Veckans historiska film: Vecka 52: 1997-1999: "Perfect Blue", "Beshkempir" och "Audition"

1997. Perfect Blue
Vad är detta? Anime om en popstjärna som försöker sig på en karriär som skådis, med resultatet att hon får en obehaglig stalker på halsen.

Varför? Perfect Blue nämns ofta som en av de bästa anime-filmerna från 80-och-90-talet, i samma mening som Akira och Ghost in the Shell. Dessutom såg den mörk och experimentell ut: kul!

Balloonfighter: Perfect Blue är en animefilm för en vuxen publik. Den tar upp ämnen som stalkers, våldtäkt, psykisk sjukdom och hur farligt det är med internet. Trots det har jag lite svårt att ta filmen på allvar när huvudkaraktären har en bebisröst och alla har helt orimliga energinivåer. Är det något som stör dig?

Kantor Wilhelmsson: Faktiskt inte...jag kanske accepterade det som en del av premissen? Däremot har jag svårt att ta filmen på allvar när den lägger in en massa nakna animerade kvinnokroppar. Det är inte motiverat från storyhåll och ofta väldigt genomskinligt. Bitvis slår Perfect Blue över i ren mjukporr och då känns det pinsamt att titta.

Överlag beundrar jag filmen mer än jag tycker om den. Jag beundrar den för att den vågar vara genuint obehaglig och för att den tar upp en massa ämnen som sannolikt är tabu i japan (och känns tabu i den här kontexten). Jag beundrar den också för att den inte riktigt liknar något annat jag sett. Ibland är den ett riktigt snyggt tidsdokument från 90-talet, även fast jag har svårt att leva mig in i det stora dilemmat "popstjärna eller stjärnskådis"...

Balloonfighter: Haha ja, det var svårt att tycka synd om Mima när hennes svåra karriärval stod mellan popstjärna och stjärnskådis.

Det där med nakenheten är ett problem som återfinns i väldigt mycket anime. I vissa scener var nakenheten rimlig, men jag har svårt för alla jävla upskirts-vinklar. Det är något som går igen även i Miyazakis "Nausicaä" och känns väldigt främmande med våra ögon. Jag tar gärna mina filmer utan animerade tonårsflickors trosor i var och varannan scen.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Nakenheten stör mig nästan mer när den smygs in på det sättet och luktar svagt av skam och gubbsjuka.

Perfect Blue är känd för att den trappar upp sin story på ett väldigt desorienterande sätt, vilket ansågs nyskapande för 17 år sedan. Jag gillade greppet att låta Mimas fantasi och verklighet smälta samman och tyckte flera övergångar var riktigt läskiga. Funkade den delen av filmen för dig?

Balloonfighter: Ja, jag tyckte att filmen tog sig mot slutet när det blev svårare att hänga med. Filmen gav sig in i ett annat territorium efter att ha ägnat alldeles för stor del åt att okynnesstraffa Mima och ha någon slags sensmoral om att internet är farligt för unga kvinnor. Vilket den i och för sig kanske fått rätt i tack vare Gamergate...

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1998. Beshkempir

Vad är detta? Kirgiziskt coming of age-drama om en pojke som är adopterad och ett helt samhälle som tycker att det är det sjukaste de någonsin hört talas om.

Varför? Vi har kommit in i en tid då vi i princip har sett varenda film som är värd att se och därför blir tvungna att tråla genom bottenslammet på vår jakt efter guldkorn. En svartvit film från Kirgizistan låter så avskräckande att det är svårt att inte bli nyfiken.

Kantor Wilhelmsson: Beshkempir är, på samma sätt som De tre aporna, Tålamodets sten, En man som skriker, Bikupans ande med flera en film som ersätter karaktärsutveckling och konstnärlig substans med lågt tempo och allmän håglöshet. För att citera Balloonfighter ur ett annat sammanhang:

"Den klassiska genvägen till "djupt drama" är att göra en tyst film. Det är ju alltid något idiot som går på det, hur genomskinligt det än är. Oavsett om filmen har regi, bildspråk, manus eller skådespelare som klarar av att bära upp tystnaden."

Beshkempir befinner sig i ett obekvämt läge mellan en disträ dokumentärfilm och ett slappt redigerat konstprojekt från en förstaårsstudent. Den är ofokuserad, tråkig och illa spelad. Klassiska filmtekniker används amatörmässigt - filmen är i svartvitt av oklara anledningar, men byter till färg i slumpmässiga klipp om cirka tre sekunder. Under en pinsam scen gestaltas adoptivsonen av den suddiga handkameran från Blair Witch Project, utan att man förstår varför. Beshkempir tycks vara regisserad av någon som aldrig hållit i en filmkamera tidigare.

Kan du komma på några positiva saker med filmen?

Balloonfighter: Nej, det är svårt. Jag hade åtminstone hoppats på att man skulle få någon slags inblick i kirgizisk kultur och tradition. Även om en film som samoanska The Orator var helt värdelös så fick dokumentärvurmaren i mig en liten, liten inblick i livet på Samoa. Det är åtminstone något. Beshkempir visar bara en massa pojkar med extremt fula frisyrer som kletar gegga i sina ansikten och gör bröst av sand.

Jag läste på Wikipedia att Beshkempir klassas som Bildungsroman, en filmform som enligt samma källa ska ha inletts med den urusla indiska filmen Pather Panchali som vi såg tidigare i år. En av grundreglerna för en Bildungsroman är att huvudkaraktären ska utvecklas under filmens lopp. Du, som är den litterärt bevandrade av oss, kanske har någon åsikt om det? Tycker du att det finns någon karaktärsutveckling i Beshkempir?

Kantor Wilhelmsson: Ja, om man verkligen letar efter den finns den kanske där... Beshkempir (karaktären) ska gå från en mesig kille som faller in i grupptrycket, till en arg och mobbad ung man, till en mogen snubbe som tror på sig själv och kanske återförenas med sin far. Frågan är hur mycket av detta som går ut genom rutan. Mirlan Abdykalykov är säkert en jättetrevlig person i verkligheten, men han spelade stundtals så dåligt att jag fick vända bort ögonen.

Den som däremot inte spelade dåligt var... en härfågel!!! I en av filmens nyckelscener, dessutom! Jag bryr mig inte alls om fåglar vanligtvis, som du vet, men här var jag riktigt lycklig över att ta del av en karaktär som varken juckade mot sandvaginor eller kastade sig i lera. Härfågeln höjer betyget med +1 för mig.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1999. Audition

Vad är detta? Kultförklarat skräckdrama om en änkeman som vill gifta om sig och håller en audition för att hitta rätt tjej.

Varför? Takashi Miike har ett bra CV (Visitor Q, Bird People in China) och en bisarr skräck-kultis verkade som ett fint sätt att avsluta 2014 års filmprojekt.

Balloonfighter: Jag hade svårt för Audition. Under filmens 110 minuter (min version var något kortare än din) ägnas de första 80 åt tråkiga människor som tittar på varandra och har tråkiga känslor. De sista 30 ägnas åt tortyrporr. Är det här roligt?

Kantor Wilhelmsson: Jag börjar misstänka att du lider av film-fatigue, för den beskrivningen kan väl appliceras på 95% av projektets filmer (minus tortyrporren då)? Jag gillade Miikes metodiska regi och hur filmen tog tid på sig att etablera sina karaktärer, särskilt relationen mellan fadern och sonen. Länge är Audition inte alls särskilt otäck utan en småmysig historia om ensamma män och den japanska konsumtionskulturen.

Sen börjar det spåra, vilket tacksamt nog inte blir till en särskilt lång del av filmen. Fällan är ofta att skräcken håller på så lång tid att den bara blir tråkig (eller äcklig) men här tycker jag Miike har skapat en clean och snygg upptrappning.

Vad hade du förväntat dig av Audition och på vilket sätt tycker du den kunde varit bättre?

Balloonfighter: Jag hade hoppats på mindre prat och snyggare scener. Jag kunde aldrig engagera mig i någon av karaktärerna utan satt istället och irriterade mig på petitesser som hur äckliga alla ljud i flmen var (vilket säkert var Miikes avsikt).

Jag har ju sett flera filmer på sistone utöver filmprojektet, men om du med film-fatigue menar att jag sämre tålamod med tråkiga filmer så kan jag skriva under på det. Audition hade behövt fånga min uppmärksamhet tidigare.

Du har sett fler Miike-filmer än vad jag har. Jag tror bara att jag har sett Ace Attorney, som inte verkar särskilt representativ. Hur förhåller sig Audition till hans andra filmer? Vilken skulle du säga var äckligast?

Kantor Wilhelmsson: Hm, jag tyckte inte det var överdrivet mycket prat i filmen. Kanske var de långa tysta scenerna bortklippta i din version?

Jag tycker Audition är rätt så representativ. Provocerande innehåll kontra lågmälda karaktärer och något som nästan kan kallas för "feelgood". Jag minns två scener ur hans tidigare produktion som var äckligare än hela denna film: en i "Visitor Q" där en kvinna sprutar bröstmjölk över två män med samma tryck som en biltvätt. Och en i "Ichi the Killer" där en man skär av en kvinnas bröstvårtor med machete. Den sista berörde mig särskilt illa...

Vad har du för förhållande till genren i övrigt? Vilken skulle du säga är den bästa skräckfilm du sett?

Balloonfighter: Oj, jag är rätt ointresserad av hela skräckgenren. Allt som har monster eller spöken är töntigt och gore är bara långtråkigt. Jag kan nog inte välja någon favorit i genren, däremot kan jag säga att A.I. är den obehagligaste film jag har sett - långt värre än alla Saw, Paranormal Activity, Insidious och allt vad de heter. Du?

Kantor Wilhelmsson: Jag är inget genrefan, men uppskattar psykologisk terror om den kommer från en verklig plats. Audition var en bra popcornfilm för mig men jag skulle ha svårt att säga vad den egentligen handlar om.

Filmen vann dock kreddpoäng för att den inte hade några riktigt billiga chockeffekter, ett grepp som hårt missbrukades av t.ex. Lynch i "Inland Empire". Med sin ostadiga blandning av familjedrama och tortyrporr tycker jag Audition var en passande avslutning på detta spretiga och härliga filmprojekt!

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 7

Veckans historiska film: Vecka 34: 1970: "Performance"

1970. Performance

Vad är detta? Brittiskt gangsterdrama från 1970 med Mick Jagger i en av huvudrollerna.

Varför? Mark Cousins lyfte fram Performance som en av de viktigaste och mest banbrytande brittiska filmerna någonsin i sin dokumentärserie The Story of Film: An Odyssey. Och den verkade onekligen pretty cool.

Kantor Wilhelmsson: Jaha, vad tyckte vi om detta egentligen? Jag pendlade mellan "helt upprymd" och "lite utråkad".

Balloonfighter: Det var ungefär samma för mig. Emellanåt förstod jag så lite av vad som pågick att jag spejsade ut en aning. Jag kan inte påstå att jag hängde med till fullo i vad filmen handlade om. Först var den en gangsterfilm och sen kom Mick Jagger och Anita Pallenberg in i bilden och allt blev flummigt. Vad skulle du jämföra det här med?

Kantor Wilhelmsson: Poängen som filmen försökte hamra hem var väl att den kriminella undervärlden och den bohemiska artistkulturen har rätt mycket gemensamt. Att en hitmans hotfulla "performance" kanske inte skiljer sig så mycket från en rocksångares. Successivt börjar Mick Jaggers och James Fox karaktärer likna varandra och till slut kanske till och med lösas upp i varandra?

Bäst tycker jag det här funkar under Mick Jaggers fantastiska sång-och-dansnummer. Lite tröttare
var de drogade sexsekvenserna. Men Performance är ofta väldigt inspirerad visuellt vilket gör att det
är ganska lätt att bara glida med, även när filmen kopplar loss och bara freebasar.

Balloonfighter: Ja, det var väldigt många roliga och kreativa klipp och kameravinklar. Och så älskade jag scenen med en sjungande backslick-Mick Jagger.

Jag störde mig något oerhört på Anita Pallenbergs och Michèle Bretons skådespelarinsatser. Jag misstänker att de inte castades för sina kvalitéer som skådespelare. Pallenberg var ihop med de flesta medlemmarna i Rolling Stones, samt Donald Cammell som regisserade Performance. Det kändes lite billigt.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var inte helt lyckad casting. Jag läste att Mia Farrow och Marianne Faithful var påtänkta från början, de hade nog kunnat lyfta dessa scener. Å andra sidan älskade jag gangstermännen i Chas sällskap, varav åtminstone en hade varit riktig kriminell.

Vi börjar nu komma in i den "drogade" delen av filmhistorien: Nyss Easy Rider och Performance, snart Holy Mountain och Walkabout som lär vara ännu mer trippade. Tror du att vi kommer tröttna och i så fall när?

Balloonfighter: Så länge det görs med någon slags finess och kreativitet så kan det pågå ett tag till utan att jag tröttnar. Psykedeliskt rus-scener med snabba, märkliga klipp, vaselin på kameralinsen och sitarrock börjar redan nu kännas ganska slitet däremot. Jag hoppas att, framförallt, Holy Mountain tar trippigheten till en helt ny nivå!

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

Veckans historiska film: Vecka 6: 1929-1930. "Die Büchse der Pandora" och "Menschen am Sonntag"

Vi avslutar stumfilmseran med två tyska filmer som inte kunde varit mer olika när det kommer till genre, tonfall och graden av realism. "Pandora's Box" är ett melodrama som säkrat en plats i filmhistorien på grund av Louise Brooks utstrålning, medan "People on Sunday" är ett litet picknickdrama som känns som en spirituell föregångare till Franska Nya Vågen-filmerna.

1929: Die Büchse der Pandora ("Pandora's Box")

Vad är detta? Melodrama baserat på en pjäs från seklets början, om en promiskuös och naiv ung kvinna som har en tendens att förstöra människors liv.

Varför? Fick en massa beröm från Roger Ebert, och jag läste att den skulle vara mer subtil än många andra stumfilmer. Det stämde ju inte riktigt.

Kantor Wilhelmsson: Folk som utnämnt Pandora's Box till en bra film verkar oftast ha blivit betagna av Louise Brooks utstrålning i huvudrollen. Roger Ebert skriver en lång text om hennes närvaro, om hur hon betraktar sitt liv som om hon inte var där. Han skriver att det känns som hennes magiska utstrålning egentligen tillhör en mycket modernare tid.

Charmas man då inte av denna tjej, vad återstår då? Tja, en banal, osammanhängande fars med gräsligt soundtrack. Pandora's Box utmanar förra årets lågvattenmärke En man som skriker när det kommer till att söva mig. Det är bara en massa fåniga människor som spelar över och beter sig idiotiskt. Behöver jag säga mer än att filmen slutar med att Jack The Ripper mördar hjältinnan?

Balloonfighter: Det behöver du säga för Jack the ripper var den roligaste karaktären i hela filmen. Det säger inte så mycket i och för sig med tanke på att jag ger filmen lägsta betyg. Pandora's box är en av de mest osammanhängande filmer jag sett och än värre är sensmoralen. Frisinnad kvinna med sexualdrift döms till fängelse, tvingas att bli prostituerad, säljs till en egyptisk bordell och mördas slutligen av Jack the ripper. En Jack the ripper som efteråt gråter som för att understryka att han inte ville göra det - men fan vad Lulu förtjänade att dö!

Kanske hade vi engagerats på ett helt annat sätt om vi såg filmen när den var ny och människor överlag var betydligt mer religiösa och kvinnofientliga. Det är möjligt att publiken 1929 chockerades av Lulus drifter och helt enkelt ville se henne brytas ner och till slut dö under filmens sista 1½ timme. Det är en vidrig sensmoral. Pandora's Box är en av de mest osympatiska filmer jag har sett och trots det bryr jag mig inte skit om Lulu. Jag förstår inte vad Ebert såg i henne.

Kantor Wilhelmsson: Ja, fattar inte riktigt varför Lulu anses så depraverad. Hon ligger eventuellt med fler än en man samtidigt, det är det jag kan komma på... Att hon sedan föredrar slemmiga äldre herrar är kanske beklagligt, men det är väl hennes problem? Att jämföra henne med en låda som innehåller all världens ondska känns lite...överilat.

Det här är för övrigt den första film i projektet där jag stängt av ljudet. Hemsk blandning av hurtig cirkusmusik och någon slags kabarédito.

Balloonfighter: Tycker du att det är värt att nämna något mer om Pandora's Box eller ska vi gå vidare till 30-talet?

Kantor Wilhelmsson: Nä, vi byter till nästa film. Den är mycket bättre.

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 1

1930: Menschen am Sonntag ("People on Sunday")

Vad är detta? Tidsdokument och litet drama om fem unga människor i Berlin 1929. 

Varför? Den såg ut att ha en fin atmosfär och foto. Även om filmen skulle vara dålig hade den varit intressant att se för att få ett porträtt av Berlin 1929.

Balloonfighter: Det är svårt att förstå att det bara är ett år som skiljer Pandora's Box och Mennschen am Sonntag, men så känns den sistnämnda också ovanligt modern. Mennschen am Sonntag har undertiteln "En film utan skådespelare" och är ett lågbudget-experiment signerat en hel drös med tyskar som senare skulle bli framgångsrika i Hollywood (Billy Wilder är den mest kända). Karaktärerna har samma namn och yrken som skådespelarna och filmen spelades in med reservutrustning på fritiden i riktiga utomhusmiljöer. Trots det är Mennschen am Sonntag den film som har sett bäst ut hittills i år.

Jag reagerar knappt på att det är en stumfilm. Tvärtom tänker jag att filmen känns som franskt 50-, 60-tal. Det är imponerande av en film som är från 1930.

Kantor Wilhelmsson: Menschen am sonntag lyckas med något som väldigt få stumfilmer i det här projektet klarat av - att få mig att intuitivt och naturligt känna vad människorna på skärmen känner. Det här är vanliga, unga människor med inre konflikter som går att relatera till. Jag lever mig in i deras samspel och engageras av deras tankar och drömmar. Det finns nästan ingen dialog här, men regin är så uttrycksfull och lyrisk att filmen berättar och kommunicerar hela tiden.

Balloonfighter: Och inte minst är det ett fint porträtt och tidsdokument av Berlin och några av dess invånare. Det blir så klart rätt sorgligt att tänka på att Hitler tog över Tyskland bara 3 år senare.

Kantor Wilhelmsson: Vilken "karaktär" tyckte du bäst om och varför?

Balloonfighter: Hmm, minns du vem som var vem och vad de hette? Douchiga killen var vinförsäljare, lynsiga killen var taxichaufför, blonda tjejen jobbade i en skivaffär och den utbrända tjejen som bara låg i sängen var modell. Min favorit var hur som helst blonda tjejens bästis som jag tror hette Christl. Jag gillade att hon var lite argsint och hade en indignerad utstrålning. Vem röstar du på?

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade alla, särskilt Christl, men min favorit var nog tjejen som bara låg i sängen hela dagen och var passivt aggressiv. Jag gillade att de skrev en sån karaktär och att hon inte var osympatisk utan bara lat och ung. Det kändes äkta.

Balloonfighter: Jag tolkade det inte som att hon var lat utan snarare deprimerad. I synopsis på imdb beskrivs hon som "en neurastenisk modell". Jag medger att jag var tvungen att googla ordet men det var en diagnos som folk fick i början av förra sekelskiftet och verkar motsvara det vi kallar för utbrändhet. 

Kantor Wilhelmsson: Hon var definitivt ovanligt håglös, men jag tolkade det inte som att hon var svårt deprimerad. Det kändes mest som filmen gjorde en lite rolig grej av henne eftersom alla andra var utomhus på picknick hela dagen. Men jag gillar att vi har en diskussion om det! Det säger en del om hur tankeväckande människorna var. 

Balloonfighter: Menschen am Sonntag är tillsammans med Körkarlen min favorit så här långt i årets filmprojekt och den film som jag troligast skulle rekommendera andra att se. Är du lika nöjd?

Kantor Wilhelmsson: Ja, och till skillnad från Körkarlen känns det som en film som är lätt att komma in i. Menschen am sonntag är livsbejakande och allmängiltig på ett sätt jag aldrig hade väntat mig av en film från 1930.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 8

Filmprojektet 2013: Listor och summering

Nyåret är en tid för löften - orimliga löften, som man sällan kan leva upp till, och oftast har glömt redan när februari börjar.

För ett år sedan satte vi igång vårt Filmprojekt 2013, med målet att se film från så många olika länder som möjligt. Med målet att utforska och upptäcka, och återupprätta våra lite insomnade filmintressen.

Och tro det eller ej, det blev en succé! Har vi missat en enda deadline? Har vi slarvat med uppdateringarna?? Har vi bara sett filmer från USA och Japan??? Nej, det har vi inte. Vi har levererat, varje vecka, och kan nu klassa oss själva som kosmopolitiska cineaster av rang.

Därmed inte sagt att allt vi sett har varit bra. Kanske särskilt under senhösten, när det blev svårare och svårare att hitta ny film från andra världsdelar, blev kvalitetsskillnaden mellan u-länder och i-länder väldigt tydlig.
Men jag hade inte velat vara utan en Viva Riva! eller en Tålamodets Sten. Även de sämsta filmerna erbjuder något eget, något som man inte får via Hollywood-utbudet, även om det ibland bara är sight-seeing i ett främmande land.

Övermodiga och höga på självdisciplin ger vi oss nu i kast med nästa års projekt:
Att se en film från varje år på 1900-talet. ...Nåja, 1900-1929 kommer vi skumma. Det är mest ljudfilmen vi vill åt. De första veckorna kommer innehålla några djupdykningar i 1900-talet, 10-talet och 20-talet, innan det riktiga projektet kickar igång med det ombesörjda året 1930.

Först, lite summeringar!

Projektets bästa filmer

1. Holy Motors 
Kantor Wilhelmsson:
"sammanfattar ungefär allt jag gillar med film (...) ett starkt penicillin mot cynism"
Balloonfighter:
"väldigt, väldigt roligt (...) den bästa filmtwist jag sett"
Läs hela texten




2. Dogtooth

Balloonfighter:
"kommer att stanna kvar i mina tankar ett bra tag framöver"
Kantor Wilhelmsson: 
"en film om makt och förtryck och identitet och språk och sociala koder (...) vägrar släppa taget om dig"
Läs hela texten



3. The Wind Journeys
Kantor Wilhelmsson: 
"Bildrutorna dryper av doft och smak och regissörens känsla för färg och perspektiv" 
Balloonfighter:"(...) det är Colombia som har den egentliga huvudrollen i filmen. Landskapen är fantastiska"
Läs hela texten 

4. Le Quattro Volte
Balloonfighter: 
"Haha, det är bara en massa getter nu. Älskar detta"
Kantor Wilhelmsson: 
"kan beskrivas som en blandning av Tati, en naturdokumentär och 'Babe - den modiga lilla geten' "
Läs hela texten

  

5. Blå är den varmaste färgen

Kantor Wilhelmsson: 

"så uppe i det fysiska, i känslan som händer nu och gör ont (...) en film med självförtroende och övertygelse" 

Balloonfighter: 

"en av de mest närgångna filmer jag har sett (...) till slut blev jag tvungen att lämna min obekvämlighet åt sidan"  

Läs hela texten

6. Turinhästen

7. Lore

8. Jakten

9. Once Upon a Time in Anatolia

10. Den gröna cykeln

11. The Broken Circle Breakdown

12. Stoker

 Projektets sämsta filmer

  

1. En man som skriker

2. Somewhere in Palilula

3. Rabbinens katt

4. The Raid: Redemption

5. Pojken med cykeln

Statistik

Totalt antal filmer: 71

Totalt antal länder: 54

Snyggast foto: Once upon a time in Anatolia/Turinhästen/The Wind Journeys

Roligast karaktär: Wadjda

Sämsta karaktär: Hakl i In the shadow

Största överraskning: The Wind Journeys!

Största besvikelse: Somewhere in Palilula

Bästa djur: Geten i Tulpan

Bästa soundtrack: The temptation of St. Tony

Bästa manus: The Broken Circle Breakdown

Bästa kostym: Holy Motors
Bästa Mads Mikkelsen: Jakten

Dummaste film: The Raid: Redemption
Sämst kvinnosyn: Sibir, monamur

Sämsta land: Saudiarabien
Dyrast: Django och Cloud Atlas (100 000 000 dollar)
Billigast: Thale (10 000 dollar)
Högst imdb-snitt: Django Unchained
Längst: Blå är den varmaste färgen (179 minuter)
Kortast: Circus Fantasticus (72 minuter)

Mellandagsfilm: The Broken Circle Breakdown (Belgien, 2012)

Vad är detta?
Belgisk film från 2012 om ett kärlekspar som drabbas av en djup tragedi.

Varför? 
Den verkade ha betydligt mer stil och tanke än de flesta andra dramer. Redan filmens titeln var lovande, tyckte Kantorn. Balloonfighter fick upp ögonen för filmen efter att ha hört lovord om country- och bluegrass-soundtracket.

Balloonfighter ställer Kantorn till svars:

1. Vi har inte sett särskilt många muntra filmer under filmprojektet. Tar The Broken Circle Breakdown priset som projektets sorgligaste film?

Ja, Broken Circle är utan tvekan projektets sorgligaste, och den tyngsta film jag själv sett sedan Oslo, 31. August. Jag kan utfärda en varning om någon ville se den här i tron att det var en romantisk komedi.

2. Vi har ju sett en del sorgliga filmer tidigare där vi tänkt "jaja, allt är hemskt, vi vet det nu, get it over with".Vad är det som gör att The Broken Circle Breakdown trots allt funkar med all sin tragik? 

Broken Circle Breakdown gör det medvetet svårt för sin tittare eftersom den vill presentera sorg som något orättvist och ödeläggande, något som det inte finns lösningar på. Karaktärerna försöker rikta sin frustration mot vetenskapen, religionen, konsertpubliken eller varandra, men som åskådare har man inget annat val än att sitta och ta emot. Paret som står i centrum är uppriktigt och fint skildrade och deras relation förblir trovärdig även långt in i de fulaste delarna av sorgen. Filmen vägrar ange en syndabock eller lätta bördan med underhållning eller puckat filmdrama. För tittaren finns det liksom ingen väg ut.

3. Vid ett tillfälle under filmens gång blev du glad och skrev något i stil med "yay filmen börjar gå baklänges!". Kan du förklara vad du menade och varför det gjorde dig glad?

Broken Circle Breakdown berättar sin story i en väldigt trasig kronologi. Detta kan och har många gånger blivit skit. Jag vill rikta en särskild känga till Gaspar Noës "Irreversible" (apropå en film som faktiskt går baklänges). Men vad jag tyckte fungerade här var att den brutna kronologin användes för att ge kontrast och ljus till de mest tragiska scenerna. Istället för att få en film som långsamt och förutsägbart gick mot sin undergång fick vi en som överraskade och tvingade oss att hålla oss vakna även långt efter att det ledsna visats. Det var nog därför den inte kändes sentimental heller.

4. Belgien slår mig inte som ett country- och bluegrass-land, men just den sortens musik har en framträdande roll i filmen. Om du var tvungen att byta ut det mot en annan musikgenre (utan att ändra något annat än musikscenerna), vilken hade du valt och vilka tre låtar hade varit givna?

Jag tycker bluegrass är ett lyckat val - den känns också osentimental och har mycket tempo. Bra kontrast. Hade varit kul med en electronica/house/ambient film med samma tema. Man hade fått byta ut karaktärerna och settingen, men det hade blivit spännande. Nu var det längesen jag lyssnade, men kan tänka mig Four Tet - This Unfolds, Ellen Allien - Zauber och The Field - A Paw in my face.

Kantorn skärskådar Balloonfighter:

1. Vad tyckte du om filmen?

Jag skäms lite för att erkänna det här... men det var väldigt skönt att vara tillbaks i västvärlden efter många veckor i Afrika, Mellanöstern och Sydostasien. The Broken Circle Breakdown är oerhört sorglig, men det funkar tack vare regin och skådespelarna och inte minst soundtracket. Filmen blir aldrig en renodlad "kolla vad synd det är om det här paret"-berättelse som exempelvis Omar dödade mig. Broken Circle visar inte bara att paret sörjer och är värdiga, utan hur ful och destruktiv sorgen kan vara. Och det gör det till en betydligt mer intressant film. Det här är nog den mest amerikanska film jag har sett (som inte är amerikansk) - kan man vänta sig en Hollywood-karriär för regissören Felix van Groeningen eller rentav en remake av filmen? Jag tror fan att den har Oscars-potential!

2. Kunde du sympatisera med paret? Varför/varför inte?

Bra karaktärer spelade av duktiga skådespelare med bra manus om förlust... Ja, jag kunde absolut sympatisera med dem.

3. Vad var det bästa med George W Bush som amerikats president?

Att han alltid såg ut att tänka något i stil med "blubb blubb blubb jag är en liten fisk" när han borde se som mest allvarlig ut.

4. Det här är sista anhalten för vårt filmprojekt 2013. Totalt har vi sett 71 filmer. Har det varit värt?  Har det funnits mindre bra inslag? Vad hoppas du på inför nästa år?

Det har varit otroligt värt. Jag har njutit av alla nya språk, kulturer och landskap som man normalt aldrig ser på film. Tyvärr märks ju skillnaden i budget och filmtradition enormt mellan jordens rikare och fattigare nationer. Det blir inte alltid helt lyckat, men jag ser mycket hellre en halvkass film från Kongo eller Samoa än en från Hollywood.

Nästa år vill jag se en varm muslimsk film som kontrast till alla kvinnoförtryckande muslimska män vi såg i år. Filmprojektet ska ändra skepnad nästa år, men jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta ta oss utanför USA/Europa/Japan.

Mellandagsfilm: 678 ("Kairo 678", Egypten 2010)

Vad är detta?
Egyptisk film från 2010 om tre kvinnor som försöker stå upp mot sexuella trakasserier.

Varför?
Bra tema + att Egypten var ett outforskat land.

Kantorn frågar sig gång på gång:

1. Vilket är det bästa tonfallet för att gestalta det här ämnet? Allvar, humor eller någonstans mittemellan? Och hur lyckas den här filmens blandning?

Det är ett allvarligt ämne och bör förstås behandlas som ett sådant, men jag tycker inte att humor är någon motsättning till det. Det är lätt hänt att en film om sexuella trakasserier går under av sin egen vikt på samma sätt som Tålamodets sten. Kairo 678 klarar balansen bättre, men jag hade hoppats att Nellys ståupp-karriär hade fått mer utrymme och att hon hade fått leva upp till den humoristiska potential hon hade i början innan alla bara spårade ur och stabbade kukar.

2. Skulle du vilja se någon av karaktärerna igen?

Nej, jag känner mig rätt färdig med dem.

3. Hur skulle du reagera om du åkte med en fullproppad buss genom Malmö och plötsligt kände en hand på rumpan?

Jag har värdighet och en själ och åker således inte stadsbuss. Men om jag fick en hand på rumpan skulle det antagligen vara det minst obehagliga med bussresan.

Balloonfighter söker visdomsord: 

1. Kairo 678 ska vara baserad på verkliga händelser. Trots det klagade du flera gånger på att filmen inte kändes trovärdig. Vad var det som var fel?

Dramat kring de tre kvinnorna kändes forcerat och lite klumpigt. Konflikterna var för enkla och överspelade, anpassade för att se bra ut på film, och saknade verklighetens leda och komplexitet. Det var såpalösningar på flera av karaktärerna - den gedigne polismannen vars fru väntar barn t.ex. Jag fick inte känslan av att titta på riktiga människor.

2. Kan religiösa människor bli bra ståuppkomiker?

Tror jag absolut. Kommer inte på någon på rak arm, men nog borde det väl finnas religiösa människor med sarkasm och självironi? Eller? Det måste väl finnas, någonstans?  ...Någon? (Vi har ett kommentarsfält)

3. Filmens tre huvudkaraktärer är väldigt mycket "typer". En har slöja, en är sminkad och snobbig och den tredje är cool och gatusmart. Vems uppror sympatiserar du mest med?

Definitivt den coola och gatsmarta. Önskar bara att hennes ståupp var lite bättre. 

Vecka 52: Püha Tõnu kiusamine ("The Temptation of St. Tony", Estland 2009)

Vad är detta? Moraliskt och existensiellt estniskt drama från 2009 om en lam tjänsteman och hans absurda upplevelser av godhet och ondska.

Varför? Kritiker jämförde den med Roy Andersson. Spännande svartvitt foto. Svart humor. Många skäggpoäng där!

Balloonfighter frågar:

1. Vilka filmer i projektet är topp 3 fotomässigt? Vilken plats hamnar The Temptation of St. Tony på?

Så många filmer i projektet har haft fint foto att det här mest blir en fråga om smak. St. Tony kommer nog med i topp 10 i alla fall. Jag var helt hänförd av fotot i Once upon a time in Anatolia - nattscenen där var bland det finaste jag sett på film. Fotot och färgerna i The Wind Journeys var svåra att överträffa. Sist vill jag nominera Farbror Boonmee för ett mjukt foto som faktiskt gav känslan av att befinna sig i tropikerna.

2. Filmen hade ett stort karaktärsgalleri. Hade du någon favorit?

Jag vet inte vilken karaktär jag gillade bäst, men Denis Lavant har så stark utstrålning att det nästan blir honom man minns per default.

3. Hade du matat en hemlös som knackade på ditt fönster?

Jag hänvisar till följande bild.

Kantor Wilhelsson undrar:

1. Tycker du att St.Tony var lyckad som helhet? Hur står den sig som ett helt verk om du jämför med regissörer som Kaurismäki eller Roy Andersson?

Den står sig helt okej, men jag tyckte inte att den hade lika väl avvägt tempo eller samma komiska timing som hos just Kaurismäki eller Roy Andersson. St. Tony kändes lite splittrad och kanske aningen krystad i ett par scener mot slutet. Jag är starkt emot användandet av cirkus eller burlesk för att gestalta surrealism (det är en så jävla sliten och tråkig klyscha). Det faktum att regissören Veiko Õunpuu inte kunde låta bli det tar jag som ett tecken på att han inte har mognat riktigt som regissör, men då kan det vara värt att notera att han är 30 år yngre än Roy Andersson. 

2. Jag ser den här filmen som en slags fars över samhällets enorma klyftor och de überrikas dekadens, ansvarslöshet och vansinne. Vad ska vi egentligen göra åt den skenande kapitalismen?

Låta samhället största samman, säga "vad var det jag sa?", bygga varsitt lerskjul och gå vidare med våra liv. 

3. Det är mycket symbolik på gång här - en präst som är en spindel, massa döda människohänder mitt ute i skogen, en svart hund som följer med huvudpersonen. Den svarta hunden är en klassisk symbol för döden och jag tror även präst-som-spindel är ett väl beprövat grepp. Men vad betyder det att huvudpersonen hittar en massa avhuggna människohänder?

Symbolik? Varför kan det inte bara vara en kille som går på promenad och råkar hitta en massa avhuggna händer? Har inte du hittat nåt konstigt någon gång utan att det betydde något? Jag har hittat en gasmask på stranden i Fredshög och ett grishuvud vid Norra Grängesbergsgatan i Malmö, men inte fan betydde det någonting. Det var bara potentiella prydnader som jag lät ligga. Jag tror det var precis likadant med de avhuggna händerna. Hur de hamnade där? Tja, den som hade dem innan tröttnade väl på dem.

Statistik:
Misantropi: 95%
Dekadens: 81%
Mörker/Ljus: 80/20
Idyllisk estnisk landsbygd: 2%
Random konstigheter: Ja, men inte så många som man kan tro

Mellandagsfilm: Tålamodets sten (Afghanistan, 2012)

Vad är detta? Afghanskt drama från 2012 om en kvinna som har det ungefär så där härligt och självförverkligande som kvinnor i det landet brukar ha det.

Varför? Jag tyckte att framsidan var väldigt fin. Afghanistan är ett spännande land.

Balloonfighter frågar:

1. Vad är tråkigast - att kolla på The Patience Stone eller att leva sitt liv i Afghanistan?

Jag slipper ju bli bombad, mördad och/eller våldtagen när jag tittar på filmen (och uttrycker mina åsikter om den), så det är ju ett klart plus. Jag tror jag haft tråkigt i Afghanistan också, är inte nöjen i princip förbjudna där?

2. Om du var allsmäktig producent och fick lägga in ditt veto - vad skulle du säga åt regissören Atiq Rahimi att addera till filmen för att lyfta den?

En enda sak: GESTALTA alla händelser som huvudrollskvinnan FÖRELÄSER om. Det här är så pass grundläggande och filmiskt att jag inte fattar hur regissören har tänkt. Man låter inte en ensam dam sitta i ett halvtomt rum, stirra ut i luften och leverera typ 90% av filmens händelser i monologform. Det blir URTRÅKIGT och OINTRESSANT.  "Show, not tell", hört talas om det? Värst blir det när man får en försmak av filmens kärleksdrama, men alla påföljande händelser klipps bort, och sen sitter hon där och talar högt igen. Jag orkar inte!!

3. Vad är det som räddar filmen från ett bottenbetyg?

Fint foto och några genuint skrämmande scener. Jag hade nog tyckt om filmen om den ansträngt sig för att faktiskt vara en film.

Kantorn frågar:

1. Kan du, utan att spoila, berätta hur den här filmen borde ha slutat (i den bästa av världar)?

Med ett stort svampmoln över Afghanistan. Kvinnor och djur tittar på från ett betryggande avstånd och skålar i champagne. Klöv i hand och fena i tass vandrar de tillsammans bort från skiten till tonerna av Destiny's Childs Bootylicious.

2. Kan du komma på något positivt med Afghanistan, som inget annat land har?

Jag har flugit över landet ett par gånger och även från 10000 meters höjd ser det extremt deprimerande ut på ett sätt som få länder kan matcha. Oavsett vilket land man kommer från så tänker man nog "jag har det ändå rätt bra hemma" efter ett par dagar i Afghanistan. Annars är Afghanistan ett av få länder som snöleopard fortfarande finns kvar i.

3. Hur många dagar hade gått innan du gett din äckliga komatos-make dödshjälp?

Dagar? Max en kvart. Och jag har bett min sambo att överge mig lika fort om jag blir en grönsak. Ingen ska behöva förstöra sitt liv på det sättet.