en idé, en stämning som ligger lite off mot resten av låten. Det finns alltid en textrad som skaver och inte vill uttrycka sig enligt gängse mönster. Det finns överhuvudtaget inte ett spår som inte består av en väldig massa friktion, ångest och positiv energi som stångas med varandra. Texterna om (typ) vardagstristess, tråkiga vänner och att gå till fel fester är helt fantastiska, okonstlade och sympatiska, rader som "Oh, launched all the world’s nukes this morning / Hoping it would kick-start something" hela tiden.

"Change" som kom två år senare är bandets "mognare" skiva, en mer traditionell rocksamling, kanske inte lika intressant på papperet men lika stark och udda i uttrycket. De knasiga infallen är här färre och Travis Morrisons ångest mer utpräglad, där höjdpunkterna "Superpowers" och "The Face of the Earth" blir skruvade försök att beskriva menlöshet i vardag och relationer.
The Plans bakgrund i Washingtons hardcore-scen är också kul men inte lika eklektisk, och de bästa resultaten finns inte fångade på Spotify. Skivan "The Dismemberment Plan is Terrified" är värd att leta upp bara för låten "The Ice of Boston" där Morrison ringer hem till sin mamma på nyår.

Bandet pratade i intervjuer om att de hellre lyssnade på funk och jazz och drum'n'bass än den 90-talsindie de var samtida med. Kanske är det därför det känns som att de knappt åldras*. Sista låten på Emergency & I, "Back & Forth" är plötsligt en publikfriande rocklåt med funkigt komp, som om de ville visa att de kunde sånt också.

Och jag återvänder till dem, minst en gång om året, ungefär som man kan ta fram The Beatles med samma tidsintervaller och musiken tycks vara oförändrad i tiden. Bandet är ett bevis på hur långt uttryck, kreativitet och personlighet kan räcka - i det här fallet hela vägen över den skolade musikens minfält.

*Undersök gärna hur många skivor från 1999 som inte känns daterade idag.

Dokumentär: Hummingbirds: Magic in the air

Häromdagen såg jag Natures dokumentär om kolibrier. Trots den fåniga titeln "Hummingbirds: Magic in the air" och många liknelser i stil med "flygande juveler" så var det en värd dokumentärfilm, mycket tack vare de toppmoderna kameror som man använt sig av när man filmat fåglarna. Det är svårt att inte fascineras av kolibrier. Rent faktamässigt är det på en rätt låg nivå och det är själva bilderna som är den stora behållningen, men man får även en lättsam introduktion till både fåglarnas evolution och beteenden. Att en stor del av kolibriarterna är hotade av habitatförlust nämns dock bara i förbifarten och det beror förmodligen på att det här är en trevlig dokumentär som främst riktar sig till fågelmatande pensionärer i USA och personer som på programmets hemsida skriver saker som:

I love birds. I think they are cool because they fly a lot. I wished I had one because I would let it fly in my room.

Bland arterna som visas upp i dokumentären återfinns en av mina favoriter bland kolibrierna - Svärdnäbbskolibrin (Ensifera ensifera) med sin abnorma näbb. Svärdnäbbskolibrin är den enda fågeln med en näbb som är längre än själva kroppen.

Kolibrier finns över större delen av de amerikanska kontinenterna, men det närmsta vi i Sverige kommer kolibrier är deras avlägsna släktingar tornseglarna.

Nu är jag så trött att jag håller på att dö men jag tänker avsluta med en bild på världens minsta fågel, bikolibrin (Mellisuga helenae), som väger knappt två gram och inte är längre än 5-6 centimeter. God natt.

Metro 2033

Tv-spelsversionen av Metro 2033 är inte min första dust med författaren Dmitrij Gluchovskij. Jag har tidigare skrivit om romanen som spelet bygger på. Boken är det sämsta jag har läst, men man anade ändå att det skulle finnas stoff att bygga ett hyfsat spel på.

Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem X antal år efter att krig har gjort markytan obeboelig. Nere i tunnlarna lider invånarna förmodligen av svår d-vitaminbrist och livnär sig på svamp och grisar som har fötts upp på svampar. Huvudpersonen Artiom som är född och uppvuxen i det lilla stationssamhället Exhibition får i uppdrag att ge sig ut på en episk resa genom metron för att uträtta något som typ går ut på att bestiga ett jättehögt, mörkt torn och kasta en ring i en eld och slåss mot en balrog. Något åt det hållet i alla fall. På vägen träffar han på en mängd olika karismatiska personer som allihopa är män med identiska utseenden och han får för första gången i sitt liv uppleva de andra tunnelbanestationerna, som alla är autonoma samhällen med olika politiska inriktningar (såsom en naziststation och en kommuniststation). Att ta sig mellan stationerna är förstås lättare sagt än gjort.

Metro 2033 är ett FPS med inslag av survival horror och man får både skjuta nazister, undvika spöken och ha svettig ångest i mardrömsvärldar. Eldstriderna är tråkiga, kontrollen sladdrig, AI:n korkad och mutanterna som ser ut som mullvadshumanoider med dåligt skött intimhygien är väldigt fula, men spelets stora styrka är atmosfären. På de små stationerna sitter smutsiga människor vid lägereldar och berättar historier eller spelar gitarr och har det mysigt i misären medan det stundtals är genuint obehagligt i mörka gångar med vinande rör, speciellt när man blir lämnad ensam. Trots att spelet är väldigt linjärt så drabbades jag av en upptäckarlusta och ville väldigt ständigt komma vidare till nästa station bara för att se hur den såg ut. Vissa stationer, som Polis, hade jag gärna velat utforska mer på egen hand.

Om det på någon tv-spelsgala kommer att delas ut ett pris för flest antal deus ex machina-moment så är Metro 2033 den givna vinnaren. Så fort Artiom befinner sig i en allvarlig knipa kan man ge sig fan på att det dyker upp en karaktär från ingenstans och räddar dagen, men det funkar åtminstone bättre i ett tv-spel än i ett skönlitterärt verk.

Metro 2033 varierar spelmomenten en del och använder sig av flera olika klichéartade inslag som att sitta och skjuta som en dåre i framrusande rälsvagnar (vilket i och för sig är ganska logiskt i just det här spelet) och att man måste hjälpa en fysiskt underlägsen karaktär till säkerhet och därigenom förlora en stor del av sin rörlighet. Det finns faktiskt också en del plattformshoppande och något enstaka pusselinslag, men större delen av spelet går ut på att smyga omkring i skuggor eller att skjuta fiender. Eftersom man skjuter en hel del vore det praktiskt om man kunde få någon slags statistik på de olika vapnen, men icke. Man får helt enkelt prova sig fram bland vapen som överlag känns som fjuttiga hemmabyggen, vilket har sin poäng.

Spelmässigt är Metro 2033 ett rätt typiskt modernt fps, men inramningen, miljöerna och rysarinslagen är stämningsfulla och ger spelet personlighet även om inte allting fungerar. 4A games, som består bland annat av folk som jobbar med S.T.A.L.K.E.R.-serien, har gjort en fin skildring av det postapokalyptiska Moskva och en del av bokens värsta delar har kapats, men jag måste erkänna att jag saknar vissa av karaktärerna. Var tog till exempel grottmänniskorna som dyrkade Stora Masken vägen?

Betyg: 6,9 skägg av 10

Intervju med Fredrik Jönsson, deltagare i Sveriges värsta bilförare

På torsdag kl 20:00 har programmet "Sveriges värsta bilförare" säsongspremiär i TV4. En av de som medverkar är vår gode vän Fredrik "Freddan" Jönsson, 24, programmerare, muminfantast och tidigare känd från ett avsnitt av Färjan. Vi trängde ut honom mot en tjärn för att diskutera kändisskap, tax-freegodis, toalettlektyr, Adam Alsing och att programmera om bilar.

Varför är du så dålig på att köra bil?
-Sedan jag tog körkort 2006 har jag inte kört bil speciellt mycket. Därmed är problemet att mängdträningen var på en alltför låg nivå.
Så du är egentligen mer ovan än dålig, med andra ord?
- Det stämmer.
Vad fick dig att ställa upp i Sveriges värsta bilförare?
- Eftersom bristen av mängdträning gör att jag inte körde bil, såg jag detta som ett problem. En lösning på problemet var att medverka i TV, och det tänkte jag att jag kan testa.
Och du slapp på så vis betala för bensin och eventuella bilkrascher :)
- Det var ju också en fördel. Samt att man fick testa många roliga övningar.

Förklara för oss finkulturella människor som aldrig har sett på Sveriges värsta bilförare vad programmet går ut på. Vinner den som är sämst på att köra eller den som är bäst av de utvalda? Vilken slags tävlingar kan vi förvänta oss att se?
- Programmet går ut på att 8 värdelösa/trafikfarliga bilförare kämpar om att INTE få titeln "Sveriges Värsta Bilförare". Ju fortare man åker ut ur programmet, desto finare pris får man.
Aha, så det är som en slags omvänd utröstning? Om man jämför med t.ex. dokusåpor alltså.
- Det kan man säga. Istället för att kämpa sig kvar, så ska man kämpa för att åka ut.
Det låter vettigare. Vi trodde att den som var sämst och störst trafikfara vann en bil och det kan man ju tycka är lite omoraliskt.
- Haha, ja, det håller jag med om.
Då är ändå poängen att man ska bli en bättre förare helt enkelt, vilket leder oss till frågan: Känner du dig tryggare bakom ratten efter din medverkan i programmet?
- Jag känner mig definitivt tryggare bakom ratten och tycker att programmet var nyttigt för mig.
Balloonfighter: Har du kört oftare efter programmet? Jag minns att jag åkte bil med dig en gång (minns inte om du körde eller bara satt med) men då sa du att du var livrädd för att köra igen.
- Jag har kört lite mer efter programmet, dock så cyklar jag för det mesta ändå. Det är dock mest av ekonomiska skäl och inte pga rädsla.
Balloonfighter: Var det något moment i Sveriges värsta bilförare som var extra roligt eller spännande? Jag vet inte riktigt vad du får avslöja men jag misstänker att det finns återkommande tävlingar som har varit med förut.
- Detta får jag faktiskt inte kommentera.

Du har varit med på TV förut, i Färjan. Den gången åkte du med din bästa vän Alexander och i Sveriges värsta bilförare har du din tvillingbror Martin vid din sida. Hade du vågat ställa upp på egen hand?
- Man måste i programmet ha en co-driver med sig, så jag skulle inte kunnat medverka själv.
Vad kom det sig att du valde Martin?
- Det ska mycket till för att vi ska börja bråka, vilket brukar vara ett problem mellan förare och co-driver.
Vad är co-driverns roll? Är Martin en tryggare förare?
- Co-driverns roll är att hjälpa föraren att ta sig igenom övningarna. Martin var innan programmet en bättre förare. Hur det är nu vet vi faktiskt inte.
Balloonfighter: Kommer ni att duellera om den saken? *hoppas hoppas*
- Haha, nej vi kommer inte duellera.
Kantor Wilhelmsson: Inte ens om TV4 vill sända det? *hoppas hoppas hoppas*
- I sådana fall ska det ske under kontrollerade former med hög säkerhet.

I programmet Färjan fick vi se hur du försökte programmera om din laptop till GPS. Kommer vi få se några nya spännande datorförsök i Sveriges sämsta bilförare?
- Detta får jag inte kommentera.
Har du blivit igenkänd på stan efter Färjan?
- Strax efter att programmet sänts blev jag igenkänd relativt mycket. Sedan dalade [det] av och nu är jag knappt igenkänd längre. Men det lär ju förändras.
Vad för slags reaktioner har du fått på din medverkan?
- Många tyckte att vi var roliga och jag har endast fått positiva kommentarer.
Du och Alexander har ju rentav fått en egen fanclub på Facebook. Hur känns det?
-Det var roligt att en helt okänd person skapade en fanclub till vår ära.
Har TV-upplevelserna förändrat dig som person? I så fall, hur?
- Inte nämnvärt. Det är roligt att förmedla min personlighet, men jag har ju inte förändrat den pga det.
Inga kändisfester och så för dig än? Det kanske kommer!
- Inte än iallafall!
Hur trevlig var Adam Alsing?
- Adam Alsing var riktigt schysst! Han är lika rolig privat som han är i TV.
Är han jättelång?
- Adam Alsing är inte överdrivet lång. Normal storlek. Något längre än mig.
Kommer du att ställa upp i Let's dance 2012?
- Jag har inte tagit ställning till om jag ska acceptera en förfrågan eller inte. Troligen så kommer jag behöva bli tillfrågad för att ens tänka tanken.
Kantor Wilhelmsson: Men vad känner du spontant? Om Björn Ranelid kan så kan väl du?
- Jag är helt värdelös på att dansa, så det känns som att man skämmer ut sig lite. Eller så blir det ett gyllene tillfälle att faktiskt lära sig det!
Så du kan tänka dig att medverka i TV fler gånger?
- Jag kan definitivt tänka mig att medverka fler gånger i TV. Det var en riktigt rolig upplevelse!
Om du fick välja tre TV-program att vara med i - oavsett kanal eller land - vilka skulle du då välja? (Även dramaserier är tillåtna!)
1. Fångarna på fortet
2. Ica-reklamerna
3. Färjan om det görs en ny säsong
Kantor Wilhelmsson: Vad för slags roll skulle du vilja ha i Ica-reklamerna?
- Jag skulle vilja vara datornörden som är ute efter programmerargodis. (Färjan-skämt) Självklart skulle inte personalen veta att det är Dumle de ska leta efter...
Balloonfighter: Jag har ju sett din skådespelartalang på film, så om du skickar en audition till Ica-reklammakarna så...

Vad gör du annars när du inte är på TV?
- Jag jobbar med programmering, pluggar, äter, sover och annat.
Berätta mer om detta "annat".
- Annat innefattar toalettbesök och sånt där, men det är ju inte så intressant att skriva i en intervju.
Kantor Wilhelmsson: Brukar du läsa något speciellt under toalettbesöken? Eller lyssna på musik? I så fall, vad?
- Jag brukar dra igång Hästpojken - Shane McGowan på högsta volym. Det är en bra bajslåt.

Om du fick programmera om en bil, vilka funktioner skulle du lägga till?
- Automatisk fickparkering. Backsensorer finns redan, så det behöver jag inte lägga till.
Kantor Wilhelmsson: Inget annat?
Balloonfighter: Jag skulle vilja ha toalett i bilen. Men det kanske inte är något man programmerar.
Kantor Wilhelmsson: Vad för slags transformer skulle du programmera om en bil till?
- Ett flygplan. Det mest optimala sättet att färdas mellan två punkter är fågelvägen. Dock drar det lite mer bränsle pga tyngdlagen.
Annars kan man ju programmera bilen som en mullvad, men grävgångar under marken lär inte vara så bra för stabiliteten i längden.

Martin och Freddan ser vi alltså på torsdag kl 20 på TV4.

Okej, sista frågan: Hur mycket pengar rekommenderar du att man lägger på tax free-godis åt gången?
- Jag tycker att man ska köpa det som är billigare än i land samt att man ska köpa de mängder man kan äta utan att gå upp alltför mycket i vikt. Man bör även ta hänsyn till vad biljettpriset på resan är. Alltså finns det flera parameterar för att beräkna ett bra svar och varierar beroende på vilken person det gäller. Personligen brukar jag lägga runt 400 kr/resa.
Med detta talande svar tackar vi Freddan för intervjun och ser fram emot att se dig på TV på torsdag!
- Tack så mycket! Jag längtar med spänning till premiären!

Utrotade djur del 2: Asiatisk floddelfin

Den asiatiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), ofta kallad baiji, är ett av de senaste tilläggen på listan över utrotade djur. Enligt rödlistan är den klassad som "akut hotad/möjligen utdöd". Den sista kända individen dog 2002, men en misstänkt baiji filmades 2007. Det är möjligt att det fortfarande finns några enstaka individer kvar i liv fortfarande (baiji-delfiner kan bli upp till 24 år gamla i det vilda), men de är i sådana fall för få för att kunna för att kunna återhämta sig och reproducera sig utan allvarliga inavelsdefekter. Om det finns några asiatiska floddelfiner kvar så är det bara en tidsfråga innan arten helt dör ut.

Så vad gjorde den asiatiska floddelfinen för fel? Misstaget var att bosätta sig och anpassa sig till sötvattnet i den kinesiska Yangtze-floden och ett fåtal närliggande sjöar. Yantze-floden är världens tredje längsta flod och har haft stor betydelse för Kinas agrara, kommersiella och industriella utveckling. Innan megastadskomplex som Shanghai (drygt 19 miljoner invånare), Nanjing (drygt 7 miljoner) och Chongqing (31,5 miljoner) växte upp kring floden kunde floddelfiner och människor samexistera någorlunda friktionsfritt. Idag bor 12% av jordens befolkning längs med Yangtze-floden och då blir det inte mycket plats över till andra arter.

I mitten av 1900-talet började Kinas utveckling att ta fart, en utveckling som knappast har avstannat. Baijin fastnade i fiskenät och drunknade, stördes av fiske med elchocker, skadades av kollisioner med fartyg, hotades av övergödningen från jordbruket och dödades av giftutsläpp från närliggande industrier. Exploateringen av floden innebar en stor habitatförlust. Under Stora språnget 1958-1962 jagades delfinen dessutom för köttets skull.

1950 uppskattades antalet asiatiska floddelfiner till 6000. 10 år senare fanns det färre än 1000. 1980 uppskattades antalet till 400 stycken och 1997 till 13 stycken. Kinesiska naturvårdsmyndigheter försökte förhindra utdöendet genom att bland annat förbjuda jakt 1983. Man försökte också att fånga in de snabba delfinerna för att flytta några till reservat och använda andra i avelsprogram i fångenskap, men få delfiner överlevde längre än några månader i fångenskap. Vid en inventering 1998 kunde man hitta 7 delfiner.

1994 påbörjades byggandet av De tre ravinernas damm, världens största vattenkraftsdamm. Det gigantiska bygget har inte bara haft enorma ekologiska konsekvenser, man har också tvingat miljontals människor att flytta från sina hem. Fördämningen verkar också ha inneburit den slutgiltiga dödsstöten för den asiatiska floddelfinen på grund av habitatförlusten som den har lett till.

1989 var den asiatiska floddelfinen en av de akut hotade arter som togs upp i Douglas Adams och Mark Carwadines radioprogram Last chance to see. När Carwadine och Stephen Fry (som ersatt den avlidne Adams) följde upp arterna 20 år senare i tv-programmet med samma namn, som jag har skrivit om förut på blöggen, kunde man göra återbesöka både aye-aye, komodovaran och kakapo, men det hade då gått 5 år sedan en säker observation av en baiji och man konstaterade att den asiatiska floddelfinen med största sannolikhet var utdöd.

Den asiatiska floddelfinens utdöende innebär det första utdöendet av en marin däggdjursart sedan det japanska sjölejonet (Zalophus japonicus) och den västindiska munksälen (Monachus tropicalis) dog ut på 1950-talet.

Så kan det gå när människor flyttar in i grannskapet. För att citera Lemmy Kilmister

"If this band moved in next door to you, your lawn would die."

Filmen som försvinner gång på gång på gång

Det är inte många filmer som jag känner att jag verkligen måste äga på dvd, men Life aquatic with Steve Zissou är ett sådant måste. Problemet är bara att filmen inte verkar hålla med mig om det. Igår köpte jag ännu ett nytt exemplar av filmen, mitt femte, eftersom alla tidigare har försvunnit spårlöst.

Jag tar tacksamt emot tips på hur jag ska göra för att inte bli av med dvd:n ännu en gång. Jag har redan fastslagit att den inte kommer att lånas ut till någon under några omständigheter och förmodligen är det allt som behövs. Jag måste överlista Life aquatic with Steve Zissou och vinna den här gången.

00-talets bästa svenska romaner revisited, del 1 av 2

Den 20/12 2009 publicerade Sydsvenskan sin lista på de tio romaner som blivit framröstade som 00-talets bästa. Rösterna kom från ett hundratal författare, redaktörer, journalister, branschfolk och mer eller mindre kända läsare. Jag blev nyfiken och beslöt mig för att ta de tio, av vilka jag läst noll, som ett läsprojekt för 2010, och summera upp åsikter och tankar i bloggen när jag var klar.

Den goda nyheten är att jag faktiskt blev klar.

Den dåliga är att jag inte blev det förrän sisådär 65 minuter innan tolvslaget mellan 2010 och 2011. Listan är alltså betydligt mer daterad och inaktuell än vad den borde vara, men å andra sidan passar det ju bra med den här bloggen, som ger det daterade både ett ansikte, ännu ett ansikte och massvis med ansiktshår.

Till skillnad från vissa andra projekt jag haft, som varit mer eller mindre bisarra, ångestframkallande, regressiva, pubertala och allmänt dumma (den här meningen innehöll länkar men jag beslöt mig för att skona eventuella oinsatta), måste jag säga att Sydsvenskan-projektet varit en succé nästan från början till slut.
Om man bortser från en eller ett par böcker - där jag särskilt måste återkomma om Kerstin Ekman - har det bestått av riktigt starka litterära upplevelser rakt igenom. Listan blev för mig ett oväntat tecken på att den minsta gemensamma nämnaren i litteraturkritiken kanske inte är det grå eller blaserade, åtminstone inte när sakkunniga får rösta. Eller åtminstone inte enligt mig.

Gubbarna, de som jag fruktade på förhand - det vill säga P O Enquist, Torgny Lindgren och Steve Sem-Sandberg - bjöd inte alls på orgier i typ-sakprosa som jag trott i min okunskap. Tematiskt var i och för sig listan väldigt svensk - landsbygdsskildringar och uppväxtskildringar dominerar - men sträcker sig ändå över ett brett stilistiskt fält. Fastän alla tre skriver om skogen är det mycket långt mellan Monika Fagerholms vindlande vilsna tonårsmeningar, Torgny Lindgrens klara ironier och Kerstin Ekmans breda jämtländska dialekt.

Är listan representativ för det svenska 00-talets skönlitteratur? Det måste någon annan med bättre koll säga. Men om man ville ha en verkligt representativ lista är det nog för mycket trygg och tidlös kvalitet på själva böckerna. Det saknas å ena sidan en riktigt folklig och storsäljande historia som "Hundraåringen..." eller "Populärmusik från Vittula". Å andra sidan får man bara - främst hos Sara Stridsberg, Andrzej Tichý och Jonas Hassen Khemiri - en snäll och ganska läsarvänlig introduktion till gräsrotsrörelserna, fragmentariska format och uppstyckat, intertextuellt språk. Martina Lowdens "Allt" hade kanske passat som 00-talsmarkör här.

Eftersom allt gott i världen går att mäta på en femgradig skala (jag sätter dagligen betyg på alla mina vänner och släkt) har jag valt att ackompanjera de små texterna om böckerna med en liten siffra, som kan vara mer eller mindre betydelsefull beroende på hur mycket man bryr sig om siffror gentemot bokstäver. Egentligen tycker jag det är omöjligt att gradera tio olika böcker som jag läst under en period på över tio månader. Och samma sak gäller även summeringarna. De är små tillspetsade schablonbilder av vad jag tror mig ha fått ut av böcker som andra människor lagt tusentals timmars hårt arbete och kärlek på. I den meningen är hela det här inlägget ett stort hafsverk av obetydliga kunskaper och ytlig analys. Men om det - kanske! möjligtvis! - kan göra någon nyfiken på att läsa böckerna, eller i alla fall tänka på dem, eller i alla fall få en schablonbild av dem (till skillnad från ingen bild alls?) så gör det kanske ändå någon skillnad!

Obs: Placeringarna på listan - nedräkningen! - är Sydsvenskans och inte mina.

Plats 10: Andrzej Tichýs "Fält"
Specialpriset för "svartast mörker" går till den här listplaceringen. I romanen "Fält" hämtar Malmöförfattaren Tichý mycken ångest från Europeas kollektiva förflutna av missdåd och folkförföljelser. Men han hämtar ångest också från en blodig släkthistoria, från en lång promenad genom en tunnel under Malmö och från den blotta oförmågan att mötas i dialog.

Berättelsen utgår från de två karaktärerna Nadia och Nadir, som möts på ett sjukhus och som vi får följa hela vägen in i deras parallella psykoser. Nadias person brister under tyngden av händelser som ligger utom hennes kontroll, Nadir är landsflykting och dukar under för ett ständigt främlingskap inför sig själv.
Det finns råmaterial till hur mycket som helst här, men Tichý knyter ihop boken kring jaget och dess splittring - hur en individ ska kunna bära på ett helt samhälle som inte är friskt, hur upplevelsen av något oförklarligt mycket större får det enskilda systemet att bryta samman, hur driften till överlevnad och egenvärde luckrar upp de gemensamma fälten mellan människor.

Han laddar texten med bilder i korta stötar och låter sedan illamåendet breda ut sig i huvudkaraktärernas långa tankebanor som inte leder någonstans. Han tvingar läsaren att hela tiden reagera, som allra mest på de sidor som "visar" klassiska foton från krig och misär - bilderna syns inte, sidan är vit, förutom den korta beskrivande texten i botten.

Ambitionerna är stora, tonen är obönhörlig, men volymen är på skriknivå från början till slut. Redan i Nadirs långa, meningslösa resa genom tunneln i början framträder psykosen på högsta volym. Nadir fantiserar fram scenarier där hela världen sliter itu honom, där hela världen är hans lilla glaskula, där världsuppfattningen kastar sig mellan extremerna, allt eller inget, fram och tillbaka.
Det blir odynamiskt, jag är redan utmattad. Visst, jag reagerar ju, men när liknande kristillstånd löper över flera hundra sidor blir det ändå avtrubbat till slut. Jag måste ha en motvikt för att kunna känna något annat än sjösjuka, jag måste kunna se människorna i en situation som inte är ett ångestskri för att kunna lida med dem.
Nadias historia fungerar bättre, med sina gnagande vardagssituationer. Men även den är hela tiden på väg att glida över i ren effekt. Tichý skriver modigt, övertygat men också helt obehärskat och den känsla av mani som han vill tillskriva karaktärerna blir istället kännetecknande för hela boken.

Det känns fel att kritisera en roman som tar så stora och viktiga anspråk, men å andra sidan känns det också viktigt att visa att allt inte hela tiden måste vara skriande nattsvart. Särskilt inte om det är just så det verkar. 2/5

Plats 9: Torgny Lindgrens "Pölsan"
"Pölsan" vinner det raka motsatta - priset för roligast bok på listan. Helt överlägset. Jag fnissade så mycket under de första hundra sidorna att jag var tvungen att läsa om kapitlen flera gånger, suga på meningarna som om de vore punchlines allihop. Det svårfångade språket har en otrolig spänst och ligger hela tiden på gränsen mellan meningsfullt och superbanalt.

Berättelsen utgår från en notisskrivare som på 40-talet avskedas för att allt han skrivit varit fabricerat, in till minsta ortsnamn. Men den historien blir bara ett bakplåtspapper för Torgny Lindgren där han kan sätta alla de andra idéerna: om en förrymd krigsbrottsling som börjar sälja sönderfallande kläder i Västerbotten, om en dräng vars kropp är fullständigt symmetrisk, om en man som "kommer igenom" ålderdomen och ut på andra sidan. Och så två män som finner vänskapen i tvåstämmiga 1800-talssånger och börjar leta efter den ultimata pölsan.
Torgny hinner till och med skriva in ett möte med sig själv och en rå kritik mot kommunalpolitiker.

Mycket fantastiskt trams, och ändå bottnar boken i ett tungsinne och en hemlagad livsvisdom som visar sig bäst i den absurda dialogen:

(...) Exempelvis detta hade han läst. Det där hastiga språnget från skräck till upprymdhet, det var det komiska i tillvaron. Men ibland inträffade det rakt motsatta, från lättsinne och uppsluppenhet kastades människan rakt ner i förtvivlan. Det är det tragiska i tillvaron.
Jo, sade Eva. Sådant låter sig nog läsas.
Och hon frågade om han fortfarande ville ha lika mycket lök som förr i tiden.
Jo, mycket lök.
Det här hade han också läst härförleden:
Om man har funnit det fria förnuftet inom sig själv, då kan man aldrig känna sig som något annat än som en vandrare, även om man inte är på väg mot något mål, för det finns inget mål. Men man vänjer sig vid att hålla ögonen öppna för allting som sker i världen. Man fäster inte hjärtat vid någonting enskilt, man bär vandrandet inom sig och gläder sig åt omkastningarna och förgängligheten. Ibland kan nätterna vara svåra, man är som i öknen. Och vissa dagar, det hade han även läst, kan vara lika bedrövliga, man möter bara lurendrejeri och smuts och otrygghet. Men för det mesta kommer förmiddagarna med tröst och ljus, man kan vila en stund under ett grönskande träd och glädja sig åt solen, av det fria förnuftet blir man så att säga en förmiddagsmänniska.
Men du vill inte att jag ska steka löken?
Nej. Löken ska vara som han är.
Jag har saltat en aning extra.
Jo. I allmänhet saltar man aldrig tillräckligt.

Pölsan är väldigt stark i texten rakt igenom. Som roman blir den dock lite otillräcklig och snöplig. De flesta av uppslagen är roligare när de introduceras än när de får sin upplösning och det är svårt att frigöra sig känslan av att boken är en samling berättelser som råkat hamna på samma sidor, snarare än att verkligen höra ihop. Boken "Pölsan" är - på gott och ont - lite som hur en av karaktärerna beskriver pölsan: "Hon innehåller allting". 3/5

Plats 8: Jonas Hassen Khemiris "Montecore"
Den mest explosivt stilistiska boken här, och garanterat den med mest energi. Även i "Montecore" är idéerna roligare när de introduceras än när de löper ut, men Hassen Khemiri berättar med sådan frenesi att man inte får andrum att klaga. Boken börjar med att Kadir, en barndomskompis till författarens far, hör av sig och vill att Hassen Khemiri skriver en storartad biografi om den sedan länge försvunne fadern. Över brevkonversationen vecklar de sedan ut en uppväxthistoria där tolkningarna och språket går vitt isär - mellan Kadirs grandiosa bilder och udda fransk-arabiska syntax och Hassen Khemiris svenskt realistiska, rastlösa prosa.

Historien sträcker sig fram till början av 90-talet och blir där mer politisk, med skildringar av invandrarhetsen i Lasermannens fotspår. Integrationen, bokens ledande tema, framträder rätt sent och innan dess har jag blivit så hög på Hassen Khemiris språk och drive att jag inte riktigt kan fokusera på det. För det är i språket och formen som författaren brinner, till en början mest i Kadirs roliga ordvändningar ("jag känner din fars antika ovilja att detaljera sin historia för mig"), lek med brevformatet och väldigt mycket metapoänger (till exempel när Kadir kritiserar Hassen Khemiris pretentiösa svenska, och författaren skriver att han är "sjuuukt osugen" på att skriva en roman till).

Men senare också mer fokuserat, som när en hemläxa i skolan spårar ur och den nioårige författaren börjar plocka sönder det svenska språket för sin pappa:

MINNESREGEL 6

Hm... Min son säger: Visst är NATUREN vital, men är det inte SÄRSKILT skogen som svenskarna idoliserar mest? Skogen och särskilt träden. Svenskar är Skogsfolket! Sverige är Trädlandet! (...) Allt på träden kan i svenskan bli nya ord. Den frekventa kunden i sin studio namnges "stamkund" och när studion är tom ropas "här finns ju inte en 'kotte''". Svenskarna avlägsnar sina kroppar eller "bladar", ursprunget (eller den nervösa tungan) "stammar", ljudet "ekar". Att tafsa är att "talla" och komplicerat är "kvistigt". Morgonen är "morgonkvist", kvällen är "kvällskvist", ensam är "solokvist", deprimerad är "dysterkvist". Livets ideal är "guld och gröna skogar". När svensken vill mötas vid sju bestäms möte "vid sjusnåret". Pust, mina fingrar tröttnar snart.

Det är en virtuos och hyperaktiv bok med mer form än innehåll, men det spelar ingen roll, för formen är så bra att den faktiskt räcker. "Montecore" kanske inte är ett vidare bra inlägg i integrationsdebatten, men som bäst är den ett fantastiskt roligt utforskande av språkliga temperament, svenskhet och identitet. 4/5

Plats 7. Åsa Linderborgs "Mig äger ingen"
Borde inte ha hamnat på listan. Och med det menar jag främst att den inte borde klassats som roman, överhuvudtaget. "Mig äger ingen" är en uppväxtskildring, men inte i den litterära meningen som hos "Montecore" eller "Ett annat liv", där uppväxten bara blir en färgburk för att måla något mycket större och mer allmängiltigt.

Den här boken är en uppväxtskildring, rakt upp-och-ner. Och jag förstår inte riktigt varför jag ska bry mig om just den här barndomen.

I centrum för "Mig äger ingen" står förstås Åsa Linderborg själv, aftonbladets nuvarande kulturchef, och hennes pappa, en av de sista riktiga fabriksarbetarna i Västerås. Pappan rår ensam över Åsa under större delen av hennes uppväxt efter att mamman flyttar ifrån dem.
Det är en märklig, sorglig och lite rörande man, som hatar att gå till jobbet men bygger hela sin identitet på att han är "den bästa härdarmästaren på Metallverket". Han hyser storslagna kommunistiska drömmar, kallar sin dotter för Natasja och köper dyr prästost när han vill fira löningsdagen. Han har ett gott hjärta men stora problem med alkoholen och Åsa växer upp i ett hem som präglas av stor kärlek och något som ligger på gränsen till vanvård.

Det finns ingen dramaturgi eller särskild stil här, och överlag är det rätt dålig riktning framåt på texten. Kapitlen är en serie krönikor som kan handla om pappans förhållande till sport, hans dåliga allmänbildning eller hur farfar får skjutsa Åsa till skolan när pappa ligger bakfull och utslagen. Många anekdoter är sympatiska och lite roliga, men mycket känns för internt och når inte fram. När pappan härmar engelska språket eller när moderns familj pratar politik blir boken något jag betraktar på avstånd, något som inte anstränger sig för att bjuda in mig som utomstående.

Mycket hänger på hur stort intresse man har för det svenska folkhemmet, arbetarklassens nedgång och/eller skildringar av svenskt 70-80-tal. Tidsmarkörerna bär upp mycket av skildringen. När Åsa blir tonåring och hittar egna politiska värderingar, och börjar äcklas av sin far, bränner det till lite mer, men inte tillräckligt länge för att jag ska hinna leva mig in i det. Eftersom storyn rymmer så lite drama hade det kanske hjälpt om Linderborg tagit större anspråk i enskilda scener, eller skildrat saker och ting lite tätare i tiden. Men tonen är istället så saklig och distansierad och kronologin spolar så snabbt att det blir något grått över hela boken.

"Mig äger ingen" är helt klart en välskriven biografi och en fin eulogi över svensk arbetarklass, men bra skönlitteratur vet jag inte om jag skulle kalla den. 2/5

Plats 6. P O Enquist - "Ett annat liv"
Den första av de två P O Enquist-böcker som kom med på listan. De båda - där den andra är "Lewis resa" påminner dessutom en del om varandra.

Här en knäckfråga: Varför skulle jag, 25, vara intresserad av en 74-årig författare och kulturskribents liv, hans religiösa barndom, hans arbete med pjäser om Strindberg och hans kamp mot alkoholismen?
När jag först tittade på "Ett annat liv" - en tjock bok, även som pocket - och på omslaget såg Enquist tankfullt vända sig mot kameran kändes det som en bra fråga.
529 sidor senare känns det som en arrogant invändning från en skitunge, och romanen - för det är en roman - känns som en bra motivering till poängen med skönlitteratur.

Enquist gör här raka motsatsen till Linderborg. Han skildrar sitt liv som en utvecklingsroman i tre akter, kallar sig själv vid tredjeperson och tar alla möjliga anspråk. Det är inte fråga om någon fabel här, historien är helt enkelt P O Enquists liv, men han zoomar in och stiliserar det som är intressant, klipper bort många år som inte tillför något till helheten (däribland hela tonåren), och låter det sensuella, sugande språket styra när det behövs, som i slutet när allt är på väg att gå åt helvete.

Ibland tar han nästan ett mytologiskt anslag, där fåglar som dras baklänges av blåsten och lata feta katter som heter August blir förebådande för Enquists egen berättelse, och där märkliga upplevelser i barndomen tycks försegla honom vid hans öde. Men boken blir aldrig självgod eller utsvävande, utan förankras hela tiden i omvärlden - från litteraturkritiken i dagstidningarna på sextiotalet, via kapitlet om attentatet i München 1972, till TV-satiren han skriver på 80-talet.

Och hans liv håller verkligen. Här finns ett rappt och väldigt underhållande kapitel om hur han som pjäsförfattare överser en produktion i Broadway med bl.a. Max von Sydow och Bibi Andersson - nervositeten, pengarna, recensionerna, sponsorererna, hysterin, rädslan att allt kraschar. Här finns också en lätt paranoid episod om hans bok om den svenska baltutlämningen, med en resa till ett Sovjet-kontrollerat Riga. Här finns en väldigt rolig bokuppläsning tillsammans med bl.a. Göran Tunström och här finns inte minst kampen mot alkoholberoendet, då P O i slutet åker in på flera behandlingshem.

Denna tredje akt, den mörka, har blivit den mest hyllade i press och det är förståeligt. Den är språkligt virtuos, personlig och räds inte att lämna ut svagheter. Men med några invändningar är det en stark och personlig bok hela vägen.
Dessa invändningar har mest att göra med mittenakten, som sackar lite och faller sönder i enstaka skildringar. Jag tappar lite intresse i kapitlet om politik i Berlin, och det hade varit snyggt med fler pilar framåt här, planteringar som förebådar fallet. Som det är nu får man ytterst lite konkret bakgrund till hur alkoholen smyger sig in i Enquists liv. Mest ett psykologiskt sug.

Jag kan också känna att han knyter ihop boken lite väl enkelt i slutet. Kanske var det en följd av att jag sträckläste de sista hundrafemtio sidorna.

"Ett annat liv" lyckas annars vara både en spännande historia och en stilistisk utvikning över vad man bär med sig över ett liv. Den har ett stort innehåll, ett levande språk och ett personligt tilltal. Det är riktig skönlitteratur, förklädd till biografi. Genom att gå den vägen med materialet visar Enquist att det inte bara är livshistorien som är viktig, utan hur man bygger om den till konst. 4/5

Jag önskar att det här var på riktigt

Jag önskar också att det samma gällde uttalanden som "jag är inte rasist, men..." och "jag tror inte på gud som en slags gubbe på en moln, hehe, jag tänker mig snarare gud som en slags kraft".

Jag tror att jag kan ha hört "vad hände med den globala uppvärmningen/klimatförändringarna?" minst 50 gånger i fjor. Skandinavien hade 2010 en ovanligt kall vinter men globalt sett blev 2010 tillsammans med 2005 det varmaste året sedan man började mäta temperaturerna 1880. Nu får vi istället heja fram 2011!

Hanggai - He who travels far

Introducing Hanggai från 2008 är ett väldigt bra album och introspåret Me and my banjo är helt fantastiskt och bjöd på en av det årets största musikupplevelser. Hanggai från Beijing lyckades på ett snyggt och diskret sätt foga samman den gamla mongolska strupsångartraditionen med ett modernare sound med tydliga influenser från väst. I höstas släppte de albumet He who travels far som är betydligt mer ojämnt och som mer skamlöst blandar det traditionella med det moderna. Till skillnad från tuvinerna i Huun-Huur-Tu som är sjukt true har Hanggais frontfigur Ilchi ett förflutet i olika punkband och det hörs tyvärr. Inte för att punken i sig behöver vara något dåligt, men varför Hanggai väljer att omtolka Mountain top med fläskiga gitarrer och rocktrummor vid sidan om hästfiddlorna (anekdot: jag har en gång skrivit en uppsats på universitetsnivå om mongolska hästfiddlor) är det svårt att förstå. Dorov morlaril är en fruktansvärd pastisch på allt som är dåligt med rockmusik. På det hela taget har He who travels far ett betydligt mer kommersiellt och västerländskt sound och de nya versionerna av bandets tidigare låtar är bara ovärdiga (Drinking song med baktakt???!). I ballader som Hai La flörtar bandet med new age-musik.

He who travels far når aldrig upp i samma klass som Introducing Hanggai men det finns ljuspunkter, i synnerhet i de tramsiga dryckeslåtarna. Zhan Dan är en liten söt sak liksom episka Cha har med sin briljanta strupsångsinsats. Bonusspåret Beautiful mongolian horse är en av de kanske 16 vackraste tonsatta hästhyllningarna, men överlag är Hanggais utveckling på He who travels far oroväckande och stundtals direkt smaklös.

Gullig promotionvideo för förra albumet:

DN hackat

Såhär såg DN ut några minuter efter nio på tisdagkvällen. Jag gillar tanken på att någon bara hackade sig in i förbifarten, förstörde hela förstasidan, lämnade ett Hej, hej! och sen sydde ihop och drog vidare.

Annie Jones

Bilden ovan har jag haft liggande på skrivbordet sedan vi startade den här bloggen. Jag minns inte exakt vad jag ville göra med den, men jag vet att jag inte ville göra mig lustig över en kvinna med skägg eller med extremt långt hår. Jag tror att det kan ha varit så här: Annie Jones föddes 1860 och blev snabbt känd som den skäggiga flickan och fick turnera med P.T. Barnums ambulerande freakshow. Liksom många andra kvinnor med ansiktshår råddes hon att raka sig, eftersom hon ju trots allt var en feminin och söt kvinna under allt det där skägget. Annie Jones vägrade. Hon hade säkert sina ekonomiska motiv men framförallt jämförde hon rakningen med kastrationsångest. Jag minns som sagt inte riktigt vad mitt syfte med bilden var från början, men jag minns att jag upplevde samma ångest när jag "var tvungen" att raka av mig skägget inför Två män med ett skäggs synkronisering. Och jag hade inte ens i närheten så snyggt skägg som Annie Jones.

Annie Jones lämnade senare cirkusen och livnärde sig som musiker tills hon dog i tuberkulos 1902.

Anledningen till att jag inte läser humanistiska ämnen frivilligt

Fråga: Kulturminneslagen inleds med att ”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö”. Hur tolkar du detta? Förklara din tolkning på cirka 1 A4-sida! (3p)

Svar: Jag tolkar det som att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. *infogar radavstånd 76*

200-krysset!

Efter en sjukt fin heldag i Torekov med omnejd är det bara att konstatera att det blev kryss-bonanza idag. Fem nya kryss! På en dag!

#199. Ängspiplärka. Jag vet att jag har sett den förut men tydligen har jag glömt att kryssa den.

#200 blev en fågel som jag har cyklat åtskilliga mil och sökt genom ogästvänliga reningsverk för att hitta: forsärla. Den satt väldigt långt inne, men det är en livlig och rolig fågel så jag förlåter den.

#201. Skärsnäppa! De ser kanske inte mycket ut för världen men de små vadarfåglarna satt längst ute mot det öppna havet på ett isflak och brydde sig inte ett dugg om vågorna som sköljde över dem. Den häckar å andra sidan till exempel på Grönland och arktiska öar samt i Sibirien. Man måste beundra små, hårda fåglar.

#202. Skärpiplärka.

#203. Sjöorre.

Jag tänkte fira 200 genom att baka en tårta i forsärlans färger.

Versions of Joanna

Välgörenhetsskivor brukar väl inte vara så roliga. Andrahandsartister, medelmåttiga covers, intetsägande inramning och svår brist på engagemang, ambition och uttryck. Eller?

"Versions of Joanna" är en välgörenhetsskiva där ett 20-tal artister hyllar välbekanta harpindiestjärnan Joanna Newsom. Projektet arrangeras av amerikanska Oxfam som samlar in pengar till översvämningar i Pakistan. Lite namnkunnigt folk är med - dragplåstren skulle väl vara Billy Bragg, M. Ward och Owen Pallett - men mest verkar det vara farmarlagsindie och allmänt folk-folk.

Allt som allt är det nog en skiva gjord för de som har en lite osund relation till fröken Newsom, som önskade att hon uppdaterade sin (meningslösa) twitter lite oftare och som tyckte att den senaste trippelskivan var för kort. Med andra ord borde det vara en samling skräddarsydd för mig, men jag är ändå inte särskilt entusiastisk. Nu när jag betalat 10 dollar tänkte jag dock summera mina upplevelser på ett kärnfullt sätt så att någon annan inte frestas att ge pengar till hemlösa barn.

The Moscow Coup Attempts cover är det enda spår som är värt att lyssna på. Till skillnad från de andra banden har de gjort en cover på låtens uttryck och inte på själva låten. Deras elektroniska, meditativa, lätt apatiska Sprout and the Bean hittar en bra stämning, även för texten. De andra artisterna gör i princip blåkopior som tillför ytterst lite. Ofta lånar de dessutom arrangemangen rakt av. Det finns för all del inget riktigt uselt här - eller jo, förresten, den här är rätt så jävla kass - utan det mesta är bara oinspirerat.

Samlingen lyckas dock bevisa en sak, och det är hur viktig Joannas röst är för hela hennes artistgrej. Utan hennes egensinniga frasering och tvära kast mellan skolat vibrato och gälla skriksång blir även de intrikata låtarna från Ys helt enkelt lite anonyma.

Här kan ni skänka pengar till Läkare utan gränser.

Några spel vi gillade 2010

Kantor Wilhelmsson:
2010 utmärktes av att jag tröttnade på spel i allmänhet, och stora AAA-titlar i synnerhet. Inte ens Super Mario Galaxy 2, Mass Effect 2 eller Fallout: New Vegas lyckades locka fram någon entusiasm. Kvar blev de personliga spelen till PC och iPhone som inte krävde mer än ett par timmar för att få ut en fin och unik behållning av.

VVVVVV (PC)
VVVVVV har av många klumpats ihop med den hardcore-revival som fått folk att behöva svettas och blöda för att klara spelen igen. Men där Mega Man 9 och Trials HD handlar om svårighetsgrad och riff på gamla koncept är VVVVVV stöpt i en annan form, minimalismens. Tillsammans med Limbo är det 2010 års bästa exempel på hur mycket som går att göra med lite. Spelet kommunicerar med korta "bildtexter", skapar stämningar med monotona färger och ränder, bygger hela huvudkaraktären på en glad mun och lyckas till och med göra soul av pipiga NES-ljud. Bandesignen är förstås snillrik, svår och varierande, men den är inte allt - spelet lever i varje enskild aspekt och får överallt ut sitt budskap om positiv energi trots svåra utmaningar. VVVVVV känns som en klassiker redan de första minuterna.

Minecraft (PC)
Årets indiesensation, som växt sig så stor att den knappast kan kallas indie längre. I en spelvärld befolkad av dryga actionfilmskaraktärer, aliens, orcher, guldfarmande och skjutvapen är Minecraft en regression till tiden före fulpuberteten, då det häftigaste som fanns var att bygga ett Star Trek-skepp i lego. Eller en 16-bitsdator. Eller bara bygga ett litet hus någonstans, plantera träd och sätta upp skyltar. Det finaste med min Minecraft-upplevelse var alla som inte var duktiga eller ambitiösa nog att göra konstverk eller piratfort men som byggde ändå, och var nöjda med det, för att spelcommunityt hade blivit så välkomnande och prestigelöst.

Osmos (iPhone)
Årets new age-upplevelse i litet format. Osmos handlar inte om någonting utom att få en liten boll att växa, men det känns som det handlar om stora planetkollisioner, överlevnadsjakt på mikroskopstadiet eller att styra sugkraften hos ett svart hål. Med ett av årets mest stämningsfulla soundtrack, varierande ljussättning och (på iPhone) fingertoppskontroll över materian kunde spelet få en att tro på vad som helst.




Digital: A Love Story (PC)
En grafisk roman placerad mitt i internets barndom. Digital: A Love Story går ut på att knappa in siffror för att ansluta till servrar och att läsa rätt meddelanden för att komma vidare i storyn. Det är inte mycket till spelande, men den stilsäkra presentationen gör att det successivt spelar allt mindre roll. När det uråldriga operativsystemet blir invaderat av virus och kärlekshistorian går mot sitt ödesdigra slut är det bitvis lika gripande som vilken prosa som helst.


Game Dev Story (iPhone)
En enkel och sympatisk spelutvecklarsimulator där det bästa möjliga spelet alltid ligger precis runt hörnet. Så fort man kontrakterat den där nya designern. Så fort man sparat ihop till den senaste mässan. Så fort man fått ihop tillräckligt med research för att ge sig in på RPG-marknaden. Game Dev Story lever inte bara på hoppet, utan också på mängder med referenser från spelhistorien, något som gör det hemtamt och stilsäkert. När ens stortitel sågas av kritikerna för att man vill få ut det innan årets löner måste betalas ut blir det dessutom ett fantastiskt litet samtidsdokument.








Balloonfighter:
2010 har stundtals känts som ett segt spelår med en rad stora besvikelser (Mafia II, Bioshock 2, Endless Ocean 2 och framförallt Civilization V). 2011 hoppas jag att simulatorspelen gör comeback (ge mig ett ordentligt Game dev story till PC!) och att speldesigners upptäcker andra spelmoment än skjutande och bilkörande.


Mass Effect 2 (Xbox 360)

Värdig uppföljare med ett stort universum att utforska, karaktärer man faktiskt intresserar sig för och en välskriven story. Folk påstår att Halo är rymdeposet numero uno men de har sjukt fel. Mass Effect 2 är mycket mer än ett hjärndött fps i lila.

Osmos (iPhone)

Som en biologilektion och avslappningsövning i ett. Årets soundtrack.

Ilomilo (Xbox 360)

Malmö-baserade Southend Interactives Ilomilo är så indiepopsött att man då och då spyr lite i munnen men med ett soundtrack som för tankarna till Maher Shalal Hash Baz och ett riktigt underhållande och överraskande komplext pusslande är det också ett av årets allra charmigaste spel.


Red dead redemption (Xbox 360)

Filmåret 2010 bestod av ADHD-filmer som Inception och Scott Pilgrim vs. the World som tryckte in så mycket stimuli i varje scen att man efteråt kände sig fysiskt utmattad och intellektuellt dränerad. Red dead redemption var den bästa film jag spelade 2010 för att det lät mig rida runt och titta på bufflar mellan actionscenerna.


Splinter Cell: Conviction (Xbox 360)

Splinter Cell: Conviction når inte upp i riktigt samma nivå som de andra spelen på min lista. Det är ett spel med många idéer och även om en del är lite udda, som att projicera karaktärernas känslor och uppdrag som ord på väggarna, är det unika stealth-systemet briljant och smygandet sätter en helt ny standard. Smygattackerna är sjukt tillfredsställande. Att co-op-läget dessutom har en separat story är riktigt generöst.