Sidor

tisdag 20 augusti 2013

Vecka 34.5: Upstream Color (USA, 2013)


Vad är: Existensiellt drama från 2013 av Shane Carruth som gav oss stämningsfulla tidsresefilmen Primer

Varför: Kantorn gillade Primer, och tyckte att Upstream Color verkade vara ungefär lika off.

Kantor Wilhelmsson ooooh:

Upstream Color har en pretentiös titel, en sövande atmosfär och en story som handlar om människor som blivit kidnappade och nu påverkas känslomässigt av deras "personliga grisar". 
Ute på landet går en underlig gubbe och spelar in ljud från stenar som faller och plåt som tänjer sig. Det är han som äger grisfarmen. 
Inne i stan träffas två av kidnappningsoffren. De blir kära, läser Walden och drömmer om orkidéer medan deras personligheter börjar lösa upp sig i varandra. 

Du vet redan nu om du hatar den här filmen. Och på ett sätt är det förståeligt. Det är inte självklart vad den försöker säga, och Shane Carruth (regissör, manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare) gör oss inte mycket klokare i intervjuer. Den innehåller ett monotont soundtrack som ger magsår i för långa doser, och några trista indiefilmsklyschor. 

Och den är svår att hänga med i - filmens största svaghet. Eller dess styrka? Upstream Color tvingar min hjärna att skärpa sig. Klippen är snabba och kursiva, som om Carruth räknar med att man fattar vad som händer efter två sekunder. Det dröjer inte länge innan jag är desorienterad. Är mannen med grisarna en gudsallegori eller en riktig person? När händer tjejens kidnappning, om alls? Är de återkommande bilderna på maskarna en sjukdom eller en metafor? 

Jag tror att Upstream Colors berättelse hade kunnat göras 100% mer stringent. Men det hade också förtagit en del av charmen. Det här är film som pussel, en suggestiv mosaik som framför allt växer i huvudet. Jag måste återkomma om vad meningen är med alltihop, och det finns en risk att jag inte hittar någon och bara dissar filmen helt när jag ser den igen. 

Men just nu ligger bilderna kvar och rotar i hjärnan, precis som masken som de kidnappade blir drogade av. Upstream Color är svår att släppa, svår att reda ut och liknar inte någonting annat jag sett i år. 

Betyg: radioaktivt ljus


Balloonfighter aaaaaah: 
Kanske är "pretentiös thriller" det mest passande epitet man kan ge Upstream Color. Det är en berättelse om en kriminell mans komplexa bedrägerikedja och den posttraumatiska situation som hans offer omedvetet befinner sig i och försöker få kontroll över genom att citera 1800-talsfilosofer.

Upstream Color bjuder på en ganska spännande och snyggt filmad berättelse. Klippen är ofta extremt korta, inte sällan bara ett par sekunder långa, och kräver en del associationsförmåga av sina tittare. Det är till en början inte helt lätt att veta om delar av filmen utspelar sig i drömmar och hallucinationer eller i verkligheten. Eller om de rör sig på ett metaforiskt plan.

Regissören Shane Caruth glider ibland lite väl djupt ner i sitt pretentiösa bildspråk och bjuder bland annat på slow motion-klyschan "människor som letar efter böcker genom att låta fingertopparna glida över bokryggarna". Detta upprepas även med CD-skivor, väggar och kanske den väna pälsen på ett marsvin. Bristen på självkritik verkar gå igen i det faktum att Shane Caruth har tagit på sig en av huvudrollerna och inte spelar alls särskilt bra. Eller så kan man säga att han är utmärkt i rollen som obehaglig Paul Rudd-karaktär.

Det är inte helt lätt att få grepp om Upstream Color (det finns till och med en FAQ som försöker förklara) men det är en film som är värd att tänka på och rentav att se om. 

Betyg: Pilgrimstapeten i Ransby (på en skala över väggbonader där Bayeux-tapeten motsvarar högsta betyg)

Statistik:
?: 58%
!: 39%
(): 89%

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar