Sidor

söndag 23 juni 2013

Vecka 25: No (Chile, 2012)


Vad är detta?
Chilenskt drama med dokumentärambitioner från 2012 om en ung reklamare som får i uppgift att skapa en kampanj för att avsätta den sittande diktatorn Augusto Pinochet i valet 1988.

Varför?
Det var dags för en politisk film inspelad med 1980-talsutrustning i det här projektet.

Kantor Wilhelmsson förhör sig försiktigt om följande spörsmål: 
1. Gael Garcia Bernal (skådisen som spelar huvudrollen), är han något att ha egentligen? Jag har hört honom hyllas som skådespelare men nästan uteslutande av före detta RKU- och Ung Vänster-medlemmar. Jag tror att han är männens motsvarighet till Natalie Portman - en hunk som man kan säga är assnygg utan att förlora sin PK-cred. Som skådespelare är han medioker och saknar fullständigt allt vad utstrålning heter.

2. Vilken diktator hade du helst gjort en reklamfilm om? Motivera. Saparmurat Nijazov, Turkmenistans gamla diktator som avled 2006, för att han var den kanske mest egenkäre diktatorn någonsin och skulle säkerligen ha hostat upp minst ett dussin containrar manat åt mig om jag gjorde en förhärligande reklamfilm. Exempel på hans självgodhet:

Han döpte om årets månader efter bl.a. sig själv och sin mor
Han döpte om i princip alla skolor, flygplatser, torg och till och med en stad efter sig själv
Biblioteken i landet hade i princip bara hade böcker skrivna av Nijazov själv
Han byggde ett ispalats i huvudstaden där temperaturen kan bli uppemot 50º
Han byggde en gigantisk roterande guldstaty av sig själv som alltid är riktad mot solen
Han stiftade lustiga lagar, t.ex. fick TV-presentatörer inte använda smink för då hade han svårt att skilja män och kvinnor åt, han förbjöd tobak efter att han själv varit tvungen att sluta röka på grund av en operation och så förbjöd han långt hår, skägg, guldtänder, balett och lite annat som han tyckte var bögigt eller oturkmenskt.

3. Demokrati, är det något att ha egentligen? OBS! utförligt svar önskas. Jag får väl erkänna att jag är kluven till demokrati. Är det några som inte bör ha något att säga till om hur ett land ska skötas så är det "vanligt folk" som tror att alla som heter Muhammed blir miljonärer på socialbidrag. Jag vill se en junta av intellektuella styra. Jag vill själv bestämma över juntan.

Karl-Oskar Wilhemsson:
Det finns stoff här till en helt fantastisk film:

- Den politiska situationen, där en diktator går med på att ordna folkval för att visa sin överlägsenhet inför en kuvad befolkning
- Den motsägelsefulla tidsandan, där ett optimistiskt och kommersialiserat 80-tal paras med ett land som missbrukar mänskliga rättigheter
- Marknadsföringens och den kommersiella tevens roll inom politik och opinionsbildning

Att filmen misslyckas att göra bra drama av allt det här är inte bara tråkigt, det är slöseri med material. No är en ryckig film med dåligt flyt i bildberättandet och taffligt manus. Rene, reklamaren i huvudrollen, är en skissartad figur som ska föreställa ung och progressiv, men framstår som en håglös hunk som leker med tåg, skejtar och skäller på sin son utan anledning. Om det finns karaktärsutveckling här är det inget som filmen visar.

Om det finns konflikter i filmen bortom Ja vs. Nej-sidan är också svårt att veta, för ofta är det en utmaning att överhuvudtaget orientera sig i vad som händer. Rene och hans crew skäller lite på varandra, sura Pinochet-militärer pratar , Rene försöker ligga med sitt ex, kampanjen hoppar en vecka framåt i tiden, Renes son ser ledsen ut, en skådis äter en baguett, filmen klipper vårdslöst mellan alltihop.

Att spela in No med gamla instrument och få den att se ut som en dokumentär är i och för sig lovvärt. Skillnaden mellan faktiskt arkivmaterial och nyinspelade scener är hårfin. Men om man inte har något berättarsinne att backa upp det med spelar det liksom ingen roll. No hade helt enkelt behövt en dramaturgisk konsult som gick in och styrde upp skeppet.


KristinaFighter:

Precis som Kantorn säger så hade No kunnat bli en väldigt bra film. Idén med att använda tidstypisk 80-talsutrustning är rolig och gör det nästintill omöjligt att skilja spelfilmen från arkivmaterial men klippningen, herregud klippningen, är ett obegripligt grepp. Jag kan förstå att den totala avsaknaden av övergångar mellan klipp och scener ska framkalla en känsla av 80-talets hemmavideos, men det är otroligt stressande att försöka navigera i kronologin. Sände de precis den där reklamfilmen eller är de fortfarande på mötet? Jaha, det har gått en vecka sen sist. Det är hopplöst förvirrande.

Utöver filmens utseende och charmiga tidsmarkörer (som ljudet av VHS-knappar) så är det enda jag kan lovorda huvudrollsinnehavaren Gael Garcia Bernal som gör en fantastisk gestaltning av en spånskiva. Man måste verkligen anstränga sig för att uppfatta att han är i bild. Aldrig tidigare har någon primat utstrålat så lite karisma och intelligens som Bernal i No.

Och det ska föreställa människan som är hjärnan bakom en nyskapande reklamkampanj som är delvis ansvarig för att diktatorn tvingas avgå.

För att vara en film som handlar om en tid då tusentals chilenare avrättades och försvann spårlöst och hundratusentals flydde landet på grund av Pinochets förtryck så är den otroligt mjäkig. Det är som att filmens skapare inte riktigt bryr sig, de är nöjda bara de får filma Bernal åka skateboard.

OBS! Någon anal läsare kanske noterar att en del av bilderna i inlägget varken är i 4:3-format eller har den rätta 80-talslooken. Av någon anledning är alla promotionbilder tagna med moderna kameror. Vi rekommenderar därför att ni ser trailern för att förstå hur ful den här filmen är.


Statistik:
Vackert bildspråk: 0%
80-talskänsla: 94%
Framtidsoptimism: 97%
Bildformat: 4:3
Karismatiska karaktärer: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar