Sidor

måndag 28 april 2014

Veckans historiska film: Vecka 17: 1947-1948: "Svart narcissus" och "Cykeltjuven"


I och med att 40-talet går mot sitt slut börjar vi närma oss filmhistoriens absoluta guldålder. När den börjar, exakt - och hur länge den håller på - är en diskussion för ett annat tillfälle. Tills vidare räcker det med att konstatera att denna vecka bjöd på två alldeles utmärkta filmer. 

1947. Svart narcissus
Vad är detta? Drama - i technicolor! - om fem nunnor som försöker starta upp ett konvent i Himalaya. Snart upptäcker de att den lantliga bergsmiljön och dess urinvånare påverkar dem på oväntade sätt.

Varför? Spännande med en så tidig icke-animerad film i technicolor.

Kantor Wilhelmsson: Det är sällan man blir imponerad över tekniska landvinningar i sjuttio år gamla filmer. I klassikern Metropolis kunde jag nicka hummande åt stora set och dyra kulisser men också uppleva en rätt stor distans till det filmen ville visa.

I Svart Narcissus finns ingen sådan distans. Jag blir ärligt talat lite upprymd av hur häftiga saker filmen gör med technicolor-färgerna - hur uttrycksfullt och känsligt den använder hela paletten. Det känns som en film från minst 1967, inte 1947!

Balloonfighter: Ja, det är svårt att bortse från att filmens tekniska och estetiska aspekter spelar en central roll. Allting är så snyggt färg- och ljussatt, och de handmålade Himalaya-landskapen är fantastiska. Jag läste att landskapen var målade på glas för att man skulle kunna använda olika sorters belysning genom dem. Det är en film som är så medveten om sin estetik att jag emellanåt tänkte på Wes Anderson. Framförallt i scenen där nunnorna och deras olika karaktärsdrag presenterades.

Tycker du att berättelsen kommer i skymundan av alla tekniska detaljer?

Kantor Wilhelmsson: Jo, det gör den helt klart, men frågan är om det spelar någon roll? Det känns mer intressant att titta på de färgstarka miljöerna och hur karaktärerna rör sig i dem än vad som händer på plotnivån. Jag tyckte dock att historien var klart godkänd och jag gillade att se hur de olika nunnorna påverkades av miljöerna. Utan att spoila, vad skulle du säga att filmen handlade om tematiskt? Är det bara jag som känner en viss religionskritik?

Balloonfighter: Det känns inte som att filmen uppmuntrar till att leva i celibat i alla fall. Jag gillade att den skildrade nunnor med känslor och sexuell drift på ett sätt som måste vara långt före sin tid. Det är kanske inte heller en slump att filmen (som är brittisk men utspelar sig i indiska Himalaya) gick upp på biograferna bara ett par månader innan den brittiska kolonialmakten lämnade landet och Indien blev en självständig stat.

Kantor Wilhelmsson: Den baserar sig tydligen på en roman från 1939, som i så fall måste varit ännu längre före sin tid. Men ja, det krävs mod för att göra en sån här film, både tekniskt och moraliskt. Kanske den snyggaste film vi sett hittills i år.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

1948. Cykeltjuven
Vad är detta? Italienskt neorealistisk drama som utspelar sig i ett fattigt efterkrigs-Rom. Anses av många vara ett av filmhistoriens främsta verk.

Varför?
Cykeltjuven är en superklassiker som ingen av oss hade sett tidigare. Självklart val.


Balloonfighter: Cykeltjuven är årets andra exkursion i italiensk neorealism. Efter att ha sett magplasket Rom - öppen stad hade jag inte särskilt höga förväntningar på genren. Men Cykeltjuven är något helt annat än Rom - öppen stad. Där Roberto Rosselino misslyckades med att få oss att bry oss det minsta om det krigshärjade Rom lyckas Vittorio de Sica verkligen engagera med sin berättelse om en man som får sin cykel - och därmed sitt levebröd - stulen. 

Kantor Wilhelmsson: Jag har funderat lite på vad som gör en klassiker, det vill säga vad som gör att en film kan hålla och göra intryck i sextio-sjuttio år. Bevisligen är det inte bara autentisk tragik och elände. Inte heller är det bara snygg regi, även fast Cykeltjuven har det också.

Jag tror att det bottnar i att Cykeltjuven lyckas berätta många saker samtidigt - utan att någonsin bli det minsta pretentiös. Det är underbart hur opretentiös den här filmen är. Där till exempel Michael Haneke måste slå oss i huvudet med sin tematik kan Cykeltjuven klara av något så elegant som att skildra en stökig arbetsdag, den ömsinta relationen mellan en far och en son, fåniga gatumusikanter, fattigdomens desperation och klassklyftorna i italien - inom en och samma scen.

Detta gör filmen till en öppen upplevelse där man kan skifta fokus och njuta av hantverket och människorna på skärmen utan att behöva sitta och gråta över huvudpersonens öde hela tiden. Ibland finns det nästan något lyriskt över filmen, som när folk i båtar hämtar upp en man som kastat sig i floden. I en sämre film - Rom, Öppen stad t.ex. - hade detta varit ett Budskap om fattigdom och självmord - men här är det bara en transportsträcka i skinande solljus medan huvudkaraktären letar efter sin son. Det bara funkar för mig.


Balloonfighter: Det var väldigt skönt med karaktärer som uttryckte sig som riktiga människor och inte i superdramatiska plattityder. Jag irriterade mig lite på den påträngande musiken i början av filmen, men den övergick så småningom till att enbart vara diegetisk. Och bara en sån detalj känns före sin tid.

Kantor Wilhelmsson: "Före sin tid" verkar vara temat i det här inlägget. Cykeltjuven känns å ena sidan tidlös i sin tematik, men å andra sidan är den väldigt knuten till en viss tid i historien. Hur väl tycker du att du får inblick i Rom 1948 genom den här filmen? Var du lika imponerad som jag av mängden statister?

Balloonfighter: Jag fick en bild av ett samhälle som så sakteliga börjar återhämta sig efter andra världskriget, men där arbetarklassen har halkat efter. Man får inte någon bild av vad huvudpersonen Antonio Ricci har sysslat med före kriget eller under kriget - det är nästan som att han har vaknat upp i en ny verklighet. Och är det inte lite pinsamt att hans femårige son verkar ha ett bättre jobb än honom?

De har verkligen lyckats få till ett vimlande stadsliv. Scenen när Antonio försöker cykla bort från en folksamling som bara tycks växa sig allt större och tätare är genuint ångestfylld att titta på.


Kantor Wilhelmsson: Jag måste erkänna att jag tillbringade delar av den här filmen med en stor klump i magen. Någonting med utsattheten inför ett samhälle som inte bryr sig, identifikationen med sin cykel och den långsamt eskalerande vanmakten träffade mig rätt hårt.

Balloonfighter: Jag älskade restaurangscenen som både var "vi skiter i allt och gör nåt ball!" och "vi skiter i allt och gör nåt ball för vi ska ändå dö nu".

Det verkar som vi får finna oss i att stämma in i hyllningskören. Hur känns det?


Kantor Wilhelmsson: Trist att alltid tycka lika... men det får vara när filmen i fråga är såhär bra.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 9

1 kommentar:

  1. Tyckte asbra om cykeltjuven när jag såg den också, även om jag som ni satt med konstant magont! Har inte klarat av att se om den pga det men tycker ändå den har en speciell plats.

    SvaraRadera