Vecka 37: Kauwboy (Holland, 2012)

Vad är detta? Holländskt familjedrama om den 10-årige pojken Jojo som lär sig om livet med hjälp av en kaja och countrymusik.

Varför? Den där kajan verkade ges mycket screen time.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Vilken fågel hade varit festligast att ha som husdjur (av de vilda svenska fåglarna)? Åh herregud, det finns alldeles för många att välja på! Man skulle kunna köra på jaktfalk som skulle kunna klösa ut ögonen på ens fiender, sparvuggla för att den är så fruktansvärt söt, härfågel för att den är så ball och så vidare och så vidare. Men jag tror att jag helst hade haft en korp eller en annan fågel inom kråksläktet. Det är fåglar som är minst lika intelligenta som hundar, vilket gör dem både lättdresserade och initiativtagande. Dessutom kan man lära de flesta kråkfåglar att, uhm, "prata". Ge mig en korp helt enkelt!

2. Om din mamma hade varit en stjärna, vilken hade varit hennes musikstil? Namnge gärna hennes tre största hits.
Min mamma lyssnar bara på Marie Fredriksson, så jag säger Marie Fredriksson-stil. Hennes tre störst hits hade hetat "Ljust och fräscht", "Dammsuga hela huset (8 gånger om da'n)" och "Jag sitter på en strand och dricker sjukt blaskigt kaffe och blickar ut över havet".

3. Är vi klara med far-och-son-relationerna i det här projektet nu?
Jag har hört rykten om att vi någon gång i december ska ägna en hel vecka åt filmer om far-och-son-relationer.

Kantor Wilhelmsson sjunger med i sin mammas dåliga countrymusik: 
Kauwboy är en harmlös och ganska söt film om att hantera förlust. Lille Jojo springer runt och saknar sin mamma, spelar vattenrugby och adopterar en liten kaja ("Kauw" på nederländska) som han förvarar i en skokartong under sängen. Pappa Jojo går runt och är arg och distansierad, dricker många öl, kastar mat i väggen och slår sönder saker. Och då är han ändå inte ens den tredje sämsta pappan i det här filmprojektet.

Resten är trevligt och förutsägbart. Värt att notera är filmens extremt blåtonade foto, ett stilgrepp som dras till sin spets när till och med pappans skägg lyser radioaktivt. 

Kanske är det vibbarna av ungdomsfilm som gör att jag aldrig känner riktigt starkt för historien. Kauwboy är berättad med varlig hand och vill inte bränna till på allvar. Några scener fångar barndomens lätthet på ett fint sätt, men jag blir aldrig rädd eller sorgsen å Jojos vägnar. "Naaaw!" är den vanligaste känsloreaktionen och den framkallas oftast av en (storspelande!) kaja.

Balloonfighter kraxar: 

Vi har under filmprojektet hunnit se en del filmer om pojkar med dåliga farsor (Se: Boy och Den äckliga pojken som aldrig låste sin jävla cykel). Kauwboy är den mest sympatiska och trovärdiga av dem hittills. Rick Lens, som spelar Jojo, spelar bra och har många fina barntics för sig. Det är en gullig och kanske något sedelärande film. Det känns lite som att titta på en holländsk Mitt liv som hund.

Trots det blir jag inte särskilt engagerad av Kauwboy. Det är inte på något sätt en dålig film, men den är lätt bagatellartad och kanske hade den berört mig betydligt mer om jag var 15 år yngre. Nu var jag mest investerad i kajans uppvisning. Vilket ju i och för sig inte är fy skam.
 
Statistik: 
Blåtonade miljöer: 100%
Tvättmaskinskompetens:  0%
Stuntkajor: Minst 10
Kajor som lever livet: 0
Dålig hantering av biblioteksböcker: 1
CGI-kajor: Ja

Vecka 29: Tulpan (Kazakstan, 2008)

Vad är detta? Kazakisk dramakomedi från 2008 om en herde som vill gifta sig med en tjej som heter Tulpan.

Varför? Tillåt mig att citera IMDB.

Plot Keywords:

 stillbirth | herding | veterinarian | breast obsession | kazakhstan

Balloonfighter frågar:
1. Vi har gett filmer om centralasiatiska herdar ett par chanser förut. Hur tycker du att Tulpan står sig i förhållande till "klassikerna" Två fantastiska får och Den gråtande kamelen?
Jag minns inte särskilt mycket av "Den gråtande kamelen". Det var en oerhört långsam film som ofta filmade en kamel i närbild när den fick sand i ögonen (och alltså såg ut att gråta). 

Jag minns inte mycket av "Två fantastiska får" heller, mer än att alla var fattiga och att barnen ville spara ihop till en TV men att en gubbe (farfar?) som bodde i samma hydda tyckte TV var onödig skit. 

Det var två filmer som vi hånade på den tiden. Jag tycker mycket bättre om "Tulpan", men är inte säker på att det är för att filmen är bättre. Mycket beror nog på att jag själv växt upp, och har mer tolerans för främmande kulturer och apatiska filmtempon. Det hade varit intressant att se om de andra herdefilmerna idag. 

2. Om du gjorde ett blandband med bara en evigt loopande låt på - vilken hade du valt?
Girls Just Wanna Have Fun med Cyndi Lauper! 

3. Hur mycket mer sugen på att skaffa/bo i yurta med barn blev du av den här filmen?
Plus/minus noll. Jag var inte sugen innan och nu är jag ungefär lika sugen. Det verkar dock fett att vara tre år gammal och bo i yurta. Man får ju egen ingång och allt. 

Kantor Wilhelmsson tycker...

Barn som sjunger. Barn som skriker. Får som bräker. Åsnor som brölar. Kameler som frustar. Hundratals får som springer runt i ett tjockt moln av sand. Två män på häst. Där, ett dödfött lamm. Nej, inte igen! Killen i jeepen spelar "Rivers of Babylon" på högsta volym. Fadern försöker vila. Flickan slutar aldrig sjunga. Svärsonen går runt och pratar om brudar. Yngsta barnet ställer sig plötsligt mitt på golvet och kissar i en bytta. En hundvalp springer förbi - oj, där var en hundvalp! "Rivers of Babylon" går igång igen. Titta, en stor kartong med gurkor.

Ungefär såhär känns det att titta på "Tulpan", den kanske mest herrelösa film jag sett. Till ungefär tio procent är det en historia om en omogen kille som vill gifta sig med en tjej i grannhyddan (dvs 10 km bort). Till nittio procent är det bara ett besök hos en stor herdefamilj i deras vardag på den kazakiska stäppen. Bilderna tycks bestå av näst intill oredigerat arkivmaterial. Kameran rör sig som en nyfiken turist, tittar hit och dit och tappar fokus rätt ofta. Folk springer in och ut ur bild utan att bry sig.

När det väl hettar till sparar filmen inte på krutet. "Tulpan" innehåller inte bara en, utan två scener med födande tackor - så slafsigt och detaljerat filmade att det bara måste varit riktiga födslar. Svärsonen försöker göra konstgjord andning på ett döende lamm och får en massa sand i munnen. En get rusar fram och slickar honom i ansiktet. Senare blir en kamel arg på veterinären och jagar efter dennes jeep i flera minuter. Det är djur som äger den här filmen. Människorna, och deras tafatta försök att tjäna pengar, uppfylla drömmar, eller skapa sammanhängande filmer, är inte lika viktiga.

Jag har inga bra verktyg för att bedöma "Tulpan". Det är den totala antitesen till Kubrick eller Tarantino eller Wes Anderson eller Lars von Trier. Om detta är bra film är det nog en olyckshändelse. Men skildringen är autentisk, flera av människorna är charmiga och jag gillade de allra flesta av djuren.

Balloonfighter klämmer ur sig:

Tulpan är en av de mest kaotiska filmer jag har sett. Det är också den film jag har skrattat mest åt under filmprojektet. Och mest inför.

Tulpan inleds ganska normalt men det dröjer inte särskilt länge innan den börjar spåra ur fullständigt. De regisserade scenerna står till slut ut som små isolerade öar i kaoset av barnskrik och brölande djur. Delar av den här filmen kan omöjligt vara regisserade. Eller så är alla djuren fantastiska method actors. En av getterna i filmen förtjänar fan en Oscar på riktigt.

Det gör ingenting att Tulpan är kaotisk. Det är bara väldigt charmigt. Jag har aldrig tidigare varit mindre äcklad av barn än när jag såg den här filmen, trots att den innehåller scener där ungar klämmer pormaskar på pappans rygg och stolt kommenterar "kolla vilken stor!". Tulpan är en fin och tramsig skildring av vardagslivet på den kazakiska stäppen, men jag måste hålla med Kantorn om att det är en film som är väldigt svår att bedöma.

Statistik:
Antal låtar i soundtracket: 1
Bästa skådespelare: Geten
Regi: 18%
Sand: 92%
Fokus: ?
Romantik: 2%

Tidigare filmer:
Vecka 28: Lore (Australien, 2012)
Vecka 27: Loong Boonme raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Vecka 15: Klovn

Vad är detta? Dansk komedi av och med samma människor som skapat den hyllade TV-serien med samma namn. Serien är känd för att utforska sociala tabun och göra sina tittare riktigt obekväma och filmen går helt i samma anda när huvudpersonen Frank kidnappar sin frus brorson för att bevisa att han är bra fadersmaterial. Den enda haken är att han tar med barnet på en resa som hans medföljande vän kallar för "tour de fisse" (Fitturnén).

Värt att notera: liksom i TV-serien är dialogen improviserad.

Varför? För att jag verkligen gillar TV-serien och vill att folk i min omgivning ska ge den en chans fast att den är dansk. Jag var också nyfiken på övergången från 25 minuter långa avsnitt till en 1½ timme lång film.

Kantor Wilhelmsson undrar: 
1. Jag som inte sett serien undrar givetvis om Klovn är lika bra på film som på TV? Eller tvärtom?
Filmen kändes helt i linje med TV-serien. Självklart ger man Frank Hvam mer tid att fucka upp på med ett långfilmsformat. Filmen kan därför ha ett lite bredare tema än "Frank blir ovän med den pakistanska importören på grannkontoret för att han spelar hög musik och anklagas för att vara rasist" (avsnitt 2: De nya danskere). Sen tyckte jag förvånande nog inte att filmen var riktigt lika obekväm som TV-serien kan vara.

2. Vilken scen höjde dina skämsnivåer mest? (OBS Spoilers!)
Pearl necklace-scenen. Jag säger inte mer.

3. Hur skulle du sälja in den här filmen till en pryd vän? 
Jag skulle påstå att det är en charmig road movie om en man som växer upp och axlar fadersrollen.

Kantor Wilhelmsson tycker:

"Klovn" är den första renodlade komedin i det här filmprojektet. Det är också den film med lägst kulturellt kapital jag sett på mycket länge. Jag riktigt känner hur mitt kulturella kapital sjunker i bröstet när jag tittar på den.

Humorn baseras mest på skamliga sociala situationer, där knark, sex och horor har en framträdande roll. Det är en film som går till opassande nivåer för att förödmjuka sina karaktärer, som utan att blinka anspelar på bögar, sexuella övergrepp och pedofili. Det är en film med ett running gag om storleken på en tolvårig pojkes penis.


Jag skrattar nästan konstant. Tyvärr vet jag inte om jag har något bra försvar för detta. Ibland är det svårt att veta om jag skrattar för att jag skäms, eller om jag skrattar för att det är så otroligt dumt, eller om jag skrattar för att jag skrattar.

Vad jag kan säga är att "Klovn" också har varma, sentimentala sidor, sidor som känns äkta och balanserar upp den skitflod av oansvarigt mansleverne som utgör större delen av filmen. Franks tafatta sätt och hans relation till Bo förankrar filmen i en känslomässig verklighet. Utan dem hade "Klovn" bara blivit en dekadent grisfest. Nu blir det en dekadent grisfest med emotionell kärna, och det är tveklöst mycket bättre.

Vad jag också uppskattar är att det finns scener här som andra komedier inte skulle våga gå i närheten av. Ett peptalk med penisar som huvudämne får gå till historien som det mest olämpligt hjärtevärmande jag sett.

Orpon berättar för mig att huvudkaraktären Casper är en folkkär dansk programledare i verkligheten. Detta känns logiskt. "Klovn" hämtar energi från att kasta sig ut i situationer som inte är okej nånstans. Jag tittar på den med ena handen framför ansiktet, men jag skrattar - Alltså: lyckad komedi?

Balloonfighter ger respons:

Filmen Klovn innehåller en aningen mer vulgär humor än TV-serien. Det är mycket knark, horor, oväntat analsex och komiskt små barnsnoppar som lätt kan göra att filmen uppfattas som en dansk motsvarighet till The Hangover. Det som i mitt tycke höjer Klovn över den nivån är Franks totala oförmåga att veta hur man ska bete sig i sociala situationer. Vad gör man när man ser sin bäste vän (som har en fru) ha sex med en annan man? Frank vinkar blygt och säger "Hej". Han är så tafatt och medgörlig att han kan övertalas till vilka dumheter som helst (återigen: pearl necklace-scenen).

Jag gillar filmens upplägg och att den stundtals vågar vara genuint gullig, om än på sitt eget skruvade sätt. Två av scenerna med Bo (bägge snopprelaterade) är till och med rörande på riktigt.

Jag skrattade mycket åt Klovn och liksom Kantorn visste jag inte alltid varför. Ibland skrattade jag nog bara för att det var så fruktansvärt pinsamt och obekvämt. Men även ett nervöst skratt förlänger livet?

Statistik:
Pinsam stämning: 98%
Snoppars betydelse för storyn: 83%
Sensmoral: 11%
Oansvariga män: 100%
Allvarliga kvinnor: 100%

Tidigare filmer: 
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Pygmébarn träffar hårig vit man för första gången

Vi brukar inte dedicera inlägg på den här blöggen åt att länka till youtube-klipp om det inte finns en bra anledning till det. Det här klippet gjorde mig så glad att jag helt enkelt inte kan låta bli. Och så är det ju skäggrelaterat.