Sidor

söndag 11 augusti 2013

Vecka 32: Hearat Shulayim ("Fotnot", Israel, 2011)


Vad är detta? 
Två talmudforskare, far och son, har en infekterad relation som görs värre av att en av dem får ett stort akademiskt pris. Israeliskt drama från 2011.

Varför?
Den verkade så annorlunda mot de andra filmerna på vår lista. Och det var dags för något riktigt manusdrivet.

Balloonfighter frågar Oraklet:
1. När funkar det med öppna slut?
När det öppna slutet hänger ihop med resten av filmen tematiskt. När det är tydligt vilken tanke filmskaparna hade med slutet. Eller bara när det är väldigt snyggt och bottnar i en känsla som byggts upp under resten av filmen.

2. Hur stod sig skäggen i Fotnot mot ansiktsbehåringen i de andra filmprojektsfilmerna?
Riktigt bra! Framför allt skägg per capita är ju mycket hög på de där talmudianerna.

3. Klarar filmen Bechdel-testet?
Knappast. Skäggiga judiska akademiker som pratar om andra skäggiga akademiker. De enda kvinnliga rollerna var "bitter fru" och "snygg ung journalist". Inte så fräscht.

Shochet Balloonfighter:

Det har gått ganska många veckor sedan vi senast såg en manusdriven film i det här projektet och Fotnot framstår som en frisk fläkt med sina småsint käbblande akademiker. De två huvudrollerna utgörs av far och son Shkolnik. Fadern Eliezer Shkolnik är en bitter, autistisk professor som har fått se sig snuvad på sitt livsverk och därmed blivit förpassad till en fotnot i en framstående forskares verk. Sonen (och tillika professorn) Uriel Shkolnik däremot är framgångsrik och en hyllad föreläsare. När en av dem tilldelas Israel-priset kör relationen ihop sig. Det är en intrig som hade kunnat vara banal men som fungerar tack vare bra manus och hyfsade skådespelare och som faktiskt tar ett par oväntade vändningar.

Det är inte helt lätt att hitta en israelisk film som inte handlar om någon av alla de konflikter som har pågått eller pågår i landet. Det känns en aning befriande att se en annan del av landet porträtteras, men samtidigt är det svårt att inte se Fotnot som en mild kritik mot insnöade akademiker som bråkar om meningslösa priser. Eller som en satir över något betydligt större för den delen.

Fotnot har en skön lunk. Det finns humor här även om den är inte alls är lika närvarande som bakgrundsmusiken antyder. Tyvärr sänker det astråkiga slutet helhetsintrycket. För många frågor blir hängande i luften och det är ett grepp som fungerar väldigt illa på en berättelse som Fotnot. Det finns alldeles för många lösa trådar utspridda i den här filmen. Den känns nästan inte riktigt färdigställd.


Chazzan Wilhelmsson:

Fotnot har många förtjänster - den är smart, kvickt berättad och utforskar ämnen som sällan syns på film. Manlig fåfänga och stolthet är i och för sig två grundpelare i filmhistorien, men akademiska hårklyverier, religiös tolkningstradition och de intrikata jurybedömningarna i en prisutdelning får sällan lika mycket tid. Framför allt är det sällsynt att dessa ämnen presenteras på ett engagerande och dramatiskt sätt.

Fotnot tar inte ställning för någon av sina huvudkaraktärer, utan släpper bara ut dem på grönbete så att de själva kan förstöra varann. Filmens första halva är en studie i människor som totalfastnat i sina egna övertygelser. Gamle Shkolnik, unge Shkolnik och Yehuda Grossman har blivit till var sin ideologi, som reagerar på kritik med fientliga motangrepp och tunnelseende. Det är obehagligt och samtidigt lätt att relatera till.

Tyvärr tappar filmen fokus under den sista halvtimmen. Tonen, som hela tiden varit lite farsartad, slår om till klaustrofobisk. Regissören öser på med symbolik utan att ge intryck av att ha koll på sin story längre. För en så manusdriven film, med så många vändningar, blir det väldigt otillfredsställande. Här fanns en chans att säga något vettigt om rivalitet, eller den akademiska världen, men istället undrar jag vad poängen var med alltihop.

Statistik:
Genomsnittlig utbildningsnivå: professor
Priset för mest imponerande pannrynka: Yehuda Grossman
Priset för argast ögon: Eliezer Shkolnik
Priset för mest judiska skägg: Uriel Shkolnik
Priset för minst genomarbetad karaktär: Uriels son
Priset för gladaste människor: inte den här filmen

Tidigare filmer: 
Vecka 31: Le Quattro Volte ("Fyra gånger", Italien, 2010)
Se hela listan 

1 kommentar:

  1. Jag gillade att Eliezer konstant hade ansiktsuttrycket som är på första bilden.

    SvaraRadera