Joanna Newsom på Koncerthuset, Köpenhamn

Att åka över sundet bara för att titta på Joanna? Ingenting mot Det Stora Året 2007, då Orpon och jag for hela vägen till Hamburg med förhoppning om att både klättra i Fernsehturm och lyssna på quirky harpist. Det blev dubbel fail den gången. Tevetornet var stängt på grund av asbest och spelningen ställdes in i sista minuten på grund av Joannas halsproblem*.

Den här gången gick det betydligt bättre. Jag har egentligen bara två klagomål på hela utflykten: För det första att jag fick åka själv, och för det andra att spelningen var alldeles för kort. Jag vet inte vad det säger om en konsert som tydligen varade i nästan två timmar. Men det var lite nesligt när en folkmassa på tusen pers. ville klappa in Joanna en andra gång och Koncerthuset resolut tände lamporna och satte på högtalarna. Jag kan inte låta bli att reta mig på konserter som strömlinjeformas på det här sättet. Om det inte räcker med att ett mindre samhälle ställer sig upp och dånar, vad ska då till? Är det alltid bättre att prioritera många städer och tajt schema på bekostnad av spontanitet?

Mest av allt var ju musiken så närvarande att jag inte ville att konserten skulle ta slut. Joanna har samlat ihop en lagom liten och tajt ensemble - två violinister, en trombonist, producenten på elgitarr och hyperaktiv trummis - som fått väldigt detaljerade arr. Senaste trippelskivan är långsam och svävande, men live fick de flesta låtar ett beat, om det så var genom synkoperad handklapp eller spel mellan flöjt och bastrumma. Det lät folky och rent och kompletterande mot harpan. "Monkey & Bear" och titelspåret från senaste var dynamiska höjdpunkter.

Instrumentbredden gjorde att det alltid fanns något nytt att lyssna efter. Men den senaste trippeln är framför allt en tour de force för Joannas röst, som fått ännu mer bredd, många fler nyanser, infall och blå toner. Hon sjunger i och för sig renare även på ett skolat sätt (i sammanhangen inte alltid positivt), men kan fortfarande tjuta till och åka berg-och-dalbana mellan registren. Kärnan i den här liveupplevelsen var i slutändan rösten och att höra hur hon kastade sig in i de vindlande sångerna med fullt uttryck. Dessutom hur hon lyfte enklare låtar från tidigare album och gav dem ny pondus.

Hon spelade inget från den introverta andra skivan i trippeln, som råkar vara min favorit, och hade det blivit fler extranummer - eller fler låtar, överhuvudtaget - hade jag gärna hört "Go long" eller "In california". Samtidigt som ensembleformatet klädde musiken väldigt bra hade några nummer till med soloharpa varit fint.

Då gav ändå koncerthuset en väldigt intim inramning. Det surrade i sätet när harpan brummade låga toner och Joannas frasering gick nästan att ta på. Både musikaliskt och akustiskt var det långa stunder så påtagligt att jag helt glömde bort var jag var någonstans. Det måste ha varit en allmän företeelse, för trots att jag var omgiven av danskar på sätena omkring hörde jag ingenting av småprat eller prassel. Det är något jag sällan jag upplevt på konsert på senare tid, och bekräftar väl att jag inte var den enda som ville ha mer.

*(fin resa blev det i alla fall)