Sidor

söndag 27 oktober 2013

Vecka 43: Djúpið ("Djupet", Island 2012)


Vad är detta? Isländskt drama om en fiskare som plumsar i vattnet.

Varför? Den isländska naturen är så brutal och fascinerande, men kanske mest för att den var tillräckligt kort för att jag (läs: Balloonfighter) skulle hinna se den under en hektisk vecka i Bangkok.

Kantorn har alltid velat veta men aldrig tidigare vågat fråga:

1. Hur skulle du sälja in den här filmen till ett produktionsbolag?
Som Titanic, fast med smutsiga skägg.

2. Vilken plats i Sverige hade det varit coolast om det blev vulkanutbrott på?
Högskoleområdet i Kristianstad är helt klart den plats som förtjänar det mest, men det vore coolare om hela Kebnekajse bara sprängdes.

3. Vad hade du gjort med bara en dag kvar att leva?
Den rimligaste är att jag grips av förlamande dödsångest och lägger mig under soffan och skräpar medan jag inväntar döden. Vad jag borde göra är att äta choklad oavbrutet och se om Arrested Development.

Balloons y'all:

Ett fiskesamhälle på Island under mitten av 1980-talet är en tilltalande setting. Det är vulkanutbrott, arga hav och karga landskap som räcker långfinger åt allt som försöker leva i närheten av dem. Jag är kanske något mindre förtjust i alla dessa sjukt manliga män som dricker kopiösa mängder sprit och diskuterar Betamax överlägsenhet i bildkvalité gentemot VHS, men det har väl sin charm. Tyvärr slarvas tidsepoken och det isländska landskapet bort i Djupet.

Filmen är baserad på en verklig händelse om en fiskare som trillade ner i iskallt vatten och överlevde längre än normalt - och det är ärligt talat inte mycket mer än så. Till skillnad från andra filmer med samma raka upplägg (127 Hours och Castaway till exempel) så fattas Djupet intressanta lager. Huvudpersonen Gulli står inte inför något svårt beslut och han drabbas varken av psykisk sjukdom, depression eller skuldkänslor. Jag saknar, än en gång, svärta och ångest. Och några som helst efterdyningar.

Det kändes lite som att jag såg på ett inslag i 112 - på liv och död. Djupet skildrar en anmärkningsvärd bedrift men undviker effektivt att gå in på allt som gör händelsen verkligt intressant och personlig. Det borde onekligen finnas stoff i Gullis berättelse.


Kantor-Z:

Jag gick in i Djupet utan att ha läst en enda rad om filmen. Länge tycktes detta val vara det bästa jag kunde ha gjort. Storyn börjar med en olycksbådande flashforward, följt av en presentation av en spretig samling isländska fiskare. Allt verkar hinta om skräckfilm. Vem kommer att dö först?

Desto mer överraskande när Djupets stora olycka tar en helt annan vändning. Filmen levererar här en oväntad närvaro och dödsångest. Halvvägs in i historien har jag ingen aning om var den ska leda. Det är sällan jag känt huvudpersonens olycksöde så påtagligt.

Tyvärr kommer denna höjdpunkt minst en halvtimme för tidigt. Andra halvan är en betydligt tristare historia, där filmen byter skepnad ännu en gång - nu till en evighetslång epilog som får en att klia sig i skägget. Vad var poängen?

Djupet är en vilsen film som inte vet vad den ska göra med sitt starka källmaterial. Den är inte tillräckligt psykologisk för att bygga en bra enmansshow, den har ingenting att säga om människan och vetenskapen, som spänningsfilm är den bortslösad efter fyrtio minuter och det enda den har att säga om döden är att man kan lura den ibland.

Det är inte alltid som verkligheten blir den mest gripande fiktionen. Här önskar jag att regissören vågat ta större friheter med manus.

Statistik:
Antal ljussättningar: 12+ under havsscenerna. Ibland var det som att åka jolle i en ljusshow.
Försupna isländska fiskare: 100%. Vi fick även se en del av nästa generation.
Mänsklig säl: 1
Väderprognos: -2 grader och underkylt regn + storm

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar