Veckans historiska film: Vecka 24: 1955-1956: "Sommarnattens leende" och "The Searchers"

En underhållande Bergman och en träig western markerar mitten på filmprojektets 1950-tal. 

1955. Sommarnattens leende

Vad är detta? Ingmar Bergmans internationella genombrott som regissör, en romantisk komedi om gifta människor som bedrar varandra.

Varför? Vi ville få med Bergman i projektet. Detta var en av de filmer Kantorn inte redan hade sett och var dessutom i en ovanlig genre.

Balloonfighter: Det första man tänker på när man hör namnet Ingmar Bergman är inte lättsam och publikfriande komedi, men det är precis vad Sommarnattens leende är. Eller ja, lättsam och lättsam. Folk är otrogna, tvivlar på sina känslor och utmanar varandra till potentiellt dödliga dueller - men det hela görs med en glimt i ögat som är ovan i Bergmans filmer. Jag skrattade högt flera gånger. Tycker du att tramsbyxorna klär Ingmar Bergman?

Kantor Wilhelmsson: Absolut! Jag blev imponerad när jag läste att Bergman stått för både manus och regi. Det sistnämnda var inte så oväntat - trots att han här gör en romcom (!) är bilderna aldrig mindre än inspirerande - men det är framför allt det kvicka och självmedvetna manuset som lyfter filmen. Sommarnattens leende lyckas till och med leverera one-liners, så pass att jag satt och fnissade halva tiden och var tvungen att anteckna de bästa replikerna. Inte riktigt den reaktion jag väntat mig!

Bäst av allt är förstås Jarl Kulles general, som måste vara en parodi på självbelåtna militärer. Han pratar någon slags högdragen småländska (?), lägger ständigt händerna på höften och säger saker som "För att nu tala om automobiler" och "En man är alltid på offensiv".

Balloonfighter: Jarl Kulle var skåning så jag skulle tro att han försökte låta som en adlig skånsk godsherre. Han var hur som helst fantastisk! Han hann knappt öppna munnen innan jag älskade honom. Samma sak med Naima Wifstrand (som har samplats på Hans Appelqvist-skivan Naima) i rollen som konstant one-liner-droppande tant.

Kan du ge mig dina topp tre repliker?

Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt att välja tre som sticker ut. Tyckte mycket om:

"Att lägga patiens är det enda i livet som fordrar omutlig moral"
"Gammal? De tre sista åren har jag fyllt 29"
(om att förlora oskulden) "Premiären är en bedrövlig fars"
"Jag har fått den här gården mot löfte att inte skriva mina memoarer"
"Vilka är det som kommer? Är det skådespelare får de äta i stallet"

Balloonfighter: Jag skulle kunna citera flera stycken men jag ska hålla mig efter den här dialogen:

- Du lyssnar ju inte.
- Det har jag aldrig gjort.
- Är det därför du är vid så god hälsa?
- Ja, om folk bara förstod att de aldrig skulle lyssna på vad någon annan säger så skulle de må så mycket bättre.

Om jag ska försöka mig på att summera mina intryck så var det en mycket överraskande Bergman-film vars tramsiga humor fungerar än idag. Det fanns allvarliga inslag, men jag hade gärna sett att det fanns betydligt mörkare inslag (se: Sullivan's travels). Sommarnattens leende är väldigt underhållande, men kanske lite väl dämonbefriad. Är det något mer du vill tillägga?

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var en träffande summering. Filmen hade nog inte fungerat så bra om det inte fanns ett litet allvar i botten. Jag gillade också att den dissade män så kategoriskt. Men kanske är sista halvtimmen lite för lättvindig och förutsägbar för att nå upp till, säg Sullivan's travels eller Zelig. Är vi överens om betyget som vanligt?

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1956. The Searchers

Vad är detta? Amerikansk western med John Wayne i huvudrollen. Upplägg: Goda cowboys vs. onda indianer.

Varför? Arizonas öken filmad i snyggaste technicolor. Och så ville vi se vad ikonen John Wayne gick för.

Kantor Wilhelmsson: Det är lika bra att säga det direkt: The Searchers har ett väldigt osympatiskt porträtt av Nordamerikas urinvånare, och bryr sig inte särskilt mycket om att problematisera detta porträtt.

Detta var inte så överraskande. Ser man en western från 1955 med John Wayne i huvudrollen får man räkna med att den humanistiska nivån är ganska låg. Vad som överraskar är snarare hur dåligt filmen levererar på andra plan - den är varken spännande eller uttrycksfull, skådespelarna är gjorda av trävirke från seklets början och de många fina miljöerna är kallt och opersonligt inramade. Det breda bildformatet utnyttjas gärna och ofta men utan fantasi. Ofta är effekten bara "oj vad mycket som får plats på skärmen". Och så var det John Wayne... ja, vad tyckte du om John Wayne, Orpon?

Balloonfighter: Han är som ett tomt skal som republikaner kan projicera sina värderingar på. Det är urtypen av "the strong silent type", men hans karaktär är totalt ointressant i (åtminstone) den här filmen. Trots detta så är han en av de bättre skådespelarna i den här kassa blockbustern. Skådespeleriet är stundtals i klass med The Room (som brukar kallas för världens sämsta film). Framförallt är Jeffrey Hunter (Martin) helt fruktansvärd och spelar över konstant. Hur många gånger fick vi se honom skälla indignerat i sin säng?

Och sen undrar man förstås varför de gav rollen som indianhövding till en blåögd tysk. I technicolor skiner hans blåa ögon som safirer i ökenlandskapet. Det är svårt att inte lägga märke till.

Kantor Wilhelmsson: Ja trist att de tekniska möjligheterna användes så dåligt. Filmen är inspelad i VistaVision, ett bredbildsformat som kom ut bara ett par år innan. För mig känns det som att filmen har formatets barnsjukdomar - snyggt inramade landskap och breda tablåer som inte bidrar ett dyft till upplevelsen eller säger något om karaktärerna, utan bara vill imponera med svulst.

Apropå karaktärerna blev jag nästan lite förbannad - det fanns så många spännande ingångar till flera av figurerna som filmen bara blankt struntade i och ersatte med coola repliker för John Wayne. Vid ett tillfälle i filmen får Martin en indianfru på halsen men hon porträtteras som en undergiven idiot och det enda hon får bidra med är information till plotten. Martins kärleksintresse är en superplatt country girl som hejar på när två män slåss för hennes skull och är trogen Martin trots att han skiter i att höra av sig på fem år. Men varför nyansera dessa människor när man kan ha en efterbliven veteran som pratar om sin älskade "rocking chair" i 28 repliker.

Balloonfighter: Ja. The Searchers känns som ett teknikdemo. Landskapen är imponerande och bildkvalitén är smått fantastisk, men vad gör det när man har världens plattaste manus och typ Master Chief i huvudrollen. Vi nöjer oss med John Wayne nu va?

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Jag blir lite illamående när jag tänker på att folk haft hans träiga douche-karaktär som idol.

Kantor Wilhelmsson: 3
Balloonfighter: 4