Veckans historiska film: Vecka 29: 1963-1964: "8½" och "Paraplyerna i Cherbourg"

1963. 8½

Vad är detta? Fantasifull Fellini-klassiker om en förvirrad filmregissör som genomgår en kreativ kris. 

Varför? En av Kantorns absoluta favoritfilmer, som han gärna ville visa för Orpon inom ramen för detta projekt. 

Kantor Wilhelmsson: Okej, risken att jag blir långrandig här är ca 100%, så jag tänkte försöka hålla samtalet kravlöst och försiktigt fråga vad du tyckte om denna film?

Balloonfighter: Jag tyckte mycket om den! Det är en film fylld med metagrepp, snygga bilder och trams - vilket råkar vara ett av mina favoritrecept när det kommer till film. Du får gärna lov att bli långrandig. Du har gått och funderat på den här filmen under flera års tid. Hit me!

Kantor Wilhelmsson: Det finns såklart mycket att säga här - om meta-aspekten, om det fria fantiserande berättandet (som måste varit extra nyskapande 1963), om alla konstfulla människoporträtt, om all kritik man kan rikta mot 8½ som redan pekats ut av filmen själv i förväg...

...men jag tror den återkommande anledningen till att 8½ stannat med mig är att jag helt enkelt får ett oerhört lyckorus varje gång jag ser den. Slutet känns för mig alltid som en fullständig katharsis, när filmen i verkligheten blir den film som huvudpersonen Guido misslyckats med att göra.

8½ har en stor igenkänningsfaktor för mig när det kommer till konstnärligt arbete: att vilja skapa något ur inget, detta till synes lönlösa jobb bara för att lägga ytterligare ett verk till den enorma kulturhistorien, fylld av röster som redan nu håller på att tyna ut och glömmas bort - men också rädslan för att vara ett fejk, att inte duga till något, försöken att skapa mening i en vardag som är kaosartad och bara faller sönder hela tiden...

Det är en film som flera gånger är på väg att falla platt - antingen sväva alldeles för långt ut i fantasier, eller tappa tråden bland det myller av viljor och karaktärer som omringar Guido - men alltid lyckas hitta meningen igen. Filmen är som en trapetsdansör som lutar sig lite för långt ut för kanten och sedan mirakulöst räddar sig tillbaka på fötterna.

De lyriska barndomsscenerna sågas hårt av Guidos författarkritiker som "sentimentala eskapader", och episoderna kring den katolska kyrkan kallar han för "meningslösa, utan hederlig intellektuell bakgrund" men Fellini försöker inte göra en stoisk genrefilm eller en kritik av det ena och det andra, han vill bara få med allt.

Han vill visa att det inte finns en enda liten vrå av hans liv som inte kan vara ett mänskligt uttryck - allt ifrån ett stort vräkigt rymdskepp till en löjlig liten steppdansare får vara med i det röriga, organiska konstverket - alla karaktärer, hur kärleksfulla eller självgoda eller träiga de är, ges en mening bara för att de existerar. Jag har alltid gillat den här filmen för att den är så accepterande. Den slår mig alltid som ett humanistiskt kärleksbrev, lite som hur jag också uppfattar Roy Anderssons filmer.

Sedan måste man ju älska 8½ för att den är en bättre kritik av Fellinis filmer än någon kritiker någonsin mäktat med. De gubbsjuka tendenserna som vi tidigare varit inne på får ju en rejäl genomgång, eller vad säger du?

Balloonfighter: Jag har ju inte sett mycket Fellini (Caribias nätter samt eventuellt halva La Strada), men 8½ ger onekligen en fin bild av vad som pågår i regissörens huvud och liv under inspelningarna av hans filmer. 8½ är en väldigt fin film om att göra en film och jag gillar verkligen det varma kaoset. Fellini har en helt annan ton än till exempel Barton Fink och Synecdoche, New York som rör samma ämne. 8½ framstår som så levnadsglad och rastlös i jämförelse.

Kantor Wilhelmsson: Fanns det några delar av kaoset som du gillade mer än andra? Harem-scenen kanske? Eller Saraghina?

Balloonfighter: Jag gillade båda scenerna, men byggandet av rymdskeppet tar nog ändå priset i kaoskategorin.

Kantor Wilhelmsson: Haha ja jag älskar rymdskeppet. Det känns så talande för hur lite koll regissören (Guido) har på vad han vill göra.

Sista frågan: Var det lagom mycket ångest i filmen? Jag får alltid extremt ont i magen av scenen när alla vill fråga ut Guido och han inte har någon aning om vad han ska säga...

Balloonfighter: Som sagt, jämfört med många andra filmer om kämpande regissörer och författare, så tyckte jag att 8½ kändes väldigt lättsam. Och jag ser det bara som positivt. Guido känns snarare disträn än ångestfylld.

Fråga: Kan du förklara varför dialogen är så dåligt synkad?

Kantor Wilhelmsson: Det var helt enkelt så Fellini, och flera andra italienska regissörer, gjorde. De spelade in all video först och lade på audio i efterhand. I den här filmen är det extra dåligt synkat men eftersom kameran rör sig så fritt tycker jag ofta berättelsen kommer undan med det.

Apropå lättsamheten - jag läste att Fellini hade en lapp bredvid kameralinsen där det stod "Kom ihåg, det är en komedi."

Balloonfighter: Hahaha! Bästa lappen. När jag sitter på ett tråkigt möte eller har diarré eller bråkar om arvet med mina syskon så vill jag att någon sticker in en lapp som det står "Kom ihåg, det är en komedi" på.

Balloonfighter: 9
Kantor Wilhelmsson: 10


1964. Paraplyerna i Cherbourg

Vad är detta? Franskt kärleksdrama/musikal i vilken hela dialogen pratsjungs.

Varför? Tja, vi tyckte det vore lite roligt att inkludera en färgglad musikal.




Recension: 



Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5

Veckans historiska film: Vecka 28: 1962-1963: "Kniven i vattnet" och "Kvarteret Korpen"

1962. Kniven i vattnet

Vad är detta? Psykologiskt drama från Polen om tre människor som utövar maktspel på en segelbåt.

Varför? Roman Polanskis debut som långfilmsregissör har kallats för "världens bästa debutfilm" och verkade mycket mer intressant än alla spionthrillers från samma år.


Kantor Wilhelmsson: Kniven i vattnet slår an en märklig ton från början. Under första halvtimmen framstår den nästan som en segelbåtsidyll - komplett med sol, vind och vatten, soft, jazzig saxofonmusik och en trivsamt grälande "kärnfamilj".

Handlingen börjar med att ett gift par plockar upp en dryg ung kille som strövar runt på landsvägen och drar med honom på en båttur. Jag anade av filmens titel (Chekhovs kniv!) att idyllen inte skulle stå sig så länge, men Kniven i vattnet utvecklade sig ändå åt oväntade och fascinerande håll, och det dröjde nog till sista kvarten innan jag fick riktig kläm på den som helhet.

Hur var din filmupplevelse?



Balloonfighter: Jag gillade, precis som du, att filmen lyckades överraska trots att händelseutvecklingen verkligen kändes väntad. Jag tyckte om väldigt mycket med Kniven i vattnet: upplägget, den isolerade segelbåten, fotot och inte minst Krzysztof Komedas jazziga soundtrack. Vad jag främst saknade var en djupare psykologisk förankring i händelseförloppet. Det kanske bara var jag men kändes det inte lite som att konflikten uppstod ur intet?


Kantor Wilhelmsson: Det kändes kanske framför allt som att de båda männens enorma hävdelsebehov var lite väl förutbestämda... Men när väl konflikten var igång tyckte jag filmen gjorde många fina saker. Framför allt de sista tjugo minuterna tyckte jag triangeldramat utvecklades till något riktigt gripande - en historia om hur lite ansvar folk vågar ta när inte konsekvenserna syns.

(vaga spoilers)
Jag vet att du inte är lika svag för såna här liknelser - men titelns "kniv i vattnet" kändes för mig som en fantastisk bild för hela utflykten med den unge mannen. I slutet tycks huvudpersonerna vara på väg att fortsätta som om ingenting hade hänt, utan att ta konsekvenserna av sitt beteende... Den sista kvarten tycker jag överhuvudtaget lyfter filmen från ett bra men lite ojämnt psykologiskt drama till en övertygande och - häpp! - riktigt djup debutfilm.

Balloonfighter: Ja, slutet är verkligen den bästa delen av Kniven i vattnet. Under det här årets filmprojekt har det snarare varit tvärtom, att filmer dalar mot slutet, så det var skönt att få se en film som kunde avsluta med värdighet.

Jag har inte så mycket mer vettigt att säga nu, men tyckte du också att Kniven i vattnet kändes modern? Jag reagerade på sådana saker som hur lättklädda karaktärerna var och inte minst soundtracket, som jag tror var det första i filmprojektet som inte hade traditionell, orkestral filmmusik.


Kantor Wilhelmsson: Ja, jag förstår vad du menar - ett av sätten som filmen kändes modern på var att det väldigt länge inte hände så mycket. Det är ett tecken på att vi verkligen börjar komma in i konstfilmernas era: filmer som inte handlar om någonting, där subtexten är viktigare än storyn.

Under filmens gång skrev jag till dig "60-talet levererar: Tre polacker som spelar plockepinn". Det kändes uppfriskande, tycker jag.


Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8


Bonusinfo: Roman Polanski är den första av filmprojektets regissörer som fortfarande lever idag. 


1963. Kvarteret Korpen

Vad är detta? Drama av Bo Widerberg som skildrar en ung man med författardrömmar som växer upp i ett av Malmös fattigaste kvarter.

Varför? Filmen har av många ansetts vara den bästa svenska filmen någonsin och Bo Widerberg är en kunskapslucka hos de två skäggen.

Kantor Wilhelmsson: Jag försökte formulera vad Kvarteret Korpen lyckas med där så många andra svenska filmer stupar. Det finns gott om individuella bedrifter här, som det fina stadsporträttet, föräldrarnas skådespelarinsatser eller bara det faktum att huvudpersonen är en smådryg 18-åring och man gillar honom ändå (!).

Men jag tror det som sticker ut för mig är att Kvarteret Korpen, på samma sätt som Cykeltjuven, blandar stämningar och tonfall och håller sig öppen för tolkning. Det här är inget genomgående ångestladdat köksbänksdrama som gottar sig i sin egen misär (se 20% av filmerna vi såg förra året) - här finns också fina, lyriska och lite tramsiga scener som alla känns äkta. Håller du med?

Balloonfighter: Jag håller med fullständigt, som vanligt. Kvarteret Korpen är olik alla andra svenska filmer som jag har sett och jag älskar hur den kombinerar dramat med dokumentära scener från det Malmö-kvarter där filmen spelades in. Det finns bland annat en scen där Thommy Berggren sitter på en trappa och läser tidningen. Runtomkring honom hoppar en liten flicka med världens bredaste skånska och jag har svårt att tänka mig att det är en regisserad scen.

Bo Widerberg blandar dessutom in klipp som fångats spontant under inspelningen. I ett fönster står en tant och sjunger och på gårdsplanen står en tokig gubbe och kramar ett träd och skriker att "de e de finaste trädet i hela varrrden". Det bidrar väldigt mycket till atmosfären och får skildringen av 1930-talets Malmö att kännas autentisk.

Vad tyckte du om skådespelarinsatserna? Hade du någon favorit i ensemblen?

Kantor Wilhelmsson: Den mest omtalade insatsen gör förstås Keve Hjelm som den arbetslöse och svårt alkoholiserade pappan. Jag läste att Hjelm, efter att ha läst manus, bestämde sig för att rollen inte gick att spela nykter - så han var själv mer eller mindre alkoholpåverkad under alla scener han spelade in. Tidig svensk method acting!

Men även Emy Storm gjorde en gripande roll som den olyckliga mamman. Hon är kanske min favorit överlag. Filmens personliga inramning - plötsliga, nästan impressioniska klipp, ganska lös struktur - gör att karaktärerna känns väldigt levande. De behöver inte skrika ut stora känslor, hålla tal eller grimasera in i kameran för att göra intryck. Det räcker med att de sitter och pratar lågmält.

En fråga till dig - tror du filmen hade funkat utan de "dokumentära" inslagen? Är historien i sig tillräckligt spännande?

Balloonfighter: Den hade funkat, men det hade inte blivit lika bra. Kvarteret Korpen, som jag ser det, handlar inte lika mycket om enstaka individer som om en stor grupp, utsatta människor. Det finns en intressant berättelse här om hur en vanlig arbetarklasskille håller på att hitta en väg ut ur misären med hjälp av sin skrivartalang, men hur han hålls tillbaka av klasskillnader, skuld och rädsla. Jag ser de dokumentära inslagen som att de bidrar till att göra det här till en berättelse som är betydligt mer allmängiltig. Och att vi får se mer av den värld som har gjort huvudpersonen Anders till den han är.

Kvarteret Korpen är en av de allra bästa svenska filmerna jag har sett. Det är en superfin skildring av 1930-talets Malmö samtidigt som det är ett utmärkt exempel på det tidiga 1960-talets filmkonst. Jag blir sugen på att utforska mer av Bo Widerberg.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Kantor Wilhelmsson:  En av de "allra bästa svenska filmerna [Balloonfighter] har sett" får alltså en 8a... Det ska bli intressant att se vad som ska till för någon av de högre betygen...

Balloonfighter: Om Korpen var på en separat svensk skala så hade den fått 9!