00-talets bästa svenska romaner revisited, del 2 av 2

...ja, och här kommer då den andra delen av två i "Sydsvenskanprojektet", en läsning av de tio romaner som Sydsvenskan med vänner sammanfattade som förra decenniets bästa. Jag väljer att inte be om ursäkt för att summeringen (OBS! inte läsningen!) av böckerna är kraftigt försenad, eftersom den redan var över ett år sen från första början...

Topp fem på Sydsvenskans lista består (förutom ett anmärkningsvärt undantag) enbart av böcker som jag tyckte jättemycket om. Till detta undantag måste jag nu skriva en förklaring - "Guds Barmhärtighet" av Kerstin Ekman är inte den bok som står på Sydsvenskans lista. Den är inte skriven, eller ens utgiven, på 00-talet. Men den roman som Ekman fick priset för, "Skraplotter", är den tredje i en trilogi. Om jag hade tagit mig an den boken direkt skulle jag kanske ha förstört Ekmans stora berättelse för mig själv. Att å andra sidan sluka hela trilogin hade gett Ekman en fördel (eller nackdel) vid jämförelsen av böckerna, för hur jämför man egentligen en bok med tre?

Med facit i hand kan jag konstatera att jag tog rätt beslut. Att läsa de två resterande delarna av "Vargskinnet" gör jag gärna - mot mycket god betalning eller under vapenhot.

Observera att rangordningen av böckerna på listan inte är min utan Sydsvenskans.

Observera också att det här inlägget är skitlångt.

Plats 5. Monika Fagerholms "Den amerikanska flickan"
Kanske den mest polariserande boken på listan. Jag vet ärligt talat inte om "Den amerikanska flickan" går att rekommendera till någon. Historien virrar runt i cirklar i över hundra sidor innan den börjar hitta framåt och den dramatiska kulmen kommer för tidigt vilket gör de sista hundra till en lika lång och irrande transportsträcka. Allting händer i fel ordning, till och med meningarna står i fel ordning och upprepar saker ideligen.

Romanen inleds med ett åtta sidor långt kapitel som beskriver hela storyn. Från början till slut. Spoilers? Javisst, hela boken! Men det räcker ändå inte: romanens kärna - en sextonårig flicka tar livet av sig - måste berättas igen, och igen, så att när det händer i realtid har vi redan läst om det ett tiotal gånger. Samma sak med varenda central händelse, varenda miljö, varje karaktär och gärna deras repliker också. Berättandet rör sig framåt en bit, Fagerholm tappar tråden, försvinner i sidospår, bryter upp, hittar tråden igen, börjar om från början eller kanske i mitten, beskriver den dyiga delen av skogen, karaktärerna, Doris och Sandra, händelserna, världen i en fyrkant minimal, lägger till en detalj eller två, upprepar samma banala meningar om och om igen, som ett mantra, "Vår kärlek är en kontinental affär", prövar ett nytt tonfall, hittar inte tillbaks, ger upp vissa meningar för de blir fan aldrig bra, slutar kapitlet tvärt med

OCH SEDAN VAR ALLT ÖVER.
SMÄCK.
SOMMAREN BLEV HÖST OCH DET BLEV JAKTSÄSONG IGEN.

Som läsare av skönlitteratur gillar jag när språket och innehållet i en text inte sitter i varsin isolerad glasbur, utan hittar varann någonstans på mitten, och "Den amerikanska flickan" är det bästa argument jag kunnat hitta för den inställningen. Det här är en bok om de svåra tonåren där varje mening är känslomässigt uppstyrd och osäker, där berättarrösten hela tiden färgas av lusten att riva ut alla sidor i dagboken, börja om från början, SKRIKA HÖGT OM HUR SVÅRT ALLTING ÄR!!! Boken är en formmässig katastrof som hela tiden faller sönder, den är onödigt svårläst för att egentligen vara lättläst, den kastar sig mellan ångest och glädjerus och punkteras av galghumor.

Inget av det här hade fungerat om inte Fagerholms inlevelse varit total. Känslan är att författarinnan frammanar språket, låter sig skriva sneda och tonårsvilsna meningar om och om igen för att språket i sin tur ska kunna frammana berättelserna, de som bara hade kunnat skrivas på det sättet, som bara hade kunnat skrivas bakvänt och i fel ordning.

Det jag gillar mest med "Den amerikanska flickan" sammanfattas egentligen av inledningen. Den verkar säga: "Okej, här är vad som händer: En tjej växer upp i skogen, träffar en annan tjej, den ena tar livet av sig, den andra flyttar utomlands. Det var Storyn. De femhundra sidorna som kommer nu är Upplevelsen." 4/5

Plats 4: P O Enquists "Lewis resa"
Handlingen i "Lewis resa" är precis som "Ett annat liv" ett bra föremål för snarkfester, åtminstone på papperet. Enquist skildrar här den svenska väckelserörelsens uppgång genom dess två frontfigurer, Lewi Pethrus och Sven Lidman. Bara att skriva den meningen får all världens färg att torka. Hur kan en historisk roman med ett fokus på svensk religiositet under 1900-talet bli till något medryckande?

Inlevelse är ett nyckelord även här, och Enquists är intensiv. Den dekadente, senare frälste poeten Sven Lidman skildras helt utan objektiv distans. Hans fantasier och drömmar, hans lust och fåfänga och överklasshat - det är interna bilder och personligt språk från början till slut, det är ett inre malande som känns helt och hållet autentiskt. Lewi Pethrus' kamp med tron grundas i ett lika omsorgsfullt, om än frommare karaktärsbygge.

Att båda huvudpersonerna har en bakgrund i romanförfattande hjälpte säkert. Boken är delvis en historia om att hitta ord för sig själv, men framför allt om att hitta ett ändamål för orden. Enquist befinner sig ett stenkast från berättelsen, genom hans morbrors vän Efraim som kom att bli Lewis rådgivare. Men han skriver som om han var i berättelsens mitt. Texten välver sig som en predikan, den talar i långa utgjutelser, fulla av tvivel, ifrågasätter sig själv, blandar historiska fakta med levande skildring.
I ett hårresande kapitel berättas om hur Lewis hustru är på väg att dö av likförgiftning från det döda barnet i hennes mage, och Lewi står mellan att låta en läkare gripa in eller tro på att Gud räddar henne. Det är särskilt välgjort för att man faktiskt ser och känner med hans perspektiv - inte som en frireligiös galning, utan som en man vars tro är så stark att den måste stå över allt annat.

Maktspel är alltid intressant, oavsett kontext, och P O Enquist är som vanligt bra på det dramatiska bygget, som här kulminerar med att de två andliga ledarna går i fiendskap. Men många omständigheter kring väckelsen är fascinerande även utan drama och ordkonst. Den enorma, för att inte säga abnorma mängden medlemmar, som nästan enbart utgörs av kvinnor. Synen på Jesus som något köttsligt, en helig man som blir föremål för en kollektiv undertryckt åtrå. Människor som gemensamt faller in i spasmer, församlingar som registrerar hela deras medlemmars livshistoria i separata häften.

Den nästan 600 sidor långa romanen är full av tänkvärda ingångar och har ett flyt som gör den spännande och svår att motstå, trots religiösa grubblerier som i teorin hade tråkat ut. Någon sa en gång att en bra lärare kan göra vilket ämne som helst intressant, "Lewis resa" verkar förlänga den tesen även till författare. 4/5

Plats 3: Kerstin Ekmans "Guds barmhärtighet"
Möt människan i "Guds barmhärtighet"!

Här finns kvinnor som pratar med många bisatser:

Jag har sett barnmorskor duka under, sa syster Elsa. Under min långa tid i sjukvården har jag någon gång till min stora sorg sett det.

Här finns sympatiska unga män:

När han lärde känna bildade kvinnor blev han nervöst stimulerad. Vackra naglar, djupa tankar, borstat hår. Men det behövdes artium eller i alla fall middelskoleexamen för att komma mellan dessa ben i merceriserade bomullsstrumpor, in i det välvårdade och sällan besökta. Han var där på dispens. Någon vila var det ju inte. I varje sekund krävdes det något av honom, helst ord.

Här finns odödliga sånger:

Så småningom kvicknade han till, fick lite varmt att dricka och sjöng sen:

Nananaaa
Daesnie gerhkoe edtjh tjåadtjodh
här ska kyrkan stå
här på denna platsen
där min kropp är
ljusen brinner na na...
när ljusen slocknar
när vekarna ryker svart
när det är kallt
då blir det blod i kyrkan
blod och hår
maelie jih goelkh
aj ja ja ja blod och hår
och sist brinner kyrkan
ja sist brinner hon, kyrkan
na na na nana
dihte buala...
brinner
brinner gör hon

Och här finns inte minst fyrahundra sidor av så långsamt, klumpigt, och uttryckslöst berättande att något måste vara fel. Något är fel. Är det jag? Kerstin Ekman sitter i Svenska Akademien. Hon har vunnit priser för de här böckerna. Hon kan inte vara såhär okänslig för tonfall. För så är det med hela boken - den tilltalar dig ungefär som en snorkig och ointresserad dam som står med huvudet bortvänt och stönar lite affekterat.

Jag harvar mig igenom tiotals sidor fyllda av vardagligheter kring ett bröllop (det är bokens klimax), fyllda av den sortens snusförnuftiga tråkigheter som borde vara portförbjudna i all skönlitteratur - oj, brudens korsett sitter lite för hårt, hur ska det gå. Åh vad mycket mat det blev. Men vilket väder hade de fått nu då? De äldre måste ju också få dansa. Vore det inte härligt om man var ung? Den här polskan minns jag, den hörde jag i min ungdom.

Jag harvar mig igenom skildringen av en ung manlig konstnär, en skildring som är så klyschig (karaktären studerar i Berlin - under andra världskriget - ligger med massa flickor - vill måla De Stora Formerna Typ Fresker À La Sixtinska Kapellet - får inre syner av hur tavlorna ska se ut - drömmer plötsligt om att måla i blod - identifierar sig med en ynklig gatuhund - check check check check check check) att jag knappt kan tro mina ögon - och det hjälps knappast av att författarinnan är besatt av guden Ixion, vars namn hon upprepar typ varje sida, eller meningar som

Pengarna rann, spritsades ut mjukt som när man lät satsen gå på en flickmage.

Jag harvar mig igenom enstaka dramatiska händelser som presenteras otroligt klumpigt - en våldtäkt som aldrig följs upp, en kvinna som förvandlas till en ripa - ihopsydda av väldigt mycket utpräglad jämtländska. Detta är dock en av bokens minst svaga sidor. Ekman känns autentisk när hon låter vissa av karaktärerna prata och fastän miljöskildringarna inte är så språkligt briljanta känns det att hon har koll på sina granar.

Alltså, det finns bra stoff här. Jag tvivlar inte på det. Och enstaka gånger flyter det också. En tidig kärleksscen mellan två av huvudkaraktärerna och en mycket skabbig förlossning i ett skjul fungerar bra. Problemet är att det inte räcker för så många sidor av noll framåtrörelse. När boken borde vara som mest spännande verkar den ha tappat bort alla sina karaktärer, ingenting händer, och jämtländska kläder och måltider suger upp sidantalet.

Men vad jag verkligen inte fattar är detta språk, detta språk som var precis vad jag hade befarat med gubbarna på listan, men aldrig hade väntat mig här - att-göra-prosa, texten som ren transportsträcka, tunga, andefattiga meningar som beskriver tallrikar som står på bordet eller himlar som är som sotiga gardiner. Språket är så slappt och utspätt att jag undrar om det verkligen är såhär Ekman skriver egentligen? Kan det vara jag som har missat någonting? Har jag läst fel bok?

Med så många lysande författarröster på den här listan måste jag dra slutsatsen att det finns två Kerstin Ekman - den som alla hyllar, som vunnit Augustpriset och som skrivit den tredje bästa romanen på 00-talet - och den som jag nyss läste. 1/5

Plats 2: Steve Sem-Sandbergs "De fattiga i Lodz"
Andra världskriget - och då särskilt förintelsen - går att skildra på mer eller mindre intressanta sätt. Mindre är till exempel filmen "Schindler's list", där nazister är onda och judar är goda och i slutet gråter alla tillsammans. Mer är till exempel romanen "De Välvilliga" av Jonathan Littell, där nazistofficeren som agerar huvudperson är ganska ond, men alls inte osympatisk, och inte utan försonande drag.

"De fattiga i Lodz" värjer sig för alla extremer. Det är en historia om överlevnad under förtryck, men det är överlevnad som kanske är helt meningslös, och det är överlevande som kanske eller kanske inte förtjänar att leva. Historien - eller historierna - utgår från det judiska gettot i den polska staden Lodz, som till skillnad från andra liknande getton lyckas bestå nästan ända fram till krigsslutet.
Judarna i gettot finner tidigt på strategin att göra sig oumbärliga genom att producera mängder av krigsmateriel som Tyskland behöver. Under ledning av judeäldsten Chaim Rumkowski organiserar de sig i maniskt arbete för att förtjäna sin överlevnad. Men judeälstens kontakter räcker inte till för att säkra alla, och med tiden deporteras fler och fler till koncentrationsläger.

Redan här är boken intressant, inte minst sociologiskt. Invånarna i gettot försöker ständigt komma undan genom att gömma familjemedlemmar eller muta till sig frihet. Deras ålder, härkomst och arbete registreras i arbetsböcker och ransoneringshäften som de tyska tjänstemännen organiserar. Alla arbetsföra människor har rätt till en viss mängd livsmedel.

Men i takt med att ransonerna blir tunnare, kylan tar över och mängden deporterade ökar börjar systemet krackelera. Vissa som deporteras får sina ransoneringshäften illegalt uppköpta innan deras dödsdom stämplas, så att de som köper ska kunna hämta ut mat i deras namn. Några gömmer sina anhöriga och mutar sig till en dödsstämpel i deras arbetsböcker för att lura systemet. Gettot blir en röra av levande döda och döda levande, där mat säljs på svarta marknaden och ett fåtal kapitalister blir rika på bröd och socker.

I mitten av allt står judeäldsten, en komplex huvudperson om någon, en ledare som tvingas välja vilka människor som är mest värda. Bokens skildring av hans roll i historien, som pendlar mellan altruism och maktgalenskap, rymmer åtminstone tjugo nyanser av grått.

Grått är för övrigt ett nyckelord här. Jag har aldrig läst en gråare bok. Det är grå snö, grå lera, grå himmel, skitiga hus, skitiga människor, skitiga levnadsöden och en hopplöst gråsvart vardag. Ljus används inte som synonym till hopp här, utan som något skärande, smärtsamt, något som kastar karaktärerna ur balans. De få gånger solen tittar fram i gettot blir folks meningslösa vardag alldeles för tydlig. Skildringen av tonårige Adams sinnessjuka syster Lida når sin höjdpunkt i en scen där hon verkar omges av ett blått ljus, en kyla så stark att den får henne att lysa.

Boken lutar sig tillbaka på den stora Gettokrönikan, som var en kollektiv skrift från åren i Lodz-gettot, och romanen är alltså helt och hållet baserad på verkliga händelser och livsöden. Sem-Sandberg citerar gärna direkt ur krönikan och flera bilder tagna under tidsperioden finns med i boken. Sådana sätt att förankra sin fiktion brukar jag ha väldigt svårt för. Sem-Sandbergs språk är också rätt så torrt och sakligt och det verkar till en början som man har en väldigt seg och pliktskyldig offerroman framför sig.

Men när historierna börjar rullas upp framträder styrkan i stilen. Sem-Sandberg är helt osynlig här, hans ton är kall som en kameralins, vilket gör att karaktärerna och deras motivationer blir friställda från en författare. Han är den anonyme berättaren, lägger sig inte i när tyska officerer kastar spädbarn från ett höghus, lägger sig inte i när en skollärarinna lyckas rädda ett tjugotal barn, när en man försöker hindra sin hustru från att bli deporterad eller när en slyngel stjäl mat från bättre behövande. Med så många moraliska gråzoner här, med den mänskliga kompassen satt så totalt ur spel, är det precis den sortens affektlöshet som behövs för att skildringen ska framstå som verklig och viktig.

Slut i romaner är en annan personlig käpphäst för mig. Det finns få som kan avsluta sina litterära verk på ett sätt som inte känns konstlat, och som behåller intensiteten från den oftast mycket bättre inledningen. "De fattiga i Lodz" slutar mer värdigt än alla andra krigsskildringar jag kommit i kontakt med. Det är ett slut som gör upp med det traditionella sättet att närma sig de stora katastroferna.

I sin skildring av hela spektrat av mänsklighet, i sitt hopp och sin hopplöshet seglar "De Fattiga i Lodz" högt över de andra böckerna på listan, och i sina kalla, hallucinatoriska bilder har den en skärpa som bränner fast i minnet. Det är ingen "pageturner", även fast jag faktiskt sträckläste 250 sidor av den, och det är definitivt ingen bok för dig som föredrar när litteratur är verklighetsflykt. Detta är verkligheten i dess mest brutala form. 5/5


Plats 1: Sara Stridsbergs "Drömfakulteten"
Man får väl se det som ett gott tecken för stilistiskt författande att den bok som framröstas till årtiondets bästa är en pretentiös och smutsig historia om hor och genialitet som kryddas med hätska katalogdikter. Sara Stridsberg är även dramatiker och hennes prosa är alltid en blandning av poesi och dramatik som inte bryr sig om att smeka läsaren medhårs. Men stilen blir inte en poäng i sig själv den här gången, utan något som används för att knyta ihop texten med innehållet.

"Drömfakulteten" är historien om extremfeministen Valerie Solanas som skrev manifestet Society For Cutting Up Men, sköt Andy Warhol och dog på ett socialfallshotell i slutet av åttiotalet. Det är en historia om besatthet, om att upprätthålla en självbild till varje pris, om hur de mest radikala politiska kamperna kanske bottnar i något man inte vill se i ansiktet. Stridsberg målar en fantasibild av Solanas, komplett med fiktiv barndom. Sedan placerar hon sig själv, berättaren, i hotellet där Solanas så småningom dör och kryper så långt in i hennes historia att berättare och huvudperson flyter ihop.

Flyter ihop gör också kronologin och stilen i boken, tills hela textmassan framstår som ett förvirrat, desperat, passionerat manifest. Vad spelar det för roll om berättaren ljuger? Vad spelar det för roll vem som berättar? skriver Solanas/Stridsberg i en av katalogdikterna och fortsätter rasa mot samhällets patriarkala strukturer, mot vetenskapen, mot manskonsten på piedestal och mot kvinnan i rännstenen. Men hela tiden med en underton av att något i jaget är skadat, med en känsla av att skrika för döva öron, en känsla av att skrika för att övertyga sig själv. Det är politiskt innehåll som inte blir självbelåtet, utan en öppen spegel där Valerie Solanas blir till representant för hela den förnedrade delen av kvinnosläktet. Ett offer som vägrar ta offerrollen utan hellre rasar till döden.

I Stridsbergs nya roman "Darling River" blir alla de trasiga kvinnorollerna en dystopi utan förankring, en underlig världsbild som alienerar mig. Men Drömfakulteten hittar en fantastisk balans mellan trasighet och stridsvilja. Den förlägger sin politik till en människa med svåra inre problem och en stark yttre övertygelse, och får mig att sympatisera med henne. Därmed blir romanen inte en moralistisk offerhistoria utan ett hårdkokt, hyperstilistiskt livsreportage som känns angeläget att läsa och reagera på. 4/5

Här är böcker 6-10 på listan.