Dagens skiva: Muthoni the drummer queen - MDQ Upgraded

Artist: Muthoni the drummer queen
Album: MDQ Upgraded
Utgiven: 15 februari 2015
Innehållsförteckning: rap på swahili, smäktande piano, skryt, Wyclef Jean
Sagt om skivan: "It’s a well put together album with interesting and diverse collaborations [...]. The production is nothing less than superb." - Lizzie Farida, KenyanVibe
Varför? Orpon hade hört Baby don't go i Klingan i P2 och gillat.

Orpon: Så vitt jag förstår är Muthoni the drummer queen ett av den kenyanska hiphop-scenens största namn. MDQ Upgraded är hennes fjärde album och det verkar som att Muthoni tar sikte på den internationella marknaden med storslagna anthem-hits och tydlig amerikansk accent. Tyvärr är det när hon gör tvärtom och rappar om livet i Nairobi och slänger in verser på swahili som hon är som bäst. 

Det finns stora likheter mellan MDQ Upgraded och Angel Hazes album Dirty gold. Det är hiphop med stora känslor som handlar lika mycket om hjärtesorg som om samhället och rent skryt. Personligen har jag väldigt svårt för emo-rap, men det finns en del spår på MDQ Upgraded som funkar. Kaxiga Hail the queen, störiga swahili-rappen Nai ni ya who och framförallt singeln Baby don't go med sina snygga samplingar av Rose Mitchells version av blues-standarden Baby please don't go. 

Du som är rasist, kan du ta till dig en afrikansk kvinnas musik?

Kantor Wilhelmsson: Som rasist måste jag säga att det här var en pigg och kul skiva! Produktionen är lite träig och fantasilös och skiljer sig inte särskilt från mängden, men Muthoni själv har ett personligt tilltal och bra intensitet. 

Jag gillade de låtar som satte mest fokus på hennes röst och rap. Ett återkommande klagomål på de senaste albumen har varit att huvudpersonens röst - oavsett om det varit Kendrick Lamars störiga rap, Dawn Richards soulviskning eller Malin Wättrings saxofon - gått förlorad i bruset. 

Här är som omväxling en skiva där rapen hela tiden är i strålkastarljuset. Då blir en såsig låt som Reconditioned ändå lyckad eftersom man hela tiden lyssnar på Muthonis stavelser, och Nai Ni Ya Who, som annars hade varit årets överlägset störigaste skivspår, charmig och lite kaxig. 

Du som kan bedöma sånt, hur står sig Muthonis rap mot konkurrensen?

Orpon: Jag tycker att hon klarar sig väldigt bra i jämförelse med andra samtida rappare. Jag gillar hennes förmåga att växla mellan fläckfri amerikanska (stundtals i t.ex. Game Changers), swahili och vad jag antar är engelska med kenyansk dialekt (engelska och swahili är de två officiella språken i Kenya). Dessutom tycker jag att hon sköter sig utmärkt som sångerska på vissa av spåren.

Hiphop är ytterst sällan album-musik utan fokuserar istället på enstaka hits så det hör ju till att det finns flera svaga spår på en hiphop-skiva. Jag hade dock gärna sett att reggae-influerade Get up och dancehall-spåret Secret millionaire hade bytts mot något annat, typ vad fan som helst.

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

Vecka 49: Nairobi Half Life (Kenya, 2012)

Vad är detta? Kenyanskt drama från 2012 om en lantis som vill bli skådespelare och beger sig till Nairobi för att förverkliga sina drömmar.

Varför? Vi behöver fler filmer från Afrika! Nairobi Half Life såg ändå okej ut på screenshots.

Kantorn blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta och önskar att han får svaren på följande frågor:

1. Vilka är de tre vidrigaste samhällena du sett porträtteras på film? Och vilken plats kommer Nairobi på? Vi har fått inblick i några riktigt vidriga samhällen bara under det här filmprojektet. Iran (A separation) och Saudiarabien (Wadjda) var vidriga i sin kvinnosyn och med sina opraktiska, religionsbaserade lagar. Jag skulle säga att Nairobi/Kenya hamnar på tredje plats efter de två, men jag har en film från Afghanistan kvar på listan över filmer vi ska se i år och jag gissar att den kan bräcka allt i vidrighet.

2. Vilken sorts tv-spel hade varit mest spännande om det var förlagt till Nairobi? Säg inte GTA för då börjar min hjärna gråta.
Visst utspelar sig delar av ett Halo-spel i Kenya och rentav i Nairobi? Men vi hatar ju Halo så det räknas inte. Jag hade gärna sett ett ångestladdat överlevnadsspel med inslag av vardagslidande. Tänk dig en blandning mellan I am alive-konceptet och Cart life.

3. Hur många afrikanska länder kan du utan hjälp eller statsgränser hitta på en karta?
Jag var tvärsäker på ungefär 25. På ett kartquiz fick jag 33 första försöket-rätt av 50. Det är väl ändå pretty fly for a white guy? Det är småstaterna i gyttriga västafrika som är svårast.

Kantor Wilhelmsson kantorar sig:

Efter "En man som skriker" och glimtar från "Last flight to Abuja" tar det emot att sätta sig ner och se en afrikansk film igen. Besvikelsen blir så mycket större när den gäller ett ballt men fattigt u-land än när den drabbar dryga fransoser eller meningslösa kineser.

Men Nairobi Half-Life är en klart godkänd rulle, enkel och helhjärtad. Historien om unge Mwah som vill bli stjärna i storstan är inte så originell, och manuset kanske inte hittar de mest subtila vinklarna på den, men det är ett berättande som fungerar och ett stadsporträtt som känns ärligt.

De bästa filmerna i de här projektet har fungerat lika mycket som sight-seeing. Oavsett om det gällt Colombias fantastiska vildmark eller de stiliga men otäckt kalla gatorna i Saudiarabien har filmerna gett mig nya upplevelser av obekanta delar av världen.

"Nairobi måste verkligen vara jordklotets absoluta rövhål" tänker jag när eftertexterna rullar här. Ändå är jag glad att jag fått ta del av staden, utan förenklingar eller försköningar. Det är helt klart värt en genomsnittlig film för att göra den erfarenheten.

Balloonfighter lägger sig på ribban och välter hela ställningen:

Ju längre in i filmprojektet vi har kommit desto svårare har det blivit att hitta filmer som uppfyller våra kriterier. Vi söker efter filmer som är:

1. Nya för oss båda
2. Gjorda i ett för projektet nytt land
3. Verkar intressanta på något sätt
4. Går att få tag på
5. Går att få tag på undertexter till

Afrika är, inte helt oväntat, den kontinent som har haft svårast att uppfylla dessa kriterier. På Youtube finns en rik flora av nigerianska Nollywood-filmer, men man står inte ut i 1½ timme med en film filmad med Nokia 3110 och med skådespelare som lärt sig allt de kan av att studera Äkta människors skådespelarensemble.

Kenyanska Nairobi Half Life är en av få afrikanska filmer som uppfyllt våra kriterier. Trots det var mina förväntningar väldigt lågt ställda. Jag fruktade en ny En man som skriker. Just därför blev jag också väldigt positivt överraskad.

Nairobi Half Life är knappast en jättebra film, men den har en ganska sympatisk story, en hyfsat charmig huvudkaraktär och ett stundtals fint och medvetet foto. Utförandet är inte det bästa, men det märks ändå tydligt att det är en inspirerad och ambitiös film. Det är också en film som får mig att aldrig vilja sätta min fot i Nairobi. Det är möjligt att filmen har producerats med syftet att fungera som antiurbaniseringspropaganda i Kenya, men den är helt klart sevärd för att få en liten inblick i det kenyanska samhället.

Statistik:
Turistbroschyrskänsla: 12%
Civilkurage hos befolkningen: 2% 
Soundtrack: Ganska mysig kenyansk hiphop
Vanligaste yrke: Biltjuv
Polis: Va?
Genomsnittligt BMI för kvinnor: 35
Genomsnittlig BMI för män: 15