Musiker att se-listan: 3. Anders Danman (cembalist, konceptualist)

För första gången i det här listprojektet kommer en musiker som man faktiskt kan se utan att behöva åka till typ Finland eller besöka high-brow-lokaler i London eller New York. Man kan till och med se honom både nära och snart. Den 24/10 spelar Anders Danman på Palaestra i Lund. Varför ska man se honom? För att han spelar Beatles-låtar. På cembalo. I fransk barockstil.

Jag har känt till grejen i rätt många månader men har fortfarande ingen bra helhetsuppfattning om hur det låter. Detta beror på att Danman lyckats göra sin musik svår att hitta på internet, en stark bedrift även för att vara konstmusiker. Den rätt daterade hemsidan hävdar att ljudklipp "kommer snart". På Spotify och iTunes är han helt frånvarande. På Youtube har han en (1) träff, en Allemande över Hey Jude. Den är i alla fall finstämd, och Danman är en så pass säker stilist att det är svårt att särskilja poptemat från barockornamenten.

Det är svårare att veta om musiken fungerar med snabba satser eller är lika kreativ i längden. Men oavsett vad blir jag så glad av tanken! Det är lite som att vilja läsa igenom hela "De välvilliga" bara för att de sju huvudkapitlen i boken är uppkallade efter satserna i en barocksvit. Det är bara ett så bra koncept, helt enkelt. Världskrigsintriger som dansmönster. Och, i det här fallet, klassisk popkultur som klassisk halvimprovisation.

Jag vet inte om Danman tänker i koncept eller om det här bara är en förlängning av hans karriär som improvisatör. Den franska barockstilen, som gjordes som snyggast av Rameau och Couperin, bygger mycket på tid, på dragningar, att känna ett sug mot nästa taktslag som sveper golvet under fötterna. Samtidigt finns det en frihet i utsmyckningarna som gör att nästan vilka toner som helst kan trollas fram i den där viktlösa mellantiden. Att applicera det här på kända, starka popteman känns som en jättefin blandning av musikaliskt innehåll.

Visst, Beatles kan kännas som ett trött val, ett säkert kort för 40-talisterna. Men det är ändå ett försök till cross-over där ingen av parterna behöver förlora värdighet. Och det är just såna koncept som framför allt konstmusiken behöver för att fortsätta kännas levande - möten med värdighet och kreativitet, inte svulstig orkester över fula tv-spelsteman.


Tidigare på listan:
2. Patricia Kopatchinskaja (violin)
1. Jeremy Denk (piano)

Musiker att se-listan: 2. Patricia Kopatchinskaja (violinist, excentriker)

I en optimal lyssnarvärld är en ny konstmusiker alltid en färsk ingång, ett sätt att upptäcka allt om igen. Så är det sällan i praktiken. De flesta tolkningar låter ungefär likadant och är hårt präglade av sin nottrogenhet.

Den här trenden har blivit mer utpräglad sedan 1900-talet. Konsertritualen har blivit artigare, improvisationerna har förminskats, de stora excentrikerna har lyst med sin frånvaro. Det stora med en liveupplevelse är ju att den har makt att vara våldsam och elektrisk på ett sätt man aldrig kan få hemma vid ljudanläggningen.

När det kommer till våld och elektricitet finns det få artister som idag verkar smälla högre än moldaviska Patricia Kopatchinskaja, 30-årig violinist som rönt stor uppmärksamhet genom sina "kontroversiella" Beethoven-tolkningar.

I konstmusikaliska kretsar krävs det inte särskilt mycket för att få kallas kontroversiell. Vad Kopatchinskaja har gjort är att gräva upp råmanus till bland annat violinkonserten, inklusive alternativa kadenser, figurationer och improvisatoriska passager, och format en egen, originell helhet av dem. Det är kanske inte så anmärkningsvärt att hon slänger in en massa nya toner i farten, men effekten är väldigt frigörande.

Vad som är mer anmärkningsvärt är hur hon spelar. För hon spelar som fan! Hennes ton är inte särskilt "vacker" i klassisk bemärkelse, men ren, vass och obändigt intensiv, attackerar lyssnaren ständigt med fräscha fraseringar och konstiga påhitt. Hon är makalöst energisk och närvarande i alla sina folky tonfall och dansar runt de tvåhundra år gamla styckena som om de vore briljanta improvisationer. Allt låter nytt, oborstat, levande.

Kopatchinskaja har hittills bara släppt två skivor, en hyllad med orkester och en med den lika excentriske pianisten Fazil Say, men båda är sjukt hörvärda. Allt funkar inte här - i synnerhet inte i Bartóks rumänska danser där nottexten redan är så vild att det bara kan bli värre av freebasande. Men generellt är väl det här en av de mest spännande klassiska karriärer man kan följa. Tyvärr, precis som med Denk, kommer hon inte hit de närmaste åren, utan som närmast till Finland, vilket bara spär på mitt intryck att det här landet är konstmusikaliskt lame.

Lyssna t.ex. på första satsen av Kreutzersonaten här. Hög volym rekommenderas!

Musiker att se-listan: 1. Jeremy Denk (pianist, supernörd)

Det är lite tråkigt att gå på klassisk konsert överlag. Det kan vara tråkigt att gå på andra sorters konserter också, men konstmusiken lider oftast värst i förhållandet inspelning-liveakt.

Jag var på en kammarmusikspelning i helgen och hörde bland annat Chopins cellosonat, ett fantastiskt bra, varierande, nästan konstant underhållande verk som kändes oväntat frånvarande i konsertlokalen eftersom musikerna tycktes ha kommit överens om att ha noll kontakt med varandra. De satt som bundna vid en påle, rygg mot rygg och med halvslutna ögon. Detta kallas i kretsarna att "låta musiken tala för sig själv", bara en av många anledningar till att stanna hemma och sätta på en bra inspelning istället.

Även internationellt erkända musiker gör oftast för lite av själva liveupplevelsen. När jag åkte ett antal mil för att se Takacs Quartet i höstas - en av de allra bästa stråkkvartetterna - kändes det snopet att de inte sa ett ord till den trehundra-hövdade publik som kommit dit för att höra dem. Musikerna kom in, bugade, gjorde sitt, fick blommor och åkte sen vidare till en ny stad.

Allra värst i dessa sammanhang är pianisterna, vars konsertritual är så hopplöst formelartad att man kan ställa klockan efter den. Det hjälper inte att pianot är en ful möbel med begränsade klangmöjligheter eller att många väljer att ha noll dekor på scenen, noll överraskningsmoment, noll färger (hej svart frack/svart flygel), publikkontakt eller improvisation.

Som ambassadör för en kultur i stort behov av förnyelse tänker jag lista ett antal musiker inom det klassiska gebitet som jag tror kan vara intressant, ja rentav kul att se live. Även om man kanske måste korsa ett världshav för att göra det. Första artisten heter Jeremy Denk och är hyfsat känd som 39-årig amerikansk klassisk pianist, men desto mer känd som enveten bloggare.

Mest känd är han för en fiktiv intervju med Sarah Palin från sin blogg Think Denk där han under den dåvarande valkampanjen drev hårt med republikanska värderingar, konstmusikalisk okunskap och snobberi, och illustrerade hur Palin lyssnade på Beethovens Hammerklavier-sonat för att den fick henne "pumped" när hon skulle ut och skjuta vargar. Men Denk är inte främst en elitist som rackar ner på pöbeln, utan en rätt skarp ironiker som dissar många sidor av det konstmusikaliska livet, inklusive svamlande doktorander i musikvetenskap, kollegors högtravande dikter och praktiskt taget allt som är fördummande med kulturen idag.

Han är också skriande pretentiös själv, med en sällsynt välutvecklad förmåga att bli besatt av stycken och analysera dem efter eget huvud. Inlägg på bloggen börjar ofta med några bevingade ord om hur han vaknar från en skön tupplur och fortsätter snabbt in i oläsligheten med detaljerade musikexempel och långsökta analogier. Det främsta exemplet är när han ägnade sju långa uppsatser åt Allemanden ur Bachs Partita i D-dur, lekte med beskrivningar av formen, räknade "blå noter" och jämförde den med Don Quixote, Stålmannen och Alice i Underlandet.

För alla som är helt oinsatta i kulturen eller allergiska mot pretentioner är det här givetvis en stor hög med klipulver, men det är inte poängen. Denk är pretto men han är samtidigt oerhört tramsig och rolig, dissar sig själv och sina manér, hittar dumma musikaliska meningar i slasherfilm, planerar världsherravälde och låter läsarna komma på den bästa pratbubblan till en sällsynt bajsnödig konsertmin. Han är ett bevis på att människor som håller på med klassisk musik inte behöver vara världsfrånvända och självupphöjda, oironiska, halvanalfabetiska, passé eller ens popkulturellt fjärmade*.

Han är med andra ord en riktig supernörd, och såna kan man aldrig få för många av. Dessvärre har jag aldrig hört honom spela piano men det måste ju vara åtminstone lite awesome. Om inte annat för att han pratar med sin publik.

*Inte för att jag säger att de är det, även fast det är den uppenbara undertexten i denna mening.