Klassiskt för kungar och faggots

Två av mina största intresseområden är konstmusik och tv-spel. Det ena är en historiskt förankrad kultur med stora imageproblem och elitistiska tendenser, medan det andra är en ungdomskultur med stora imageproblem och folk som kallar varandra "fucking faggots" i onlinespel.

Ytterst sällan mötas de två. Detta händer dock i Wii-titeln Little King's Story - ett absurt strategispel på mer än ett sätt. Den sockersöta, färgglada grafiken och en huvudperson som påminner starkt om Karamellkungen gömmer en story som bara går ut på att skapa totalt, obönhörligt världsherravälde. Hur? Utrota alla andra folkslag och tvinga invånarna att gå med i kyrkan, "or God will make you pay".

Det är i grunden ett bra spel, trots ett par frustrerande designmissar. Men jag tvingas ha ljudet avstängt under hela tiden jag spelar eftersom soundtracket till 100% består av remixad klassisk musik. Alltså inte bara ett kitschigt citat eller två för att lätta upp stämningen, utan verkligen enbart klassiska schlagers från början till slut, totalt sönderspelade teman som arrangerats om monterats ned till munter bakgrundsmusik.

Det börjar redan i introt med en synthifierad och småputtrande Bolero - visst, den köper jag. Ett verk som inte ens Ravel höll särskilt högt, förvisso berövat all dynamik (styckets enda riktiga poäng) men ändå i stort sett harmlöst. Betydligt värre blir det när man introduceras till spelets huvudsakliga spår - en struttig umpa-version av "Ode to Joy"-temat från Beethovens nionde symfoni. Arret bryter ner melodilinjen till ett dussin hoppande små fanfarer som snabbt får det att klia i hela kroppen.

Man får tycka vad man vill om konstmusiken och dess kanonisering, om utövarnas överdrivna vördnad och respekt för verken, eller om den tid och kraft som måste gått åt till att skapa stycken där inte en ton eller paus är överflödig. Men det här är 2010 och dessa stycken har redan plöjts till döds genom tv-reklamer, jinglar och julmarknader. Det här är inte exploatering, det här är post-exploatering, som att dra upp liket ur graven en andra gång, när det redan blivit påklätt med paljetter och skrikiga färger, sminkat och två gånger nedgrävt.

Det är det hemskaste jävla soundtrack jag hört. Ingenstans går man fri från totalt uttjatade slingor som en gång i tiden kanske hade mening och riktning men nu bara påminner om andra fula sammanhang. Kungen vaknar varje morgon av en lösryckt sampling från Griegs "Morgenstemning", som om Grumme tvättsåpa aldrig hade hänt. När gubbarna drar ut i strid spelas en mild version av Schuberts "Marche Militaire" och det är omöjligt att inte tänka på tomtar. Liszt gör ett gästspel under en bossfajt med en "La Campanella" så långsam att alla klockor (eller bjällror) stannar.

I "klassiska sammanhang" är det lätt att irritera sig på dålig repertoarfantasi, dvs. att alla solister spelar samma stycken hela tiden. Det här är som att gå runt i en repertoarmässig mardröm fylld av Månskenssonater, Wilhelm Tell-ouvertyrer och Nötknäckarsviter, en illa arrangerad och strömlinjeformad Classical Best-Of som tar de tröttaste melodier man kan associera med kulturarvet, dissar deras ursprungskaraktärer, förstärker all käckhet och är i ens öron varenda minut.

Men spelet är bra i alla fall, när man stänger av ljudet.