Introducing Hanggai från 2008 är ett väldigt bra album och introspåret Me and my banjo är helt fantastiskt och bjöd på en av det årets största musikupplevelser. Hanggai från Beijing lyckades på ett snyggt och diskret sätt foga samman den gamla mongolska strupsångartraditionen med ett modernare sound med tydliga influenser från väst. I höstas släppte de albumet He who travels far som är betydligt mer ojämnt och som mer skamlöst blandar det traditionella med det moderna. Till skillnad från tuvinerna i Huun-Huur-Tu som är sjukt true har Hanggais frontfigur Ilchi ett förflutet i olika punkband och det hörs tyvärr. Inte för att punken i sig behöver vara något dåligt, men varför Hanggai väljer att omtolka Mountain top med fläskiga gitarrer och rocktrummor vid sidan om hästfiddlorna (anekdot: jag har en gång skrivit en uppsats på universitetsnivå om mongolska hästfiddlor) är det svårt att förstå. Dorov morlaril är en fruktansvärd pastisch på allt som är dåligt med rockmusik. På det hela taget har He who travels far ett betydligt mer kommersiellt och västerländskt sound och de nya versionerna av bandets tidigare låtar är bara ovärdiga (Drinking song med baktakt???!). I ballader som Hai La flörtar bandet med new age-musik.He who travels far når aldrig upp i samma klass som Introducing Hanggai men det finns ljuspunkter, i synnerhet i de tramsiga dryckeslåtarna. Zhan Dan är en liten söt sak liksom episka Cha har med sin briljanta strupsångsinsats. Bonusspåret Beautiful mongolian horse är en av de kanske 16 vackraste tonsatta hästhyllningarna, men överlag är Hanggais utveckling på He who travels far oroväckande och stundtals direkt smaklös.
Gullig promotionvideo för förra albumet:
Varför ligger ett inlägg gjort 2011 under etiketten "det stora året 2010"? Jag brukar inte klaga va, men man förväntar sig sanning och kvalitet när man går in här va.
SvaraRaderaDet finns en bra förklaring till det faktiskt. Skivan släpptes helt enkelt 2010. Vi har inte hunnit imundiga någon 2011-kultur ännu.
SvaraRadera