Sidor

måndag 19 augusti 2013

Vecka 34.2: Cloud Atlas (Tyskland, 2012)


Vad är: Tysk storfilm från 2012 av Tom Tykwer och Wachowskibröderna om en mängd parallella människoöden i olika tidsepoker. 

Varför: Det vore fel att ignorera en så ambitiös produktion. 

Balloonfighter låter inspirationen spruta:

Cloud Atlas är en dum och fånig film. Det kan hända att någon luras av det brutna berättandet med alla sina tidshopp och får för sig att det här är en komplex film, men det är inte verkligen inte. Cloud Atlas har flera lager, men varje lager är en ostig b-film. Cloud Atlas är en b-film i en b-film i en b-film i en b-film i en b-film. Dessutom: b-film i olika genrer! Det främsta resultatet av det är att det blir aningen svårare att hänga med när man matas med en handfull oengagerade berättelser istället för en.

Cloud Atlas är inte helt hopplös. Det är trots allt - emellanåt - lite småroligt att se en b-film med en budget på hundra miljoner dollar. Om inte annat så generar det en viss NeverEnding Story-känsla.


Om man gillar Oprah-filosofiska frågeställningar som "What is the ocean but a multitude of drops?" och kända amerikanska skådespelare i lösnäsor så är det här en fantastisk film. Det är allt jag har att säga.

Betyg: IQ 62



Kantor Wilhelmsson kopplar loss sin berättarglädje: 
 "My father was a scientist, but he believed love was real" 

Cloud Atlas' recension skriver nästan sig själv. Ovanstående replik är bara en i den långa rad av floskler som ackompanjerar filmen medan den klipper mellan ett halvdussin historier och tidsåldrar. Vissa av dem hör ihop mekaniskt, andra genom vad man lite snällt skulle kunna kalla "poetiska beröringspunkter". Tydligen är idén att vi alla påverkar varann så stark att den får ursäkta vissa hål i storynätet. 


Det är tomma tunnors skrammel som gäller i Cloud Atlas. Favorittricket är att visa några karaktärer som befinner sig i livsfara, sedan klippa till en annan tidsålder där en ny fara tar vid, sedan tillbaka igen, lösa upp faran, skapa en ny, hoppa vidare etc. På detta sätt rör sig varje plott några millimeter i taget utan att egentligen berätta något, och åskådaren hålls distraherad från att tänka på hur allt hänger ihop eller varför karaktärerna beter sig som legogubbar. Det är ett provocerande slöseri med tid att filmen tillåts fortgå i tre timmar när hälften av trådarna kunde kapats utan vidare. 

När det kommer till tonfallet klipper Cloud Atlas lika naivt mellan sci-fi, brittisk buskis, blaxploitationthriller, 1700-talsromaner och Xena: The Warrior Princess. Att säga att det skär sig är som att bli förvånad över att ketchup inte går bra till glass. Tveklöst är det sci-fidelarna som fungerar bäst, och om Tykwer och Wachowskibröderna fokuserat på framtidsdystopin hade de kunnat krama ut en snygg och sammanhängande berättelse ur det här. Nu är Cloud Atlas en underhållande kalkonfilm vars ambitionsnivå ligger långt över, under och på sidorna av all tänkbar värdighet.

Betyg: halvklart till mulet

Statistik:
Skådespelare med lösnäsor: 91%
Floskler: 94%
True-true: 100%

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar