Dagens skiva: Bassekou Koyaté & Ngoni Ba - Ba Power

Artist: Bassekou Koyaté & Ngoni Ba
Album: Ba Power
Utgiven: 24 april 2015
Innehållsförteckning: distad ngoni, västerländska studiomusiker, Mali-funk
Sagt om skivan: "Ba Power is a striking new direction not only for Kouyaté, but for Malian music as well. With his exposure to a global audience and to rock, jazz and blues musicians, he has plugged in and turned it up." - James Nadal, All about jazz
Varför? Orpon har gillat Kouyatés tidigare album och ville höra något nytt från Mali.

Orpon: Bassekou Koyaté spelar på det nästintill uråldriga instrumentet ngoni som har funnits minst sedan 1300-talet. Det är hyfsat mångsidigt stränginstrument som lämpar sig särskilt för snabbt plockade melodier, men passar mindre väl för västerländska låtstrukturer. Koyatés musik är ofta ganska enformigt funkig med många inslag av call-and-response-körer. Ba Power består av samma beståndsdelar som tidigare, men det finns en del nya inslag. Koyaté spelar allt oftare på en distad ngoni, produktionen känns plattare och mer modern och låtarna är inte lika bluesiga eller souliga. Möjligtvis beror det på att Ba Power innehåller västerländska studiomusiker med bakgrund inom rockmusik, för det känns verkligen som att något har gått förlorat här. Det mesta lunkar på i något slags halvmesigt latin-tempo och engagerar sällan.

Jag har sett Koyaté & Ngoni Ba live för ett par år sedan och det var en väldigt rolig upplevelse. Det slår mig att det känns som att deras tidigare album kommit till live, medan Ba Power framstår som en ren studioprodukt, vilket den här genren inte tjänar på. Det känns inte som att någon i produktionen har haft roligt under albumets tillkomst.

Har du lyssnat på den här sortens musik från Mali förut?

Kantor Wilhelmsson: Nej, och jag känner mig näst intill ovärdig att bedöma den. Jag uppskattar verkligen de duktiga musikerna och de själfulla rösterna på Ba Power, men jag kan inte låta bli att zona ut när låtarna står och tuggar i samma enformiga groove minut efter minut. Ofta är de första trettio sekunderna av en låt medryckande och intressant, innan Bassekou och hans band börjar stagnera och trampa på stället.
Precis som med Kirans skiva tycker jag också att all den här disten lägger sig som ett osmickrande täcke över ljudbilden, och får delar av låtarna att kännas som sega elgitarrssolon á la proggrock. Det är onödigt med tanke på att de egentligen både har spännande instrument och snygga röster till buds.

Efter Years & Years var det en stund så skönt att höra riktig musik igen, men entusiasmen falnade tyvärr snabbt. Jag hade hoppats på att vänja mig lite vid den här sortens världsmusik, men jag kan inte låta bli att tappa intresset när en låt inte byter ackord på flera minuter...
Vad tycker du, är jag olämpad att ens uttala mig om Bassekou?

Orpon: Nja, det tycker jag vore att överdriva. Men det är klart att du är ovan vid den här musiktraditionen där grundläggande västerländska beståndsdelar som ackordbyten spelar en mindre roll och hypnotiska rytmer är viktigare. Det är en vanesak och det är alltid kul att utmana sig själv. Däremot håller jag med om att Ba Power är för monoton och inte riktigt funkar. Jag tycker att du ska ge någon av Bassekou Koyatés äldre album en chans istället. Lyssna på låtar som Bassekou eller Jamana be diya. Ba Power är Bassekou Koyaté & Ngoni Bas överlägset svagaste album hittills.

Kantor Wilhelmsson: 2
Orpon: 2

Malawi Mouse Boys

Jag kan på ett intellektuellt plan beundra människor som lägger ner flera år på att skriva symfonier, leta efter de ultimata ljudinställningarna för inspelning av maracas eller på att tolka Odysséen på hästhuvudfiol och traktor. Men på ett känslomässigt plan når dessa upplevelser, för mig, sällan i närheten av den musik som har skrivits för en begränsad eller ingen publik. Musik som inte skrivits för att erövra eller imponera på världen. Min bästa musik är okonstlad musik. En svart man på en veranda i Alabama som sjunger en visa om att hans fru är taskig, en appalachisk tant som spelar banjo och halvskriker om en fin fågel hon såg häromdagen, ett afrikanskt barn som byggt ett eget instrument för att det inte hade något bättre för sig, en smått efterbliven man som skrivit en psalm åt sin frikyrka... och så vidare.

Malawi Mouse Boys gör väldigt okonstlad musik. Bandet består av 8 medlemmar som till vardags livnär sig på att sälja spett med grillade möss till förbipasserande bilister. Väntan vid vägen innebär långa dagar och dödtiden har de ägnat åt att sjunga och spela tillsammans. Albumet He is #1 består av 14 optimistiska, akustiska gospel-låtar som bandet framför på slitna och hemmagjorda instrument. På vissa låtar har bandet bjudit in byns ivriga barnskara för att köra. Produktionen är simpel, så man slipper det fula överproducerade Youssou N'Dour-ideal som har förstört massvis med fet afrikansk musik.

Malawi Mouse Boys hamnar någonstans mellan fältinspelningarnas enkelhet och Sam Cooke & The Soul Stirrers tillbakalutade gospel. Man får ha lite överseende med de inte alltid perfekt stämda instrumenten. Min favoritlåt från skivan är Jesu trots att någon nyser på inspelningen, men personen har åtminstone vett nog att nysa i takt till musiken.

He is #1 är min favorit bland de afrikanska skivorna från förra året, i konkurrens med Terakafts Kel Tamasheq och Janka Nabays En yay sah. En kort film om Malawi Mouse Boys finns här och albumet finns på Spotify.