Sidor

måndag 13 februari 2012

Bryter ny is

Det är dags att bryta ny mark på Två män med ett skägg och ge oss i kast med ett ämne som troligen kommer få en stor del av våra 1½ läsare att reagera med avsmak och förskräckelse och få dem att utbrista "Jag trodde att jag kände dig!". Kanske kommer vår 1½ läsare aldrig att återvända hit.

Jag syftar på ett av mina intressen, mitt största guilty pleasure, som ständigt ligger latent inom mig och inväntar ett lämpligt tillfälle att dyka upp och attackera på alla fronter. Jag tänker förstås på hockey. NHL. Det är ett intresse som jag är minst sagt kluven till. Samtidigt som jag inombords bubblar av en iver att få dela med mig av anekdoter om Mario Lemieux, amatörmässiga analyser om varför det görs så få mål i NHL idag jämfört med för 20 år sen och slumpmässig statistik från säsongen 1993-1994 drabbas jag av skam och en viss sorg för att jag inte har någonstans eller något sätt att få något riktigt utlopp för detta intresse. Jag vill inte vara en sån som gillar sport men hur jag än försöker förtränga det så envisas NHL-intresset med att återvända.

Nu har jag dock fått en chans chans att få utlopp för detta intresse på ett sätt som ger mig chansen att skriva om det. Det creddiga amerikanska TV-bolaget HBO har nämligen producerat en dokumentärserie i 4 avsnitt som följer de två lagen New York Rangers och Philadelphia Flyers under en del av säsongen. I Road to NHL Winter Classic får man en inblick i spelarnas, tränarnas och fansens liv och får följa lagens matcher fram till Winter Classics-matchen - en match som spelas på en stor utomhusarena.

Road to NHL Winter Classic saknar inte dramatik. Filmteamet arbetar med snabba klipp, närgående svartvita porträtt, män i motljus som går i slow motion, spelare som är mickade under matcherna etc etc. och målar upp Stora Känslor och Stor Dramatik. Det är stundtals snyggt och underhållande och spelare och tränare svär så mycket att till och med jag börjar att rodna efter ett tag.

Det är intressant att få en bild av spelare som man normalt sett bara ser spela matcher eller som namn på matchsummeringar. Problemet är att Road to NHL Winter Classic spär på fördomen om hockey-spelare som tomma och ganska tröga individer. Känslan av att serien är överdrivet dramatisk förstärks av saknaden efter spelare med någon som helst tillstymmelse till personlighet och karaktär. Närmast en personlighet kommer den ryske målvakten Ilya Bryzgalov i sin flummiga utläggning om universum, men han är inte riktigt den funny guy som serien så desperat försöker att framställa honom som.



Tyvärr bleknar han i jämförelse med basketens Metta World Peace (ja, han har bytt namn till det från Ron Artest) som i en intervju pratar om Jesus och mjölktänder. Se klippet, det är bra grejer.

Vad jag faktiskt uppskattar Road to NHL Winter Classic för är glimtarna av spelarnas vardag. Hur en spelare som haft en dålig vecka får utlopp för det genom att kasta handskarna och slåss inför en jublande publik eller hur Jaromir Jagr kämpar mot sitt dåliga samvete för att han valde att spela för Flyers istället för Pittsburgh Penguins efter att han återvänt till NHL efter ett par års sejour i Ryssland. Om lagen bara hade haft några personligheter som kunde mäta sig med den dramatik som HBO målar upp hade det kunnat bli riktigt bra.

HBO gjorde även i fjor en serie om vägen till Winter Classics-matchen, som jag ännu inte sett. Den gången handlade det om Pittsburgh Penguins och Washington Capitals. Kanske kan man hoppas på att Sidney Crosby, Alex Ovechkin, Nicklas Bäckström eller Evgeni Malkin är mer underhållande än spelarna i Rangers och Flyers. Om inte annat så är de åtminstone det på isen.

4 kommentarer:

  1. Först tänkte jag att jag inte visste om jag ville stödja det här, men insåg sen att det inte är ditt största intresse och jag fortfarande vågar nämna mitt namn i samband med ditt.

    SvaraRadera
  2. Det här är min motsvarighet till att komma ut så jag tackar för stödet!

    SvaraRadera
  3. 1. Paul Kariya är fortfarande min favoritspelare.

    2. Metta World Peace är fantastiskt dum. Känner faktiskt igen hans riktiga namn (Ron Artest), har han varit med länge eller blandar jag bara ihop?

    3. Jag minns hur spännande det var med draftandet - hur chockerande det kunde kännas att Mark Messier tradades bort från Rangers och hur coolt det var med nya rookies. Jag minns också de nya lagen som aldrig kändes som "riktiga" NHL-lag, som typ Carolina.

    4. Pro Hockey var den mest kända hockeytidningen, men Inside Hockey som bara gick några år var mycket roligare, hade mycket fräschare statistik och kul reportage. Pro Hockey kändes som Dagens Industri i jämförelse, de hade bara inte den rätta entusiasmen.

    5. Jag har fortfarande viss statistik kvar inpräntad i hjärnan, som Peter Forsbergs och Paul Kariyas rookiesäsong, där Forsberg hade fler poäng (15+30=50) medan Kariya hade fler mål (18+21=39).

    6. Så mycket rolig och speciell kultur kring NHL. Farmarlagen, All Star-matcherna, alla konstiga troféer (Lady Byng Trophy för mest gentlemanna-aktiga spelare...), ståhejet när det byggdes en ny arena, kulten kring gamla stjärnor vars tröjor hissades upp i taket, hastighetsmätningarna av hårdaste skott etc. Det var verkligen kul att följa när det var som bäst.

    SvaraRadera
  4. Jag kommer aldrig att släppa Mario Lemieux. Hade han varit frisk så blablabla.

    Ron Artest är rätt gammal. Tror han har varit pro i tio år eller något i alla fall.

    Jag är väldigt svag för statistik och hockey lämpar sig oerhört bra för det i och med alla mätningar av snabbaste skridskoåkaren, skotthastighet osv. Det är den enda sport jag någonsin har lyckats intressera mig för. Förutom att jag spelat lite NBA-spel.

    SvaraRadera