Sidor

söndag 1 december 2013

Vecka 48: La vie d'Adèle ("Blå är den varmaste färgen", Frankrike, 2013)


Vad är detta?
Fransk kritikerrosad kärlekshistoria från 2013. Och bioaktuell!

Varför?
Den verkade bra.

Balloonfighter undrar:

1. Hur hade du som regissör gjort för att få ut så bra prestation som möjligt av dina skådespelare? Morot eller piska?
1. Piska. 2. Piska. 3. Piska. 4. Morot. 5. Piska. 6. Pis...nej Morot. 8. Piska. 9. Piska.

2. Den här filmen har 10 minuter långa och väldigt grafiska sexscener. Var fan går gränsen för porr egentligen? Existerar genren porrdrama?
Gränsen för porr går väl när scenerna inte längre bottnar i det känslomässiga eller artistiska, i storyn och dess uttryck, utan bara blir runkmaterial. Gränsen är hårfin här men jag tycker filmen klarar den.

3. Om du hade orkat färga ditt hår och skägg - vilka färger hade du valt?
Vitt!

Balloonfighter tycker grejer och sådär: 

På pappret är Blå är den varmaste färgen en konventionell historia om kärlek och om att hitta sig själv. Det borde egentligen inte hålla för en tre timmar lång film.

Blå är den varmaste färgen är en av de mest närgångna filmer jag har sett. Kameran smyger sig så tätt inpå huvudpersonen Adèle när hon sover att man ser dreggel i mungiporna och fokuserar alldeles för nära och för länge på människor som äter och blir slabbiga runt munnen. Och inte minst: de långa och mycket... grafiska sexscenerna. Till en början är det avskräckande, men efter ett par timmars närkontakt med Adèles framtänder och underliv så har man vant sig.

De flesta regissörer skulle antagligen kapa 1-1½ timme av Blå är den varmaste färgen. Handlingen skulle knappast behöva mer tid än så egentligen, men det skulle vara på bekostnad av filmens tempo och karaktärernas känsloliv. Jag hade definitivt varit mer distanserad och blasé om filmen hastat vidare till nästa händelseutveckling istället för att fokusera på en karaktär som gråter äckligt i 10 minuter. Man hade antagligen också gått miste om de klassaspekter som förekommer i filmen om man gjort den kortare.

Efter att Blå är den varmaste färgen släppts har det uppstått dispyter mellan Abdellatif Kechiche och de två huvudrollsinnehavarna Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos. Skådespelarna anklagar Kechiche för att vara sadistisk och ha drivit på dem alldeles för hårt och bland annat fått dem att ägna 10 dagar åt att spela in väldigt utlämnande sexscener. Säga vad man vill om hans metoder, men han har onekligen lyckats pusha sin skådespelarensemble till bra och trovärdiga rollprestationer.

Blå är den varmaste färgen lämnar mig lite förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och under större delen av filmen ville jag ta några kliv tillbaka och hålla mig på ett tryggare avstånd till karaktärerna. Men eftersom Blå är den varmaste färgen fortsatte att hålla mig som tittare alldeles nära sina karaktärer alldeles för länge så blev jag också tvungen att lägga min egen obekvämlighet åt sidan.


Kantor Wilhelmsson tycker ännu mer grejer:
Några dagar efter att jag sett Blå är den varmaste färgen känner jag mig fortfarande lite omskakad av den.

Nej, omskakad är fel ord - påpucklad är bättre. Jag känner det som att jag varit i slagsmål och det fortfarande ömmar i lederna och suger i maggropen.

För Blå... är framför allt en fysisk film, en utmattande intim historia om kärlek och åtrå. Över hälften av speltiden är närbilder, åtminstone känns det så. När filmen är slut kan jag de båda skådespelerskornas ansikten (och framtänder) utan och innan. Det är tårar, kyssar, snor, sex och ett stort antal matscener som får mig att nästan rygga från filmduken.

Det här hade kunnat bli köttig känsloporr utan substans, men Blå... balanserar upp det kroppsliga med en annan historia, en story om klass och referensramar. Adéle kommer från en enkel bakgrund. Hennes pappa kallas skämtsamt för "köttfärskungen" och tycker det är viktigt att ha ett stadigt jobb och en partner. Emmas familj tillhör en överklass som omger sig med konst, äter ostron till middag och anser att man gärna kan fundera 10-15 år på hur man bäst uttrycker sig i livet.

Förutom någon enstaka klumpig eller larvig scen (när folk diskuterar kvinnans förmåga till sexuell njutning samtidigt som de slörpar i sig spaghetti) har filmen en behärskad känsla för vardagsprat och personkemi. Den är ofta rolig och sällan mindre än charmig, även när karaktärerna diskuterar Sartre. När klasskillnaderna börjar bryta igenom och dominera historien känns det därför genuint och förtjänat.

Blå... är tre timmar lång men slösar förvånansvärt lite av sin långa speltid. Den glömmer gärna bort hela storytrådar för att den är så uppe i det fysiska, i känslan som händer nu och gör ont. Jag kan tycka att vissa av sexscenerna är på gränsen till våldförelse på tittaren, eller att Adéle är lite för lam för att vara huvudkaraktär, men Blå... som helhet är en film med självförtroende och övertygelse som förtjänar tiden du ger den.

Statistik: 
Kroppslighet: 100%
Vackra landskap: 0%
Genomsnittligt avstånd till filmkameran: 30 cm
Bra musik: Ja, steel drums och Mozarts klarinettkonsert!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar