Veckans historiska film: Vecka 48: 1990-1991: "Total Recall" och "De älskande på Pont Neuf"

1990. Total Rococo Recall

Vad är detta? Kitschig sci-fi med Arnold Schwarzenegger om ett företag som planterar in minnen i folks hjärnor, ett samhälle på Mars med trippelbröstade horor och mutanter, samt en cool dude som är skurk och hjälte på samma gång (fast han inte vet det själv).

Varför? Varför inte? Är det något fel på ovanstående beskrivning eller? Vem är du att döma oss?

Balloonfighter: Vi ville se något hyfsat lättsamt den här veckan och jag gav dig makten att välja mellan Total Recall och Dagissnuten. Hur känns ditt beslut så här i efterhand? OBS! Ingen skit faller på mig.

Kantor Wilhelmsson: Mycket nöjd. Det är sällan jag känt att en film varit roligare att synka än Total Recall (se bild). Det hände något absurt och löjeväckande nästan hela tiden och

efter en lite trevande inledning ("kanske kan det bli något av det här...?") lade sig filmen strax på en genomgående usel kvalitetsnivå. Vad jag undrar är om det finns någon som kan titta på det här idag utan att hånskratta? Är det ens möjligt?

Balloonfighter: Haha ja, filmen glattade verkligen omkring över (nästan) hela skalan. I början kändes det som att det skulle kunna bli en någorlunda seriös och hyfsat spännande scifi-film av det här... men sen spårade det ur fullständigt med osammanhängande intriger, twister i varenda scen och fantastiska dockor och analoga specialeffekter. Ett gott hånskratt förlänger livet?

Kantor Wilhelmsson: Och så Arnold på detta... jag har ingenting emot Schwartzenegger i Terminator-filmerna t.ex., där är han helt perfekt, men vad som psykade mig i Total Recall var att filmen framställde Arnold som en vanlig kille som man skulle relatera till, innan den plötsligt kastade in alla hopplösa actionklyschor den kunde hitta. Till slut går han bara där, bredbent och dryg, och skjuter ihjäl folk, samtidigt som han levererar coola repliker med usel bayersk accent och hjärnan är totalt urkopplad.

Jag har en uppgift till dig. Total Recall försöker klämma in konspirationer, minnesförlust, dubbla identiteter, arbetaruppror, virtuella verkligheter och ett ont imperium i en och samma film. Kan du välja ut ETT koncept som filmen kunde ha gjort riktigt bra om den fokuserat på det?

Balloonfighter: Filmen hade verkligen tjänat på att fokusera på ett par spår istället för att slänga in twister, aliens och mutanter (!) i varenda scen. Jag tyckte själva grundidén med att folk planterar minnen i sina hjärnor för att berika sina liv var ganska fin. Det borde gå att göra en intressant film utifrån den premissen, men förslagsvis inte med Arnold i rollen som average joe.

Vi kan enas om att det här inte var en bra film, men den viktiga frågan är: underhöll den dig?

Kantor Wilhelmsson: Jodå! Jag blev mer underhållen ju längre den höll på. Så snart Total Recall släppte på alla ansatser till kvalitet var jag helt med på tåget. Den var aldrig i närheten av de riktiga bottenbetygen, även när jag skakade på huvudet åt precis allt som hände på skärmen.

Var du underhållen?

Balloonfighter: Yah! (min bästa Arnold-imitation)

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

1991. De älskande på Pont Neuf

Vad är detta? Franskt drama regisserat av Leos Carax om en kärleksrelation mellan två hemlösa som bor på en bro i Paris.

Varför? Leos Carax gjorde förra årets favoritfilm Holy Motors och Denis Levant spelar huvudrollen i båda.

Kantor Wilhelmsson: För inte så länge sedan hade vi en diskussion om skildringar av kärlek i film, där du mer eller mindre hävdade att ämnet var ointressant i all sin normalitet, och jag ändå försökte försvara det som något allmängiltigt och viktigt att dikta om.

När vi tittar på "De älskande på Pont-Neuf" tror jag mig förstå lite mer hur du tänker. För mig är detta nästan två filmer i en. Dels verkar Leos Carax vilja trumma på kärlekens klassiska storslagenhet, de romantiska klichéerna och ödets nycker, vilket faller platt för mig. Scenerna när älskarna återses på bron eller idoliserar sin fina tid tillsammans är ofta snygga och välregisserade, men inget jag lär komma ihåg om en vecka.

Men här finns också kärleken som en katalysator för destruktivitet, och här lyckas filmen så mycket bättre. När Lavants trasiga luffare börjar begå grova illdåd för att inte förlora sin tjej blir De älskande... spännande och tragisk, och säger mycket mer om människan, samhället och de lägsta klasserna. Förälskelsen är en lyx man aldrig kan unna sig om man lever på en bro, säger Lavants luffarkompis, och detta känns mer tänkvärt och intressant än hundra Titanic-hommager. 

Jag är fortfarande lite kluven över hur filmen klarade denna balansgång. Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag har svårt att säga emot. Förälskelsefasen var den överlägset snyggaste i filmen, men samtidigt rätt ointressant. Tyvärr var det också den enda del av filmen som visade prov på den visuella experiment- och berättarlusta som fanns i Holy Motors. Den sista delen av filmen är betydligt mer intressant som berättelse, men saknar kreativitet. Jag blir nästan lite arg på "De älskande på Pont Neuf" för att den gör så här mot mig.

Något jag faktiskt tyckte om var hur filmen använde sig av miljöer i Paris utan att någonsin bli klyschig med cafémiljöer med Eiffeltornet i bakgrunden. Carax har lyckats få Paris att kännas smutsigt, kallt och rått. Har du någon favorit eller något hatobjekt bland Paris-skildringar?

Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt för romantiserade Paris-skildringar överhuvudtaget, som lätt blir utdragna klyschfester. När jag tittade på "De älskande på Pont-Neuf" kände jag "just det ja, det där rövhålet till stad vill jag inte besöka igen" och det kändes bekräftande och lite mera jordnära.

Kanske tycker jag du dissar filmens visuella delar lite väl hårt? Det stora fyrverkeriregnet, när de älskande fylledansar på bron till omväxlande rock och marseilleaisen, är kanske ingen djup scen, men jag tyckte nog att det var bland det häftigaste och uppkäftigaste vi sett i färg i år. 

De älskande... är ojämn och kluven, men här finns tillräckligt slående scener och bra individuella idéer för att jag aldrig skulle tråkas ut. Ingen Holy Motors, men bra för att vara '91? 

Balloonfighter: Nej, det var ju precis de delarna av filmen som jag tyckte om rent visuellt. Vattenskidscenen var fantastiskt snygg. Hade den sista delen av filmen, som var mer intressant innehållsmässigt, bjudit på några sådana scener hade jag tyckt betydligt mer om filmen. Den var helt okej.

Kantor Wilhelmsson: Något varmt naturområde med gott om bär.. Jag tänker kanske en nationalpark i spanien eller dylikt. Du då?

Balloonfighter: Hemma hos dig? Eller kanske bland hyraxerna i en grotta i Ein Gedi, Israel.

Balloonfighter: 6
Kantorn: 7

Veckans historiska film: Vecka 47: 1988-1989: "Who framed Roger Rabbit" och "The Killer"

1988. Who framed Roger Rabbit

Vad är detta? Amerikansk noir-komedi om en alternativ värld där tecknade figurer samexisterar vid sidan om den verkliga världen 1947. Har blivit något av en klassiker för sin blandning av tecknat och filmat material och användandet av kända tecknade figurer i en mörkare kontext.

Varför? Ingen av oss hade sett filmen sedan barnsben och vi trodde att den skulle innehålla roliga skämt för en vuxen publik som undgått våra omogna prepubertala hjärnor.

Kantor Wilhelmsson:  Who framed Roger Rabbit var säkert en stor grej på sin tid. Bortsett från den unika blandningen av spelfilm och tecknat är det fascinerande att se karaktärer från Disney och Warner Bros. i bild på samma gång. Någon på IMDb beskrev det som ett "mirakel" att filmen överhuvudtaget kunde existera.

Jag vet inte jag. För mig var Who framed Roger Rabbit en tröttsam noir-pastisch med gapiga skämt, trista karaktärer och jätteful sexism. Meningen är väl att det ska vara roligt när en tecknad kanin droppar klyschor som "I am getting too old for this". Men manuset är varken fyndigt eller subtilt och har ingen djupare botten. Det är bara en massa självbelåtna riff på välkända tecknade figurer.

Jag har hört rykten om att du har liknande åsikter... Tror du filmen var roligare i slutet av 80-talet?

Balloonfighter: Jag tror definitivt att filmen var roligare för en dum publik då. Det är lätt att förstå att man blir imponerad av blandningen av spelfilm och tecknat och detta står sig hyfsat väl än idag. Samtidigt är det en film som vill ta tecknade figurer till en vuxen publik, men gör det med extremt obegåvade och platta skämt. Filmens enda verktyg för att vända karaktärerna till vuxna är genom att ha plumpa anspelningar på sex varenda gång en kvinnlig karaktär visas i bild. Men för en publik som nöjer sig med lite glada färger och teknikens under måste det här ha varit värsta kalaset 1988.

Vi har sett många filmer med dålig kvinnosyn under filmprojektets (snart) 2 år och ytterst få filmer har klarat Bechdel-testet under årets historiska filmprojekt. Om du gjorde en spontan topp 5 över filmerna med sämst kvinnobild hittills, skulle Who framed Roger Rabbit komma med?

Kantor Wilhelmsson: Okej då

Veckans historiska filmprojekt: 

Filmerna med sämst kvinnosyn 1904-1988

1. Floden (1951)

Innehåller en scen där mamman till huvudpersonen deklamerar (till smäktande stråkar och med patos i rösten) att kvinnans enda syfte i livet är att föda mannens barn.

2. Die Büchse der Pandora (1929)

En kvinna som ligger med mer än en (1) man anses vara roten till all världens ondska.

Citat från Orpon: 

"Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter, som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!"

3. Who framed Roger Rabbit (1988):
De kvinnliga karaktärerna är: a) en storbystad femme fatale som bara existerar genom sin sexualitet, b) en "äckligt ful" men överkåt kvinna som jagar huvudpersonen och används som comic relief (fräscht, Disney) och c) den tråkiga kylskåpsfrun som bara gnäller och tänker på tråkiga praktiska saker som ekonomi och parets säkerhet. 

4. The Searchers (1956)

John Waynes kompanjon får en indianfru på halsen och hon porträtteras som ett undergivet djur som man behöver misshandla lite lätt för att få henne att förstå någonting. Det riktiga kärleksintresset är istället en redneck-girl utan tillstymmelse till integritet som klappar i händerna när manliga män slår ihjäl varandra för hennes gunst. 

5. Broken Flowers (1919)

Svaga kvinnor i offerroller rakt igenom, särskilt den kvinnliga huvudkaraktären vars skörhet upphöjs till den sista vackra tussilagon på en äng eller något annat äckligt.

Har jag glömt någon?

Balloonfighter: Nej, mycket bra lista. Det största problemet annars i år har ju varit att kvinnor inte är med i filmerna överhuvudtaget eller bara figurerar i bakgrunden, men de du nämner är ju direkt misogyna. Who framed Roger Rabbit gjordes tre decennier efter den näst nyaste filmen i den listan så jag kan inte riktigt tycka det är okej, även om det är gjort med intentionen att filmen ska vara en throwback till klassisk noir. Kan vi inte bara förbjuda noir för all framtid nu? Det är fan inte ens kul när det parodieras.

Kantor Wilhelmsson: Ja. Mellan oss båda har vi sett kanske på en höft 2000 filmer från alla genrer, länder, stilar och år och i alla fall jag kan utan tvekan säga att noir är den sämsta genren av alla.

Sista frågan: Jag läste att Bill Murray var påtänkt för Bob Hoskins huvudroll, men de fick inte tag på honom vid casting-tillfället. När Murray läste detta i efterhand bröt han ihop av frustration. Tror du att en Bill Murray kunde räddat den här filmen eller var den bortom t.o.m. hans räddning?

Balloonfighter: Knappt, det skulle behövas en annan regissör och förmodligen mindre inblandning från Disney-direktörernas sida. Men Bill Murray hade definitivt gett filmen en mer ironisk vinkel, vilket hade varit välbehövligt.

Jag tycker att filmens koncept är ganska roligt. Om man strök noir-skiten, castade Bill Murray i hans prime och skildrade de tecknade figurernas vuxna sidor genom existensiell ångest istället för Parlamentet-trötta sexskämt tror jag att det här hade kunnat fungera.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 3

1989. The Killer

Vad är detta? Actionfilm av John Woo om en känslosam mördare och en snut som vägrar spela spelet. Kulor flyger, stuntmän hoppar, Chow Yun-Fat ler förföriskt och soundtracket spelar panflöjt och munspel.

Varför? Vi var trötta på långsamma konstfilmer och ville avsluta 80-talet med lite underhållning. Dessutom har The Killer hög status i sin genre, blev en genombrottsfilm för Woo och har influerat många actionregissörer. 

Balloonfighter: Jag tror att The Killer är den kitschigaste film vi har sett i år. Och i det här fallet skulle jag påstå att det är något positivt. Det är en underhållande pastisch på västerländsk action och är sprängfylld med snabba klipp, ständiga (och softade) flashbacks, ostiga musikval och ljudeffekter hämtade från Duke Nukem. Det här är så jävla dumt, men en del av mig älskar det. Förstår du varför den här filmen charmar mig eller tror du att jag har gått sönder? 

Kantor Wilhelmsson: Jag förstår precis. Till skillnad från The Raid: Redemption som vi såg i fjol, som sannolikt bara kan uppskattas av folk med helårsprenumeration på Guns'n'Ammo, är The Killer överdriven och känslosam, full av stora gester och sällan tråkig. Jag riktigt ser John Woo gnugga sina händer i registolen och utropa "fan vad ball!" när kameran gör en dramatisk svepning och Chow Yun-Fat skjuter ihjäl två goons mitt under en kullerbytta.

Bitvis känns The Killer nästan som ett arkadspel eller ett tidigt shoot'em up, där skurkarna dyker upp på löpande band i dörröppningar och korridorer. Det var också väldigt mycket bromance i filmen. Och vilka är vi om inte Två män med en bromance?

Balloonfighter: Jag tror att The Killer slår något slags bromance-rekord.

Det jag hade svårast för med filmen var att skilja på karaktärerna. Och nej, inte för att alla är asiater, utan på grund av att alla karaktärer i filmen verkar ha identiska känsloliv. Alla hoppar omkring, slår kullerbyttor och skjuter folk till höger och vänster men har samtidigt drabbande flashbacks och starka känslor som endast kan uttryckas med panflöjtsmusik och ett och annat hårmetal-riff med olagliga mängder reverb.

Hade du någon favoritscen i filmen? Jag skrattade högt åt en scen (mild spoiler!) där en massa män skjuter på varandra i en stor lokal fylld med levande ljus och duvor. Kombinationen av ett par hundra höga stearinljus och ett par dussin fritt flygande duvor är så fruktansvärt komisk. Jag kan verkligen se framför mig hur John Woo har suttit och tänkt ut det här och njutit av tanken på hur jävla coolt det kommer att se ut.

Kantor Wilhelmsson: Alla flashbacks var helt vansinniga. Det var svårt att veta om filmen skämtade när den flashade tillbaka redan efter 10 minuters speltid - till en scen vi såg för fem minuter sedan! Det var så retarderat, men också lite charmigt.

Min favoritscen var när Killern och Snuten sprang in i varann hemma hos det blinda kärleksintresset och försökte dölja för henne att de hade pistoler riktade i varandras nunor. Det var en riktigt farsartad scen och jag gillade att filmen gav plats för sånt.

Det är väldigt svårt att sätta betyg på The Killer och jag känner att våra vanliga kriterier, om vi nu har några sådana, knappast gäller i det här fallet. Det var i alla fall inte den tråkigaste film vi såg under 80-talet.

Balloonfighter: Nej, jag har ingen betygsmall för den här sortens film. Underhållning: 9 + intellektuell stimuli: 3. Och så några pluspoäng för charm tycker jag gör den värd en 7 ändå.

Kantor Wilhelmsson: Då sätter jag en 6a bara för att motverka  konsensusbildningen, Numb-nuts.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 6

Veckans historiska film: Vecka 46: 1986-1987: "Offret" och "Himmel över Berlin"

1986. Offret
Vad är detta? Andrej Tarkovskijs sista film. Tredje världskriget bryter ut och en gaggig pensionerad skådis (Erland Josephson) måste offra allt för att rädda världen. (Det är inte lika actionfyllt som det låter).

Varför? Stalker var alldeles utmärkt och det verkade kul att se Tarkovskij på svenska. En video på youtube (se den inte om ni vill undvika spoilers) såg fantastisk ut.

Balloonfighter: Jag hade väldigt höga förväntningar på Offret. Tarkovskijs bildspråk är ett av de snyggaste i filmens historia, Sven Nykvist har filmat skiten och Erland Josephson och Allan Edwall ränner runt på den gotländska vischan. Offret borde med andra ord vara väldigt bra.

Men jag är nästan rakt genom besviken på den här filmen. Till att börja med känns det inte som att det klickar mellan Tarkovskijs bildspråk och det gotländska landskapet, men det blir inte bättre av filmen är nästintill en svammelorgie. Jag blir så frustrerad av Erland Josephson pretentiösa monologer. Vad tyckte du om hans visa ord?

Kantor Wilhelmsson: Det var kanske inte fullt lika illa som i Rom - öppen käft, men ja, det pratas alldeles för mycket skit i Offret. Märkligt nog hade jag inga problem med samma sorts prat i Stalker. Kanske har det med dramatensvenskan att göra? I början tyckte jag också att filosoferandet var mysigt och nästan tankeväckande, som när Allan Edwall cyklade runt i cirklar på en äng och pratade om hans fäbless för Nietszche.

Men sedan kommer en scen där Josephson håller ett långt föredrag om en gång när han var liten och badade med sin mamma... och sedan kommer en annan scen som är flera minuter lång där Edwall säger "Du måste besöka Maria!" till Josephson kanske 23 gånger medan båda roterar runt i rummet lite ängsligt.

Framför allt är det trist att ryssen med 1900-talets bästa bildfantasi låter ett par svenska gubbar sitta inne i ett dåligt upplyst herrgårdshus och gagga. Med tanke på Tarkovskijs arbete i Stalker borde det väl finnas mer fascinerande saker att filma när nu tredje världskriget bryter ut? Jag tyckte miljöerna var så stela och livlösa.

Balloonfighter: Det finns väl en poäng i att de är stela och livlösa när man skildrar tredje världskriget, men jag förstår vad du menar. Även när karaktärerna bara sitter inomhus och gaggar finns det flera väldigt snygga bilder, men det känns utstuderat till den grad att det bara framstår som fantasilöst. Jag hade verkligen önskat att filmen lämnade huset mer och utnyttjade de skiftande färgskalorna. Det här hade ju kunnat bli hur bra som helst. Det rentav borde ha blivit hur bra som helst. Men nej.

Vilken var filmens sämsta karaktär? Jag lägger min röst på den isländska hushållerskan som stirrade rakt in i kameran.

Kantor Wilhelmsson: Hushållerskan var bisarr, men jag lägger min röst på Gossen, som jag skulle vilja kalla för anti-Hunter. Passiv och namnlös smyger han runt i scenernas periferi, för att sedan avsluta hela filmen med en ostig och pretentiös skitreplik.

Trots allt fanns det fina saker i Offret. En av dem var storyn. Historien om en man som tror att han måste offra allt och blir galen är fascinerande. Jag önskar bara att den hade skildrats med lite mer fokus. Det var först i slutet som det hettade till (häpp!) och det hade vi ju redan sett på youtube...

Balloonfighter: Haha ja, den enda scen jag tyckte var riktigt bra hade jag sett förut. Och sen följdes den av en urtöntig slutreplik.

Får jag sätta betyg nu?

Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5

1987. Himmel över Berlin

Vad är detta? Drama av Wim Wenders om två änglar som vandrar runt i Västberlin och lyssnar på folks tankar. För övrigt den enda film i världen som har bättre titel på svenska än engelska (Wings of desire).

Varför? Vi älskade Wenders "Paris, Texas" och ville se Bruno Ganz spela ängel. Handlingen lät udda och fin.

Kantor Wilhelmsson:  Vi har nu diskuterat filmer tillsammans i snart två år här på bloggen och konsensusbildningen över tid har varit kuslig - notera betygssiffrornas korrelation över de senaste månaderna... Därför vill jag nu börja med en fråga:

Förstår du vad jag menar om jag säger att "Himmel över Berlin" är alldeles för heterosexuell?

Balloonfighter:  Tänker du i jämförelse med Angels in America?

Kantor Wilhelmsson:  Jag tänkte främst att det kändes träigt att höra en sådan lovsång till kärleken mellan man och kvinna i en film om Berlin. Det är trots allt en av de städer som haft störst betydelse för HBTQ-rörelsen under hela 1900-talet. Särskilt eftersom denna lovsång har heliga övertoner... Jag gillar mycket i Himmel över Berlin, men den aspekten blir alldeles för svultsig för mig. 

Balloonfighter: Jag vet inte om just den aspekten stör mig. Jag har snarare problem med hur tråkigt filmen skildrar deras kärlek. En manlig ängel ser en akrobat på en cirkus och tänker "henne ska jag ha!" och det händer inget spännande på vägen.

Himmel över Berlin är en märklig film på många sätt. Det finns scener som är väldigt fina, men jag har varit tvungen att ta paus flera gånger under filmen för att ta mig genom den. Konceptet med änglar som går runt och lyssnar på folks slumpmässiga tankar i kollektivtrafiken och på cirkusar är inte särskilt lätt att ta till sig. Upplevde du också att filmen tröttade ut dig?

Kantor Wilhelmsson:  Ja, det var svårt att ta sig förbi entonigheten. Jag gillar filmer som varken har story eller narrativ drive, men Himmel över Berlins samhällskritiska och filosofiska ärenden stod nästan i vägen för tittaren. Flera gånger var det oerhört sympatiskt, som när änglarna förde loggbok över alla små vardagsmirakel som de uppfattat under en dag. Men ambitionen verkar ha varit att skapa en slags filmisk installation över en splittrad stad mitt i världen, och där blir anspråken alldeles för stora för mig.

Tror du att filmen hade fungerat bättre om man varit tysk och/eller bott i Berlin?

Balloonfighter:  Förmodligen. Jag funderade på en sån scen som när en dement farbror irrar runt på en öppen ruderatmark och letar efter Potsdamer platz, en stadsdel som på den tiden låg på andra sidan Berlinmuren. Det är nog lätt att missa en del sådana poänger om man varken upplevt den tiden eller staden ordentligt.

Jag gillade att Peter Falk (som spelade TV-detektivten Columbo) var med i filmen som sig själv och som en ängel i ett. Ett gäng ungdomar i filmen gick förbi Peter Falk och kommenterade att han liknande Columbo. Jag blev glad av att filmen hyste sådana detaljer.

Kantor Wilhelmsson: Ja, allt som hade med det nördiga och praktiska kring att vara ängel blev jag väldigt fascinerad av. Jag hade uppskattat en film som bara handlade om detta och kanske inte behövde klippa in arkivmaterial från krigstiden för att illustrera en poäng, även fast jag förstod själva poängen.

Sedan måste det ju sägas att Himmel över Berlin innehåller en av de mest virtuosa filmfoton jag sett. Regin är genomgående extremt snygg, oväntad och infallsrik. Men det förstärker också min känsla av att det här kanske mer är en konstinstallation än en film.

Jag vill även avsluta med en fråga: Om du var en ängel med samma befogenheter som filmens huvudpersoner, vad skulle du ägna dagarna åt?

Balloonfighter: Äta choklad och spela NHL 94. Du?

Kantor Wilhelmsson: Fail! Du kan ju inte äta något eller interagera med verkliga ting. Try again. 

Balloonfighter: Jag hade blivit en fantastisk fågelskådare eftersom djur inte hade kunnat se mig. Och så hade jag fortsatt filmprojektet genom att gå gratis på bio. Du? 

Kantor Wilhelmsson: Bra svar! Jag hade nog glidit runt och lyssnat på konserter över hela världen (litteraturintresse är svårare eftersom boksidor måste vändas). Sedan hade jag lessnat efter 500, pantat min änglarustning och bloggat med skäggiga män resten av livet.

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 5

Veckans historiska film: Vecka 45: 1984-1985: "Paris, Texas" och "Kairos röda ros"

1984. Paris, Texas
Vad är detta? Tysk-franskt drama inspelat i USA om en skäggig man med minnesförlust.

Varför? Regissören Wim Wenders är en lucka för oss båda och stillbilder från filmen såg fantastiskt fina ut.

Kantor Wilhelmsson: De Två männen med ett skägg har nu avverkat nästan två hela filmprojekt, med en totalsumma på 157 titlar sedan januari 2013. Bara i år har vi sett 79 historiska långfilmer och det är klart att en viss filmtrötthet infinner sig.

Paris, Texas spolade bort den tröttheten totalt. Jag satte mig för att titta en halvtimme eller så men kunde inte slita mig från skärmen på den 146 minuter långa speltiden och efteråt var jag helt matt och kunde inte göra något annat på resten av kvällen.

Filmen har brister - en smula sentimentalitet, inte världens mest originella tema, lite för närvarande soundtrack - men Paris, Texas är ändå, för mig, en av de mest övertygande filmer vi skrivit om på den här bloggen. Jag älskar miljöerrna, fotot, det råa skådespelet och den fängslande bildrytmen. Jag vill nästan inte skriva för mycket om storyn eftersom den innehöll en del överraskningar, men jag tyckte så mycket om hur den fick ta all tid den behövde och jag tyckte varenda människa på skärmen storspelade.

Vad tyckte du?

Balloonfighter: Jag kan, tyvärr, bara hålla med. Paris, Texas har en väldigt behaglig rytm och är olik allt annat vi har sett i år. Miljöerna och fotot är fantastiska och nästan varenda bildruta skulle fungera som stillbild. Jag blev rentav lite fnissig av uppspelthet i en av scenerna där två karaktärers ansikten smälter ihop. Paris, Texas måste rent bildmässigt vara den snyggaste filmen i år, tillsammans med Stalker?

Jag blev väldigt glad av soundtracket som är skrivet av bluesgitarristen Ry Cooder som är en jävel på slidegitarr. Hade du föredragit någon annan inriktning på soundtracket? Satt du ständigt och hoppades att nästa musikstycke var skrivet av Palestrina?

Kantor Wilhelmsson: Nej, inte alls. Min enda invändning var att soundtracket hördes nästan hela tiden. I vissa scener blev det nästan sitcom-komiskt när slidegitarren återigen ackompanjerade karaktärernas känslotillstånd. Jag uppskattar verkligen det stilrena - att det inte fanns en enda poplåt eller klassisk orkester på hela soundtracket - men kanske hade det varit ännu snyggare om det fått vara helt tyst emellanåt.

Jag kan nästan inte ösa nog med beröm över hur metodiskt Paris, Texas lägger fram sin historia. Den börjar mitt i ett mysterium och länge ser det ut som att den kommer utveckla sig till något hårdkokt eller kriminellt, eller kanske en Rainman-liknande film. Det dröjer lång tid innan jag får syn på filmens genre. Jag gillar också att delar av backstoryn aldrig fylls i, vilket gör upplevelsen betydligt mer öppen.

Vad tyckte du om Hunter? Är det bara jag, eller är han den minst störiga sjuåring som setts på film?

Balloonfighter: Jag var väldigt imponerad av Hunter! Dels spelade han väldigt bra, men framförallt gillade jag hur karaktären reagerar på händelserna i filmen. Det är svårt att exemplifiera utan att spoila, men Hunter reagerar aldrig med billiga tårar utan istället med nyfikenhet, envishet och humor. Det är så långt från överspelande äckelbarn som Haley Joel Osment i skräckfilmen A.I. man kan komma.

Kantor Wilhelmsson: Ja! och hans kommentarer kändes alltid så smarta och roliga. Överhuvudtaget känns det som att Wim Wenders lyckades med alla människor i filmen, även de mest irrationella. Mitt på en bro i regnet står plötsligt en gubbe och skriker ut sina osammanhängande domedagsbudskap över motorvägen. Huvudkaraktären Travis går förbi efter en lång stunds skrikande och klappar honom på axeln. Jag tycker om att det fanns plats för såna detaljer.

Vi ser nu fram emot nästa Wenders-milstolpe: Himmel över Berlin, nästa vecka. Tyvärr verkar det inte som att han har gjort mycket bra på senare år, men något ska man väl ha 80-talet till?

Balloonfighter: 9
Kantor Wilhelmsson: 9

1985. Kairos röda ros

Vad är detta? Komedi av Woody Allen om en olycklig och drömsk servitris på 1930-talet och en filmkaraktär som kliver rakt ut ur bioduken och förälskar sig i henne.


Varför? En av de bäst mottagna filmerna från Woodys 80-tal, med en söt story som ingen av oss hade sett.

Balloonfighter: Kairos röda ros är en av mina få Woody Allen-luckor. Jag hade en period när jag såg allt han gjort - förutom de titlar som han inte själv medverkar i. I flera fall blir de filmer som Woody Allen inte spelar i ganska påfrestande eftersom man så tydligt märker vilken karaktär som han från början skrev åt sig själv. Det blir helt enkelt inte särskilt roligt att se någon annan spela Woody Allen (se t.ex. Kenneth Branagh i Celebrity). I Kairos röda ros finns det ingen uppenbar Woody Allen-karaktär, förmodligen eftersom han inte skulle passera som en klassisk Hollywood-stjärna.

Kairos röda ros utgår från den barnsliga idén om att en filmkaraktär skulle kliva genom duken/rutan och in i ens liv. Det är gulligt, men lite väl uppenbart till stor del. Tycker du att Woody Allen lyckas skruva till upplägget tillräckligt mycket för att göra filmen intressant?

Kantor Wilhelmsson: Nästan! Jag gillar trots allt att han går in för upplägget till 100%. Det hade varit lätt att låta Cecilia vara den enda som märker när Tom Baxter lämnar duken och då hade vi fått en betydligt tråkigare film. Nu är irritationen hos de andra rollgestalterna och regissörens frustration och ilska en stor källa till underhållning. Kul är också scenerna när Baxter förvirrad besöker bordell och hamnar i slagsmål.

Sedan gillar jag att filmen för en gångs skull har en sympatisk kvinnlig huvudkaraktär. Cecilia känns aldrig som ett språkrör för Woodys haranger om sex eller relationer, utan som en sympatisk tjej i en något olycklig livssituation.

Kairos röda ros är trots detta inte den vassaste av Woody-filmer (även om den är bra mycket bättre än de svagaste - jag tittar på dig, Match Point...). Håller du med och har du någon aning om varför?

Balloonfighter: Jag tycker framförallt att Kairos röda ros känns väldigt lättviktig. Trots att filmen snuddar vid allvarliga ämnen som hustrumisshandel så ger den mig inte särskilt mycket. Jag fnissar åt scenen där de övergivna filmkaraktärerna bråkar med biopubliken och ett par andra skämt, men det är svårt att engagera sig mer än så i filmen. Kairos röda ros är rätt harmlös och intetsägande, men på ett mysigt matinéartat sätt. Och det är väl inte helt otänkbart att det var precis det som var Woody Allens vision?

Kantor Wilhelmsson: Ja, det är självklart helt okej... jag tror inte jag hade klarat av ännu en supergripande film denna vecka.

Om Kairo... mest är lättviktig och småputtrig tycker jag ändå den vinner värdighet för

 - Nu kommer spoilers! -

slutet, som liksom räddar filmens tema. Det här är trots allt ingen banal kärlekshistoria, utan ett kärleksbrev till film och att fortsätta drömma, hur nedslående verkligheten än ser ut. Det tyckte faktiskt jag var värt en

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

Veckans historiska film: Vecka 44: 1983: "The Ballad of Narayama"

1983. The Ballad of Narayama

Vad är detta? Japanskt "historiskt drama" om ubasute-traditionen som innebär att människor som fyller 70 bärs upp på ett berg och lämnas där för att dö. 

Varför? Filmen vann alla priser som går att vinna i Japan och belönas därtill med bl.a. Guldpalmen i Cannes. Balloonfighter hoppades på en stillsam och bildskön betraktelse av livet och döden.

Kantor Wilhelmsson: Herregud. The Ballad of Narayama är en av de mest tondöva filmerna jag sett i år, en blandning av slapstick, kroppshumor, brutala mord och sexuella övergrepp. Filmen vill visa hur hårt livet kunde vara i en liten japansk bergsby, men den gör det genom att skoja om fasters bortgång i ena scenen och begrava havande kvinnor levande i nästa. Sex med djur, sex med lik, spädbarn som ligger och ruttnar i leran - inget är så hemskt att The Ballad of Narayama inte kan skoja bort det med lite pubertetshumor om en illaluktande byfåne.

Mellan dessa scener klipper regissören in förvånansvärt grafiska scener på ormar som sväljer råttor eller fjärilar som parar sig. Känner du att du fattade poängen eller önskades lite mer slägga?

Balloonfighter: Det var ju inte så svårt att lista ut vad filmen ville säga om livets gång genom att klippa in bilder på kopulerande nattfjärilar och gulliga möss som blir uppätna av ormar. Ugh, så tröttsamt och övertydligt bildspråk.

Jag minns inte när jag senast såg en film som var så off i tonen. Kanske den där ryska där the good guy i förbifarten, helt okommenterat och lite glatt, våldtog en kvinna. Vilken var det?

Hela första halvan av The Ballad of Narayama är kaos. Det är så jävla dumt i huvudet alltihop. Bara en sån grej som byfånen i peruk och all billig lyteskomik...

Jag tycker dock att filmen tar sig en aning under andra halvan. Tycker du att det räddar den något eller bör alla filmer som inleds på det här sättet diskvalificeras?

Kantor Wilhelmsson: Du tänker kanske på Sibir, Monamour, från det stolta och manliga landet Ryssland?

På vilket sätt tycker du att filmen tar sig? Menar du scenen där - Spoilers men bry er för guds skull inte - sonen och gammelkvinnan kommer upp på det äckliga berget, fullt av halvt uppätna människorester, och hon sätter sig ner mitt i skiten för att dö bland kråkorna? Eller scenen därpå, där en helt annan son SPARKAR sin gamla pappa, fastbundet i ett nät, ut för ett bergsstup?

Jag håller med om att ...Narayama fick ett visst fokus när de påbörjade bergsklättringen. Men det var mest för att jag slapp höra fler diskussioner om vem granndottern skulle horas ut till ikväll.

The Ballad of Narayama vill vara en slags skildring av människors liv och beteenden under svält och armod. Tyckte du att den var trovärdig i detta? Hade folk betett sig bättre eller mer nyanserat i verkligheten? Vad har du att säga om filmens moral i stort?

Balloonfighter: Moral schmoral. En film kan ju funka även om karaktärerna är idioter och om nu ubasute-traditionen existerat på riktigt är det väl rätt rimligt ändå att en gammal gubbe som lämnas på en bergstopp reagerar med panik? Det största problemet med The Ballad of Narayama är hur den till största delen skildrar alla hemskheter medelst slapstick. Jag tycker att man ska kunna skämta om allt, men att göra en farsartad våldtäktsscen är ändå att gå över gränsen. Jag skulle heller inte säga att humorn är mörk, det känns bara som något Stefan och Krister hade kunnat koka ihop om de var än mer smaklösa.

Den enda ljusglimten i The Ballad of Narayama, utöver några söta djur, är den tysta delen där sonen bär tanten på ryggen genom en fin skog. 

När blev du senast så här provocerad av en film i filmprojektet?

Kantor Wilhelmsson: Kanske av Floden, Jean Renoirs frikyrkliga "Mitt Livs Novell" där kvinnor får lära sig att deras enda mening är att föda... Salò... var ju vidrig men på ett mer uppenbart sätt - det är klart att det inte är så kul att titta på människor som äter bajs.

Sista frågan för idag: Du var på väg att läsa en 7,5p-kurs i japansk film. Efter det här projektets japanska bidrag - denna film, Rashomon, Sent om våren och The Face of Another - är du fortfarande sugen?

Balloonfighter: Ja, fast kanske snarare ur ett know your enemy-perspektiv... Nä, men även om Japan har floppat i filmprojektet så finns det ju roliga regissörer som Katsuhito Ishii, Gen Sekiguchi, Hayao Miyazaki och Shion Sono. Jag har inte gett upp hoppet om att få in en bra japansk film till i år - kanske är det popkulturellt hyperaktiva filmer från 90-talet som är japanernas starkaste gren?

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3