Veckans historiska film: Vecka 36: 1972-1973: "Aguirre - Guds vrede" och "Holy Mountain"

1972. Aguirre - Guds vrede
Vad är detta? Werner Herzogs genombrottsfilm (och hans första samarbete med Klaus Kinski) om en grupp conquistadorer som reser genom sydamerikas djungel på jakt efter det mytomspunna landet El Dorado. En milstolpe i tysk filmhistoria.

Varför? Kultförklarad och mycket omtalad film, plus att ingen av skäggen sett Herzogs fiktiva verk.

Balloonfighter: Den här veckan måste ha varit vår mest vafan händz-fyllda filmvecka hittills? Aguirre är en kaotisk filmupplevelse och det känns inte riktigt som att någon hade detaljplanerat den här filmen i förväg. Du berättade något om ett manus som hade slarvats bort eller hur var det?

Kantor Wilhelmsson: Korrekt. Werner Herzog skrev manuset medan han var på turné med sitt fotbollslag. Han krattade ner replikerna mellan matcher och på bussresor - tills en av hans stupfulla lagkamrater spydde ner sidorna och han fick slänga allting. Sedan stal Herzog en filmkamera från sin regiskola och åkte till amazonas med ett halvdussin skådisar för att börja spela in.

Det här är en smått legendarisk film där nästan varenda scen hör ihop med en bisarr anekdot. Är det inte Klaus Kinski som skjuter fingret av en statist så är det en lång historia om hur Herzog smugglade apor i en jeep tvärs över USA. Vid ett tillfälle fick regissören sälja sin klocka för att få ihop till mat för dagen i den oländiga djungeln. Manuset improviserades fram och ingen kunde replikerna 10 minuter innan kameran började gå.

När jag ser Aguirre - Guds vrede slås jag framför allt av vilket galet projekt det här måste varit. Vid några tillfällen befinner sig truppen på flottar i en fors som ser fullständigt livsfarlig ut. I en scen får Kinski tics och skriker åt en häst så att den trillar i vattnet.

Under hela första timmen kan jag inte leva mig in i storyn alls. Frågan är om det är en nackdel?

Balloonfighter: Det känns verkligen symptomatiskt att någon spydde ner manuset på en buss och att resten fick improviseras. Sällan har en film utstrålat nerspytt manus lika mycket som Aguirre. Men jag tycker ändå att filmen är extremt underhållande, även om det till stor del beror på anekdotvärdet i bråken mellan Kinski och Herzog. Allting ser så amatörmässigt ut också. Jag köper inte storyn för en enda sekund, men jag älskar att se ett gäng supertyska människor i billiga lajvkläder åka flotte på Amazonas. Jag önskar att vi hade haft tid att se dokumentären Min bäste ovän Klaus Kinski innan vi skrev det här inlägget.

Kantor Wilhelmsson: Jag håller med, och befann mig genom hela filmen i skratt-och-skräck-blandad fascination. Klaus Kinskis absurda och bitvis hotfulla överspel lockade till ett flertal skratt. De spelade in filmen på engelska, varpå den sedan dubbades till tyska i postproduktionen - i Kinskis fall av en annan skådis, eftersom Herzog tyckte att Kinski tog för högt betalt.

Vi ser alltså en tysk skådis spela en portugisisk erövrare som yttrar engelska repliker, samtidigt som vi hör dessa repliker inspelade på tyska av en annan man som inte har med filmen att göra. Någonstans i den överföringen stänger min hjärna av och börjar älska allt som händer.

Balloonfighter: Haha ja, det enda man kan göra är att kapitulera. Och sen lyckas slutscenen faktiskt vara snygg på riktigt. Men hur fan betygssätter man en film som Aguirre (och för den delen Holy Mountain). Har du några kloka råd?

Kantor Wilhelmsson: I Aguirres fall rör det sig om den svåra kombinationen av hög ambition, billig, kaosartad produktion och usel planering. Men precis som du är inne på tycker jag talangen och uttryckskraften bakom kameran märks. Vansinnet spiller liksom ut över själva filmen. Scenen där Kinski står på den trasiga flotten med sin konstiga apliknande hållning samtidigt som hundratals småapor springer runt hans fötter är en av de märkligaste och bästa jag sett i år. För mig blir det en solklar 8.

Balloonfighter: Jag hakar på!

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 8

1973. The Holy Mountain

Vad är detta? Mexikanskt/amerikanskt/chilenskt psykedeliskt drama av kultregissören Alejandro Jodorowsky.

Varför? I en dokumentär såg Orpon scenen där den Jesus-liknande gestalten klättrar upp för ett torn och kommer in i ett regnbågsmålat rum med kameler, getter och fåglar i och träffar en alkemist som förvandlar bajs till guld. Han blev så fruktansvärt sugen på att se resten av filmen.

Kantor Wilhelmsson: Holy Mountain har av en bekant beskrivits som "den sämsta film han sett". Den är onekligen grotesk, bisarr, spirituell och flummig. Min nya rumskamrat förstod så lite av vad som hände på skärmen att hon var tvungen att upprepa händelseförloppet högt för sig själv i realtid.

Men hur väl hänger den ihop egentligen? Tyckte du att andligheten och new age-budskapet gick väl ihop med grodcirkusen, barnen med gröna snoppar och brösten som såg ut som tigerhuvuden? Fick du ut något av de samhällskritiska inslagen eller blev det bara trams?

Balloonfighter: Det fanns ju en röd tråd om girighet och vad människor är beredda att göra för att bli rikare, men flera gånger verkade som att filmen bara spårade ur fullständigt och glömde bort sitt eget budskap. Och kanske är det då den var som bäst - som när koloniseringen av Sydamerika gestaltades av ödlor och paddor utklädda i miniatyrkostymer och utrustade med pyttesmå vapen.

Hade du velat se ett tydligare tema i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag känner mest att filmen gick en svår balansgång. Den första halvtimmen var bara helt knäpp - en serie absurda vinjetter om religion och urspårad militärstat som nästan förde tankarna till Roy Andersson. Men den andra halvan av Holy Mountain försökte berätta en sammanhängande historia om att nå ett högre medvetande. Och plötsligt krävde filmen att jag skulle bli berörd, eller åtminstone engagerad på ett djupare plan.

Till skillnad från andra överdrivna, groteska filmer vi sett i projektet (jag tänker på t.ex. The Last Circus som vi såg i fjol) blir Holy Mountain aldrig tröttsam eller tråkig. Jag har bara lite svårt att förstå vad den vill uppnå.

Balloonfighter: Ja, första halvan påminde om Roy Andersson på crack medan andra halvan, med krucifixpistoler och gigantiska robotvaginor, fick mig att tänka på en flummigare variant av Galenskaparna. Jag gillade bägge delarna, men filmens budskap - om det nu fanns något - gick inte riktigt fram. Det kan ju ha något att göra med att både regissören och skådespelarna mumsade i sig LSD och hallucinogena svampar.

Jag var väldigt förtjust i båda kulisser och rekvisita. Hade du något favoritdetalj i filmen?

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade allting som innehöll massor av människor. Precis som i Ben-Hur var det fascinerande att se hur omsorgsfullt de större scenerna var skapade. Den stora futuristiska fabriken där gamla människor slavade för att göra krigsleksaker åt småbarn var häftig. Likaså den bisarra kastreringsceremonin där chefspolisen dirigerade runt ett hundratal löjtnanter målade i grönt. Överhuvudtaget var scenerna där de nio "huvudpersonerna" introducerades snygga och välgjorda.

Men sedan insåg jag det konstiga i att nio världsledare får träda upp till ett högre medvetande medan massan fortsätter att slava - strider inte detta mot filmens budskap, eller ska det vara ironiskt? Det är en film som satiriserar konstutställningar som "cheap tricks" med en fånig installation där besökare får klämma på människors kroppar - men själv innehåller Holy Mountain det ena effektsökande inslaget efter det andra.

Jag ser många kvaliteter och mycket fantasi i Holy Mountain, men som upplevelse blir den lite grumlig för mig, och jag kan inte säga att den fått mig att tänka i nya banor om någonting. Hur lyder ditt slutomdöme?

Balloonfighter: Det fanns fantastiska scener, det fanns ytligt trams och det fanns misslyckade försök till att kommentera både samhälle och andlighet. Holy Mountain glattar omkring över hela betygsskalan. Men jag är väldigt glad att vi såg den och den levde upp till mina förväntningar. Egentligen hade jag velat sätta en symbol som betyg på den här filmen, det känns inte riktigt som att 1-10-systemet är anpassat efter Alejandro Jodorowsky på LSD-tripp - men jag sätter en åtta ändå. Utöver den sista halvtimmen var det en väldigt underhållande och snygg film - även om det mesta var trams och nonsens.

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 8

Vecka 27: Loong Boonmee raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)

Vad är detta? 
Thailändskt fantasy-drama från 2010 om en döende farbror som minns sina tidigare liv.

Varför?
Jag har velat se filmen sen jag första gången såg titeln i en artikel för tre år sedan.

Kantor Wilhelmsson lyfter försynt på morrhåren och säger till balloonfighter: 
1. "Reinkarnerad exakt som förut" hette låten av bob hund. Är reinkarnation bra eller dåligt? Jag skulle säga bra. Det måste ändå vara roligare att få vara olika organismer än att vara död i en evighet. I synnerhet är det ju bra om man som farbror Boonmee kan minnas de tidigare liven och få ut något av dem.

Jag hade gärna provat på att vara många olika insekter och mindre däggdjur med kort livstid. Jag tror att det är motsvarigheten till korta indiespel med roliga egenskaper. Att vara människa är som att grinda i ett astråkigt MMORPG i jämförelse.

2. Tror du att filmen gav mer till dig som faktiskt har varit i Thailand?
Nej, inte mer än att det var fint att se den thailändska landsbygden igen. Jag är lite förvånad över hur fint och sansat skådespelarna pratade. Mitt intryck av det thailändska språket är att det är tämligen vulgärt och att alla ord avrundas med ett bräkigt "KÄÄÄÄH". Till exempel heter tack "kopkun-KÄÄÄÄH". Det hade antagligen påverkat filmen till det sämre om skådespelarna hade pratat som random gatuförsäljare.

3. Saknades ett djur i filmen och i så fall vilket?
Glasögonlangur! För att det är världens kanske finaste apa och den finns i Thailand.

Kantor Wilhelmsson låter domen falla:
När saker händer på skärmen som man inte förstår, eller inte har några tolkningsverktyg för, kan man reagera på lite olika sätt. Man kan bli frustrerad, till och med arg. Detta är något som dagligen ses på Aftonbladet Spela, där redaktionens intresse för konstnärliga och udda titlar möts av brölande dårar i kommentarsfälten.

Man kan också gå den intellektuella vägen och bryta ner verket i sina minsta beståndsdelar, i jakt på Den Stora Meningen. Exempel på denna approach är den fem bloggposter långa mastodontuppsatsen om den sista scenen i The Sopranos, med undertiteln "den definitiva förklaringen".

Den late mannens approach är helt enkelt att utnämna skapelsen till ett mästerverk och upphovsmannen till ett geni, utan vidare omsvep. Så har man täckt alla flanker, liksom.

I min upplevelse är "Uncle Boonmee..." en ganska enkel film. Den handlar om den döende farbror Boonmees sista dagar i livet. Den handlar om att acceptera döden och livet som två sidor av samma mynt, och låta dem ha sin naturliga gång. Thailändsk folktro och reinkarnation spelar in, och vissa scener är starkt drivna av symbolik, men jag tvivlar på att dessa scener hade gett mig mer om jag gått på en lång föreläsning om Buddhism och Barthes. Jag tror det är en film som måste accepteras som den är.

Acceptans och ödmjukhet är två röda trådar i filmen. Hur man kan kalla "Uncle Boonmee..." pretentiös är för mig obegripligt. Karaktärerna har en mysig konverserande ton, både med varandra och med de övernaturliga figurer som dyker upp. När ett spöke gör entré frågar Boonmees syster om döingen skulle vilja äta de sista middagsresterna. Och Boonmees sjukvårdare säger skämtsamt att det nu är han som är mest främling i rummet! 
Väsen, andar och random konstigheter paras samtidigt med det moderna Thailand. Det här är en film där återfödelse och häng på en karaokebar ingår i samma scen. För mig var detta motsatsen till "Det vita bandet", där Haneke tar i så han spricker för att rama in sitt budskap så mäktigt som möjligt. "Uncle Boonmee" låter allting bara passera i ett enda flow. Filmen känns som en enda lång utandning.

Nog spretar innehållet lite, och särskilt en scen där en prinsessa går ut i ett vattenfall kommer få många att klia sig i huvudet.

Men det fina porträttet av naturen och döden, det organiska fotot och karaktärernas mjuka samspel gör det här till en meditativ och personlig film. Det kommer ta lång tid innan jag glömmer den.

Balloonfighter värper:

Farbror Boonmee... är en av de finaste skildringarna av religion och andlighet som jag har sett. Hade jag vetat mer om buddhism hade jag säkert påstått att det är en film som är buddhistisk in i minsta detalj, men det vet jag inget om. Det är en långsam och meditativ film vars religiösa anslag aldrig är in your face. När spöken dyker upp i hemmet reagerar karaktärerna inte med rädsla och tycks inte heller drabbas av några livsomvälvande religiösa tankar. De frågar istället om spökena har fått deras offergåvor och om de är hungriga och dukar fram mat åt dem. I Farbror Boonmee umgås andar och människor som om det vore helt naturligt.

Trots de många övernaturliga inslagen så är Farbror Boonmee mer jordnära än det mesta. Skådespelarna är så naturliga och tillbakalutade och bildspelet så enkelt (men fint!) att man i vissa scener skulle kunna missta filmen för att vara en dokumentär. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna Boonmee och Jen är så okonstlat att det känns som att regissören bara har riggat en kamera på en slumpmässigt vald plats på den thailändska landsbygden.

Till skillnad från Kantorn tillhör jag de som gärna bryter ner saker och helst vill förstå allt. Jag önskar vid ett flertal tillfällen under filmens gång att jag visste mer om buddhism och Thailands historia så att jag kunde förstå mer av symboliken. Det händer - om än bara ett fåtal gånger - att min hjärna börjar rusa iväg och söka efter svar. För min del hade filmen tjänat på att vara något kortare eller att vissa av scenerna innehöll lite mer.

Det är svårt att sälja Farbror Boonmee i textform. Det är en film vars främsta styrka är den speciella och tillbakalutade stämningen. Några av scenerna tillhör de allra finaste vi har sett hittills i filmprojektet.

Statistik: 
Tempo: 20 km/h
Fina skogar: 80%
Begriplighet: 50%
Verklighetens folk: Ja, några

Tidigare filmer:
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)