Sidor

söndag 23 mars 2014

Veckans historiska film: Vecka 12: 1939. "Spelets regler" och en liten summering av 1930-talet


Det här blev lite av en mellanvecka för det historiska filmprojektet, då vi gick och såg Wes Andersons "Grand Budapest Hotel" på bio. Våra åsikter om denna film... är höljda i dunkel. Istället följer vi upp "Den Stora Illusionen" med ännu mer Renoir, och pratar lite om de tolv filmer vi hann se från 1930-talet.

1939. Spelets regler
Vad är detta? Jean Renoirs überhyllade film om franska överklassmänniskor i en societet som snart ska slås sönder av kriget.

Varför? Kantorn älskade "Den stora illusionen" (och även Balloonfighter tyckte den var mycket bra). "Spelets regler" rankas väldigt högt av filmkritiker världen över.

Balloonfighter: Spelets regler var en ganska udda filmupplevelse. Trots att den utspelade sig i franska överklassmiljöer på 1930-talet så lyckades den kännas förhållandevis modern tack vare alla konstigheter som pågick. Det som stack ut mest i filmen var dels mängden karismatiska karaktärer, dels att så mycket utspelades i bakgrunden. Bokstavligt talat. Det fanns knappt en enda scen där två människor kunde samtala utan att det sprang omkring en hel aristokratsläkt och deras tjänstehjon bakom dem. Och framför dem.

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag fick nästan lite Wes Anderson-vibbar av detaljnivån på varje scen och hur mycket spännande som hände "i djupled". Det är lätt att förstå varför det var en nydanande film för sin tid. Jag gillade också manuset, som behandlade karaktärerna älskvärt och aldrig cyniskt, trots att hela karaktärsgalleriet bestod av ryggradslösa kräk.

Balloonfighter: Det är lätt att se varför filmen framstår som nydanande men den har på flera listor nämnts som en av tidernas 5 bästa filmer. Det har jag svårt att förstå. Spelets regler är lustig, dialogen är rapp och en del scener skrattade jag rentav åt, men jag såg inte mycket mer än så i filmen. Finns det några lager i den här filmen eller är det bara en överskattad halvmysig film? OBS! Ej retorisk fråga.

Kantor Wilhelmsson: Det finns definitivt lager och jag tycker att den har ett bra grepp om sitt ämne - den gammeldags aristokratin, och dess bisarra värld, där takt och ton alltid går före normala känsloreaktioner. Mycket görs av att karaktärer "räddar ansiktet" inför folk - fastän alla vet att de egentligen är otrogna och illojala. I en scen springer en man genom ett dansgolv och skjuter med pistol och ingen av de dansande rör en min. Däremot uppstår djup oro och olust bland gästerna när ingen hittar sina skor.

Balloonfighter: Tydligen förbjöds Spelets regler av franska staten på grund av sin skarpa satir av överklassen. Det är nog ett tema som har stått sig sämre än den humanistiska krigsskildringen i Den stora illusionen.

Nu har vi sett två filmer av Jean Renoir. Har vi lärt känna honom än?

Kantor Wilhelmsson: I alla fall tematiskt! Han har kanske inte riktigt lika distinkt visuell stil som många andra regissörer - eller så är det bara att de här två filmerna såg väldigt olika ut (jag tyckte Den Stora Illusionen var mycket snyggare). Några gemensamma nämnare verkar vara: Älskvärda personligheter från hela klasspektrat, rolig dialog och sorg över den tid som flytt.

Och ja, den här filmen var inte på samma nivå som Den Stora Illusionen. Det finns många bra enskilda scener, men på något sätt så nådde den inte upp till samma starka helhet. Har du någon aning om varför?

Balloonfighter: Personligen har jag lite svårt att känna medlidande med fransk överklass. Det gör väl inget om den försvinner med sina löjliga ideal? Jag älskade stundtals kaoset i Spelets regler, men det gjorde det också ganska svårt att engagera sig i vad filmen berättade. Jag blev lite trött av alla karaktärer som jag hade väldigt svårt att skilja åt - förutom Renoir som själv har en roll i filmen och är nästan lika ful som Bert Karlsson. Dansande män i björnkostymer, uppstoppade fåglar som täcker hela golvytor och random skottlossningar i all ära men jag hade velat ha liiiite mer struktur.

Kantor Wilhelmsson: Ja, den farsartade sista halvtimmen var väl på något sätt både filmens styrka och svaghet.

Om vi går över till att prata om 30-talet som helhet? Vi har sett tolv filmer. Jag antar att vi kan vara överens (vi brukar vara överens) om att förra Renoir var bäst och "Kameliadamen" var sämst, men hur skulle du klassa filmurvalet överlag? Har det varit ett bra decennium? Vad har varit de framträdande dragen hos de första tio åren ljudfilm? Många svåra frågor på en gång!

Balloonfighter: Jag kommer antagligen att säga det här varje gång vi har "klarat av" ett decennium, men 1930-talet kändes lite som att komma hem. De äldre filmerna kändes exotiska och teatraliska, men 30-talet har bjudit på en del filmer som inte alls är svåra att sätta sig in i. Vi har sett den första filmen som klarar Bechdel-testet, en animerad film, technicolor, en film med bara kvinnor i, proto-thriller, proto-noire och en tvättäkta b-film. 30-talet bjöd på en helt annan mångfald än tidigare decennium. Och fan vad skönt det var att höra skådespelare prata igen.

Kantor Wilhelmsson: Förvisso sant! Samtidigt har flera filmer varit rejäla besvikelser för mig. M var mycket tristare än väntat och första Hitchcock var långt under all kritik. Men jag tror ändå urvalet har speglat en viss bredd. Och vi undvek Shirley Temple helt, vilket hedrar oss.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

Den totala rankningen av 1930-talets filmer: 

1. Den Stora Illusionen
2. Menschen am Sonntag
3. Queen Christina
4. Spelets regler
5. En kvinnas ansikte
6. Snövit och de Sju Dvärgarna
7. The Women
8. M
9. L'Atalante
10. Freaks
10. The 39 Steps
12. Kameliadamen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar