Sidor

lördag 17 juli 2010

Några takter i otakt

Få saker riskerar att bli så såsiga och enahanda att lyssna på som standardromantisk orkesterlitteratur. Den storvulna kraft som symfonier av Tchaikovsky och Berlioz hade på sin tid känns för mig idag som motsvarigheten till de högst rankade filmerna på IMDbs Top 250.

Det gör mig å andra sidan gladare över Carl Nielsens symfonier, som är typ hundra år gamla men vars idéer fortfarande känns roliga och spännande. Under andra satsen (eller andra halvan av första satsen, om man så vill) av hans femte symfoni instrueras slagverkaren att improvisera fritt i ett tempo snabbare än resten av orkestern. De milda, transparenta stämmor alla andra spelat i fem minuter får sällskap av en orytmisk trumma som hamrar på som om den försöker stoppa all framfart. Men den romantiska musiken flyter vidare, som en stor sömnig landmassa, lyckligt ovetande om att någon håller på att spränga i berggrunden.

För önskad effekt bör man lyssna från början av satsen här. Sedan kanske det inte detta är bästa framförandet av Nielsen överlag, men slagverkaren går verkligen all-in!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar