12 sidor älg!

Det senaste numret av Forskning & Framsteg damp ner genom brevinkastet idag och visade sig vara särdeles spännande. Ni förstår så klart varför jag prenumererar på det här. Sex säljer. Älg också.

Home

Home är snarare en interaktiv novell än ett spel. Det utger sig för att vara ett skräckspel och uppmanar spelaren att släcka alla lampor och sätta på sig hörlurar för att maximera atmosfären. Det är till liten nytta eftersom spelet aldrig är det minsta läskigt. Och då är jag ändå en väldigt lättskrämd spelare. Horror-etiketten är inget annat än falsk marknadsföring.

Home är upplagt som en pixlig (har vi inte fått nog av pixliga indiespel nu?) Choose Your Own Adventure-bok där spelmomenten främst går ut på att gå genom dörrar, titta på saker i omgivningen och välja vilka objekt man vill plocka med sig i onödan. Ett fåtal spelmoment skulle möjligen kunna klassas som pussel. Spelet har ingen musik, ljudeffekterna är sparsamma och den spelbara karaktären uttrycker sina monologer i textrutor à la stumfilm.

Liksom exempelvis Dear Esther förklarar Home inte allting som har hänt och lämnar ett stort tolkningsutrymme till spelaren. Det är normalt sett något bra, men i Home är de händelser man nystar i inte särskilt engagerande. Man vaknar upp i ett främmande hus och försöker finna en väg hem och stöter på vägen på ett antal döda kroppar. Hur hamnade jag här? Vem är den skyldige? Är det jag? Varför minns jag ingenting? Blablablablabla.

Jag uppskattar utvecklaren Benjamin Rivers försök att skapa ett spel som i första hand ska utspela sig i spelarens huvud, att spelaren ska lägga ner merparten av sin upplevelse på att fundera kring vad som hände. Som ett led i denna strävan uppmanas man i slutsekvensen att gå in på en särskild adress (spoiler-varning utfärdas... Typ. ) och skriva ned sin tolkning för allmän beskådan. Tyvärr känns spelet snarare tomt än öppet och alla Home-relaterade reflektioner kommer för min del att upphöra i samband med att jag postar det här inlägget.

Home tar ungefär en timme att spela genom och kostar 25 kronor på Steam.

Svenska dramaserier, 1: Äkta människor

Som global TV-konsument är det lätt att bli bortskämd med fantastiska amerikanska prestigedraman som Mad Men, Homeland eller Breaking Bad, och glömma att vi faktiskt har en egen tevekultur hemma i Sverige.

Det är särskilt lätt att glömma eftersom denna tevekultur till största delen suger.

Men varför har det varit så svårt att skapa engagerande och framgångsrika TV-serier i det här landet? Är det bristen på tradition? Är det att USA och Storbritannien har en rik och bred tevehistoria från flera generationer, medan de flesta svenska skådisar och författare bottnar i scen och teater? Eller är det något i vår svenska mentalitet som bara inte lämpar sig för teve? Danmark, som är ännu mindre än oss till yta och befolkning, har de senaste åren producerat två riktiga hitserier i "Brottet" (som gjordes om till amerikanska "The Killing") och utmärkta "Borgen". Svenska dagbladets krönikör är något på spåren när han hävdar att just Borgen luftar kontroversiella åsikter på ett sätt som en svensk serie aldrig hade vågat.

Vi skägg har bestämt oss för att allt detta måste undersökas närmare. Det är dags att ta några riktiga djupdykningar i den senaste tidens svenska tv-produktioner, och försöka bena ut vad det är som inte fungerar.

Men det första exemplet är faktiskt glädjande.

Äkta människor avslutade sin första säsong på SVT i mars i år och har fått klartecken för en fortsättning. Det är något så ovanligt och uppfriskande som en självsäker science fiction-serie producerad i jante-Sverige.

Serien skildrar ett nutida samhälle där mänskliga robotar, så kallade hubotar, börjat avlasta människan i en massa arbeten - som hemhjälper, fabriksarbetare eller till och med som sällskap för de äldre. Vissa är skeptiska till hubotarnas framfart, kallar dem windows-hjärnor och vill förbjuda dem, medan andra kämpar för deras rättigheter och tillerkänner dem känslor och agendor.

Konceptet är smart och den parallella verkligheten känns välgjord. Hubotarna, som spelas av människor, har blivit sminkade och designade så att uncanny valley-effekten slår hårt. Många olika grader av AI utforskas - förutom de mer eller mindre docila hubotarna, som bara gör som de blir tillsagda, får vi också möta ett gäng avancerade hubotar som befinner sig på flykt undan polisen och börjar upptäcka kärlek och religion. Och i mitten av alltsammans spelar Andreas Wilson en kriminell cyborg.

Skådespeleriet i den här serien är bitvis så dåligt att jag skrattar högt. Flera bra skådisar kämpar mot hopplöst onaturliga repliker och osäker karaktärisering. Det känns ironiskt - och nästan medvetet - att beteendet hos seriens hubotar generellt är trovärdigt, medan allt som ska påminna om mänskliga reaktioner verkar komma från förstaårsstudenter på teaterfolkis som läser innantill. En grundläggande lyhördhet för sociala situationer saknas, så att repliker som "Det var min mamma." eller "Jag är nötallergiker." blir fruktansvärt komiska.

Men serien skäms inte för sig, utan fortsätter köra på. Och bit för bit börjar de parallella historierna bli riktigt spännande. Precis som genreserier som Heroes eller True Blood lider Äkta Människor av ett överskott på karaktärer, där långt ifrån alla är lika intressanta. Särskilt Andreas Wilsons cyborg är plågsamt klyschig och drar ner tempot på alla avsnitt där han är med (om detta också beror på Wilsons skådespel låter jag vara osagt). Men undercover-huboten som hittar kärlek och hemhjälps-huboten som splittrar en kärnfamilj är intressant gestaltade.

Äkta Människor siktar högt och vill fråga oss: Vad innebär det att vara människa? Kan man inte säga att vi också är maskiner? Har dagens samhälle blivit omänskligt på många håll? För att kunna diskutera dessa frågor på ett seriöst sätt hade det behövts skådisar och dialog som inte gränsar till skrattretande. Men Äkta Människor är ändå lovande, bitvis skrämmande och framför allt växer serien med tiden. Det överexponerade fotot börjar hitta snyggare bilder och storyn trissas upp. Med två avsnitt kvar på säsongen känner jag mig rätt säker på att jag kommer fortsätta titta nästa år. Och det får i sammanhanget räknas som ett toppbetyg. 

Äkta Människor finns inte kvar på SVT Play men kan streamas - rätt så smidigt, och med bra bildkvalitet! - från discshop för 9 kr/avsnitt.

Nyfiken på om hubotar kommer finnas i verkligheten framöver? Umeå Universitet har en intressant forskarintervju om detta här.

Thirty Flights of Loving

Parallellt med att Är Spel Konst?!?-debatten tröttats ut har själva spelen på egen hand uppnått allt större och mera självklar konstnärlighet. Titlar som Journey och Dear Esther har äntligen lyft mediet över den krystade "mognad" som tidigare rådde. I dessa är det inte en omotiverad massaker eller en nakenchock som ger innehållet pondus, utan ett personligt uttryck, och en allmängiltighet, som ligger bortom spelkulturens referensramar.

En titel som Thirty Flights of Loving cementerar hur långt vi har kommit. Det är ett spel som är över på tio minuter men som lyckas packa in fler idéer på den tiden än vad de flesta mäktar med på trettio timmar. Det kaotiska bildspråket och den sönderhackade kronologin får en att tänka på franska nya vågen-filmer, medan den hårdkokta storyn och de kubformade karaktärerna bidrar med en charm som känns unikt spelig.

Allt händer så snabbt. Det blir nästan en spoiler att ens prata om innehållet, för hela spelet förtjänar att upplevas i ett enda ostört rus. Det finns ingen idé här som hinner bli tråkig genom att tröskas genom timmar av upprepade spelmoment. Så fort du vant dig vid en miljö eller en riktning rycker spelet mattan under dina fötter och klipper till något nytt.

I sitt konstanta flöde av associationer är spelet underbart humoristiskt och absurt, men framför allt är det anpassat till sitt medium. Thirty Flights of Loving leker med alla spelarens instinktiva reflexer - skjut fienderna, fly från missilerna, utforska området, använd föremålen du håller upp - men gör något nytt och oväntat av dina reaktioner, gör om dem till galghumor eller finstämda relationsscener. Och om du mot förmodan trodde att det tog sig själv på för stort allvar är slutet* en fantastisk känga till hela konstdebatten.

Föregångaren Gravity Bone från 2008, i samma stil, lika kort och även det utvecklat av Blendo Games, var spelvärldens kanske bästa engångsskämt. Hela storyn trappades upp till ett minst sagt oväntat, men mycket minnesvärt, avslut. Thirty Flights of Loving är spretigare och mer ambitiöst, men lyckas till och med bättre med sitt uppdrag att roa, desorientera och skapa meningsfulla scener.

För 5 Euro kan du köpa ett paket med båda spelen på Steam. Det är uselt "värde för pengarna", jag håller med - runt 10€ i snitt per timme! Som tur är finns det andra saker som räknas i världen än antalet spelade minuter.

*SPOILER:

där hela eftertexterna är tavlor på en konstutställning

Onödiga bråk

Det är allmän kännedom att Aftonbladets och Youtubes kommentarsfält är en oändlig källa till idioti och meningslösa konflikter. Det samma gäller för övrigt de flesta av landets lokaltidningar. Har potatisskörden i Nås varit skralare än förra året? Då är det vargens fel. Har smultronen på en gammal tants tomt i Arrie vuxit sig ovanligt stora? Då är det invandrarna som har varit framme och pissat i folks rabatter. Det är ju sånt de gör. Ät inte bären, de är definitivt giftiga. Har en kvinnlig spelrecensent gett ett spel för lågt betyg? Ja, då har hon inte fått kuk på länge. Allt det här är vardagsmat sedan tidningarna införde kommentarsfält och oftast är jag oförmögen att provoceras av det. Trots mina skygglappar har jag sett det mesta vid det här laget. Det måste till något extra för att jag ska reagera. Som att en oskyldig saltvattensakvariefilm på youtube kan ge upphov till långa bråk med kommentarer som "Why are you complaining like a f cking b tch? Show us your own saltwater aquarium you f ckin fagg t. If you even have one...".

Sydsvenskan publicerade en artikel om att grisar kan börja användas inom parkförvaltningen i ett försök att få ner maskinanvändningen. En artikel kan inte bli mycket mer harmlös än så. Förutom några förväntade diskussioner  i kommentarerna om grisar verkligen är mer miljövänliga än maskiner, hur man ska kunna ha grisar i parkerna utan att invandrarna stjäl dem och att det är slöseri att köpa in grisar till denna uppgift när kommunfullmäktige redan är fullt med svin så fastnade jag för ett absurt bråk om hur grisarna kommer att påverka igelkottarna samt leda till "färre lamm i samhället".

Jag följer diskussionen med spänning men det verkar som att debattörerna raderar sina inlägg emellanåt. Kanske för att Fred Olson inte sitter på några som helst belägg för att grisar äter igelkottar och kanske för att Thomas emellanåt grips av en känsla av att det kanske, bara kanske, finns något vettigare att lägga sin tid på. 

Internet är fantastiskt. Utan kommentarsfälten på internet skulle man ju kunna få för sig att de flesta människor man ser tänker och resonerar ungefär som en själv. Internet påminner oss dagligen om att vi aldrig någonsin får underskatta våra med- eller motmänniskors bottenlösa idioti.

Tredje kvartalsrapporten

Sommarens slit har inte gjort underverk för den här blöggen. Jag skulle kunna skriva mycket om häckklippning eller om hur mycket jag avskyr Kristianstad Högskola men det är dåligt bloggvirke. På grund av jobb och uppsats har jag hunnit spela väldigt få spel under sommaren men det vore ett nederlag att ge upp kvartalsrapporterna bara för det. Så... here goes.

Bastion (PC)

Ett färgglatt och ganska gulligt action-rpg som kanske är mest känt för den skrovliga berättarrösten som berättar om allt man gör. Inramningen är fin och jag fastnade för en av låtarna i spelet, men action-rpg innebär tyvärr nästan alltid att man stänger av hjärnan och bara mashar på skjut- eller slagknappen.



The Darkness II (PC)

The Darkness var något så ovanligt som ett övervåldsamt spel som jag faktiskt tyckte om. Det var de små detaljerna som gjorde det: att man kunde sitta i soffan med sin in game-flickvän och se en hel film eller att man plötsligt kunde höra Pelle Carlbergs Riverbank strömma från en TV-apparat nere i tunnelbanan. The Darkness II skiljer sig en del från det första spelet. Det som slår en först är den nya serietidningsinfluerade cel-shadade estetiken. Det som slår en tydligast är att spelet känns dummare och än mer actionbetonat än sin föregångare. Alla friska individer borde rimligen tröttna på att se samma slita lemmarna av fienderna-animation gång på gång under 6-7 timmar. Några av mentalsjukhusscenerna var stämningsfulla, men resten av spelet var bara generiskt.

Dys4ia (PC)

En av Två män med ett skäggs vänner CJ skrev om browser-spelet Dys4ia. Det är ett väldigt kort spel som handlar om de jobbigaste månaderna i skaparen Anna Anthropys liv då hon genomgår en hormonbehandling. Vissa skulle kanske inte ens klassa Dys4ia som ett spel, men den här typen av förmedlande av personliga upplevelser genom spelmediet är något jag vill se mer av. Dys4ia finns att spela här.

Gravity Bone (PC)

Gravity Bone är ett udda actionspel i förstapersonsvy. Jag vet inte vad jag ska säga om det förutom att det är kort, att jag gillar det och att det går att ladda ner gratis.

Thirty Flights of Loving (PC)

Thirty Flights of Loving är uppföljaren till Gravity Bone. Jag vet än en gång inte riktigt vad jag ska säga om det förutom att jag tyckte att det var snäppet bättre än föregångaren. Om alla ber snällt kanske Kantorn skriver något klokt om Blendos spel.

I övrigt lade jag mest tid på att spela evighetsspel som Shogun 2: Total War och Sims 3 och spel som jag redan klarat, som From Dust.

Angel Haze

Den 20-åriga rapparen Angel Haze från Detroit stillar mina hiphop-relaterade orosmoment: Hon är både ung, kvinna och väldigt begåvad. Medan gamla gubbar som Nas, Ghostface och Raekwon som antingen närmar sig eller rentav har passerat 40-strecket fortsätter att leverera har återväxten bland rappare varit oroväckande usel. Med vissa undantag (Odd Future-kollektivet, Fashawn och Action Bronson för att nämna några) verkar man kunna dela in hiphopen i pre- och post-Lil Wayne där det mesta efter nämnda Lil Waynes genombrott helt enkelt är skit.

Angel Haze gör modern men gimmickbefriad hiphop och fokuserar på sin rap och sång istället för att tramsa med autotune och överdrivna utstyrslar. Hennes musik är rak, okonstlad och oborstad. Hazes senaste släpp Reservation har några ordentliga svackor men när hon briljerar i Werkin' Girls ter sig framtiden betydligt ljusare.

Hela skivan finns för gratis nerladdning.

En man med ett skägg och en födelsedag

Hej internet! Det här kanske är allmän kännedom, men för de som trots allt inte vet det så fyller den andra hälften av den här bloggen - Balloonfighter, aka Orpon - 36 år idag! Tyvärr gillar han inte födelsedagar, men med tanke på vår bloggs sommartorka tänkte jag i alla fall hedra honom med ett inlägg... och en låt. Och en musikvideo. Här kommer min hommage till Den andra mannen med ett skägg, inklusive falsk pratsång, ostämt piano, marackas och en väldig massa fiskar. Hoppas du drömmer stort inatt, Orp.

Topp 10 tåglåtar, plats 5-1

5. J.B. Lenoir - Slow down

J.B. Lenoir är en av de spretigaste personligheterna inom bluesvärlden. Han gjorde sig ett namn som en extravagant scenunderhållare klädd i zebrarandig kostym med ett gäng elgitarrsdrivna låtar som påminde om generationskamraten Chuck Berry. Samtidigt hade Lenoir en annan, betydligt mer raffinerad, sida och skrev avskalade låtar om svartas rättigheter. Samlingsalbumet Passionate Blues med akustiska versioner av hans låtar är bland det bästa som spelats in i bluesväg. Alabama Blues i akustisk tappning är J.B. Lenoirs allra finaste stund. Tåglåten Slow Down har inte samma starka innebörd men tillhör helt klart toppskiktet i Lenoirs katalog, sin banala text till trots.

Slow down, slow down
Let me step on board
I wanna ride your train
just before I go

Tåg har inte sällan fungerat som liknelser för sex- och kärlekslivet i gamla låttexter men Slow Down är ändå ett i sammanhanget ganska diskret exempel. Utan trumkompet hade den nästan kunnat passera som en oskyldig vaggvisa. Kanske handlar den bara om en söt tjej med en Märklin-järnväg.

4. Pink Anderson & Simmie Dooley - C. C. & O. Blues

C. C. & O. Blues är en lunkande deltablueslåt och en av mina favoritlåtar från 1920-talet. Pink Anderson och Simmie Dooley fungerade tillsammans ungefär som Dr. Dog gör idag med en sångare med nasal och speciell röst och en sångare som man inte direkt noterar. I C. C. & O. Blues är det den mer karismatiske Simmie Dooley (en av mina favoritsångare inom deltabluesen) som står för sånginsatserna.

C. C. & O. Blues är en sorglig låt och ett bra exempel på hur tågen fick gestalta en väg ut ur eländet. Låten inleder med att upprepa raden If you didn't want me why don't you tell me so för att sedan replikera med I won't be hanging 'round your door no more. Och vad gör man när någon har stampat på ens hjärta? Man åker tåg. C. C. & O. var förkortningen för en tåglinje som gick mellan Carolina och Ohio och är enligt Simmie Dooley den bästa av tåglinjer. Om han bara åker tillräckligt länge kan han nog glömma bort den person som inte ville ta emot hans kärlek, men han lägger in en brasklapp om att det eventuellt kan innebära att han får åka tåg tills han dör. Ganska deppigt.

Det finns ingen bild på Pink Anderson och Simmie Dooley tillsammans. Det verkar faktiskt inte finnas en enda bild på Simmie Dooley (född 1881) överhuvudtaget, så ni får hålla till godo med en bild på Pink Anderson med sin son Little Pink Anderson.

3. Sister Rosetta Tharpe - This train

Sister Rosetta Tharpe hade pondus som få. Tharpe var under hela sin karriär en gospelsångerska, men lyckades att sätta ett distinkt avtryck på genren för all framtid genom att våga använda sig av elgitarr och ett mer rock'n'roll-besläktat driv. Det är inte illa pinkat av en gospelsångerska från Cotton Plant, Arkansas att nämnas som en av de största influenserna för både Elvis, Little Richard och Johnny Cash. Hade Tharpe fötts som man istället hade hon utan tvekan varit ett namn som de flesta skulle känna till. Jag föreslår att ni ser videon nedan för att fatta hur ofattbart häftig den här tantan var.

This train (is bound for glory) är en klassiker inom gospelmusiken och spelades in första gången 1925 av Wood's Famous Blind Jubilee Singers men blev en hit i slutet av 1930-talet när Sister Rosetta Tharpe spelade in sin första version av den. I samband med att Tharpe övergick till elgitarr i början av 1950-talet spelade hon också in en ny version av låten, som anses vara en av de första rock'n'roll-låtarna. Bägge versionerna har sin charm och vilken jag föredrar beror på dagshumöret.

This train är ett exempel på det otal gospellåtar som tycks mena att tåg är det fordon som för de rättrogna till himmelriket. Man får verkligen hoppas att det inte är SJ som kör.

2. The Band - The night they drove old Dixie down

Det är dags att ge sig in i rockmusikens absoluta kanon. The Band behöver knappast någon presentation, men det kan vara värt att utreda hur texten berör tåg. Låten inleds med följande rader.

Virgil Cane is the name and I served on the Danville train
'Til Stonemans cavalry came and tore up the tracks again
In the winter of '65, we were hungry, just barely alive

Levon Helm sjunger inte om den kalla vintern 1965, utan om 1865 - det sista året för det amerikanska inbördeskriget. Låttexten i sig redogör rätt tydligt för de historiska händelserna som ligger till grund för den riktning som låten tar. Helm sjunger utifrån en sydstatssoldats perspektiv under krigets sista dagar. George Stoneman var en unionsgeneral som saboterade rälsen mellan Danville och Richmond och därigenom såg till att konfederationen inte på något effektivt sätt kunde transportera varken soldater eller förnödenheter. Det var en stor anledning till att unionen kunde vinna kriget mot sydstaterna (a.k.a Dixie) det året.

The night they drove old Dixie down är en av de mest originella och ambitiösa av tåglåtarna och ingår med rätta i rockkanon.

1. The Impressions - People get ready

Det finns hur många covers som helst på The Impressions djupt gospelinfluerade soulhit men ingen når upp i samma klass som originalet. Ingen kan toppa Curtis Mayfields mjuka röst, klockspelet, baktaktsgitarren, stråkarna, tonartshöjningen... Jag vågar hävda att People get ready (singelversionen) är en av de bästa låtarna som någonsin har spelats in. Och den handlar om ett dieseltåg som tar oss till en bättre plats. Vi behöver inte ens lösa biljett, det räcker med att tacka gud. Jag behöver ju knappast motivera mer än så.

Topp 10 tåglåtar, plats 6-10

Inledningen är kraftigt förkortad efter att Blogger raderade den text som tog mig en hel timme att skriva.

Det finns väldigt många låtar som på det ena eller det andra sättet handlar om tåg. Tåglåtarna hade sin peak mellan 1910- och 1940-talet och tågen uppnådde en symbolisk status som varken bilar eller flygplan har kunnat matcha. Inom bluesen sjunger man ofta om tåg som en väg ut ur misären när bossen är taskig, frun har lämnat en och allt är skit. Inom gospelmusiken är tåg förvånansvärt ofta det fordon som tar de rättrogna till himlen.

I dessa tider när SJ gör allt de kan för att vara sämst i världen kan det vara värt att reflektera kring tåg och minnas att de rälsbundna fordonen en gång symboliserade drömmen om en ljusare framtid. Under en tid då tåg var det enda alternativ som stod till buds för den som ville förändra sitt liv är det inte särskilt märkligt att det skrevs flera hundratals låtar om järnvägen. I två inlägg tänkte jag redogöra för min tio favoritlåtar som i någon utsträckning handlar om tåg.

10. John Coltrane - Blue Train

Hardbop-klassikern Blue Train är en fet låt. Det som gör att den inte hamnar högre upp på listan är att den, förutom titeln, fattas uppenbara referenser till tåg. Att Blue Train är instrumental hade inte behövt innebära något problem, det finns många instrumentala låtar som på det ena eller det andra sättet gör tydliga kopplingar till tåg. Ett vanligt sätt att göra detta på är att inleda med ett tågliknande accelerando och sedan pynta ljudbilden med trumpeter eller andra instrument som efterliknar tågvisslor. Lyssna på Duke Ellingtons Daybreak Express eller Django Reinhardts sinnessjuka gitarrspel i Mystery Pacific för exempel. John Coltrane står över sådana gimmickinslag vilket medför två konsekvenser. 1) Det gör Blue Train till en bättre låt men 2) det gör att den får nöja sig med en tiondeplats på grund av bristande tågkopplingar. Jag tycker dock att vi kan bestämma att John Coltrane har låtit sig influeras av antingen ett sydafrikanskt lyxtåg eller japanska tåg med sovvagnar som bägge två kallas för just Blue Train.

9. Gary Clark Jr. - When my train pulls in

Tåglåtar hade sin peak under 20- och 30-talet och genomgick en revival under 60-talets tillbakablickande amerikanska folkmusikrörelse. Få nutida artister skulle få för sig att sjunga om tåg överhuduvtaget och än mindre att sjunga om järnvägen som en allegori för omvälvande personliga förändringar eller kärlek. Få vill föra rallarnas talan genom att brista ut i sång. Tåg förekommer i låttexter idag främst som en hommage till äldre tiders låtmaterial. Det är inte precis någon slump att Gary Clark Jr. väljer att nämna tåg i en av sina mest rootsigt bluesiga låtar. Gary Clark Jr. är den yngsta av musikerna på den här listan (han är född samma år som mig!). Hans eget låtmaterial är fasligt ojämnt men när han gör en akustisk version av When my train pulls in och lyckas få det att låta som en kombination av The Black Keys och Jeff Buckley hittar han rätt och förtjänar en plats på topp 10.

8. Kraftwerk - Trans-Europe Express
(den tyska versionen skrivs Trans Europa Express)

Kraftwerk har gjort låtar om miniräknare, hemdatorer och autobahn så självklart har de också gjort ett temaalbum om ett nätverk av transeuropeiska persontåg. Precis som många blues- och folkmusiker gjort under 1900-talets tre första decennier lät sig Kraftwerk inspireras av tågläten. Det hörs bland annat i den envisa tågrytmen som genomsyrar titelspåret, Metal on metal och Abzug.

Trans-Europe Express (albumet) och dess tematik är väldigt highbrow och har varit underlag för en rad musikvetenskapliga analyser som jag inte tänker gå in på. En intressant anekdot är dock att hiphop-pionjären Afrika Bambaataa en dag bläddrade genom skivor i en butik och fastnade för ett omslag med vad han i en intervju beskrev som "a bunch of funky white guys". Han köpte skivan och använde sedan samplingar från titelspåret när han gjorde sitt klassiska hiphop-anthem Planet Rock.

Trans-Europe Express är den bästa europeiska tåglåten. Undertecknad har förvisso själv skrivit en låt med titeln Freddan åker tåg, men erkänner motvilligt att den inte riktigt platsar i sammanhanget. På en topp 10-lista över låtar om Freddan skulle den utan problem kvala in däremot.

7. Jim & Jesse - Nine pound hammer

En av de mest omsjungna afroamerikanerna någonsin måste vara John Henry. Oftast heter låtarna kort och gott John Henry, men låtar med namn som Steel-driving man och liknande brukar även de handla om den mytiske mannen. Det gör även bluegrassklassikern Nine pound hammer (som finns i ett otal version men Jim & Jesses svängiga bluegrassmonster är min personliga favorit tillsammans med Frank Fairfields rätt gapiga och slarviga version).

Så vem var John Henry och vad är hans koppling till tåg? John Henry var en järnvägsarbetare vars uppgift var att slå ner rälsspiken med hammare. En dag meddelade hans chef att företaget hade införskaffat en ånghammare som skulle utföra samma arbete och således göra John Henry och hans kollegor arbetslösa. Henry slog då vad med chefen om att han ensam kunde arbeta snabbare än ånghammaren. Henry vann tävlingen mot ånghammaren och räddade sina kollegors arbeten, men skulle själv avlida av ansträngningen efteråt. Vilken kille!

Om John Henry överhuvudtaget har en verklig förlaga tvistas det om, men hur det än är med den saken blev han en ikon och en stor hjälte bland arbetare och afroamerikaner. Han får också finna sig i att symbolisera den utnyttjade arbetarklassen, människa vs. maskin, hur tiderna förändras och så vidare.

Det finns mängder av blues- och folklåtar som handlar om John Henry. Det är ofta bra grejer (Pink Anderson och Big Bill Broonzy till exempel), men jag gillar att berättelsen har snurrat ett par varv och speedats upp ordentligt när den hamnat hos Jim & Jesse.


6. The Delta Rhythm Boys - Take the "A" Train

Take the "A" Train är en jazzstandard som har spelats in i runda slängar en miljard olika versioner. Till de fetare inspelningarna hör Ella Fitzgeralds version men den ursprungliga och mest kända versionen är Duke Ellingtons (inspelad 1941). Min personliga favorit är vokalgruppen Delta Rhythm Boys swing-version från mitten av 40-talet. "Musikvideon" är att dö för.



Delta Rhythm Boys version var den första med en riktigt utarbetad text - en text som handlar om en tåglinje som gick från Brooklyn till Harlem och vidare till norra Manhattan. Vad man kan uttyda av texten är att det måste ha varit fruktansvärt roligt på Sugar Hill när det begav sig. Take the "A" Train är charmigt bekymmerslös och extremt svängig.

Placering 1-5 är spikad och kommer att läggas upp när jag känner för det.

En andra kvartalsrapport

Det Stora Spelåret-tempot höll i sig fram till maj. Förutom att jag återupptog NHL 12 så finns det framförallt ett skäl till att jag inte klarat särskilt många spel: att Minecraft. Minecraft släpptes till Xbox 360 den 11:e maj och gjorde det väldigt enkelt och beroendeframkallande att spela med sina vänner. Jag vågar knappt tänka på hur många timmar jag redan har hunnit lägga på ett spel utan uppenbara mål och slut. Jag har haft väldigt, väldigt roligt med det.

Jag hann i alla fall med att klara 9 spel under det andra kvartalet (jämför med det första) och är nu uppe i 25 klarade spel i år jämfört med fjorårets 19.

Sam & Max: Hit the road (PC)

Inte en enda gång under mitt pågående liv har jag kunnat yppa att jag gillar Monkey Island utan att genast få "Sam & Max är bättre. Det är roligare" kastat i ansiktet på mig. Om jag så satt på en bergstopp eller i en isoleringscell skulle en Sam & Max-fanboy genast uppenbara sig för mig med sitt enerverande budskap. Sam & Max vs. Monkey Island verkar vara de humoristiska peka-och-klicka-spelens motsvarighet till den modernare Battlesoldiers of war 3: Killing Russians vs. Combatsoldiers of war 3: Killing Arabs. Jag har absolut inte bytt läger efter att jag äntligen spelat Sam & Max. Jag gillade det inte alls. Jag irriterade mig på huvudkaraktärerna och det fanns inget som balanserade den college-aktiga crazy-humorn. Det fick mig inte ens att fnissa en enda gång. Förmodligen borde jag ha spelat det 1996.

Syndicate (PC)

Jag skaffade Syndicate (2012-versionen, inte originalet) främst för att se vad min nya dator går för. Efter alla negativa recensioner blev jag ändå positivt överraskad. Att skjuta folk i TV-spel har jag klagat på många gånger. Det är för tråkigt. Det krävs ofta bara en liten twist av konceptet för att det ska kunna underhålla ett par timmar. Möjligheten att hacka sin omgivning och sina fiender i Syndicate gjorde att jag trots allt tog mig genom spelets 5-6 timmar och hade rätt roligt på vägen. 

Passage (PC)

Så fort en TV-spelsrecensent vill upphöja TV-spel till finkultur skriver de om hur de gråter. "Det här spelet är faktiskt OBJEKTIVT bra för jag GRÄT när jag spelade det". Och mest av allt gråter de till Passage. Ett "spel" om två pixliga figurer som - om man vill - kan gå bredvid varandra medan de blir äldre och till slut dör. Passage finns att ladda ner gratis och tar fem minuter att spela genom. Om du har vuxit upp inlindad i ett mjukt lager fluff i ett tryggt medelklasshem med föräldrar som älskar dig och aldrig tidigare har reflekterat över att vi människor åldras och slutligen dör kommer du att gråta. Om du någon gång i ditt liv redan har reflekterat över din existens kommer du bara att tänka "Jaha?" samt "vilken enerverande musik". 

The Dream Machine: Chapter 1 (PC)

The Dream Machine är ett svenskt webbläsarbaserat peka-och-klicka-spel som är uppbyggt i lera och kartong. Det är väldigt stämningsfullt och problemen är betydligt mer logiska än i exempelvis Sam & Max och Monkey Island. I det här fallet är det en bra grej. Trots den udda estetiken har The Dream Machine fina drag av vardagsrealism som jag verkligen uppskattar. Spelet är uppdelat i 5 kapitel (3 stycken är släppta hittills) och kan köpas för sammanlagt cirka 130 kronor. Första delen tog lite drygt en timme att klara. Man kan testa på hemsidan.

Osada (PC)

Ciccimon tipsade mig om ett annat webbläsarbaserat spel. Tjeckiska Amanita Design (Machinarium, Samorost osv.) har i Osada gjort en fullkomligt utflippad interaktiv musikvideo som fungerar på ungefär samma sätt som studions andra spel. Osada är inte klokt någonstans och det är helt fantastiskt. 5-10 minuter av konstiga animationer och bra musik. Osada finns här.

Windosill (PC)

Ett mysigt pusselspel där man ska guida en leksaksbil genom ett antal interaktiva rum. Här och var glimmar spelet till med en närmast Amanita Designsk lekfullhet.

Mass Effect 3 (Xbox 360)

Slutet på den storslagna trilogin om (Barbara) Shepards äventyr och sexskapader i rymden är en besvikelse. Det är ju ofta så med trilogier. I den första delen presenteras charmiga karaktärer och världar, i den andra delen börjar man få ett grepp om vad som verkligen pågår och intrigen tätnar och i den tredje och avslutande delen springer man runt och skjuter och spränger saker mer eller mindre utan avbrott. Mass Effect 3 hade med andra ord inte oddsen på sin sida. Att spelet var betydligt mer actionfokuserat än sina föregångare kan jag acceptera, det är i linje med trilogikonceptet, men när jag såg hur svåra moraliska beslut jag fattat i de tidigare spelen helt annullerades i det tredje blev jag väldigt upprörd. En stor poäng med Mass Effect - de svåra besluten som påverkar hela universum - gick förlorade i den tredje delen. Därtill kändes karaktärsgalleriet blekt jämfört med de tidigare spelens. Och dessutom så råkade jag hångla med den där jävla Thane igen, helt mot min vilja. 

Jag behöver inte säga mycket om slutet förutom att Bioware kissade spelarna i ansiktet. Det är bara att googla "Mass Effect 3 ending" eller "Mass Effect 3 meme" om man vill veta mer.

Trials Evolution (Xbox 360)

Trials HD är ett av mina favoritspel. Det som vid en första anblick verkade vara ett motorcykelspel visade sig snart vara ett extremt beroendeframkallande fysikpussel. I uppföljaren har man bytt ut de klaustrofobiska lagerlokalerna mot utomhusmiljöer, lagt mer fokus på hastigheten än på hindermeckandet och inkorporerat fler multiplayer-element. Den roligaste nyheten är att det har blivit enklare att spela användarskapade banor och att det finns ett smidigt rating-system för det à la Little Big Planet. Jag föredrar fortfarande det första spelet men i takt med att communityt skapar fler banor kan Evolution definitivt växa på mig.

Botanicula (PC)

Amanita Design gör oerhört fina spel och Botanicula tar priset. Det är en fröjd för ögat. Det är barnsligare och betydligt enklare än Machinarium men jag uppskattar verkligen att jag inte behöver fastna i en timme på varenda pussel (trots att jag har spelat mängder av peka-och-klicka-spel så kortsluter min hjärna fullständigt när jag spelar Machinarium). Botanicula myllrar av fantastiska varelser, ordlös humor och glad musik. 

Till nästa gång hoppas jag klara Fez och Machinarium och de andra kapitlen i The Dream Machine.

Vad vi gör istället för att blogga

The Nerdist

Begreppet nörd har sannerligen förändrats de senaste åren. En gång såg man Star Wars Kid framför sig när man föreställde sig en nörd - idag kallar varenda snygg och hipp människa sig frivilligt för det. Ordet har tappat mycket av sin betydelse och sina negativa associationer. Det är förstås positivt att nörd inte längre är ett skällsord, men jag saknar ändå tiden då en nörd var en nörd ut i fingerspetsarna. Jag gillar riktiga nördar, jag gillar inte snygga människor som kallar sig för nördar bara för att de har köpt en t-shirt med Star Wars-tryck i en dyr hipsterbutik.

Podcasten The Nerdist är ett bra exempel på hur urvattnet begreppet nörd har blivit. Det räcker i princip att man inte har varit med i Jersey Shore eller att man har sett Tron för att man ska välkomnas in i The Nerdists dudeiga version av nördigheten.

The Nerdist programledartrio Chris Hardwick, Jonah Ray och Matt Mira går i princip inte att skilja från vilka amerikanska dudes som helst förutom att de då och då citerar Sagan om Ringen (OBS! De citerar filmerna, inte böckerna) eller säger något i stil med "I fucking love Tron!" eller "I'm a real video game nerd. Modern Warfare is fucking awesome!". Det tog ett tag innan jag vande mig vid bro-jargongen i The Nerdist, men när man väl gör det är det faktiskt en riktigt värd podcast. De släpper ett avsnitt i veckan ungefär och konceptet går ut på att de ska diskutera "what it really means to be a nerd". Det kan jag inte påstå att de gör. Nåväl.

Hardwick, Ray och Mira är alla tre semiframgångsrika komiker och de allra flesta veckor har de bjudit in ytterligare en - oftast mer berömd - komiker till ett ledigt samtal. Av förklarliga skäl handlar det ofta om hur man som komiker håller sig flytande i den amerikanska nöjesindustrin, hur man halkade in på komikens bana, vilka inspirationskällor man hade/har och så vidare. Det som gör programmet verkligt intressant är att man befinner sig långt ifrån det hårt regisserade och koncisa talk show-formatet. Avsnitten brukar vara strax över en timme långa och utvecklas organiskt beroende på vilka ämnen som gästen i fråga intresserar sig för. Det blir inte sällan väldigt privat, som när Conan O'Brien berättar om debaclet med NBC och sina svårigheter att växla från intensiv talk show-värd till familjefar.

The Nerdist tillsammans med Zach Gala..galla...finiakisis? 

Gästerna varierar från relativt okända ståuppare till skådespelare från Community (Donald Glover, Allison Brie, Danny Pudi och Joel McHale har gästat hittills), hela Mythbusters-gänget, Willem Dafoe, Bryan Cranston, Tom Green, Sir Patrick Stewart, Andy Samberg, Tina Fey och Jon Hamm. Det verkar som att precis vem som helst kan dyka upp som gäst.

När man väl har vant sig är The Nerdist en intressant podcast där begåvade och roliga människor tillåts och vågar vara sig själva på ett sätt som man normalt aldrig får se. Och av just den anledningen kanske jag ska låta Chris Hardwick & co. kalla sig för nördar trots allt.

Det går att lyssna på den röriga hemsidan eller på iTunes.

Nya kryss

Det var längesen, alldeles för längesen, jag sist hade tid att ge mig ut och skåda ordentligt. Det bidrog till att de två nya kryssen jag hängde in i söndags kändes extra roliga.

Först ut av de två nya arterna var rördrom (Botaurus stellaris). Det är en fågel som man i princip aldrig får syn på eftersom den gömmer sig i vassen. Det är synd, för det är en spektakulär fågel som dessutom kan bete sig minst sagt fånigt. Däremot hör man rördromens sång på långt avstånd. Den låter inte som någon annan fågel. Väldigt speciell art.

Brun glada (Milvus migrans) är troligen världens mest talrika rovfågelart. I Sverige är den dock en sällsynt häckfågel. Många individer observeras i närheten av människor, gärna på soptippar, så det känns värdigt att jag fick se den i Kristianstad vattenrike. Trots att jag skådat i 4 år är jag fortfarande riktigt usel på rovfåglar (jag föredrar tättingar) och hade förmodligen avfärdat brungladan som en dåligt utfärgad brun kärrhök eller röd glada om jag inte hade råkat ha en fågelforskare med mig i sällskapet. Herculesdammarna var väldigt generösa med rovfåglar i söndags. Havsörn, lärkfalk, brun glada, röd glada, brun kärrhök och ormvråk flög omkring alldeles i närheten av varandra. Det var så pedagogiskt att det blev löljligt. 

Söndagen bjöd dessutom på vit stork, rödspov, gräshoppssångare och svarttärna samt korv. Korv <3.

Två män med ett skägg firar två år med ett skägg!

Grattis på födelsedagen, Två män med ett skägg! Idag är det exakt två år sedan vi skrev vårt första stapplande inlägg. Hur bättre fira detta än att...fira detta?! Och filma resultatet?!? Dans, möss, kakor och hålögt stirrande miner utlovas nedan. Enjoy like massive!!

"Vad är musik?" - nu med apor!

Eftersom 100% av skribenterna på den här blöggen har läst musikvetenskap på akademisk nivå har vi också uthärdat ett oräkneligt antal timmar åt frågeställningen "Vad är musik?". Oavsett vilken riktning diskussionen drar åt så kommer någon förr eller senare att droppa John Cages tysta verk 4'33 varav hälften av studenterna chockerat utbrister "Det är ju inte musik - det är tystnad! Detta är befängt!" varpå deras hjärnor smälter och rinner ut genom allehanda kroppsöppningar. Därefter kommer någon att snusförnuftigt säga "vad vore musik utan pauserna - tystnaden mellan tonerna och/eller taktslagen?". Andäktig tystnad följer. Sen rullar det på igen. Slutsatsen är alltid den samma i dessa diskussioner: vi uppfattar saker olika. Det finns inget jävla svar.

Hur uttjatade frågeställningar som "vad är musik/konst?" än må vara så finns det gott om människor som fortsätter att dedicera alldeles för mycket tid åt saken. Och ibland händer det att någon gör något intressant eller åtminstone underhållande av det. Ett bra sätt att övertyga mig är att använda gulliga apor:

Jag är sjukt för det här. 

Ännu en av de stora frågorna

Till vänster: ICA Skona handdiskmedel, doft av Orkidé (en vecka gammalt)
Till höger: ICA Skona handdiskmedel, doft av Orkidé (köpt idag)

En vädjan till våra kemi-intresserade läsare:

Vad är det i detta diskmedel som får det att gå från mörklila till turkost under loppet av några dagar?! Den här oväntade förvandlingen fick mig och min roomie att freaka ut totalt för några månader sedan ("Jag kan svära på att det var lila!") men nu är frågan av mer nyfiken natur: Är detta en kemisk reaktion? Vad är det i så fall som medlet reagerar med? Syre? Eller bleks det av solljuset? Värt att notera är att förvandlingen inte började förrän korken var öppnad. Och vad är det som reagerar? Färgämnet i orkidén? Blir i så fall orkidéer i naturen turkosa när de blir gamla?

Jag har höga förväntningar på teorierna i det här kommentarsfältet.

När indie inte räcker

Vad innebär det att släppa ett ambitiöst plattformsspel i 2d idag?

Det innebär att man placerar sig i slutet av en lång och rik tradition som sträcker sig ända tillbaka till 80-talet, från Mario och Metroid till Castlevania och Prince of Persia.

Det innebär också att man följer strömningar i nutiden, rider på en indievåg som de senaste åren gett oss stilistiska Braid, VVVVVV, Cave Story, Limbo, Superbrothers: Sword and Sworcery och även de modernare Trine, Shadow Complex och Outland.

Det är alltså extremt upptrampad mark. Oavsett om man försöker göra ett klurigt pusseläventyr, ett stämningsfullt actionspel eller en söt plattformspärla. Oavsett vad man försöker göra egentligen.

Jag kåserar för att jag inte fattar poängen med Fez. Jag förstår inte riktigt vad det vill och jag känner att dess approach inte fungerar.

Fez är ett plattformsäventyr som har varit under utveckling så länge att dess centrala grepp - att kunna vrida på världen för att skapa nya 2d-plan - hann stjälas till helt nya spel innan det blev klart. Det har varit under utveckling så länge att dess söta pixelgrafik hann börja kännas gjord innan den ens blev spelbar. Fez har bisarrt nog vunnit priser vid indiefestivaler både 2008 och 2012, som om folk haft en sådan övertro på spelets vision att det lyckats få tiden att stanna.

Och nu är det släppt, och det är lätt att fråga sig: vad var det för vision egentligen? Fez har en kul 2d/3d-gimmick, men är inte på långa vägar lika klurigt eller smart som Braid är med tidsgimmicken eller VVVVVV med gravitationsgimmicken. Det har en gullig liten pixelvärld att utforska som samtidigt är helt substanslös och undandrar sig alla möjligheter att berätta något. Det är ett mysigt och banalt litet spel, en droppe i det stora indiehavet.

Skribenter har en tendens att rasa mot fördumningen av AAA-titlar, där det går tjugo Call of Duty på ett Skyrim. Men frågan är om indiespelen är så mycket bättre? Orpon sa klokt häromdagen att det känns som att spelbranschen är där popmusiken var i början av 2000-talet, där indien per automatik upphöjs bara för att den är gjord av små människor med stora hjärtan.

Det är då man börjar hylla spel som Flight of the Fireflies, som är ungefär lika djupt som en skärmsläckare: en ambient stillbildsorgie där man samlar toner med fingret och där floskler som "purpose", "resolve", "fate", "solace" etc. hela tiden kastas i spelarens ansikte. Det är då Bastion, ett traditionellt isometriskt skjutarspel, får applåder i princip bara för att det har en berättarröst. Och To the Moon gör människor gråtfärdiga för att det behandlar ålderdom, kärlek, ånger och aspergers - att det sedan gör det med skitklumpiga sentimentala Pearl Harbor-knep är inte relevant, för det är ju ett tv-spel, och titta vad tv-spel kan!

Men nog kan vi väl ha högre krav än så? Nog kan vi väl vara överens om att spel är väldigt bra nu - så bra att vi kan fokusera på vad de säger, istället för att bli imponerade över att de alls kan prata? I Fez finns ett hemligt fyrkantsalfabet som man (troligen) kan lära sig genom att tyda hundratals vaga 2d-rutor. Jag hade föredragit att spelet kommunicerade något istället.

Mina indiska vänner

Vilka är de här människorna? Vad gör de i min people-lista på Spotify? Jag känner inte en enda av dem och jag har inte facebook. Och varför blir de fler och fler?!*

Jag gillar Anstar Singh Hans förvisso. Honom vill jag ha kvar, men resten får ni gärna hjälpa mig att bli av med.

* antalet fluktuerar, men jag ser en generell ökning. Någon dag hade jag närmre 200 människor i listan, för att dagen efter bara ha 8. Nu är det 36.

Deadly Premonition-babbel

För den som vill höra Två män med ett skägg babbla om Deadly Premonition tillsammans med Starfighter och Samson Wiklund är det här som självaste חֲנֻכָּה. Njut av en timme av inte så förberett prat om ett av våra absoluta favoritspel. Feta spoiler-varningar utfärdas.
Inga kroppsljud denna gång, däremot ukulele.

Lyssna på Spelbergets hemsida!