Sidor

söndag 14 december 2014

Veckans historiska film: Vecka 50: 1994. Sátántangó


1994. Sátántangó
Vad är detta? Ungersk film av Béla Tarr om livet på ett kollektivt jordbruk i slutet av den kommunistiska eran i landet. Med sina 434 minuter är det en av världens längsta spelfilmer.

Varför? Vi älskade Béla Tarrs Turinhästen och vem blir inte sugen på en 7½ timme lång svartvit film om deprimerade karaktärer på den ungerska landsbygden?

Kantor Wilhelmsson: Hypen var stor inför Sátántangó. Vi har velat se filmen sedan vi såg Turinhästen (Tarrs sista film) i april 2013 under det första filmprojektet.

Men det är svårt att planera in en sju timmar lång filmsittning. 18 månader senare lyckades vi till slut tajma in det med år 1994, vilket nu gör Sátántangó till en slags höjdpunkt i det nästan avslutade historiska filmprojektet.

Så. Motsvarade filmen våra förväntningar? Kan någon film motsvara dessa förväntningar? Och vad förväntade vi oss egentligen?

Balloonfighter: Till att börja med hade jag framförallt väntat mig en film mer i stil med Turinhästen - en film ganska fattig på ord och mimik men ett överflöd av vindpinade landskap och uppgivenhet. Sátántangó har samma bleka monokroma bild, ständiga oväder och deppiga bönder, men det ryms betydligt mer variation.

Trots att Sátántangó är mer än 5 timmar längre än Turinhästen så känns den som en lättare film. Inte nog med att karaktärerna faktiskt pratar med varandra - de till och med dansar och musicerar! Och det märks flera gånger att Tarr är lite tramsig.

Kantor Wilhelmsson: Ja, filmen var inte alls vad jag förväntat mig. Efter att första klippet bestod av tjugo kossor som klafsade omkring i leran i fem minuter trodde jag att det skulle fortsätta i samma stil... Men den kanske största överraskningen med Sátántangó är att filmen berättar en story - till och med en linjär story.

En film med en tydlig historia i tre arker är på sätt och vis mer öppen för svagheter. Det är inte svårt att hitta fantastiska scener i Sátántangó, men några klipp är också mindre spännande än andra. Historien om "trollkarlen" Irimias, som kanske lurar byborna på deras pengar, är mycket mer intressant i sin uppbyggnad och förväntan än i den faktiska storyn.

Bäst är kanske Sátántangó när det hänger något ovisst och hotfullt över filmen, en stämning som bara bryts upp av dekadens. Den gamle doktorn som letar efter brandy i regnet, den mentalt störda flickan som plågar en katt och det bisarra fyllenumret där alla dansar - det är scener jag sent kommer glömma. De sista två timmarna (känns bisarrt att skriva detta...) är däremot mer prosaiska och kanske också lite banala i sitt händelseförlopp.

Sátántangó var indelad i tolv kapitel. Hur uppfattade du filmens struktur? Kunde du känna att här fanns en tydlig form, eller blev det bara bilder som sköljde över dig?

Balloonfighter: Jag läste att filmen ska ha strukturerats efter tango med sex steg framåt och sex steg bakåt. Jag kan för lite av tango för att kunna sätta mig in mer i det, men det svårare än några hopp fram och tillbaks i kronologin och upprepade scener från andra vinklar blev det ju aldrig. Det gick rätt fort (kanske ett par timmar) innan man kom in i det.

Jag tyckte både att det var skönt och lite tråkigt att Sátántangó var så pass linjär och dialoginriktad. Jag hade förväntat mig, och hoppats på, en betydligt mer drömsk film. Och just eftersom den var så pass rak tycker jag att man utan problem hade kunnat kapa åtminstone 2 timmar av speltiden. Utöver själva upplevelsen att ägna en hel arbetsdag åt samma film så hade det inte skadat. Håller du med?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag hade gärna sett den sista akten (2:49 lång) nedkokad till en timme eller så. Det var den rakaste och minst intressanta delen av filmen.

Däremot hade jag inte ändrat på mycket från de första två akterna. Tarrs bilder har en egen rytm och en musikalitet som gör att timmarna inte passerar som de brukar. Som bäst påminner det om djupandning - pulsen går långsamt ner av att sugas in i de långa, hypnotiska klippen. För en svartvit film om en ful, skitig landsbygd är det imponerande.

Vad har du att säga om filmens skådespelarinsatser? Hade du någon favorit?

Balloonfighter: Leif GW Persson var perfekt i rollen som en extremt skruttig gubbe som ger sig ut i ovädret för att leta efter fruktbrandy på de mest udda platser (som uppe på vinden i en lada där två prostituerade håller till). Annars var det nog egentligen bara Mihály Vig (Irimias) som stack ut. Det var väldigt återhållsamt agerande överlag.

Hur känner du för extremt långa filmer nu? Skulle du klara av Shoah (10 timmar och 13 minuter lång film om Förintelsen) eller  Evolution of a Filipino Family (10:47)?

Kantor Wilhelmsson: Jag känner allt mindre att längden spelar roll. Sátántangó var absurt lång men kändes sällan långtråkig. Jämför med The Long Day Closes, som klockade 90 minuter men tappade vårt intresse redan efter 9. Det handlar nog om att balansera tempot med längden på scenerna. Hollywood-hetsiga klipp som i Inception är outhärdligt redan efter två och en halv timme.

Generellt ser jag hellre en ambitiös film som har något att säga än en publikfriande film som tar slut snabbt. Och det är en känsla som bara befästs av våra filmprojekt. Shoah får vi boka in i februari!

Hur känner du själv? Du har verkat mycket filmtrött de senaste veckorna. Känner du att du behöver vila nu efter sjutimmarssittningen?

Balloonfighter: Nej, inte direkt. Det är snarare mängden tråkiga titlar som har tröttat ut mig på sistone.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi ägnar resten av året åt betydligt kortare filmer: Skulle du rekommendera Sátántangó till vänner och bekanta? Hur skulle du sälja in den?

Balloonfighter: Jag vet inte om jag skulle våga rekommendera den till någon. Jag tror att Sátántangó själv hittar till de som är tillräckligt våghalsiga för att våga sig på den.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

1 kommentar:

  1. Längden på filmen är intressant i sig. Filmen är så pass lång att det finns få titlar att jämföra med och därmed också möjlighet att fastställa vad en superlång film kan och inte kan göra bättra än mer normallånga filmer.

    Jag hade förväntningen att filmen inte skulle drivas av en stor plot, utan snarare knytas ihop av ett antal berättelser med anknytning till den ungerska byn. Det visade sig att filmen både hade fristående berättelser och en övergripande plot ovanpå det.

    Filmen var på topp från det att Irimias kallades till statstjänstemannen (som tillämpade en filosofisk typ av myndighetsutövning) fram till och med filmens andra paus. Under den tiden tog vi del av blåsiga promenader, byläkarens trötta jakt på fruktlikör, en minderårig kattdräpare och en satantango i logen. Hela tiden med snyggt och kreativt foto.

    Efter denna kvalitetstopp återstod dock tre timmar film. Dessa tre timmar hade ett par strålande scener och utmärkt foto, precis som tidigare. Men här började jag känna att filmens längd inte var helt motiverad. Inte minst under en träig skrivmaskins-session.

    För att vara en 7 timmar lång svart-vit film om lera och deprimerade ungerska bönder i mulet väder, var dock filmen oväntat underhållande och variationsrik. Det är en viss bedrift att lyckas med något sådant.


    Mitt betyg: 8

    SvaraRadera