Sidor

lördag 29 november 2014

Veckans historiska film: Vecka 48: 1990-1991: "Total Recall" och "De älskande på Pont Neuf"


1990. Total Rococo Recall


Vad är detta? Kitschig sci-fi med Arnold Schwarzenegger om ett företag som planterar in minnen i folks hjärnor, ett samhälle på Mars med trippelbröstade horor och mutanter, samt en cool dude som är skurk och hjälte på samma gång (fast han inte vet det själv).

Varför?
Varför inte? Är det något fel på ovanstående beskrivning eller? Vem är du att döma oss?

Balloonfighter: Vi ville se något hyfsat lättsamt den här veckan och jag gav dig makten att välja mellan Total Recall och Dagissnuten. Hur känns ditt beslut så här i efterhand? OBS! Ingen skit faller på mig.

Kantor Wilhelmsson: Mycket nöjd. Det är sällan jag känt att en film varit roligare att synka än Total Recall (se bild). Det hände något absurt och löjeväckande nästan hela tiden och
efter en lite trevande inledning ("kanske kan det bli något av det här...?") lade sig filmen strax på en genomgående usel kvalitetsnivå. Vad jag undrar är om det finns någon som kan titta på det här idag utan att hånskratta? Är det ens möjligt?

Balloonfighter: Haha ja, filmen glattade verkligen omkring över (nästan) hela skalan. I början kändes det som att det skulle kunna bli en någorlunda seriös och hyfsat spännande scifi-film av det här... men sen spårade det ur fullständigt med osammanhängande intriger, twister i varenda scen och fantastiska dockor och analoga specialeffekter. Ett gott hånskratt förlänger livet?

Kantor Wilhelmsson: Och så Arnold på detta... jag har ingenting emot Schwartzenegger i Terminator-filmerna t.ex., där är han helt perfekt, men vad som psykade mig i Total Recall var att filmen framställde Arnold som en vanlig kille som man skulle relatera till, innan den plötsligt kastade in alla hopplösa actionklyschor den kunde hitta. Till slut går han bara där, bredbent och dryg, och skjuter ihjäl folk, samtidigt som han levererar coola repliker med usel bayersk accent och hjärnan är totalt urkopplad.

Jag har en uppgift till dig. Total Recall försöker klämma in konspirationer, minnesförlust, dubbla identiteter, arbetaruppror, virtuella verkligheter och ett ont imperium i en och samma film. Kan du välja ut ETT koncept som filmen kunde ha gjort riktigt bra om den fokuserat på det?



Balloonfighter: Filmen hade verkligen tjänat på att fokusera på ett par spår istället för att slänga in twister, aliens och mutanter (!) i varenda scen. Jag tyckte själva grundidén med att folk planterar minnen i sina hjärnor för att berika sina liv var ganska fin. Det borde gå att göra en intressant film utifrån den premissen, men förslagsvis inte med Arnold i rollen som average joe.

Vi kan enas om att det här inte var en bra film, men den viktiga frågan är: underhöll den dig?


Kantor Wilhelmsson: Jodå! Jag blev mer underhållen ju längre den höll på. Så snart Total Recall släppte på alla ansatser till kvalitet var jag helt med på tåget. Den var aldrig i närheten av de riktiga bottenbetygen, även när jag skakade på huvudet åt precis allt som hände på skärmen.

Var du underhållen?


Balloonfighter: Yah! (min bästa Arnold-imitation)

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4


1991. De älskande på Pont Neuf

Vad är detta? Franskt drama regisserat av Leos Carax om en kärleksrelation mellan två hemlösa som bor på en bro i Paris.

Varför? Leos Carax gjorde förra årets favoritfilm Holy Motors och Denis Levant spelar huvudrollen i båda.

Kantor Wilhelmsson: För inte så länge sedan hade vi en diskussion om skildringar av kärlek i film, där du mer eller mindre hävdade att ämnet var ointressant i all sin normalitet, och jag ändå försökte försvara det som något allmängiltigt och viktigt att dikta om.

När vi tittar på "De älskande på Pont-Neuf" tror jag mig förstå lite mer hur du tänker. För mig är detta nästan två filmer i en. Dels verkar Leos Carax vilja trumma på kärlekens klassiska storslagenhet, de romantiska klichéerna och ödets nycker, vilket faller platt för mig. Scenerna när älskarna återses på bron eller idoliserar sin fina tid tillsammans är ofta snygga och välregisserade, men inget jag lär komma ihåg om en vecka.

Men här finns också kärleken som en katalysator för destruktivitet, och här lyckas filmen så mycket bättre. När Lavants trasiga luffare börjar begå grova illdåd för att inte förlora sin tjej blir De älskande... spännande och tragisk, och säger mycket mer om människan, samhället och de lägsta klasserna. Förälskelsen är en lyx man aldrig kan unna sig om man lever på en bro, säger Lavants luffarkompis, och detta känns mer tänkvärt och intressant än hundra Titanic-hommager. 

Jag är fortfarande lite kluven över hur filmen klarade denna balansgång. Vad tyckte du?


Balloonfighter: Jag har svårt att säga emot. Förälskelsefasen var den överlägset snyggaste i filmen, men samtidigt rätt ointressant. Tyvärr var det också den enda del av filmen som visade prov på den visuella experiment- och berättarlusta som fanns i Holy Motors. Den sista delen av filmen är betydligt mer intressant som berättelse, men saknar kreativitet. Jag blir nästan lite arg på "De älskande på Pont Neuf" för att den gör så här mot mig.

Något jag faktiskt tyckte om var hur filmen använde sig av miljöer i Paris utan att någonsin bli klyschig med cafémiljöer med Eiffeltornet i bakgrunden. Carax har lyckats få Paris att kännas smutsigt, kallt och rått. Har du någon favorit eller något hatobjekt bland Paris-skildringar?


Kantor Wilhelmsson: Jag har svårt för romantiserade Paris-skildringar överhuvudtaget, som lätt blir utdragna klyschfester. När jag tittade på "De älskande på Pont-Neuf" kände jag "just det ja, det där rövhålet till stad vill jag inte besöka igen" och det kändes bekräftande och lite mera jordnära.

Kanske tycker jag du dissar filmens visuella delar lite väl hårt? Det stora fyrverkeriregnet, när de älskande fylledansar på bron till omväxlande rock och marseilleaisen, är kanske ingen djup scen, men jag tyckte nog att det var bland det häftigaste och uppkäftigaste vi sett i färg i år. 

De älskande... är ojämn och kluven, men här finns tillräckligt slående scener och bra individuella idéer för att jag aldrig skulle tråkas ut. Ingen Holy Motors, men bra för att vara '91? 

Balloonfighter: Nej, det var ju precis de delarna av filmen som jag tyckte om rent visuellt. Vattenskidscenen var fantastiskt snygg. Hade den sista delen av filmen, som var mer intressant innehållsmässigt, bjudit på några sådana scener hade jag tyckt betydligt mer om filmen. Den var helt okej.

Kantor Wilhelmsson: Något varmt naturområde med gott om bär.. Jag tänker kanske en nationalpark i spanien eller dylikt. Du då?

Balloonfighter: Hemma hos dig? Eller kanske bland hyraxerna i en grotta i Ein Gedi, Israel.

Balloonfighter: 6
Kantorn: 7

2 kommentarer:

  1. Den trippelbröstade horan är definitivt en referens till Liftarens guide till galaxen - Jopp-hej-di, den trippelbröstade horan från Eroticon 6.

    Jag såg De älskande på Pont Neuf tidigare i år, just efter att ha sett Holy Motors. Så här ett halvår senare minns jag en hel del från Holy Motors (så många unika scener!), men inte så mycket från Pont Neuf förutom en snygg fyrverkeriscen och en ostig slutscen på en båt?

    Bron i sig var en snygg kuliss och ett spännande plats att bygga en film på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så klart! Jag hade glömt bort Jopp-hej-di.

      Håller med om Pont Neuf. Det har bara gått några veckor och jag har redan glömt det mesta. Å andra sidan är fyrverkiscenen värd.

      Radera