Veckans historiska film: Vecka 39: 1976: "Logan's Run"

1976. Logan's Run

Vad är detta? Kitschig äventyrsfilm om ett futuristiskt samhälle där ingen får leva efter 30.

Varför? Vårt kanske största fan Målle valde ut den åt oss med motiveringen "Klassisk Science fiction med jättefåniga kläder".

Balloonfighter: Det är inte helt rättvist att jämföra all sci-fi med Star Wars, men den första Star Wars-filmen kom 1977 (ett år efter Logan's Run) - och det känns som två vitt skilda världar. Star Wars står sig bra än idag medan Logan's Run i bästa fall är en charmig och nostalgisk filmupplevelse i all sin tattighet. I Logan's Run är framtidsstäderna gjorda med Märklin-tåg i plaströr och man kan skymta människoläppar bakom robotmunnar.

Logan's Run är stundtals så dåligt gjord att den känns mer tidigt 50-tal än sent 70-tal. Personligen tycker jag att det är rätt så charmigt, men jag kan tänka mig att du har svårare för det?

Kantor Wilhelmsson: Jag kan uppskatta kitschen - speciellt de absurda inslagen, som mördarroboten Box som bor i en isgrotta. Jag bryr mig heller inte så mycket om det patetiska skådespelet eller de genomskinliga kulisserna eller de fnissigt dåliga fajtingscenerna.

Vad Logan's Run mest faller på är att den är så seg. Det här är sci-fi med stödhjul och överstrykningspenna. Det tar lååång tid innan det händer något i filmen, hela första timmen är mest en ursäkt för att flasha en massa "futurism". Till exempel den där Carrousel-scenen där folk hänger i trådar och exploderar - tydligen var den svår att göra, men imponerades du av den?

Balloonfighter: Nej, det kan jag inte påstå att jag gjorde. Jag minns den knappt. Jag tror att det stora problemet med Logan's Run är att den tar sig på för alldeles stort allvar. Det här är en film som vill vara seriös, men som snarare borde ha omfamnat tramset. Jag tycker faktiskt att Barbarella är en bättre film just eftersom den inte utger sig för att vara något mer än vad den är.

Kantor Wilhelmsson: Filmen hade verkligen behövt en karaktär i stil med Han Solo, någon som bidrar med lite karisma och inte tar allt på så stort allvar. Det Fantastiska Kärleksparet vs. Den Onda Maskinen funkade inte riktigt.

Däremot blev jag glad när Logan's Run utforskade miljöerna utanför maskinstaden - postapokalyptiska scener som gjorde mig sugen på ett nytt Fallout-spel... Här fanns också en rolig gubbe som citerade T.S. Eliots Old Possum's Book of Practical Cats och det var ju rätt charmigt.

Balloonfighter: Jag tycker att plotten med ett samhälle där folk avlivas när de fyller 30 är ganska rolig. Och fånig. Det har varit tal om en remake av Logan's Run länge och det ser ut som att det blir verklighet relativt snart. Jag tror faktiskt att det är en film som kan tjäna på att göras om idag. Kommer du att vilja se en ny version av det här?

Kantor Wilhelmsson: Definitivt. Filmens svagheter - tempot, effekterna, karaktärerna och världsbyggandet - kan bara tjäna på en dyr uppdatering. Tror inte ens CGI kan förstöra det här konceptet, inte minst med tanke på hur ful Abraham Lincolns datoransikte var i originalversionen.

Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 4

Veckans historiska film: Vecka 5: 1927-1928. "Metropolis" och "The Passion of Joan of Arc"

Efter förra veckans komiker-duell är det nu dags för två superdraman i filmhistorien, filmer där inga känslor är för stora och inga gester för svulstiga. Metropolis är årets första riktiga blockbuster - dubbelt så dyr som Cloud Atlas från i fjol - medan The Passion of Joan of Arc är en orgie i gråt, lidande och dramatiska närbilder.

1927. Metropolis

Vad är detta? Gigantisk filmproduktion i regi av Fritz Lang med ca 37000 statister, enorma set och en budget som nästan fick filmbolaget att konka.

Varför? Filmhistoriens första riktiga science fiction-rulle och en inspiration för såväl Joseph Goebbels som George Lucas.

Kantor Wilhelmsson: Metropolis är för mig framför allt en teknisk uppvisning. Det är 1927, ljud saknas, färg saknas och vissa av miljöerna är rena handteckningar, men ändå lyckas hela produktionen imponera på mig. Jag älskar de synkroniserade fabriksarbetarna vid deras jättemaskiner, de underliga teckensnitten och symbolerna, de hemmabyggda datorerna och de vindlande byggnadsstrukturerna. Det här är ändå långt före internet, tv och till och med reguljära passagerarflyg. Det är spännande att se hur Lang har tänkt sig en framtidsdystopi.

Balloonfighter: Jag håller med. Första halvan av filmen räckte det gott och väl åt mig att få se alla fantastiska kulisser och masscener. För min del hade filmen gärna fått fortsätta på det viset, som en krass marxistisk kritik av ett ojämställt samhälle där det kanske inte hände så mycket. Det var när storyn började ta över och fokusera på enskilda karaktärer som jag fick svårare att upprätthålla intresset. Det hade nog kunnat fungera om inte tempot var så jävla uppskruvat.

Jag vill bara flika in i att jag älskade att överklassens paradisiska trädgård var full av hägrar (både ägretthäger och silkeshäger, möjligen äver kohäger men det är svårare att uttyda i monokrom film).

Kantor Wilhelmsson: Tyckte du att högt tempo var ett problem? Jag tycker snarare att filmen började tappa fotfästet för att händelserna var så utdragna och förutsägbara. Sista timmen var när Metropolis brast för mig, eftersom folk helt slutade bete sig som människor. Tusentals fabriksarbetare som kollektivt glömmer bort sina barn...

Det stora problemet är att storyn i sig är så simplistisk och larvig. Jag har skapat mer övertygande dramer med legogubbar. Efter ett tag slutar man bry sig eftersom alla karaktärer är så provocerande platta.

Balloonfighter: Högt tempo var fel ord. Jag syftade på det högt uppskruvna känsloläget. Alla människor var helt hysteriska. Någon skriker "Vi måste göra uppror!" och 100 000 fabriksarbetare ropar "JA!" och går till attack och sen säger någon "Men vad hände med våra barn?" och alla människor lägger sig på golvet och gråter. Det fick mig att tänka på den där filmen från Nordkorea där alla gråter så överdrivet.

Kantor Wilhelmsson: Kan man sammanfatta filmen såhär: Ond man skapar förtryck, Son reser sig mot förtryck efter möte med Madonna, Ond man gör Madonna till Hora, Pöbeln rasar, allt löser sig i slutet och den onde mannen ångrar sig? Jag tror inte det var mindre subtilt än själva filmen...

Balloonfighter: Ja, handlingen är dum och tråkig men det finns ändå ett filmhistoriskt och estetiskt värde i att se filmen. Man får nog mest ut av Metropolis om man ser första halvan och sen läser om filmen på Wikipedia.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1928. The Passion of Joan of Arc

Vad är detta? Carl Theodor Dreyers mest kända film som följer Jeanne D'Arcs rättegång, tortyr och slutliga dom. 

Varför? Räknas som en milstolpe i filmhistorien på grund av den personliga, närbildsbaserade regin och Maria Falconettis uttrycksfulla skådespel. 

Balloonfighter: Innan vi såg The Passion of Joan of Arc diskuterade vi den dåliga svenska titeln En kvinnas martyrium. Titeln i sig är rätt bra, men det är väldigt klantigt att inte inkludera en av historiens kändaste kvinnor i titeln. 

Efter att vi sett filmen så har jag omvärderat min ståndpunkt en aning. En kvinnas martyrium är den mest korrekta beskrivningen av den här filmen. Under 82 minuter (originalversionen var 110 minuter lång) får vi se Maria Falconetti gråta i närbild. Hon gör det väldigt bra, men efter en stund är det ungefär lika underhållande som att titta på de där gråtande barn-tavlorna (Bruno Amadio) som av någon anledning var extremt populära när jag växte upp.

Kantor Wilhelmsson: Med risk för att tappa fokus måste jag börja med att ta upp den överlägset bästa aspekten av den här filmen:

Musiken!

Soundtracket som följde med vår filmversion var "Voices of Light", ett specialskrivet oratorium av Richard Einhorn från 1994. Det är alltså inte bara ny och helt genomkomponerad musik, utan musik med ett eget libretto, dvs. alla liturgiska texter som sjungs har anpassats efter filmen och storyn.

Det är ett fantastiskt arbete som måste bygga på en stor kärlek till Dreyers film. Den ofta renässansklingande musiken, ensemblen, kören och solisterna är alla utmärkta och en upplevelse i sig. Förlåter du mig om jag blundade vid ett flertal tillfällen under filmen?

Balloonfighter: Ja, om du motiverar varför! 

Kantor Wilhelmsson: Okej då. Jag älskar renässansmusik och allt som påminner om den, och jag är fascinerad av soundtrack som anpassats så totalt till en berättelse.

Jag är inte lika förtjust i att titta på en kvinna gråta i en och en halv timme. Det är lite samma sak som med Metropolis - jag uppskattar filmen rent tekniskt, men blir inte engagerad. Här är jag mest impad av de uttrycksfulla närbilderna och att filmen alltid går att hänga med i, trots att man sällan ser riktiga miljöer.

Till viss del är det spännande att skärskåda människors ansikten, men filmens känsloläge är så otroligt monotont - det är synd om henne, det är synd om henne, det är synd om henne - att jag blir avdomnad ganska snabbt.

Balloonfighter: Det är lite som när vi såg på Omar dödade mig. Det händer ingenting annat än att en person är oskyldigt anklagad och att det är jättesynd om den. Och det är trist att det är så. The Passion of Joan of Arc verkar vara en film som Dreyer har brunnit för. Han gjorde efterforskningar under lång tid, baserade manuset på historiska texter och inte minst slösade han bort 7 miljoner franc på att bygga (rosa) slott och katedraler som inte ens syns i filmen. Jag uppskattar Dreyers konstnärliga vision och det för tiden ovanligt närgångna och snygga fotot, men som drama fungerar det rätt illa. Det är inte film för människor som gillar att bli överraskade.

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

Svenska dramaserier, 1: Äkta människor

Som global TV-konsument är det lätt att bli bortskämd med fantastiska amerikanska prestigedraman som Mad Men, Homeland eller Breaking Bad, och glömma att vi faktiskt har en egen tevekultur hemma i Sverige.

Det är särskilt lätt att glömma eftersom denna tevekultur till största delen suger.

Men varför har det varit så svårt att skapa engagerande och framgångsrika TV-serier i det här landet? Är det bristen på tradition? Är det att USA och Storbritannien har en rik och bred tevehistoria från flera generationer, medan de flesta svenska skådisar och författare bottnar i scen och teater? Eller är det något i vår svenska mentalitet som bara inte lämpar sig för teve? Danmark, som är ännu mindre än oss till yta och befolkning, har de senaste åren producerat två riktiga hitserier i "Brottet" (som gjordes om till amerikanska "The Killing") och utmärkta "Borgen". Svenska dagbladets krönikör är något på spåren när han hävdar att just Borgen luftar kontroversiella åsikter på ett sätt som en svensk serie aldrig hade vågat.

Vi skägg har bestämt oss för att allt detta måste undersökas närmare. Det är dags att ta några riktiga djupdykningar i den senaste tidens svenska tv-produktioner, och försöka bena ut vad det är som inte fungerar.

Men det första exemplet är faktiskt glädjande.

Äkta människor avslutade sin första säsong på SVT i mars i år och har fått klartecken för en fortsättning. Det är något så ovanligt och uppfriskande som en självsäker science fiction-serie producerad i jante-Sverige.

Serien skildrar ett nutida samhälle där mänskliga robotar, så kallade hubotar, börjat avlasta människan i en massa arbeten - som hemhjälper, fabriksarbetare eller till och med som sällskap för de äldre. Vissa är skeptiska till hubotarnas framfart, kallar dem windows-hjärnor och vill förbjuda dem, medan andra kämpar för deras rättigheter och tillerkänner dem känslor och agendor.

Konceptet är smart och den parallella verkligheten känns välgjord. Hubotarna, som spelas av människor, har blivit sminkade och designade så att uncanny valley-effekten slår hårt. Många olika grader av AI utforskas - förutom de mer eller mindre docila hubotarna, som bara gör som de blir tillsagda, får vi också möta ett gäng avancerade hubotar som befinner sig på flykt undan polisen och börjar upptäcka kärlek och religion. Och i mitten av alltsammans spelar Andreas Wilson en kriminell cyborg.

Skådespeleriet i den här serien är bitvis så dåligt att jag skrattar högt. Flera bra skådisar kämpar mot hopplöst onaturliga repliker och osäker karaktärisering. Det känns ironiskt - och nästan medvetet - att beteendet hos seriens hubotar generellt är trovärdigt, medan allt som ska påminna om mänskliga reaktioner verkar komma från förstaårsstudenter på teaterfolkis som läser innantill. En grundläggande lyhördhet för sociala situationer saknas, så att repliker som "Det var min mamma." eller "Jag är nötallergiker." blir fruktansvärt komiska.

Men serien skäms inte för sig, utan fortsätter köra på. Och bit för bit börjar de parallella historierna bli riktigt spännande. Precis som genreserier som Heroes eller True Blood lider Äkta Människor av ett överskott på karaktärer, där långt ifrån alla är lika intressanta. Särskilt Andreas Wilsons cyborg är plågsamt klyschig och drar ner tempot på alla avsnitt där han är med (om detta också beror på Wilsons skådespel låter jag vara osagt). Men undercover-huboten som hittar kärlek och hemhjälps-huboten som splittrar en kärnfamilj är intressant gestaltade.

Äkta Människor siktar högt och vill fråga oss: Vad innebär det att vara människa? Kan man inte säga att vi också är maskiner? Har dagens samhälle blivit omänskligt på många håll? För att kunna diskutera dessa frågor på ett seriöst sätt hade det behövts skådisar och dialog som inte gränsar till skrattretande. Men Äkta Människor är ändå lovande, bitvis skrämmande och framför allt växer serien med tiden. Det överexponerade fotot börjar hitta snyggare bilder och storyn trissas upp. Med två avsnitt kvar på säsongen känner jag mig rätt säker på att jag kommer fortsätta titta nästa år. Och det får i sammanhanget räknas som ett toppbetyg. 

Äkta Människor finns inte kvar på SVT Play men kan streamas - rätt så smidigt, och med bra bildkvalitet! - från discshop för 9 kr/avsnitt.

Nyfiken på om hubotar kommer finnas i verkligheten framöver? Umeå Universitet har en intressant forskarintervju om detta här.