Veckans historiska film: Vecka 52: 1997-1999: "Perfect Blue", "Beshkempir" och "Audition"

1997. Perfect Blue
Vad är detta? Anime om en popstjärna som försöker sig på en karriär som skådis, med resultatet att hon får en obehaglig stalker på halsen.

Varför? Perfect Blue nämns ofta som en av de bästa anime-filmerna från 80-och-90-talet, i samma mening som Akira och Ghost in the Shell. Dessutom såg den mörk och experimentell ut: kul!

Balloonfighter: Perfect Blue är en animefilm för en vuxen publik. Den tar upp ämnen som stalkers, våldtäkt, psykisk sjukdom och hur farligt det är med internet. Trots det har jag lite svårt att ta filmen på allvar när huvudkaraktären har en bebisröst och alla har helt orimliga energinivåer. Är det något som stör dig?

Kantor Wilhelmsson: Faktiskt inte...jag kanske accepterade det som en del av premissen? Däremot har jag svårt att ta filmen på allvar när den lägger in en massa nakna animerade kvinnokroppar. Det är inte motiverat från storyhåll och ofta väldigt genomskinligt. Bitvis slår Perfect Blue över i ren mjukporr och då känns det pinsamt att titta.

Överlag beundrar jag filmen mer än jag tycker om den. Jag beundrar den för att den vågar vara genuint obehaglig och för att den tar upp en massa ämnen som sannolikt är tabu i japan (och känns tabu i den här kontexten). Jag beundrar den också för att den inte riktigt liknar något annat jag sett. Ibland är den ett riktigt snyggt tidsdokument från 90-talet, även fast jag har svårt att leva mig in i det stora dilemmat "popstjärna eller stjärnskådis"...

Balloonfighter: Haha ja, det var svårt att tycka synd om Mima när hennes svåra karriärval stod mellan popstjärna och stjärnskådis.

Det där med nakenheten är ett problem som återfinns i väldigt mycket anime. I vissa scener var nakenheten rimlig, men jag har svårt för alla jävla upskirts-vinklar. Det är något som går igen även i Miyazakis "Nausicaä" och känns väldigt främmande med våra ögon. Jag tar gärna mina filmer utan animerade tonårsflickors trosor i var och varannan scen.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Nakenheten stör mig nästan mer när den smygs in på det sättet och luktar svagt av skam och gubbsjuka.

Perfect Blue är känd för att den trappar upp sin story på ett väldigt desorienterande sätt, vilket ansågs nyskapande för 17 år sedan. Jag gillade greppet att låta Mimas fantasi och verklighet smälta samman och tyckte flera övergångar var riktigt läskiga. Funkade den delen av filmen för dig?

Balloonfighter: Ja, jag tyckte att filmen tog sig mot slutet när det blev svårare att hänga med. Filmen gav sig in i ett annat territorium efter att ha ägnat alldeles för stor del åt att okynnesstraffa Mima och ha någon slags sensmoral om att internet är farligt för unga kvinnor. Vilket den i och för sig kanske fått rätt i tack vare Gamergate...

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1998. Beshkempir

Vad är detta? Kirgiziskt coming of age-drama om en pojke som är adopterad och ett helt samhälle som tycker att det är det sjukaste de någonsin hört talas om.

Varför? Vi har kommit in i en tid då vi i princip har sett varenda film som är värd att se och därför blir tvungna att tråla genom bottenslammet på vår jakt efter guldkorn. En svartvit film från Kirgizistan låter så avskräckande att det är svårt att inte bli nyfiken.

Kantor Wilhelmsson: Beshkempir är, på samma sätt som De tre aporna, Tålamodets sten, En man som skriker, Bikupans ande med flera en film som ersätter karaktärsutveckling och konstnärlig substans med lågt tempo och allmän håglöshet. För att citera Balloonfighter ur ett annat sammanhang:

"Den klassiska genvägen till "djupt drama" är att göra en tyst film. Det är ju alltid något idiot som går på det, hur genomskinligt det än är. Oavsett om filmen har regi, bildspråk, manus eller skådespelare som klarar av att bära upp tystnaden."

Beshkempir befinner sig i ett obekvämt läge mellan en disträ dokumentärfilm och ett slappt redigerat konstprojekt från en förstaårsstudent. Den är ofokuserad, tråkig och illa spelad. Klassiska filmtekniker används amatörmässigt - filmen är i svartvitt av oklara anledningar, men byter till färg i slumpmässiga klipp om cirka tre sekunder. Under en pinsam scen gestaltas adoptivsonen av den suddiga handkameran från Blair Witch Project, utan att man förstår varför. Beshkempir tycks vara regisserad av någon som aldrig hållit i en filmkamera tidigare.

Kan du komma på några positiva saker med filmen?

Balloonfighter: Nej, det är svårt. Jag hade åtminstone hoppats på att man skulle få någon slags inblick i kirgizisk kultur och tradition. Även om en film som samoanska The Orator var helt värdelös så fick dokumentärvurmaren i mig en liten, liten inblick i livet på Samoa. Det är åtminstone något. Beshkempir visar bara en massa pojkar med extremt fula frisyrer som kletar gegga i sina ansikten och gör bröst av sand.

Jag läste på Wikipedia att Beshkempir klassas som Bildungsroman, en filmform som enligt samma källa ska ha inletts med den urusla indiska filmen Pather Panchali som vi såg tidigare i år. En av grundreglerna för en Bildungsroman är att huvudkaraktären ska utvecklas under filmens lopp. Du, som är den litterärt bevandrade av oss, kanske har någon åsikt om det? Tycker du att det finns någon karaktärsutveckling i Beshkempir?

Kantor Wilhelmsson: Ja, om man verkligen letar efter den finns den kanske där... Beshkempir (karaktären) ska gå från en mesig kille som faller in i grupptrycket, till en arg och mobbad ung man, till en mogen snubbe som tror på sig själv och kanske återförenas med sin far. Frågan är hur mycket av detta som går ut genom rutan. Mirlan Abdykalykov är säkert en jättetrevlig person i verkligheten, men han spelade stundtals så dåligt att jag fick vända bort ögonen.

Den som däremot inte spelade dåligt var... en härfågel!!! I en av filmens nyckelscener, dessutom! Jag bryr mig inte alls om fåglar vanligtvis, som du vet, men här var jag riktigt lycklig över att ta del av en karaktär som varken juckade mot sandvaginor eller kastade sig i lera. Härfågeln höjer betyget med +1 för mig.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1999. Audition

Vad är detta? Kultförklarat skräckdrama om en änkeman som vill gifta om sig och håller en audition för att hitta rätt tjej.

Varför? Takashi Miike har ett bra CV (Visitor Q, Bird People in China) och en bisarr skräck-kultis verkade som ett fint sätt att avsluta 2014 års filmprojekt.

Balloonfighter: Jag hade svårt för Audition. Under filmens 110 minuter (min version var något kortare än din) ägnas de första 80 åt tråkiga människor som tittar på varandra och har tråkiga känslor. De sista 30 ägnas åt tortyrporr. Är det här roligt?

Kantor Wilhelmsson: Jag börjar misstänka att du lider av film-fatigue, för den beskrivningen kan väl appliceras på 95% av projektets filmer (minus tortyrporren då)? Jag gillade Miikes metodiska regi och hur filmen tog tid på sig att etablera sina karaktärer, särskilt relationen mellan fadern och sonen. Länge är Audition inte alls särskilt otäck utan en småmysig historia om ensamma män och den japanska konsumtionskulturen.

Sen börjar det spåra, vilket tacksamt nog inte blir till en särskilt lång del av filmen. Fällan är ofta att skräcken håller på så lång tid att den bara blir tråkig (eller äcklig) men här tycker jag Miike har skapat en clean och snygg upptrappning.

Vad hade du förväntat dig av Audition och på vilket sätt tycker du den kunde varit bättre?

Balloonfighter: Jag hade hoppats på mindre prat och snyggare scener. Jag kunde aldrig engagera mig i någon av karaktärerna utan satt istället och irriterade mig på petitesser som hur äckliga alla ljud i flmen var (vilket säkert var Miikes avsikt).

Jag har ju sett flera filmer på sistone utöver filmprojektet, men om du med film-fatigue menar att jag sämre tålamod med tråkiga filmer så kan jag skriva under på det. Audition hade behövt fånga min uppmärksamhet tidigare.

Du har sett fler Miike-filmer än vad jag har. Jag tror bara att jag har sett Ace Attorney, som inte verkar särskilt representativ. Hur förhåller sig Audition till hans andra filmer? Vilken skulle du säga var äckligast?

Kantor Wilhelmsson: Hm, jag tyckte inte det var överdrivet mycket prat i filmen. Kanske var de långa tysta scenerna bortklippta i din version?

Jag tycker Audition är rätt så representativ. Provocerande innehåll kontra lågmälda karaktärer och något som nästan kan kallas för "feelgood". Jag minns två scener ur hans tidigare produktion som var äckligare än hela denna film: en i "Visitor Q" där en kvinna sprutar bröstmjölk över två män med samma tryck som en biltvätt. Och en i "Ichi the Killer" där en man skär av en kvinnas bröstvårtor med machete. Den sista berörde mig särskilt illa...

Vad har du för förhållande till genren i övrigt? Vilken skulle du säga är den bästa skräckfilm du sett?

Balloonfighter: Oj, jag är rätt ointresserad av hela skräckgenren. Allt som har monster eller spöken är töntigt och gore är bara långtråkigt. Jag kan nog inte välja någon favorit i genren, däremot kan jag säga att A.I. är den obehagligaste film jag har sett - långt värre än alla Saw, Paranormal Activity, Insidious och allt vad de heter. Du?

Kantor Wilhelmsson: Jag är inget genrefan, men uppskattar psykologisk terror om den kommer från en verklig plats. Audition var en bra popcornfilm för mig men jag skulle ha svårt att säga vad den egentligen handlar om.

Filmen vann dock kreddpoäng för att den inte hade några riktigt billiga chockeffekter, ett grepp som hårt missbrukades av t.ex. Lynch i "Inland Empire". Med sin ostadiga blandning av familjedrama och tortyrporr tycker jag Audition var en passande avslutning på detta spretiga och härliga filmprojekt!

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 7