Sidor

fredag 14 augusti 2015

Dagens skiva: Andrea Tarrodi - Highlands - Cello Concerto


Artist:  Andrea Tarrodi
Album: Highlands - Cello Concerto
Utgiven: 25 mars 2015
Innehållsförteckning: orkestermusik, cellosolist, romantiska klanglandskap
Sagt om skivan: "...musiken tecknar drömlika bilder av ett myllrande liv i magiskt laddade biotoper." - Martin Nyström, DN
Varför? Kantorn var nyfiken på denna unga tonsättare som hyllats som ett stjärnskott och fått högsta betyg i DN.

Orpon: Okej, nu är vi inne på sådan musik som du arbetar med professionellt och som jag vid något tillfälle kanske har somnat till när jag glömt att stänga av tv:n. Kan vi inte bara göra så att du berättar för mig vad jag bör tycka om det här?

Kantor Wilhelmsson: Okej, om jag vore du skulle jag då först kommentera stilen i korthet. Det här är postromantisk, rentav naturlyrisk musik i Sibelius eller kanske Rautavaaras fotspår. I likhet med just Rautavaara och George Crumb låter Tarrodi gärna instrumenten härma fåglar eller valar.
Det är melodiska och välklingande ljudlandskap - små motiv som successivt tänjs ut till stora panoraman, eller flimrande instrumentpassager som blir till tio minuter långa, svepande gester. Samma andäktiga tonfall ligger oftast kvar under hela verket.

Efter denna presentation kanske jag skulle säga något om min egen smak. Jag tycker att Tarrodi har en begåvning för instrumentation och att hennes klanger alltid är väldigt smakfulla. Särskilt gillar jag när hon skriver för slagverk, för det innebär lite mer rytm och action mitt bland alla landskap.
För mig blir det här grandiosa klangmåleriet nämligen lite intetsägande i längden. Jag hade gärna sett att hennes musik haft fler inslag av oro eller dissonans, rytmisk instabilitet eller oväntade vändningar. I ett oroligt och lite meditativt stycke som Camelopardalis är hennes sound som mest spännande och effektfullt, men jag blir lite uttråkad av t.ex. Birds of Paradise, som penslar storslaget och härmar fåglar i tio minuter.

Klarar du dig själv nu?

Orpon: Ja, du satte ord på alla mina känslor och åsikter! Jag kan inte tillföra så mycket mer egentligen, men jag tyckte bäst om Camelopardalis med sina sorgsna valsångslika toner och stråkar som låtsades att de var delfiner. Jag uppskattade också delar av cellokonserten.

Jag förstår att det är en urgammal tradition som jag kritiserar, men jag har svårt att bortse från att produktionen känns så uddlös och jag saknar enskilda instrument som tillåts att ta större plats i ljudbilden. För mig framstår det hela som en rätt trögflytande och kompakt sås.

Andrea Tarrodi påminde mig i alla fall om att jag behöver mer cello i mitt liv. Kan du avrunda med att tipsa om ett par fina cellokonserter?

Kantor Wilhelmsson: Det är det här jag menar - instrumentbilden är lite lagom romantisk och glimmar alldeles för sällan till med perspektiv eller intressant udd. Det har inte så mycket med tradition att göra utan är helt enkelt en följd av Tarrodis instrumentation och smak. Å andra sidan kan jag uppskatta att hennes musik har en klar melodik, med tanke på hur mycket nutida musik som bara är intellektuella orgier. 
När det kommer till cellokonserter är Dvořáks och Barbers fina!

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar