Vecka 27: Loong Boonmee raleuk chat ("Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv", Thailand 2010)

Vad är detta? 
Thailändskt fantasy-drama från 2010 om en döende farbror som minns sina tidigare liv.

Varför?
Jag har velat se filmen sen jag första gången såg titeln i en artikel för tre år sedan.

Kantor Wilhelmsson lyfter försynt på morrhåren och säger till balloonfighter: 
1. "Reinkarnerad exakt som förut" hette låten av bob hund. Är reinkarnation bra eller dåligt? Jag skulle säga bra. Det måste ändå vara roligare att få vara olika organismer än att vara död i en evighet. I synnerhet är det ju bra om man som farbror Boonmee kan minnas de tidigare liven och få ut något av dem.

Jag hade gärna provat på att vara många olika insekter och mindre däggdjur med kort livstid. Jag tror att det är motsvarigheten till korta indiespel med roliga egenskaper. Att vara människa är som att grinda i ett astråkigt MMORPG i jämförelse.

2. Tror du att filmen gav mer till dig som faktiskt har varit i Thailand?
Nej, inte mer än att det var fint att se den thailändska landsbygden igen. Jag är lite förvånad över hur fint och sansat skådespelarna pratade. Mitt intryck av det thailändska språket är att det är tämligen vulgärt och att alla ord avrundas med ett bräkigt "KÄÄÄÄH". Till exempel heter tack "kopkun-KÄÄÄÄH". Det hade antagligen påverkat filmen till det sämre om skådespelarna hade pratat som random gatuförsäljare.

3. Saknades ett djur i filmen och i så fall vilket?
Glasögonlangur! För att det är världens kanske finaste apa och den finns i Thailand.

Kantor Wilhelmsson låter domen falla:
När saker händer på skärmen som man inte förstår, eller inte har några tolkningsverktyg för, kan man reagera på lite olika sätt. Man kan bli frustrerad, till och med arg. Detta är något som dagligen ses på Aftonbladet Spela, där redaktionens intresse för konstnärliga och udda titlar möts av brölande dårar i kommentarsfälten.

Man kan också gå den intellektuella vägen och bryta ner verket i sina minsta beståndsdelar, i jakt på Den Stora Meningen. Exempel på denna approach är den fem bloggposter långa mastodontuppsatsen om den sista scenen i The Sopranos, med undertiteln "den definitiva förklaringen".

Den late mannens approach är helt enkelt att utnämna skapelsen till ett mästerverk och upphovsmannen till ett geni, utan vidare omsvep. Så har man täckt alla flanker, liksom.

I min upplevelse är "Uncle Boonmee..." en ganska enkel film. Den handlar om den döende farbror Boonmees sista dagar i livet. Den handlar om att acceptera döden och livet som två sidor av samma mynt, och låta dem ha sin naturliga gång. Thailändsk folktro och reinkarnation spelar in, och vissa scener är starkt drivna av symbolik, men jag tvivlar på att dessa scener hade gett mig mer om jag gått på en lång föreläsning om Buddhism och Barthes. Jag tror det är en film som måste accepteras som den är.

Acceptans och ödmjukhet är två röda trådar i filmen. Hur man kan kalla "Uncle Boonmee..." pretentiös är för mig obegripligt. Karaktärerna har en mysig konverserande ton, både med varandra och med de övernaturliga figurer som dyker upp. När ett spöke gör entré frågar Boonmees syster om döingen skulle vilja äta de sista middagsresterna. Och Boonmees sjukvårdare säger skämtsamt att det nu är han som är mest främling i rummet! 
Väsen, andar och random konstigheter paras samtidigt med det moderna Thailand. Det här är en film där återfödelse och häng på en karaokebar ingår i samma scen. För mig var detta motsatsen till "Det vita bandet", där Haneke tar i så han spricker för att rama in sitt budskap så mäktigt som möjligt. "Uncle Boonmee" låter allting bara passera i ett enda flow. Filmen känns som en enda lång utandning.

Nog spretar innehållet lite, och särskilt en scen där en prinsessa går ut i ett vattenfall kommer få många att klia sig i huvudet.

Men det fina porträttet av naturen och döden, det organiska fotot och karaktärernas mjuka samspel gör det här till en meditativ och personlig film. Det kommer ta lång tid innan jag glömmer den.

Balloonfighter värper:

Farbror Boonmee... är en av de finaste skildringarna av religion och andlighet som jag har sett. Hade jag vetat mer om buddhism hade jag säkert påstått att det är en film som är buddhistisk in i minsta detalj, men det vet jag inget om. Det är en långsam och meditativ film vars religiösa anslag aldrig är in your face. När spöken dyker upp i hemmet reagerar karaktärerna inte med rädsla och tycks inte heller drabbas av några livsomvälvande religiösa tankar. De frågar istället om spökena har fått deras offergåvor och om de är hungriga och dukar fram mat åt dem. I Farbror Boonmee umgås andar och människor som om det vore helt naturligt.

Trots de många övernaturliga inslagen så är Farbror Boonmee mer jordnära än det mesta. Skådespelarna är så naturliga och tillbakalutade och bildspelet så enkelt (men fint!) att man i vissa scener skulle kunna missta filmen för att vara en dokumentär. Samspelet mellan de två huvudkaraktärerna Boonmee och Jen är så okonstlat att det känns som att regissören bara har riggat en kamera på en slumpmässigt vald plats på den thailändska landsbygden.

Till skillnad från Kantorn tillhör jag de som gärna bryter ner saker och helst vill förstå allt. Jag önskar vid ett flertal tillfällen under filmens gång att jag visste mer om buddhism och Thailands historia så att jag kunde förstå mer av symboliken. Det händer - om än bara ett fåtal gånger - att min hjärna börjar rusa iväg och söka efter svar. För min del hade filmen tjänat på att vara något kortare eller att vissa av scenerna innehöll lite mer.

Det är svårt att sälja Farbror Boonmee i textform. Det är en film vars främsta styrka är den speciella och tillbakalutade stämningen. Några av scenerna tillhör de allra finaste vi har sett hittills i filmprojektet.

Statistik: 
Tempo: 20 km/h
Fina skogar: 80%
Begriplighet: 50%
Verklighetens folk: Ja, några

Tidigare filmer:
Vecka 26: Un homme qui crie ("En man som skriker", Tchad 2010)
Vecka 25: No (Chile, 2012)
Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko, 2009)
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys", Colombia 2009)
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Osaliga andars diskotek

Ett av få album från 2011 som har följt med mig in i det nya året och fortsatt att växa är brittiska The Caretakers An Empty Bliss Beyond This World. Inspirationen till albumet är en studie från 2010 som visade på att Alzheimers-patienter har lättare att minnas saker med hjälp av musik från sin ungdom, något som jag i och för sig trodde var bevisat redan för längesedan. Genom att klippa och klistra ihop musik från gamla stenkakor och sätta ihop fragmenten i en ny, ambient kontext lyckas The Caretaker på ett effektivt sätt framkalla en känsla av avlägsna minnen. Vissa melodier loopas om och om igen, andra dyker upp från ingenstans för att lika snabbt försvinna bland grammofonknaster och eko. Som minnen helt enkelt.

Det är svårt att avgöra till vilken grad The Caretaker har omarbetat sitt råmaterial och hur mycket som kan tillskrivas de slitna stenkakorna, men hur som helst lyckas han skapa en alldeles egen ljudbild av sitt återvunna material.

Trots att musiken som The Caretaker har samplat och omarbetat är inspelad mellan 60 och 70 år innan min födelse lyckas han skapa en stark känsla av igenkänning, som om melodierna var hämtade ur ett kollektivt medvetande eller ur en ungdom som inte är min egen. An Empty Bliss Beyond This World kan tolkas som ett pretentiöst album om förgängliga minnen och hur de förvrängs med tiden (för det är det), men jag vill ännu hellre föreställa mig musiken som något som skulle eka mellan väggarna i en hemsökt danslokal, som en slags trasig dansmusik som etsat sig fast i tapeterna.

Albumet går att lyssna på i sin helhet i det här klippet.