Utrotade djur del 1: Vandringsduvan

Det här är tänkt som inlägg nummer ett i en tänkt serie om djur vars utdöende kan tillskrivas människan. Man skulle också kunna kalla serien för ultimate p0wnage. Första djur till rakning är vandringsduvan:

Vandringsduvan (Ectopistes migratorius) är kanske inte den mest välkända av de av människor utrotade djurarterna, men dess öde är ett av de mest spektakulära.

Vandringsduvan levde i Nordamerika och var en av världens vanligaste fåglar, i konkurrens med bland annat våra domesticerade höns och den afrikanska blodnäbbsvävaren (Quelea quelea). Om dåtidens källor stämmer bör dock vandringsduvan ha varit den absolut vanligaste fågeln och antalet djur i flockarna får Hitchcocks Fåglarna att blekna i jämförelse. Den berömda ornitologen Alexander Wilson skriver i American Ornithology (delarna är utgivna mellan 1808 och 1814) om hur han räknade antalet vandringsduvor i en flock som passerade över Kentucky och Indiana och förmörkade himlen i tre dygn och fick det till 2 230270000 individer. Vi snackar alltså om över 2 miljarder fåglar i samma flock. Wilsons betraktelse är långt ifrån en isolerad företeelse. Hans konkurrent John James Aubudon skriver om flockar med över 3 miljarder fåglar i. Detta innebär flockar som sträckte sig över 50 mil och som lämnade efter sig en så tjock matta av avföring att växtlighet kvävdes under den.

Orsakerna till vandringsduvans utdöende har diskuterats. Somliga hävdar att avskogning/habitatförlust var den viktigaste faktorn till fågelns utdöende medan andra påstår att det var den av européerna medförda Newcastle-sjukan. Den vanligaste förklaringen till vandringsduvans hastiga utdöende är dock den utbredda jakten.
Många sköt vandringsduvor för nöjes skull och andra för att hålla dem borta från sina ägor men det bedrevs också en omfattande kommersiell jakt sedan vandringsduvornas kött blivit populärt i städer som New York och Boston under det tidiga 1800-talet. Det var också vanligt att slavar och tjänstefolk serverades det billiga köttet. Vandringsduvan var, också fram tills dess att den började minska i antal på 1850-talet, ett mycket lättjagat byte när den kom i sina enorma flockar. Man behövde ju inte ens sikta. Det var även vanligt att man la ut alkoholindränkt spannmål till duvorna vilket gjorde dem till än enklare byten. Från 1870-talet och fram tills av 1890-talet fortsatte antalet vandringsduvor att minska kraftigt. Under 1880-talet blev vandringsduvorna riktigt ovanliga i det vilda och Charles Dury skrev:

One foggy day in October 1884, at 5 a.m. I looked out of my bedroom window, and as I looked six wild pigeons flew down and perched on the dead branches of a tall poplar tree that stood about one hundred feet away. As I gazed at them in delight, feeling as though old friends had come back, they quickly darted away and disappeared in the fog, the last I ever saw of any of these birds in this vicinity

Först mot slutet av 1890-talet lyckades naturvårdare få genom sina krav om att stoppa jakten och att inleda försök att föröka fåglar i fångenskap, men då var det redan för sent. Vandringsduvornas strategi var att hänga ihop i stora flockar och att häcka tillsammans med upp till 100 miljoner artfränder inom samma område. De få återstående vilda flockarnas antal individer var alldeles för lågt för att duvorna skulle kunna häcka och det var även anledningen till att försöken att föda upp vandringsduvor i fångenskap fallerade.

1914 dog den sista vandringsduvan, Martha, i sin bur på Cincinnati Zoo. Att några vandringsduvor skulle ha klarat sig i det vilda och levt vidare, som vissa kryptozoologer och andra dubiösa personer påstår, är med tanke på deras beteende ytterst otänkbart.