Veckans historiska film: Vecka 34: 1970: "Performance"

1970. Performance

Vad är detta? Brittiskt gangsterdrama från 1970 med Mick Jagger i en av huvudrollerna.

Varför? Mark Cousins lyfte fram Performance som en av de viktigaste och mest banbrytande brittiska filmerna någonsin i sin dokumentärserie The Story of Film: An Odyssey. Och den verkade onekligen pretty cool.

Kantor Wilhelmsson: Jaha, vad tyckte vi om detta egentligen? Jag pendlade mellan "helt upprymd" och "lite utråkad".

Balloonfighter: Det var ungefär samma för mig. Emellanåt förstod jag så lite av vad som pågick att jag spejsade ut en aning. Jag kan inte påstå att jag hängde med till fullo i vad filmen handlade om. Först var den en gangsterfilm och sen kom Mick Jagger och Anita Pallenberg in i bilden och allt blev flummigt. Vad skulle du jämföra det här med?

Kantor Wilhelmsson: Poängen som filmen försökte hamra hem var väl att den kriminella undervärlden och den bohemiska artistkulturen har rätt mycket gemensamt. Att en hitmans hotfulla "performance" kanske inte skiljer sig så mycket från en rocksångares. Successivt börjar Mick Jaggers och James Fox karaktärer likna varandra och till slut kanske till och med lösas upp i varandra?

Bäst tycker jag det här funkar under Mick Jaggers fantastiska sång-och-dansnummer. Lite tröttare
var de drogade sexsekvenserna. Men Performance är ofta väldigt inspirerad visuellt vilket gör att det
är ganska lätt att bara glida med, även när filmen kopplar loss och bara freebasar.

Balloonfighter: Ja, det var väldigt många roliga och kreativa klipp och kameravinklar. Och så älskade jag scenen med en sjungande backslick-Mick Jagger.

Jag störde mig något oerhört på Anita Pallenbergs och Michèle Bretons skådespelarinsatser. Jag misstänker att de inte castades för sina kvalitéer som skådespelare. Pallenberg var ihop med de flesta medlemmarna i Rolling Stones, samt Donald Cammell som regisserade Performance. Det kändes lite billigt.

Kantor Wilhelmsson: Ja, det var inte helt lyckad casting. Jag läste att Mia Farrow och Marianne Faithful var påtänkta från början, de hade nog kunnat lyfta dessa scener. Å andra sidan älskade jag gangstermännen i Chas sällskap, varav åtminstone en hade varit riktig kriminell.

Vi börjar nu komma in i den "drogade" delen av filmhistorien: Nyss Easy Rider och Performance, snart Holy Mountain och Walkabout som lär vara ännu mer trippade. Tror du att vi kommer tröttna och i så fall när?

Balloonfighter: Så länge det görs med någon slags finess och kreativitet så kan det pågå ett tag till utan att jag tröttnar. Psykedeliskt rus-scener med snabba, märkliga klipp, vaselin på kameralinsen och sitarrock börjar redan nu kännas ganska slitet däremot. Jag hoppas att, framförallt, Holy Mountain tar trippigheten till en helt ny nivå!

Kantor Wilhelmsson: 7
Balloonfighter: 7

Veckans historiska film: En liten summering av 60-talet

Balloonfighter: 60-talet har passerat! Jag har inte räknat ut betygssnitt för de olika decennierna än, men jag vågar ändå påstå att 60-talet har varit bäst hittills.

Har 60-talet levererat?

Kantor Wilhelmsson: Oja! Jag hade kanske väntat mig mer av vissa filmer - Min vän Balthasar och Paraplyerna i Cherbourg får nog ändå kallas besvikelser - men jag har blivit positivt överraskad av desto fler (Kniven i Vattnet, Kvarteret Korpen, Easy Rider)

Såhär i efterhand känns 60-talet näpet och nästan lite brådmoget. De "chockerande" scenerna i Psycho är ingenting mot ett genomsnittligt avsnitt av Game of Thrones. Mandomsprovets skildring av en generationsklyfta känns inte så gränsöverskridande längre. The Face of Another pratar om identitet på ett sätt som säkert var djupt då men nu framstår som lite larvigt. Håller du med och tror du att vi kommer betrakta 70-talet på samma efterkloka sätt?

Balloonfighter: 60-talet överlag framstår ju som ett väldigt naivt årtionde. Ta bara flower power-rörelsen som exempel. Det här lär väl fortsätta några år in på 70-talet, men sen kommer nog baksmällan (som vi redan sett spår av i Easy Rider) följt av en något mer nykter och nyanserad världsbild. Jag tror att det kan bli ett riktigt bra årtionde.

Kantor Wilhelmsson: Jag också! Inom amerikansk mainstream (och framför allt hi-concept-filmer) räknas väl 70-talet som filmens bästa årtionde, vad jag förstått.

Vad tyckte du var det bästa med 60-talets filmkonst? Om man ska försöka generalisera.

Balloonfighter: Jag uppskattade verkligen lekfullheten, även om det inte alltid fungerade. 60-talet framstår som naivt - men också som ett årtionde som skiljer sig ordentligt från de tidigare. Det är under den här tiden som många alternativa rörelser uppstår och det är svårt att tänka sig att filmer som Paraplyerna i Cherbourg, Mandomsprovet, The Swimmer och Easy Rider hade kunnat göras under ett annat årtionde. Och så en sån sak som att Pierrot le fou (hur dålig du än tyckte att den var) närmar sig postmodern filmkonst. 60-talet känns lite som vår egen tids barndom.

1. 8 1/2
2. Kniven i vattnet 
3. Easy Rider 
4. The Swimmer 
5. Kvarteret Korpen 
6. Psycho 
7. Viridiana 
8. Au hasard Balthasar
9. Pierrot le fou
10. Paraplyerna i Cherbourg
11. Mandomsprovet 
11. The Face of Another 
13. The Cremator

Veckans historiska film: Vecka 33: 1969: "Easy Rider" och "The Cremator"

1969. Spalovac mrtvol ("The Cremator") 

Vad är detta? Bisarr genreblandning av skräck, drama och komedi när en tjeckisk krematoriefamilj börjar falla under nazisternas inflytande.

Varför? Kantorn tyckte att den verkade otäck, spännande och dessutom tjeckisk. 

Balloonfighter: En tjeckisk film om en kremator låter som världens festligaste film, men herregud vad jag avskydde det här. Jag tror inte att jag har varit så här arg på en film sen Rom - öppen stad. Och det finns en koppling mellan de två filmerna (samt The Face of Another som jag också hade väldigt svårt för) - karaktärerna håller ALDRIG käften. I The Cremator tvingas man att lyssna på en monoton tjeckisk röst i 1½ timme och enda gången den tystnar är när en pojke med extremt obehaglig kastratröst istället pratar. 

De få stunder The Cremator börjar bete sig som en inte helt jävla utvecklingsstörd film så har jag redan tappat intresset fullständigt och lyckas inte återfå fokus. Blev du lika irriterad och hypnotiserad av det eviga pladdrandet?

Kantor Wilhelmsson: Nej, inte fullt! Jag håller med om att det var en onödigt pratig och ofokuserad film, men jag tycker trots allt att den hade kvaliteter. Bäst blev det när The Cremator vågade lita på sin ryckiga klippning och sina fria associationer och vara riktigt obehaglig. Här fanns en del otäcka scener, som de slibbiga närbilderna på den döende fisken, eller när huvudpersonen började tillbe sig själv.

Sedan har jag också väldigt svårt att vara arg på en film som innehåller en barnteater där folk halshuggs och en ljusshow med foster.

Balloonfighter: Jo, man måste ju ge filmen att den lyckas vara genuint obehaglig och att soundtracket är effektivt. Och att huvudkaraktären heter Kopfrkingl är förstås ett plus. Men det är en deal breaker för mig när karaktärer ständigt berättar för tittarna vad den tänker och vad den gör. Utnyttja filmmediet för helvete!

Vad tyckte du om gestaltningen av Kopfrkingls sinnesförvirring och buddhistiska vanföreställningar?

Kantor Wilhelmsson: Mjaa, det kändes inte helt psykologiskt rumsrent, tyvärr. Kopfrkingl (vilket awesome namn) introduceras som en lite tokig entreprenör som försöker få människor att sälja kremeringar tillsammans med kakor och bröd, men när nazistvännen börjar ansätta honom visar han upp ett tydligt motstånd och hederlighet.

Men sedan plötsligt är han helt bananas och har ihjäl folk... Jag antar att de suggestiva bilderna är viktigare än logiken här. Synd, för det hade kunnat bli en spännande historia om vad som får folk att omvändas.

Sista frågan: Fick du någon ny inblick i tjeckien eller den tjeckiska kulturen av The Cremator?

Balloonfighter: Jag lärde mig att kakor och kremeringar är som ler och långhalm och att det är normalt att ha karpar i badkaret. Jag bombarderas av för många ord för att kunna ta in något mer.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 4

1969. Easy Rider
Vad är detta? Amerikansk road-movie/western om två knarklangare som åker motorcykel genom fantastiska landskap i sydvästra USA.

Varför? Kultfilm, legendariskt soundtrack och väääldigt mycket sent 60-talkänsla. Och så den här taglinen: A man went looking for America and couldn't find it anywhere.

Kantor Wilhelmsson: Easy Rider består till en början bara av två män som åker motorcykel genom öknen till sen 60-talsrock. Det är länge mer musikvideo än film. Arizonas ursnygga platåer glider förbi, Fonda och Hopper åker MC, soundtracket köar en fantastisk låt med The Band, fotot är utmärkt och de två skäggen myser i soffan. Vi utbytte åsikten att om filmen bara fortsatte såhär, utan minsta tillstymmelse till story, skulle vi vara helnöjda.

Vi såg inte klart filmen samtidigt. Med facit i hand - är du nöjd med hur Easy Rider utvecklade sig?

Balloonfighter: Haha, vi såg väl klart filmen med 5 minuters skillnad bara?

Kantor Wilhelmsson: Det avgörande var att vi inte hade kontakt just då och kunde bekräfta varandras åsikter...

Balloonfighter: Jag var nöjd med större delen av Easy Rider. Det kändes ändå nånstans rimligt att huvudkaraktärernas frihetslängtan skulle ha en baksida och jag antar att det speglar 60-talets hippiekultur och drogromantik. Jag är med på tåget så långt, men jag var inte superförtjust i slutet. Filmen var som allra bäst när det bara var en lång musikvideo med landskapsporr i bakgrunden.

Kantor Wilhelmsson: Jag gillade slutet och jag gillade bakslaget vid lägerelden, men håller med om att den mörka baksidan av counterkulturen inte fick samma vikt som den fria roadmovie-känslan. Jag hade gärna haft fler snedtrippade LSD-rus, fasa och ångest för att inte olyckorna skulle kännas som banala tillfälligheter. Easy Rider känns väldigt romantisk och det är helt okej, det är en oerhört snygg film, men det är också så jag kommer minnas den.

Balloonfighter: Och soundtracket! Jag läste att filmen spelades in för 400 000 dollar, men att rättigheterna till musiken kostade 1 miljoner dollar. Lätt värt det. Jag har svårt att tänka mig att filmen hade fått samma genomslagskraft utan Steppenwolf, Jimi Hendrix och The Byrds.

Vad tyckte du om skådespelarinsatserna?

Kantor Wilhelmsson: Jag skrev till dig att det kändes som att Jack Nicholson spelade sig själv, att man i princip bara släppt ut honom i filmen, låtit kamerorna rulla och sagt "rök lite av det här". Det var svårt att göra en vettig bedömning av skådespelandet - dels eftersom tonfallet var så lojt, och dels för att de använde riktig marijuana i scenerna (!). Jag misstänker att det är lite lättare att spela stenad när man är stenad...

Med det sagt så var UFO-monologen fantastisk, och jag gillade det lilla man fick uppleva av Fondas skådespel på kyrkogården också.

Balloonfighter: Mm, det är inte en film som kräver särskilt mycket av sina skådespelare, men om jag ska ranka dem efter det viktigaste (dvs hur coola de ser ut när de åker omkring på motorcykel) så blir det så här:

1. Dennis Hopper
2. Peter Fonda
3. Jack Nicholson

Men det finns viktigare beståndsdelar i den här filmen och jag har längtat efter en film som kommunicerar lika mycket - eller mer - med hjälp av foto, miljöer och musik som med manus och mimik. Easy Rider känns som en perfekt avslutning på 60-talet.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Veckans historiska film: Vecka 32: 1967-1968: "Mandomsprovet" och "The Swimmer"

1967. Mandomsprovet

Vad är detta? Amerikansk dramakomedi (påstås det) om en nyutexaminerad ung man som låter sig snärjas av en MILF. Intriger uppstår!

Varför? Modern klassiker med ett banbrytande soundtrack. Före Mandomsprovet hade ingen annan använt redan utgivna poplåtar för att tonsätta en större film.

Kantor Wilhelmsson: Mandomsprovet känns väldigt mycket som ett barn av sin tid. Här skildras klyftan mellan rika, småbittra 20-talister och deras avkommor, de vilsna, bortskämda 40-talisterna. Här finns också en "skandalös" kärleksaffär med en för sin tid "helt galen" nakenchock.

Allt känns ganska trött. Jag är lite osäker på vem man ska sympatisera med i den här filmen. Mamman, som presenteras som cynisk och dekadent, är den enda som har en personlighet och bakgrundshistoria som går att bry sig om. Dustin Hoffman och hans unga dejt är helt hjärndött tråkiga - riktningslösa och karaktärslösa som människor i åldern 19-20 ofta är.

Återstår bra musik av Simon & Garfunkel, men jag vet inte om det är så lyckat att spela "Scarborough Fair" fyra gånger på en kvart, medan Dustin Hoffmans karaktär sitter och ser bajsnödig ut på ett zoo.

Du hade sett den här filmen förut. Var den ungefär som du mindes den?

Balloonfighter: Det var längesen jag såg den sist, men det var faktiskt precis så här jag mindes den. Mandomsprovet räknas ofta som en väldigt betydelsefull film och jag trodde helt enkelt att jag hade varit för ung för att förstå den förra gången jag såg den. Jag insåg att så inte var fallet. Precis som du säger är Mandomsprovet väldigt mycket ett barn av sin tid. Jag tänkte på "Catcher in the rye" när jag såg den. Jag kan verkligen förstå varför Mandomsprovet blev så stor för den generation som var ung när filmen kom, men det är en film som har stannat kvar i sin tid och som idag främst är intressant som historiskt dokument.

Jag håller, så klart, med dig om att karaktärerna är platta och tråkiga. Om jag ska fokusera på något positivt så är det att jag gillar klippningen och att en del scener, i kombination med musiken, är rätt stämningsfulla.

Kantor Wilhelmsson: Svår fråga: Vad kan man jämföra den här filmen med idag? Finns det någon film med liknande anspråk? Känns som det kan vara svårt att hitta ett så pass genuint tidsdokument i den postironiska generationen.

Balloonfighter: Lost in translation?

Kantor Wilhelmsson: Kanske lite, men den kom för 11 år sedan. Våra ofödda barn har hunnit växa upp på den tiden!

Balloonfighter: Vilken äcklig tanke.

Kantor Wilhelmsson: ...Jag ber om ursäkt.

Balloonfighter: Her? (Har inte sett den)

Kantor Wilhelmsson: Her är faktiskt en bra liknelse. Både den och Mandomsprovet är väldigt romantiska, översentimentala, och - misstänker jag - kommer inte stå sig om tio-tjugo år.

Har du något att säga om slutet?

Balloonfighter: Jag vet inte om slutet var menat som satir eller om det helt enkelt var ärligt i sin naivitet och klyschighet, men jag tyckte faktiskt att det var litelite charmigt.

Kantor Wilhelmsson: (spoiler!)

De ser ju i och för sig väldigt tysta och olyckliga ut efter en liten stund på bussen. Och "Sound of Silence" börjar spela...

Balloonfighter: Ja, det är det som gör att det funkar!

Kantor Wilhelmsson: 4
Balloonfighter: 6


1968. The Swimmer

Vad är detta? Amerikanskt drama om en hurtig och underlig man (Burt Lancaster) som bestämmer sig för att "simma hem" genom grannarnas överklasspooler.

Varför? Kantorn hade läst om denna originella film som blivit en kult- och kritikerfavorit på senare år, trots att den floppade 1968.

Balloonfighter: Vi har hunnit se en hel del märklig film under det senaste 1,5 året, men The Swimmer sällar sig till toppskiktet inom den kategorin. Jag menar, det är en film om en medelålders man som försöker transportera sig genom att simma i pooler och samtidigt verkar befinna sig i något slags livet passerar i långsam revy-tillstånd. Och jag gillar verkligen hur The Swimmer befinner all over the place. Samtidigt som det här är en otroligt tramsig film så verkar den också ställa existensiella spörsmål. Blir du riktigt klok på vad som händer? 

Kantor Wilhelmsson: Nej, och jag älskar det! The Swimmer är en episk berättelse om en mans uppgång och fall, men den tar sig också tid att vara en sliskig solskenshistoria med Elvira Madigan-motljus och banala självhjälpsrepliker, en tramsig komedi där Burt Lancaster springer ikapp med en häst (!), ett mysterium och ett drama om klasskillnader. Stilistiskt är den, precis som du skriver, en enda röra, men det var längesen jag såg en så fascinerande och ambitiös film.

Jag är inte säker på att allt här är lyckat - lite känns det som att filmen blir mer uppenbar och klumpig ju närmre slutet vi kommer - men jag är beredd att prisa The Swimmer bara för att den finns. Den liknar verkligen inte något annat vi sett, och då har vi ändå sett en film från Samoa om en ilsken dvärg, en redlös kazakisk historia om pippande getter och barn som pissar på golvet, ett två och en halv timme långt blackface-pekoral och en film där ett träd och en kolmila är huvudpersoner. 

Balloonfighter: Man måste gilla en film som överraskar en på det sättet! The Swimmer når inte upp i samma klass som Holy Motors, men jag tycker att den emellanåt befinner sig i liknande tonläge mellan trams och allvar och förmåga att överraska. Jag skrattade så jag grät åt kapplöpningsscenen. 

Kantor Wilhelmsson: Vilken tyckte du var den snyggaste av dessa två filmer, rent visuellt?

Balloonfighter: Mandomsprovet hade snyggare stillbilder, men jag föredrar nog kreativiteten hos The Swimmer.

Balloonfighter: 8
Kantor Wilhelmsson: 7

Veckans historiska film: Vecka 31: 1966: "Min vän Balthazar" och "The Face of Another"

1966. Min vän Balthazar

Vad är detta? Robert Bressons drama om en misshandlad åsna och människorna omkring den.

Varför? Orpon hade höga förväntningar på en film som handlade om en åsna.

Balloonfighter: Jag läste att Robert Bresson kallade sina skådespelare  (som oftast var amatörer) för "modeller" och helst ville att de skulle se uttryckslösa ut. Med det i baktanken så känns det rimligt att han gjorde en film med en åsna i huvudrollen. Åsnan har en begränsad förmåga att förmedla känslor till mänskliga tittare och det är upp till de som ser filmen att själv tolka. 

Jag gillar Bressons grepp att reducera mänskliga känslor på det här sättet. Och det är kul att berättandet fungerar... men jag blev trots det besviken. Jag hade väntat mig något avskalat och tänkvärt i stil med La quattro volte eller Turinhästen, men istället fick vi... ja, vad skulle du likna Min vän Balthazar med egentligen?

Kantor Wilhelmsson: Svårt. Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. På ytan antar jag att man kan läsa den som en studie i människans våldsamhet och förstörelselusta. Ingen av karaktärerna (däribland en mördare och några huliganer) är sympatiska, och alla gör de varandra illa upprepade gånger medan åsnan står någonstans i periferin med sina ledsna ögon och tuggar havre...

I den meningen påminner filmen kanske om Viridiana, en annan film om mänsklig grymhet, där den oskuldsfulla kvinnan i centrum nu har bytts ut mot ett kreatur...

...men jag måste säga att det är lite oklart om detta verkligen är Bressons syfte, eller vad poängen är. Det stendöda skådespeleriet hjälper inte till så mycket. Jag förstår och uppskattar att Bresson ville göra sin filmkonst så icke-teatral som möjligt, men det känns som ett stilgrepp som blivit lite daterat nu - eller gjorts bättre av Roy Andersson, vars figurer i alla fall uttrycker något.

Kunde du hitta in i en enda karaktär? 

Balloonfighter: Nej, och det är nog en av filmens största svagheter. Karaktärna är oerhört svaga och jag minns knappt en enda av dem. Åsnan spelar sin roll som åsna exakt så bra som man kunde ha förväntat sig men bleknar i jämförelse med supergeten i Tulpan. Jag fick faktiskt läsa en recap efter filmen för att kontrollera att jag hängt med i händelserna.

Min vän Balthazar är inte komplicerad film, men skådespelarna var så uttryckslösa och apatiska att jag inte riktigt förstod vad som pågick. Jag uppskattar filmen i egenskap av experiment, men som filmupplevelse fanns det inte så mycket för mig att hämta. 

Vilken period i åsnans liv verkar ha varit den lyckligaste? Samtliga kändes så miserabla.

Kantor Wilhelmsson: Åsnan verkade nog lyckligast i sin barndom. Jag skulle säga 5-6 minuter in i filmen, innan Människor utan Känslor började tråka ut honom.

Jag tyckte i och för sig slutet var fint. Tanken har slagit mig att filmen kanske blir bättre av att ses en gång till. I teorin uppskattar jag regin och det hattiga fotot, men att inte ge tittaren en enda mänsklig ingång under 90 minuter är kanske inte så lyckat.  

Kantor Wilhelmsson: 6
Balloonfighter: 6

1966. The Face of Another

Vad är detta? Stilistiskt drama av Hiroshi Teshigahara om en brännskadad man som får ett helt nytt ansikte av en plastkirurg.

Varför? Kantorn hade sett Kvinnan i sanden av samma regissör, och gillade stilen.

Kantor Wilhelmsson: Vi är nu helt klart inne i den moderna filmeran och The Face of Another tar i så den spricker för att realisera alla stilistiska möjligheter. Här leks det flitigt med bakgrund/förgrund, karaktärer pratar genom röntgenbilder, perspektivet vrids 90 grader och i en scen öppnas en lucka i bilden till en närbild av ett flytande hårsvall.

Uppskattar du den här sortens estetik, eller drar den uppmärksamheten för mycket till sig?

Balloonfighter: Jag uppskattar den! I The Face of Another kändes det inte alls som billiga trick utan hade ju faktiskt koppling till filmens berättelse. The Face of Another innehöll mängder av snyggt komponerade och stilrena bilder och överraskande övergångar.

Jag hade gärna sett att filmen drog det hela ett steg längre och drog ner på det ständiga tjatet som gjorde mig riktigt irriterad under sista halvan av filmen. Det fanns så många bra inslag och idéer, men det tjatades sönder av karaktärer som sa allting rakt ut hela tiden. Störde du dig lika mycket på det som jag?

Kantor Wilhelmsson: Ja, bitvis kändes det som att jag såg två olika filmer. En där de lekfulla och konstnärliga bilderna fick stå i fokus, och en där en dryg snubbe från Filosofi A satt och föreläste självgott om identitet och "våra ansikten mot världen". De existentiella pratstunderna var ärligt talat riktigt omogna och drog ner vad som kunde varit en rakt igenom effektfull film.

Balloonfighter: Haha ja, jag satt och skämdes när gravallvarliga japanska män höll långa monologer i stil med "När man sätter på sig en mask så upphör hämningarna. Blir man en annan person eller blir man... dun-Dun-DUN mer sig själv? Diskutera i smågrupper så ses vi i sal E401 om en 45 minuter". Och sen kunde jag inte förmå mig att ta "otrohetsstoryn" på allvar hur mycket filmen och filmmusiken än försökte övertala mig att det var dramatiskt guld.

Kantor Wilhelmsson: Det kändes förutsägbart och gjort. Det är svårt att säga om en sån här story var nyskapande på sextiotalet, men tjugo år efter Face/Off behöver i alla fall inte jag en trettio minuter lång, pratig build-up till att en man visar ett annat ansikte för sin fru.

Synd! Slöseri med rara ärter, söta bananer, gulliga små haricot verts etc. Det finns åtminstone ett sätt till som filmen kunde gjort succé på, om den inte varit så självupptagen - som skräckfilm. Flera scener hade potential att vara riktigt otäcka.

Balloonfighter: Hade männen i den här filmen bara haft vett att hålla käften emellanåt och man hade kapat den töntiga storyn med frun så hade filmen kunnat landa på en 8 för min del.

Kantor Wilhelmsson: Och nu landar den på?

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

Veckans historiska film: Vecka 30: 1965: Pierrot le Fou

1965. Pierrot le Fou

Vad är detta? Lite dampig och tramsig film av den franska nya vågen-ikonen Jean-Luc Godard.

Varför? Det verkade kul med en tidig postmodernistisk film.

Kantor Wilhelmsson: 

Raka rör nu då:

Jag förstår varför Godard är viktigt rent historiskt. Jag kan se att där finns idéer och ett unikt intryck som inte liknar någon annan auteur. 

Men hans filmkonst får mig att må så otroligt dåligt. 

Jag vill inte ens gå in på kritisk kommentar, som att de skulle vara kvasi-inellektuella eller tomma, utan nöjer mig med att säga att det här är film som gör mig fysiskt illamående. 

De ständiga brotten mot allt sammanhang och den konstanta självmedvetenheten gör mig totalt kräkfärdig. 

I en scen i Pierrot le Fou spelades ett musikstycke som de avbröt och startade om hela tiden. 

Det fick mig att vilja kasta saker på teven.

 Jag har förstått att du får den här sortens känslomässiga reaktion av Tatis filmer. Hur är ditt intryck av Godard?

Balloonfighter: 

Ja, jag har mått oerhört dåligt av att se Tati. 

Jag kan inte riktigt förklara det heller, 

vilket du åtminstone verkar kunna göra med Godard. 

Jag tror att det har att göra med att hans filmer

 är som att se sina egna sämsta dagar. 

De 

där 

dagarna 

när 

alla 

småsakerna går fel - 

dörrhandtag som lossnar, 

glassar som tappas, 

kläder som spills 

ner, 

skrikiga barn på bussen... 

Fruktansvärt!!!

Godard däremot hade jag inga större problem med. Han är onekligen en enerverande regissör, men jag tyckte att det fanns tillräckligt många roliga detaljer i Pierrot le Fou för att det skulle fungera. Jag tyckte om sådant som att

huvudpersonerna plötsligt hade en livs levande räv på matbordet och att den kvinnliga huvudkaraktären sjöng en glad låt samtidigt som det låg en mördad man i lägenheten. Men vissa scener var bara slöseri med vår tid.

Fanns det någon scen som du fann mer outhärdlig?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag måste ändå säga att så mycket som jag avskyr Godard var det här nog en av hans bättre. Anna Karina och Jean-Paul Belmondo är snygga tillsammans och färgerna är bjärta och fina. En scen där de grälar över vad de gillar i livet kändes nästan äkta, och en annan scen när de går och sjunger i skogen höll på tillräckligt länge för att bryta ner mitt försvar.

Problemet är att även dessa scener förstörs av att Godard hela tiden måste göra oss uppmärksam på alla sätt han bryter mot filmkonventionerna, och därför finns det ingenstans i filmen jag kan vila. Såhär känns Godard för mig:

Det är som att jag står i en folksamling och försöker ha en konversation med en intressant person, men detta omöjliggörs hela tiden av att en annan person petar mig i magen hela tiden (så det gör ont, typ med knivar). Så jag ger upp om den första mänskan och försöker istället prata med den här andra personen, men då tar en tredje person fram en megafon och skriker i mina öron samtidigt som någon kastar myror i mitt ansikte. Jag försöker nu fokusera på upplevelsen av myrorna, men då börjar någon suga av mig, men avbryter hela tiden denna process för att kasta kallt vatten över min bröstkorg. Jag försöker nu bara låta kaoset strömma över mig, men då tar någon och leder mig genom folkmassan och säger att han vill visa något Viktigt - innan han börjar snurra mig tvärs över asfalten så jag blir illamående. Det är fruktansvärd ångest. Under vissa delar av Pierrot le Fou började jag titta bort från skärmen för att skona mig själv.

Balloonfighter: Haha, det låter fruktansvärt. Jag förstår verkligen vad du me

nar, men Godards krystade cineastprovo

kationer stör mig inte så mycket. Första 70-80 minutern

a tyckte jag att det var nästan genomgå

ende underhållande popkonst. Men sen blev jag mätt. Väldigt mätt. När vi såg den si

sta halvtimmen kändes det som att vi hade suttit och sett på den här fil

men sedan tidig morgon. Men jag våga

r nog ändå hoppas på att vi slår nytt rekord i betygsskillnad. Vad sätter du?!

Kantor Wilhelmsson: 2
Balloonfighter: 6

Veckans historiska film: Vecka 29: 1963-1964: "8½" och "Paraplyerna i Cherbourg"

1963. 8½

Vad är detta? Fantasifull Fellini-klassiker om en förvirrad filmregissör som genomgår en kreativ kris. 

Varför? En av Kantorns absoluta favoritfilmer, som han gärna ville visa för Orpon inom ramen för detta projekt. 

Kantor Wilhelmsson: Okej, risken att jag blir långrandig här är ca 100%, så jag tänkte försöka hålla samtalet kravlöst och försiktigt fråga vad du tyckte om denna film?

Balloonfighter: Jag tyckte mycket om den! Det är en film fylld med metagrepp, snygga bilder och trams - vilket råkar vara ett av mina favoritrecept när det kommer till film. Du får gärna lov att bli långrandig. Du har gått och funderat på den här filmen under flera års tid. Hit me!

Kantor Wilhelmsson: Det finns såklart mycket att säga här - om meta-aspekten, om det fria fantiserande berättandet (som måste varit extra nyskapande 1963), om alla konstfulla människoporträtt, om all kritik man kan rikta mot 8½ som redan pekats ut av filmen själv i förväg...

...men jag tror den återkommande anledningen till att 8½ stannat med mig är att jag helt enkelt får ett oerhört lyckorus varje gång jag ser den. Slutet känns för mig alltid som en fullständig katharsis, när filmen i verkligheten blir den film som huvudpersonen Guido misslyckats med att göra.

8½ har en stor igenkänningsfaktor för mig när det kommer till konstnärligt arbete: att vilja skapa något ur inget, detta till synes lönlösa jobb bara för att lägga ytterligare ett verk till den enorma kulturhistorien, fylld av röster som redan nu håller på att tyna ut och glömmas bort - men också rädslan för att vara ett fejk, att inte duga till något, försöken att skapa mening i en vardag som är kaosartad och bara faller sönder hela tiden...

Det är en film som flera gånger är på väg att falla platt - antingen sväva alldeles för långt ut i fantasier, eller tappa tråden bland det myller av viljor och karaktärer som omringar Guido - men alltid lyckas hitta meningen igen. Filmen är som en trapetsdansör som lutar sig lite för långt ut för kanten och sedan mirakulöst räddar sig tillbaka på fötterna.

De lyriska barndomsscenerna sågas hårt av Guidos författarkritiker som "sentimentala eskapader", och episoderna kring den katolska kyrkan kallar han för "meningslösa, utan hederlig intellektuell bakgrund" men Fellini försöker inte göra en stoisk genrefilm eller en kritik av det ena och det andra, han vill bara få med allt.

Han vill visa att det inte finns en enda liten vrå av hans liv som inte kan vara ett mänskligt uttryck - allt ifrån ett stort vräkigt rymdskepp till en löjlig liten steppdansare får vara med i det röriga, organiska konstverket - alla karaktärer, hur kärleksfulla eller självgoda eller träiga de är, ges en mening bara för att de existerar. Jag har alltid gillat den här filmen för att den är så accepterande. Den slår mig alltid som ett humanistiskt kärleksbrev, lite som hur jag också uppfattar Roy Anderssons filmer.

Sedan måste man ju älska 8½ för att den är en bättre kritik av Fellinis filmer än någon kritiker någonsin mäktat med. De gubbsjuka tendenserna som vi tidigare varit inne på får ju en rejäl genomgång, eller vad säger du?

Balloonfighter: Jag har ju inte sett mycket Fellini (Caribias nätter samt eventuellt halva La Strada), men 8½ ger onekligen en fin bild av vad som pågår i regissörens huvud och liv under inspelningarna av hans filmer. 8½ är en väldigt fin film om att göra en film och jag gillar verkligen det varma kaoset. Fellini har en helt annan ton än till exempel Barton Fink och Synecdoche, New York som rör samma ämne. 8½ framstår som så levnadsglad och rastlös i jämförelse.

Kantor Wilhelmsson: Fanns det några delar av kaoset som du gillade mer än andra? Harem-scenen kanske? Eller Saraghina?

Balloonfighter: Jag gillade båda scenerna, men byggandet av rymdskeppet tar nog ändå priset i kaoskategorin.

Kantor Wilhelmsson: Haha ja jag älskar rymdskeppet. Det känns så talande för hur lite koll regissören (Guido) har på vad han vill göra.

Sista frågan: Var det lagom mycket ångest i filmen? Jag får alltid extremt ont i magen av scenen när alla vill fråga ut Guido och han inte har någon aning om vad han ska säga...

Balloonfighter: Som sagt, jämfört med många andra filmer om kämpande regissörer och författare, så tyckte jag att 8½ kändes väldigt lättsam. Och jag ser det bara som positivt. Guido känns snarare disträn än ångestfylld.

Fråga: Kan du förklara varför dialogen är så dåligt synkad?

Kantor Wilhelmsson: Det var helt enkelt så Fellini, och flera andra italienska regissörer, gjorde. De spelade in all video först och lade på audio i efterhand. I den här filmen är det extra dåligt synkat men eftersom kameran rör sig så fritt tycker jag ofta berättelsen kommer undan med det.

Apropå lättsamheten - jag läste att Fellini hade en lapp bredvid kameralinsen där det stod "Kom ihåg, det är en komedi."

Balloonfighter: Hahaha! Bästa lappen. När jag sitter på ett tråkigt möte eller har diarré eller bråkar om arvet med mina syskon så vill jag att någon sticker in en lapp som det står "Kom ihåg, det är en komedi" på.

Balloonfighter: 9
Kantor Wilhelmsson: 10


1964. Paraplyerna i Cherbourg

Vad är detta? Franskt kärleksdrama/musikal i vilken hela dialogen pratsjungs.

Varför? Tja, vi tyckte det vore lite roligt att inkludera en färgglad musikal.




Recension: 



Balloonfighter: 5
Kantor Wilhelmsson: 5

Veckans historiska film: Vecka 28: 1962-1963: "Kniven i vattnet" och "Kvarteret Korpen"

1962. Kniven i vattnet

Vad är detta? Psykologiskt drama från Polen om tre människor som utövar maktspel på en segelbåt.

Varför? Roman Polanskis debut som långfilmsregissör har kallats för "världens bästa debutfilm" och verkade mycket mer intressant än alla spionthrillers från samma år.


Kantor Wilhelmsson: Kniven i vattnet slår an en märklig ton från början. Under första halvtimmen framstår den nästan som en segelbåtsidyll - komplett med sol, vind och vatten, soft, jazzig saxofonmusik och en trivsamt grälande "kärnfamilj".

Handlingen börjar med att ett gift par plockar upp en dryg ung kille som strövar runt på landsvägen och drar med honom på en båttur. Jag anade av filmens titel (Chekhovs kniv!) att idyllen inte skulle stå sig så länge, men Kniven i vattnet utvecklade sig ändå åt oväntade och fascinerande håll, och det dröjde nog till sista kvarten innan jag fick riktig kläm på den som helhet.

Hur var din filmupplevelse?



Balloonfighter: Jag gillade, precis som du, att filmen lyckades överraska trots att händelseutvecklingen verkligen kändes väntad. Jag tyckte om väldigt mycket med Kniven i vattnet: upplägget, den isolerade segelbåten, fotot och inte minst Krzysztof Komedas jazziga soundtrack. Vad jag främst saknade var en djupare psykologisk förankring i händelseförloppet. Det kanske bara var jag men kändes det inte lite som att konflikten uppstod ur intet?


Kantor Wilhelmsson: Det kändes kanske framför allt som att de båda männens enorma hävdelsebehov var lite väl förutbestämda... Men när väl konflikten var igång tyckte jag filmen gjorde många fina saker. Framför allt de sista tjugo minuterna tyckte jag triangeldramat utvecklades till något riktigt gripande - en historia om hur lite ansvar folk vågar ta när inte konsekvenserna syns.

(vaga spoilers)
Jag vet att du inte är lika svag för såna här liknelser - men titelns "kniv i vattnet" kändes för mig som en fantastisk bild för hela utflykten med den unge mannen. I slutet tycks huvudpersonerna vara på väg att fortsätta som om ingenting hade hänt, utan att ta konsekvenserna av sitt beteende... Den sista kvarten tycker jag överhuvudtaget lyfter filmen från ett bra men lite ojämnt psykologiskt drama till en övertygande och - häpp! - riktigt djup debutfilm.

Balloonfighter: Ja, slutet är verkligen den bästa delen av Kniven i vattnet. Under det här årets filmprojekt har det snarare varit tvärtom, att filmer dalar mot slutet, så det var skönt att få se en film som kunde avsluta med värdighet.

Jag har inte så mycket mer vettigt att säga nu, men tyckte du också att Kniven i vattnet kändes modern? Jag reagerade på sådana saker som hur lättklädda karaktärerna var och inte minst soundtracket, som jag tror var det första i filmprojektet som inte hade traditionell, orkestral filmmusik.


Kantor Wilhelmsson: Ja, jag förstår vad du menar - ett av sätten som filmen kändes modern på var att det väldigt länge inte hände så mycket. Det är ett tecken på att vi verkligen börjar komma in i konstfilmernas era: filmer som inte handlar om någonting, där subtexten är viktigare än storyn.

Under filmens gång skrev jag till dig "60-talet levererar: Tre polacker som spelar plockepinn". Det kändes uppfriskande, tycker jag.


Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8


Bonusinfo: Roman Polanski är den första av filmprojektets regissörer som fortfarande lever idag. 


1963. Kvarteret Korpen

Vad är detta? Drama av Bo Widerberg som skildrar en ung man med författardrömmar som växer upp i ett av Malmös fattigaste kvarter.

Varför? Filmen har av många ansetts vara den bästa svenska filmen någonsin och Bo Widerberg är en kunskapslucka hos de två skäggen.

Kantor Wilhelmsson: Jag försökte formulera vad Kvarteret Korpen lyckas med där så många andra svenska filmer stupar. Det finns gott om individuella bedrifter här, som det fina stadsporträttet, föräldrarnas skådespelarinsatser eller bara det faktum att huvudpersonen är en smådryg 18-åring och man gillar honom ändå (!).

Men jag tror det som sticker ut för mig är att Kvarteret Korpen, på samma sätt som Cykeltjuven, blandar stämningar och tonfall och håller sig öppen för tolkning. Det här är inget genomgående ångestladdat köksbänksdrama som gottar sig i sin egen misär (se 20% av filmerna vi såg förra året) - här finns också fina, lyriska och lite tramsiga scener som alla känns äkta. Håller du med?

Balloonfighter: Jag håller med fullständigt, som vanligt. Kvarteret Korpen är olik alla andra svenska filmer som jag har sett och jag älskar hur den kombinerar dramat med dokumentära scener från det Malmö-kvarter där filmen spelades in. Det finns bland annat en scen där Thommy Berggren sitter på en trappa och läser tidningen. Runtomkring honom hoppar en liten flicka med världens bredaste skånska och jag har svårt att tänka mig att det är en regisserad scen.

Bo Widerberg blandar dessutom in klipp som fångats spontant under inspelningen. I ett fönster står en tant och sjunger och på gårdsplanen står en tokig gubbe och kramar ett träd och skriker att "de e de finaste trädet i hela varrrden". Det bidrar väldigt mycket till atmosfären och får skildringen av 1930-talets Malmö att kännas autentisk.

Vad tyckte du om skådespelarinsatserna? Hade du någon favorit i ensemblen?

Kantor Wilhelmsson: Den mest omtalade insatsen gör förstås Keve Hjelm som den arbetslöse och svårt alkoholiserade pappan. Jag läste att Hjelm, efter att ha läst manus, bestämde sig för att rollen inte gick att spela nykter - så han var själv mer eller mindre alkoholpåverkad under alla scener han spelade in. Tidig svensk method acting!

Men även Emy Storm gjorde en gripande roll som den olyckliga mamman. Hon är kanske min favorit överlag. Filmens personliga inramning - plötsliga, nästan impressioniska klipp, ganska lös struktur - gör att karaktärerna känns väldigt levande. De behöver inte skrika ut stora känslor, hålla tal eller grimasera in i kameran för att göra intryck. Det räcker med att de sitter och pratar lågmält.

En fråga till dig - tror du filmen hade funkat utan de "dokumentära" inslagen? Är historien i sig tillräckligt spännande?

Balloonfighter: Den hade funkat, men det hade inte blivit lika bra. Kvarteret Korpen, som jag ser det, handlar inte lika mycket om enstaka individer som om en stor grupp, utsatta människor. Det finns en intressant berättelse här om hur en vanlig arbetarklasskille håller på att hitta en väg ut ur misären med hjälp av sin skrivartalang, men hur han hålls tillbaka av klasskillnader, skuld och rädsla. Jag ser de dokumentära inslagen som att de bidrar till att göra det här till en berättelse som är betydligt mer allmängiltig. Och att vi får se mer av den värld som har gjort huvudpersonen Anders till den han är.

Kvarteret Korpen är en av de allra bästa svenska filmerna jag har sett. Det är en superfin skildring av 1930-talets Malmö samtidigt som det är ett utmärkt exempel på det tidiga 1960-talets filmkonst. Jag blir sugen på att utforska mer av Bo Widerberg.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 8

Kantor Wilhelmsson:  En av de "allra bästa svenska filmerna [Balloonfighter] har sett" får alltså en 8a... Det ska bli intressant att se vad som ska till för någon av de högre betygen...

Balloonfighter: Om Korpen var på en separat svensk skala så hade den fått 9!

Veckans historiska film: Vecka 27: 1960-1961: "Psycho" och "Viridiana"

1960. Psycho

Vad är detta? Hitchcocks historiska skräckis från 1960.

Varför? Kantorn hade ännu inte sett denna enormt betydelsefulla film, och Orpon hade inte sett den på länge. Dessutom ville vi ge Hitchcock en tredje chans efter genomkassa "The 39 Steps" och halvljumna "Notorious!"

Information till läsaren: Balloonfighter vill meddela på förhand att han "skriver som en apa för att han är en apa".

Balloonfighter: Psycho är en av de mest klassiska och stilbildande filmerna. Även om man, till skillnad från mig, inte tidigare har sett filmen torde handlingen och vissa scener inte vara någon större överraskning. Finns det någon film som har spoilats lika mycket på förhand? Jag tror att Kantorn kan berätta mer om det. Hur överraskad blev du av filmen och hur mycket visste du om redan från början?

Kantor Wilhelmsson: Jag läste faktiskt att hemlighetsmakeriet kring filmen var väldigt stort just för att biobesökarna inte skulle bli spoilade (och vi ska heller inte spoila här). Åskådarna ombads komma i tid till salongen för att inte missa inledningen, som redan den innehåller en slags överraskning, och små Hitchcock-dockor i papp stod utanför i foajén och manade folk till att hålla tyst om vad de sett.

Den stora vändningen i filmen kände jag inte till - däremot har jag sett så mycket film inspirerad av Psycho att jag kunde gissa mig till slutet efter halva speltiden. Jag känner att de här gamla Hitchcock-filmerna överlevt mer på konstnärliga meriter än på chocker och genrebrott. Den ökända "dusch-scenen" var inte särskilt läskig men det svartvita fotot levererade.

Vad tyckte du om filmens konstnärliga kvaliteter?

Balloonfighter: Jag gillade framförallt fotot, men jag tyckte att filmen hade åldrats väldigt väl och den var faktiskt ganska spännande trots att jag hade sett den förut. Anthony Perkins är väldigt bra i sin roll också. Bildmässigt så var det ingen scen som imponerade på samma sätt som den kända inzoomningen från Hitchcocks Notorious!, men tydligen var det en chock i sig 1960 att en film visade en toalett.

Kantor Wilhelmsson: För min del dog filmens spänning ganska tidigt, men Psycho var aldrig mindre än underhållande att titta på. Den var också befriande ofånig - tidigare Hitchcocks vi sett har haft väldigt larviga karaktärer, men Norman Bates var en genuint tragisk figur som filmen behandlade med viss värdighet.

Balloonfighter: Jag tyckte att Psycho bottnade något mer i sin psykologiska aspekt än Hitchcocks tidigare filmer, där handlingen typ har varit "någon är ute efter en oskyldig man!" eller "en oskyldig man träffar en lömsk femme fatale som är ute efter honom!". Sen blev det ganska fånigt att filmen inkluderade en psykolog som i princip tittade rakt in i kameran och förklarade den psykologiska bakgrunden - men det ökade likväl min respekt för Hitchcock.

Kantor Wilhelmsson: Hade du kunna tänka dig en fjärde Hitchcock-film i projektet eller är vi nöjda nu?

Balloonfighter: Nej, jag tycker att vi lämnar plats åt andra, mer intressanta regissörer. Jag tror att Vertigo och North by northwest (trots Hitchcocks standardformel: A hapless New York advertising executive is mistaken for a government agent by a group of foreign spies) är bra, men det får bli en annan gång i ett annat filmprojekt med en annan slags kyrkomusiker i en annan värld.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 7

1961. Viridiana

Vad är detta? Luis Buñuels satiriska drama om en ung nunna som besöker sin världslige och labile farbror.

Varför? Roy Andersson (som båda skäggen älskar) har pratat om den här som en av sina favoritfilmer. Kantorn blev nyfiken. Buñuel var dessutom outforskad.

Kantor Wilhelmsson: Viridiana var filmad under Franco-regimen i Spanien och har säkert en mängd underliggande budskap som jag missar för att jag a) inte är spansk, b) inte är född före 1940 och c) inte bor i en fasciststat.

Vad jag istället kan uppskatta är filmens råa, starka uttrycksvilja. Det finns ett uppdämt raseri i botten på Viridiana, en ilska över sakernas tillstånd som hela tiden är på väg att bubbla över. Det finns en vision här som tillhör det häftigaste jag upplevt i filmprojektet.

Buñuel kritiserar fromma religiösa och välmenande troende, han ritar fula, hatiska karikatyrer över världsliga män i maktpositioner och han spyr galla till och med över samhällets lägsta skikt, tiggarna och de utstötta, som i filmens (årets?) mäktigaste scen missbrukar allt sitt förtroende.

Med trubbiga, bitvis klumpiga religiösa symboler målar Buñuel upp en fallen värld där ingenting är heligt längre. Det är en värld där religion inte löser några problem, där altruister framstår som skrattretande och där en utsugande materialism är på väg att ta över hela samhället. Viridiana är Spelets reglers mörka fortsättning - där Renoirs charmanta överklassdrama behåller sin värdighet ända in i dekadensen är Viridiana vad som hänt när fasaden rämnar och det totala kaoset tar vid. Det är oerhört modigt filmskapande.

Jag ber om ursäkt för att jag breder ut mig, men Viridiana var för mig en av de mest inspirerande filmer vi sett i år. Den är inte perfekt, verkligen inte, och ibland är den rätt så krass, men efter att vi såg den för en vecka sedan har jag inte kunnat sluta tänka på den.

Jag vet att du inte delar min åsikt om filmen. Kan du se var jag kommer ifrån eller är Viridianas kvaliteter helt obegripliga för dig?

Balloonfighter: Jag har haft mer inspirerande upplevelser i vårdcentralen Lingonets väntrum. Viridiana klickar aldrig riktigt för mig. Den religiösa symboliken, alla snuskiga gubbar och Den unga Viridianas lidande fångar aldrig min uppmärksamhet. Mot slutet av filmen kan jag förstå vad det är du ser i den. Jag gillar när filmen blir till en cynisk och religionskritisk version av Snövits dans med de sju dvärgarna och jag uppskattar slutet, men vägen dit är för lång och seg.

Kantor Wilhelmsson: Minsann! Man får glädjas åt att vi för en gångs skull tycker olika.

Kantor Wilhelmsson: 8
Balloonfighter: 5

Veckans historiska film: En liten summering av 1950-talet

Kantor Wilhelmsson: 1950-talet kändes både som ett framsteg och en regression för filmprojektet. De konstnärligt begåvade filmerna var mer självklara, och den tekniska lägstanivån var väldigt hög. Samtidigt blev jag besviken på hur dåliga alla blockbusters var, och hade förväntat mig mer av både Renoir, Kurosawa och De Sica. Du?

Balloonfighter: Det var synd att en del av filmerna inte levde upp till hypen. Jag väntar fortfarande på att till exempel Kurosawa ska lyckas imponera på mig. Det blev, som vanligt, en del skit men det får man väl leva med. De största överraskningarna för min del var att supermegablockbustern Ben-Hur fortfarande står sig än idag och att Ingmar Bergman har gjort en fånig komedi som lyckades vara rolig. 

Kantor Wilhelmsson: Nu har också fler av filmerna börjat blomma ut i färg (4 stycken jämfört med en enda på 40-talet). Frågan är hur mycket det spelar någon roll. Vår gemensamma topp tre var alla i svartvitt och fastän The River hade fin färgskala kände jag inte att den blev så mycket bättre för det. Det blir intressant att gå in i 60-talet, där flera av filmerna är i svartvitt av konstnärliga anledningar, medan mainstreamfilmerna blir allt större technicolor-explosioner.

Balloonfighter: Mm, jag älskar technicolor men det känns lite som när 3D-filmerna kom för några år sen. Som att färgskalan i sig var ett sätt att locka publik till biosalongerna.

Jag har sedan vi drog igång årets filmprojekt trott att 50- och 60-talet skulle bli de bästa decennierna. Jag är lite besviken på 50-talet, även om det levererade några av de bästa filmerna hittills i år.

Vad tror du oddsen är att 60-talet överträffar 50-talet?

Kantor Wilhelmsson: Tror dessa odds är extremt låga. 60-talet innehåller ju redan en av mina absoluta favoritfilmer (8½), och urvalet vi har gjort är spännande. Psycho, Paraplyerna från Cherbourg och Min vän Balthasar står bland annat på turordningen. Vilken film ser du mest fram emot i nästa decennie? 

Balloonfighter: Min vän Balthazar så klart. Jag kan inte tänka mig något annat än en film som handlar om en misshandlad åsna är 9+.
  
En sammanställd ranking av 50-talets filmer:

1. Cabirias nätter
2. 12 angry men
3. Storstadshamn
4. Sommarnattens leende
    Ben Hur
6. Umberto D
7. Rashomon
8. Föryngringsprofessorn
9. The Earrings of Madame De...
10. The Searchers
11. The Vikings
12. Pather Panchali
13. The River