Sidor

onsdag 29 juli 2015

Dagens skiva: Tame Impala - Currents


Artist: Tame Impala
Album: Currents
Utgiven: 17 juli 2015
Innehållsförteckning: 80-talssynthar, falsett, elektronisk pop, blöt produktion, fuzzy ljud
Sagt om skivan: "There’s a lushness to every instrumental and vocal decision here of a tone smacking of eternality." - Mack Hayden, The Guardian
Varför? Efter James Bay ville vi gå åt det kreddigare hållet och plocka en ren Pitchfork-hype.


Kantor Wilhelmsson har en åsikt:
Det här hade stor potential. Jag har inte följt Tame Impalas tidigare karriär, men den allmänna uppfattningen verkar vara att Currents tagit honom från gitarrbaserad psykedelia till varm, lyssnarvänlig elektronik. 

Spontant verkar det ha varit ett utmärkt val. Öppningsspåret Let it happen börjar som en vemodig melodisk poplåt om att känna sig kvävd i vardagen, men ger snart allt fokus åt ett syntmotiv som låter som ett hyperaktivt PC-modem från 90-talet, för att sedan bryta sig loss i snyggt överproducerad klubbmusik med flera polyfona lager. Det är skivans stora anledning att existera och min första favoritlåt från det här projektet.


För min del hade det gärna fått vara mer av den sortens energiska, ambitiösa pop. Eller mer av catchy melodier överhuvudtaget. För efter en övertygande inledning smälter skivan ihop i en serie makliga och lite formlösa låtskisser. Jag läste att bandets maestro Kevin Parker skulle vara perfektionist. Kanske är han mer introducerad av syntarnas olika lager än av själva låtskrivandet?

Orpon:
Man får ju, under skivans senare del, lätt intrycket att han främst är ute efter att testa varenda ful chorus-inställning på sin 80-talssynth. 

Precis som du tyckte jag att Let it happen var väldigt bra, men ju längre skivan pågick desto sämre blev det. Efter inledningsspårets många infall blev det snabbt monotont och såsigt, som en balearisk mixning av 80-tals-BeeGees komplett med falsettsång. Jag har svårt för falsett...

Pitchfork gav Currents extremt höga 9.3 i betyg. Kan du förstå varför?

Kantor Wilhelmsson har en åsikt: 
Jodå, jag kan förstå att man blir smittad av skivans starka identitet. Och ibland blänker den ju till - som på korta, poppiga Disciples. Kanske hade recensenten samma estetiska ingång som Parker själv. För mig är Currents en stundtals fin popskiva som blir för monoton rent musikaliskt för att fungera i längden.

Kantor Wilhelmsson: 3
Orpon: 3

tisdag 28 juli 2015

Dagens skiva: James Bay - Chaos and the calm


Artist: James Bay
Album: Chaos and the calm
Utgiven: 23 mars 2015
Innehållsförteckning: Man med känslor, soulig rock, dramatiska refränger
Sagt om skivan: "James Bay's album is so formulaic it could have been generated by a computer programme" - Helen Brown, The Telegraph
Varför? Chaos and the calm är hittills det mest sålda album som släppts 2015. Låten Hold back the river har i skrivande stund 135 miljoner spelningar på Spotify. Och ingen av oss hade någonsin hört talas om James Bay tidigare...

Orpon: Jag har aldrig haft så fel som när jag fick ett recensionsexemplar av James Blunts debutalbum och förutspådde att han var alltför mjäkig för att kunna generera några hits. Det här säger en del om hur dålig koll jag har på vanliga människors musiksmak och jag hade kunnat göra exakt samma spådom om James Bay (nästan samma namn!). Chaos and the calm är så otroligt meningslös och harmlös balladrock att jag inte kan se det som annat än musik för människor utan personlighet. Albumet puttrar på i samma mainstream-vemodiga känsloläge hela tiden och det enda jag kan känna är irritation och förvirring. Vilka Stora Känslor väckte den här skivan inom dig?

Kantor Wilhelmsson: Jag är beredd på att inte ha någon koll på vad som är populärt. Ändå blev jag förvånad över att just denna skiva sålt bäst i år, för den låter inte riktigt tidsenlig. Rihanna, Avicii, Beyoncé, Kanye West - detta är min bild av hur samtidens mainstream låter. Men James Bay, med sina söndertvättade och torktumlade mansrockrefränger, låter som att vrida klockan tillbaka. Denna skiva kunde ha gjorts för tio år sedan - och frånsett de slipade produktionsvärdena, säkert tio år innan dess. Det är provocerande harmlös vuxenrock som lånar produktion från Coldplay när det ska vara stämningsfullt och från Bon Jovi när det krävs muskler, men helt saknar känslan av något spontant eller eget. Har du något att säga om sångarens känslouttryck? Vad är influensen där?

Orpon: Han låter precis på det sätt som alltid får domarna i American Idol att utbrista "egen röst och originellt uttryck!". Att de hör flera killar med exakt samma röst och sångstil varje säsong verkar inte rucka på deras uppfattning. Jag vet inte vem som startade trenden för jag har för dålig koll på mainstream-singer/songwriters. Ed Sheeran? Sam Smith? Jag tyckte dock att James Bay på en del lugnare spår lät som en tonårspojke som försökte låta som Ray Lamontagne. Mycket luft i rösten. 

Best fake smile fick mig att må fysiskt illa. Vilka låtar tyckte du var bäst respektive sämst?

Kantor Wilhelmsson: Sämst var kanske Collide där James Bay växlar över i ren muskelrock. Bäst... alltså, innan allsångsrefrängen och den sista framkrystade versen är Hold back the river ganska catchy. Den har också (i början) lite fler nyanser än bara KÖTT och KÄNSLOR... Kunde han inte ha döpt albumet till KÖTT OCH KÄNSLOR istället? Det hade genererat goodwill hos mig. 


Orpon: 1
Kantor Wilhelmsson: 1

Varje vardag med start 27 juli kommer Två män med ett skägg att recensera en aktuell skiva. Enda kravet är att den är utgiven 2015. Betygskalan går upp till fem. Läs mer här.

måndag 27 juli 2015

Dagens skiva: Vasas flora och fauna - Släkt med Lotta Svärd

Artist: Vasas flora och fauna 
Album: Släkt med Lotta Svärd
Utgiven: 13 maj 2015
Innehållsförteckning: Finlandssvenska, gitarr & piano, texter om att vara vuxen och vilsen, Österbotten, bilresor, Fänrik Ståls sägner-referenser
Sagt om skivan: "Skaparglädje och originalitet ... En synnerligen fängslande skiva!" 
- Stefan Warnqvist, Upsala Nya Tidning
Varför? En av de mest hyllade svenskspråkiga skivorna i år. Orpon hade hört låten Levi & The Leavings och charmats.

Orpon tycker till: Jag kan tänka mig att det här är en skiva som du skräms bort av. Både omslag och bandnamn känns lite proggiga och inledande Gudförälder skulle onekligen kunna vara hämtad från sent 1970-tal med sin pratiga text och lite dramatiska känsla. Jag har själv ganska svårt för flera av låtarna, men jag tycker att några av de gitarrbaserade låtarna fungerar, till exempel Levi & the Leavings och smått sarkastiska Varje lördag. Och självklart är det pluspoäng på finlandssvenskan.

Kantor Wilhelmsson svarar: Din magkänsla är helt rätt. Under första genomlyssningen hade jag ärligt talat svårt att hålla mig för skratt. Det vemodiga tonfallet och dialekten, den banala trallvänliga popen och textrader som "även då man inombords är ett skämt (...) / jag har gylfen lite på glänt" fick mig att fnissa och lägga handen över ögonen. 

Det är kanske en orättvis nidbild av Vasas flora och fauna, som säkert inte menar något illa med sin musik. Problemet är nog att jag växt ifrån texter om vara ung vuxen i vardagen, om att dricka, vara socialt tafatt, gå och deppa och inte våga bjuda upp på dansgolvet. 

Men ett annat problem måste vara arret och produktionen, som är besvärande coverbandsvanliga. Har du något intelligent att säga om de snälla pianojinglarna och den puttrande fyrtakten?


Orpon: Njae, det är inte så mycket att reagera på, om man säger så. Jag hade tänkt fråga dig om pianoklang etc. för jag tyckte att det lät lite väl plastigt, men det finns risk för att inlägget blir evighetslångt i så fall. Jag tyckte att det funkade betydligt bättre med gitarr hur som helst.

Det var främst texterna som stack ut för min del. Jag har svårt för nostalgiska texter skrivna av människor som egentligen är för unga för att vara så djupt nostalgiska, men jag blev ändå lite glad av vissa småsaker, som att Dennis Lyxzén nämns i något av spåren.

Fanns det några låtar du tyckte lite bättre om på skivan?

Kantor Wilhelmsson: Skivan hade bäst energi i början för mig, innan den blev för melankolisk. "Gudförälder" var ganska söt. 

Orpon: 3
Kantor Wilhelmsson: 2

Varje vardag med start 27 juli kommer Två män med ett skägg att recensera en aktuell skiva. Enda kravet är att den är utgiven 2015. Betygskalan går upp till fem. Läs mer här. 

Dagens skiva: Två män med ett skägg går tillbaka till rötterna

Många vet inte om det, men Två män med ett skägg - och många andra med dem - träffade varandra för första gången på ett internetforum kallat Dagens skiva. Året var 2003 och internet befann sig i slutet av sin barndom. Dagens skiva var en samlingsplats för intellektuella musikintresserade, men det var - kanske ännu viktigare - en oas av anonymitet och integritet innan facebook, spambotar och näthat slog igenom.

Så naivt och vackert var internet på den tiden, att Dagens skiva-forumet inte ens räknade med att man behövde inloggning. Folk respekterade varandras smeknamn, som skrevs in på nytt för varje inlägg. Man lärde känna varann på språkrösten och märkte ofta direkt om någon försökte utge sig för att vara någon annan (
vilket förvånansvärt sällan hände). 

Jag minns att jag många gånger diskuterade musik med människor på en hög och sansad nivå utan att veta deras namn, kön, ålder, hemort eller bakgrund. Den situationen är helt otänkbar idag. 

I en lång nattlig forumtråd, efter att kommit hem från att ha brutit med min dåvarande flickvän, stötte jag för första gången på nicket Benjamin Orff. Själv hette jag One-eyed midget, senare Kantor Wilhelmsson. Orff, eller Orpon, skulle långt senare starta en blogg där han kallade sig för Balloonfighter. 

Efter att skäggen nu ägnat två hela år åt överambitiösa och självdestruktiva filmprojekt, tänkte vi ett antal veckor gå tillbaka till rötterna. 

Vi kommer att recensera en skiva om dagen, måndag-fredag, på samma sätt som det brukade gå till på forumets webbplats. Det här blir ett sätt att uppdatera sig lite med nutida populärmusik och försöka stävja vårt långsamma inträde i medelåldern, där man till slut bara bryr sig om sånt man lyssnade på när man var 18. 

Varje dag - ny skiva. Enda kriteriet är att det ska vara utgivet 2015. Vi kommer slå fritt mellan genrerna och försöka röra oss utanför våra comfort zones. Nyfikenheten får styra.

Orpon kommer att använda sin stora kunskapsbank och sin mångåriga erfarenhet som musikjournalist och fälla objektiva, helt adekvata omdömen om varje album. 

Kantor Wilhelmsson
kommer vara skeptisk och inkonsekvent, lyfta fram "de själsliga aspekterna" (???) och troligen hata på allt som inte har konstmusikaliska ambitioner.

Betygen ges i den så kallade Bra-skalan:
1: Inte alls bra

2: Inte helt bra
3: Ganska bra
4: Bra på riktigt
5. Alldeles utomordentligt gôrbra

Vi ger det här fem veckor till att börja med. Sedan får vi se.
Varmt välkomna att önska skivor!! 

torsdag 7 maj 2015

DET HISTORISKA FILMPROJEKTET 2014 - SUMMERING


Det historiska filmprojektet 2014 
Summeringar och topplistor

Filmprat den 16 januari 2015:

Balloonfighter: Under 2014 såg vi tillsammans 100 filmer. De klockade in på drygt 173 timmar vilket motsvarar 7 dygn och 5 timmar eller 4,5 arbetsveckor. Hur svår är din filmtrötthet efter det här?

Kantor Wilhelmsson: Lägg därtill alla timmar för att diskutera, skriva inlägg, leta bilder osv. så har du nog närmare 8 arbetsveckor...

Min filmkänsla är mer mätt än trött. Jag känner inte att jag behöver fylla på med mer inspiration och har inget akut behov efter fler filmer, men mitt intresse och fascination höll sig nästan hela vägen. Det var först under den sista halvan av 90-talet som jag började checka ut mentalt... Hur var det för dig? Det kändes som att du tappade orken tidigare än vad jag gjorde? 



Balloonfighter: Nja, jag har uppskattat projektet rakt genom men vi hade en streak i mitten av 1970-talet när majoriteten av filmerna var över 2 timmar långa som det till och från kändes ganska motigt. Det var inte helt lätt att kombinera med heltidsarbete och i princip all min vakna fritid gick åt till att se film, läsa på om film, vänta på att få prata om film och prata om film. Jag har ju annars fortsatt att se filmer utanför projektet och efteråt också, men det är skönt att få "dumtitta".

Var det någon period du kände var svår att ta sig genom? Bortsett från de väldigt långa filmerna mot slutet tyckte jag att det var oväntat smärtfritt från 30-talet och framåt.



Kantor Wilhelmsson: Jag hade faktiskt lite problem under 70-talet - dels på grund av höga förväntningar på årtiondet, men också på grund av att stilidealen blev väldigt likartade - grälla färger, övervintrade hippies, mycket droger, samma sorts kvalitet på fotot, många filmer som var samhällsmedvetna och urflippade på likartade sätt.
De tidiga decennierna på 1900-talet hade jag inte samma problem med. Överlag var det ändå ganska spännande att betrakta tidiga försökskaniner till filmer, utan samma slipade produktion som idag. Det var kul att se folk testa sig fram.

Har det historiska projektet förändrat någonting i din syn på andra filmer? För min del har jag faktiskt fått sämre tålamod med snabba filmer.


Balloonfighter: Svår fråga. Jag tror att den största skillnaden före och efter är en förbättrad allmänbildning. Men jag har lärt mig att jag aldrig någonsin mer i varken detta eller nästa eller nästnästa liv vill se en noir-deckare igen.

Vi har precis frigjort mer än 8 veckors fritid för det här året. Vad ska vi göra med all den tiden?

Kantor Wilhelmsson: Jag tror det vore en bra idé för den här bloggen att ägna sig lite mer åt spel igen. Vi fick trots allt pris för det en gång i tiden. Och det vore kul att göra något lite mer aktuellt. Med tanke på hur sällan Blogemup uppdaterar så finns det en viss lucka att fylla också, även fast de flesta svenskar skiter blankt i den luckan...

Sista frågan: Vad har varit det bästa med det historiska filmprojektet? Min överlägset bästa grej var att du tyckte så mycket om 8½!!

Balloonfighter: Oooh, det bästa måste ha varit att lida genom riktigt kassa filmer med grumpy Kantorn!

 Topplistan:


 1. Paris, Texas 
2. 8½ 
3. Cykeltjuven 
4. Stalker 
5. Den stora illusionen 

6. Cabirias nätter 
7. Menschen am Sonntag
8. Sullivans travels  
9. Körkarlen 
10. 12 edsvurna män 
11. Satantango
12. Easy Rider
13. Aguirre - Guds vrede
14. Kniven i vattnet
15. Black narcissus











Bottenlistan

1. Pandora's Box 
2. Salò
3. Antonias värld 
4. Floden
5. Bikupans ande 

6. Kvinna utan samvete 
7. Beshkempir 
8. Tokstollen 
9. Broken blossoms 
10. Rom - öppen käft


 

Totalt antal filmer: 93 st (100 med kortfilmerna)
Totalt antal filmer som klarade Bechdel: 7 st
Högst imdb-snitt: 8.9 (12 edsvurna män)
Lägst imdb-snitt: 5.1 (Karl-Alfred)
Den längsta filmen vi såg: Satantango (7:30 timmar)
Den kortaste filmen vi såg: Freaks (1:14 timmar)
Den mest obskyra filmen vi såg: Beshkempir
Bästa djuret: Paddorna i Holy Mountain
Bästa soundtrack: Kniven i vattnet
Bästa galning: Klaus Kinski x 2  
Sämsta land: Kirgistan 
Mesta regissör: Hitchcock (3 filmer)
Största överraskning: Menschen am Sonntag
Bästa åktur: Sullivan's Travels

fredag 16 januari 2015

En liten hög med bäst 2014



Ännu ett år har passerat, fiender har krossats och barn har avlats. Två män med ett skägg hälsar er hjärtligt välkomna till DET GLÄDJANDE ÅRET 2015 tillsammans med våra internationella systerbloggar Two men with a prosthetic leg, Two men with a keg samt de alltid lika nyskapande Two men with a Greg som på bilden syns tillsammans med Gregorius "Greg" IX.

Balloonfighter:

Bästa TV-spel från året: Banner Saga

Bästa spelupplevelse: The vanishing of Ethan Carter
Bästa TV-spel vi hann spela: Rayman Legends
Bästa bok: Sveriges fjärilar av Elmqvist, Liljeberg, Top-Jensen & Fibiger
Bästa tidsfördriv: Franchise Hockey Manager (PC)/Google maps
Bästa kryss: Rödhalsad gås
Bästa TV-serie: Fargo
Bästa komediserie: Silicon Valley
Bästa film: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Bästa filmupplevelse: Satantango
Bästa podcast: Snedtänkt med Kalle Lind
Bästa resmål: Jotunheimens nationalpark (Norge)
Bästa djur: En nyfiken hermelin i vinterpäls
Bästa bedrift: Att jag fick foton publicerade i en riktig fototidning
Bästa besvikelse: The Holy Mountain
Bästa mancrush: Edward Blom
Bästa stad: Budapest
Bästa mat: Hemlagad tamagoyaki
Bästa gotte: Trdelnik
Bästa brädspel: Settlers of Catan
Bästa promenad: Ödehusutforskandet i Värmland
Bästa lättnad: Att få tillbaka min bortsprungna katt
Bästa museum: Terrorhuset i Budapest
Bästa sommarpratare: Sanna Nielsen

Kantor Wilhelmsson:

Bästa TV-spel: Kentucky Route Zero: Act III
Bästa bok: "Stjärnans ögonblick" av Clarice Lispector 
Bästa bokpassage: de 40 sidorna om Franz Pökler i "Gravity's Rainbow"
Bästa nya film: Before Midnight
Bästa gamla film: Paris, Texas
Bästa musikaliska anvisning: "Titta med avsky och förakt på publiken, sedan på pianot"
Bästa restaurang: Bellevue, Helsingfors
Bästa titel: Diplomand
Bästa besvikelse: Paris (staden)
Bästa ångest: Gräva i sitt eget förstoppade anus med handske efter att ha legat inlagd på sjukhus i 12 dagar med sönderslagen skalle, näsa och käkben...
Bästa TV-serie, old school: "The Odyssey"
Bästa TV-serie, new school: Rick and Morty  
Bästa brädspel: Twilight Struggle
Bästa co-op: Super Mario 3D World
Bästa multiplayer: Nidhogg
Bästa projekt, överlag: Det historiska filmprojektet  
Bästa projekt, med människor som insats: Roomie-projektet
Bästa utställning: Installationerna på Kiasma i Helsingfors
Bästa virkning: Miniatyr av Franz Liszt
Inte bästa året: 2014

måndag 29 december 2014

Veckans historiska film: Vecka 52: 1997-1999: "Perfect Blue", "Beshkempir" och "Audition"



1997. Perfect Blue
Vad är detta? Anime om en popstjärna som försöker sig på en karriär som skådis, med resultatet att hon får en obehaglig stalker på halsen.

Varför?
Perfect Blue nämns ofta som en av de bästa anime-filmerna från 80-och-90-talet, i samma mening som Akira och Ghost in the Shell. Dessutom såg den mörk och experimentell ut: kul!

Balloonfighter: Perfect Blue är en animefilm för en vuxen publik. Den tar upp ämnen som stalkers, våldtäkt, psykisk sjukdom och hur farligt det är med internet. Trots det har jag lite svårt att ta filmen på allvar när huvudkaraktären har en bebisröst och alla har helt orimliga energinivåer. Är det något som stör dig?

Kantor Wilhelmsson: Faktiskt inte...jag kanske accepterade det som en del av premissen? Däremot har jag svårt att ta filmen på allvar när den lägger in en massa nakna animerade kvinnokroppar. Det är inte motiverat från storyhåll och ofta väldigt genomskinligt. Bitvis slår Perfect Blue över i ren mjukporr och då känns det pinsamt att titta.

Överlag beundrar jag filmen mer än jag tycker om den. Jag beundrar den för att den vågar vara genuint obehaglig och för att den tar upp en massa ämnen som sannolikt är tabu i japan (och känns tabu i den här kontexten). Jag beundrar den också för att den inte riktigt liknar något annat jag sett. Ibland är den ett riktigt snyggt tidsdokument från 90-talet, även fast jag har svårt att leva mig in i det stora dilemmat "popstjärna eller stjärnskådis"...

Balloonfighter: Haha ja, det var svårt att tycka synd om Mima när hennes svåra karriärval stod mellan popstjärna och stjärnskådis.

Det där med nakenheten är ett problem som återfinns i väldigt mycket anime. I vissa scener var nakenheten rimlig, men jag har svårt för alla jävla upskirts-vinklar. Det är något som går igen även i Miyazakis "Nausicaä" och känns väldigt främmande med våra ögon. Jag tar gärna mina filmer utan animerade tonårsflickors trosor i var och varannan scen.

Kantor Wilhelmsson: Helt klart. Nakenheten stör mig nästan mer när den smygs in på det sättet och luktar svagt av skam och gubbsjuka.

Perfect Blue är känd för att den trappar upp sin story på ett väldigt desorienterande sätt, vilket ansågs nyskapande för 17 år sedan. Jag gillade greppet att låta Mimas fantasi och verklighet smälta samman och tyckte flera övergångar var riktigt läskiga. Funkade den delen av filmen för dig?

Balloonfighter: Ja, jag tyckte att filmen tog sig mot slutet när det blev svårare att hänga med. Filmen gav sig in i ett annat territorium efter att ha ägnat alldeles för stor del åt att okynnesstraffa Mima och ha någon slags sensmoral om att internet är farligt för unga kvinnor. Vilket den i och för sig kanske fått rätt i tack vare Gamergate...

Balloonfighter: 6
Kantor Wilhelmsson: 6

1998. Beshkempir

Vad är detta? Kirgiziskt coming of age-drama om en pojke som är adopterad och ett helt samhälle som tycker att det är det sjukaste de någonsin hört talas om.

Varför? Vi har kommit in i en tid då vi i princip har sett varenda film som är värd att se och därför blir tvungna att tråla genom bottenslammet på vår jakt efter guldkorn. En svartvit film från Kirgizistan låter så avskräckande att det är svårt att inte bli nyfiken.

Kantor Wilhelmsson: Beshkempir är, på samma sätt som De tre aporna, Tålamodets sten, En man som skriker, Bikupans ande med flera en film som ersätter karaktärsutveckling och konstnärlig substans med lågt tempo och allmän håglöshet. För att citera Balloonfighter ur ett annat sammanhang:

"Den klassiska genvägen till "djupt drama" är att göra en tyst film. Det är ju alltid något idiot som går på det, hur genomskinligt det än är. Oavsett om filmen har regi, bildspråk, manus eller skådespelare som klarar av att bära upp tystnaden."

Beshkempir befinner sig i ett obekvämt läge mellan en disträ dokumentärfilm och ett slappt redigerat konstprojekt från en förstaårsstudent. Den är ofokuserad, tråkig och illa spelad. Klassiska filmtekniker används amatörmässigt - filmen är i svartvitt av oklara anledningar, men byter till färg i slumpmässiga klipp om cirka tre sekunder. Under en pinsam scen gestaltas adoptivsonen av den suddiga handkameran från Blair Witch Project, utan att man förstår varför. Beshkempir tycks vara regisserad av någon som aldrig hållit i en filmkamera tidigare.

Kan du komma på några positiva saker med filmen?

Balloonfighter: Nej, det är svårt. Jag hade åtminstone hoppats på att man skulle få någon slags inblick i kirgizisk kultur och tradition. Även om en film som samoanska The Orator var helt värdelös så fick dokumentärvurmaren i mig en liten, liten inblick i livet på Samoa. Det är åtminstone något. Beshkempir visar bara en massa pojkar med extremt fula frisyrer som kletar gegga i sina ansikten och gör bröst av sand.

Jag läste på Wikipedia att Beshkempir klassas som Bildungsroman, en filmform som enligt samma källa ska ha inletts med den urusla indiska filmen Pather Panchali som vi såg tidigare i år. En av grundreglerna för en Bildungsroman är att huvudkaraktären ska utvecklas under filmens lopp. Du, som är den litterärt bevandrade av oss, kanske har någon åsikt om det? Tycker du att det finns någon karaktärsutveckling i Beshkempir?

Kantor Wilhelmsson:
Ja, om man verkligen letar efter den finns den kanske där... Beshkempir (karaktären) ska gå från en mesig kille som faller in i grupptrycket, till en arg och mobbad ung man, till en mogen snubbe som tror på sig själv och kanske återförenas med sin far. Frågan är hur mycket av detta som går ut genom rutan. Mirlan Abdykalykov är säkert en jättetrevlig person i verkligheten, men han spelade stundtals så dåligt att jag fick vända bort ögonen.

Den som däremot inte spelade dåligt var... en härfågel!!! I en av filmens nyckelscener, dessutom! Jag bryr mig inte alls om fåglar vanligtvis, som du vet, men här var jag riktigt lycklig över att ta del av en karaktär som varken juckade mot sandvaginor eller kastade sig i lera. Härfågeln höjer betyget med +1 för mig.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1999. Audition
Vad är detta? Kultförklarat skräckdrama om en änkeman som vill gifta om sig och håller en audition för att hitta rätt tjej.

Varför? Takashi Miike har ett bra CV (Visitor Q, Bird People in China) och en bisarr skräck-kultis verkade som ett fint sätt att avsluta 2014 års filmprojekt.

Balloonfighter: Jag hade svårt för Audition. Under filmens 110 minuter (min version var något kortare än din) ägnas de första 80 åt tråkiga människor som tittar på varandra och har tråkiga känslor. De sista 30 ägnas åt tortyrporr. Är det här roligt?

Kantor Wilhelmsson: Jag börjar misstänka att du lider av film-fatigue, för den beskrivningen kan väl appliceras på 95% av projektets filmer (minus tortyrporren då)? Jag gillade Miikes metodiska regi och hur filmen tog tid på sig att etablera sina karaktärer, särskilt relationen mellan fadern och sonen. Länge är Audition inte alls särskilt otäck utan en småmysig historia om ensamma män och den japanska konsumtionskulturen.

Sen börjar det spåra, vilket tacksamt nog inte blir till en särskilt lång del av filmen. Fällan är ofta att skräcken håller på så lång tid att den bara blir tråkig (eller äcklig) men här tycker jag Miike har skapat en clean och snygg upptrappning.

Vad hade du förväntat dig av Audition och på vilket sätt tycker du den kunde varit bättre?

Balloonfighter: Jag hade hoppats på mindre prat och snyggare scener. Jag kunde aldrig engagera mig i någon av karaktärerna utan satt istället och irriterade mig på petitesser som hur äckliga alla ljud i flmen var (vilket säkert var Miikes avsikt).

Jag har ju sett flera filmer på sistone utöver filmprojektet, men om du med film-fatigue menar att jag sämre tålamod med tråkiga filmer så kan jag skriva under på det. Audition hade behövt fånga min uppmärksamhet tidigare.

Du har sett fler Miike-filmer än vad jag har. Jag tror bara att jag har sett Ace Attorney, som inte verkar särskilt representativ. Hur förhåller sig Audition till hans andra filmer? Vilken skulle du säga var äckligast?

Kantor Wilhelmsson: Hm, jag tyckte inte det var överdrivet mycket prat i filmen. Kanske var de långa tysta scenerna bortklippta i din version?

Jag tycker Audition är rätt så representativ. Provocerande innehåll kontra lågmälda karaktärer och något som nästan kan kallas för "feelgood". Jag minns två scener ur hans tidigare produktion som var äckligare än hela denna film: en i "Visitor Q" där en kvinna sprutar bröstmjölk över två män med samma tryck som en biltvätt. Och en i "Ichi the Killer" där en man skär av en kvinnas bröstvårtor med machete. Den sista berörde mig särskilt illa...

Vad har du för förhållande till genren i övrigt? Vilken skulle du säga är den bästa skräckfilm du sett?

Balloonfighter: Oj, jag är rätt ointresserad av hela skräckgenren. Allt som har monster eller spöken är töntigt och gore är bara långtråkigt. Jag kan nog inte välja någon favorit i genren, däremot kan jag säga att A.I. är den obehagligaste film jag har sett - långt värre än alla Saw, Paranormal Activity, Insidious och allt vad de heter. Du?

Kantor Wilhelmsson: Jag är inget genrefan, men uppskattar psykologisk terror om den kommer från en verklig plats. Audition var en bra popcornfilm för mig men jag skulle ha svårt att säga vad den egentligen handlar om.

Filmen vann dock kreddpoäng för att den inte hade några riktigt billiga chockeffekter, ett grepp som hårt missbrukades av t.ex. Lynch i "Inland Empire". Med sin ostadiga blandning av familjedrama och tortyrporr tycker jag Audition var en passande avslutning på detta spretiga och härliga filmprojekt!

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 7

måndag 22 december 2014

Veckans historiska film: Vecka 51: 1995-1996 "Antonias värld" och "Pusher"


1995. Antonias värld
Vad är detta? 
Drama om en viljestark kvinna som skapar ett matriarkat på den holländska landsbygden.

Varför? 
Filmen verkade unik och - jämfört med många andra filmer på 1900-talet - fräscht feministisk.

Balloonfighter: Antonias värld beskrivs som en "feministisk saga". Filmen gör ett roligt försök att lyfta fram ämnen som sex, kvinnlig frigörelse och lesbisk kärlek i en liten holländsk by på 40-talet. Det finns ett tydligt feministiskt perspektiv i Antonias värld - vilket jag hade hoppats skulle kännas fräscht efter årets totala gubbdominans.

Men nej, det kändes som att jag tittade på en jävla Hallmark-film med fullständigt underutvecklade karaktärer. Det finns en politisk idé med filmen, men den lyckas aldrig förankra den i handlingen eller karaktärerna. Årets miss?

Kantor Wilhelmsson: Ja usch, vilket slöseri. Antonias värld gör så mycket rätt i teorin, men lyckas inte förankra en enda av sina karaktärers segrar. Det är en film där män är självupptagna, giriga och ofta onda - men där en charmig kvinnas list räcker för att lösa alla konflikter på fem sekunder. Den känns som ett hån mot verkliga människor med verkliga diskrimineringsproblem.

Ett annat hinder för filmen är alla sömniga ellipser. Hur många gånger fick vi inte se montage där berättarrösten sade något i stil med "Tiden gick och inte mycket förändrades. Årstiderna rörde sig som långsamma hjul över åkrarnas sådd." Antonias värld offrar hela tiden dramatik och närvaro för att svamla lite frånvarande om liv och död. Det funkar inte alls.

Fanns det någon del av filmen som var nära att engagera dig?

Balloonfighter: Nej, jag tyckte allt var skittråkigt och ointressant. Ungefär halvvägs in i filmen smsade du något i stil med att filmen började ta sig, men jag förstod inte på vilket sätt. Kan du förklara?

Kantor Wilhelmsson: Vad...? Jag har inget minne av detta. Jag måste ha yrat. Kanske såg jag en annan film samtidigt?

Antonias värld hade kunnat bli fantastisk, men slutar som en käck och trivial film som berättar för suddigt och oengagerande. Synd på ett så viktigt ämne.

Sista frågan: Hur vidrig är karaktären Therese?

Balloonfighter: Inte så farligt vidrig som barn, men sen växer hon upp till att bli någon slags feministisk übermensch som känns alldeles för uttänkt med ett politiskt syfte för att vara trovärdig som karaktär. Ungefär som hela filmen med andra ord.

Balloonfighter: 2
Kantor Wilhelmsson: 3

1996. Pusher
Vad är detta? Drogkriminalitet och action från 90-talets Köpenhamn med en purung Mäds Mikkelsen.

Varför? Se ovan: Drogkriminalitet och action från 90-talets Köpenhamn med en purung Mäds Mikkelsen.

Balloonfighter: Jag minns när Pusher släpptes. Den hyllades redan då och har behållit sitt goda rykte sedan dess. Jag tror att det delvis beror på att det är Mads Mikkelsens debutfilm, men jag minns också hur (dumma) människor i flera år efteråt tyckte att det var jävligt coolt att en sådan film kunde göras utanför USA.

Jag är inte särskilt imponerad av den aspekten. Pusher känns till stor del som en dansk Scorsese-film. Allting är smutsigare och i mindre skala, men jag tycker det finns en viss likhet i den rätt trista regin och fokuseringen på ointressanta alfahannar. Jag hade hoppats att filmen skulle erbjuda något mer än Mall 1A-filmer från USA.

Vad hade du fått för intryck av Pusher innan vi såg den?

Kantor Wilhelmsson: Inga särskilda. Jag har inget starkt minne av den och jag förväxlar den nog med en mer actionbetonad filmserie för det här var betydligt mer lågmält och pro-Dogma än jag räknat med.

Pushers stora stjärna är - föga förvånande - Mäds Mikkelsen. Jag hade njutit av en två timmar lång film som bara handlade om att Mäds gjorde misslyckade rundsparkar eller pratade om sin skitstora penis ("fyra tjejer krävs för att suga den!").

Men successivt (inga spoilers) handlar den här filmen mindre och mindre om Mäds och mer om jättetråkiga misslyckade droghandlare. Halvvägs in i Pusher är historien så förutsägbar att jag bara väntar på att den ska ta slut. Att den då väljer att bli mörk och gritty och koppla från all avväpnande humor den hade i början är inget genidrag.

Om du fick skriva manus till Pusher med Mäds i huvudrollen, hur hade storyn sett ut i stora drag?

Balloonfighter: Jag hade bara velat se Mäds kolla på dåliga kung fu-filmer tillsammans med Badger och Skinny Pete och kommentera roundkicks.

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 4

söndag 14 december 2014

Veckans historiska film: Vecka 50: 1994. Sátántangó


1994. Sátántangó
Vad är detta? Ungersk film av Béla Tarr om livet på ett kollektivt jordbruk i slutet av den kommunistiska eran i landet. Med sina 434 minuter är det en av världens längsta spelfilmer.

Varför? Vi älskade Béla Tarrs Turinhästen och vem blir inte sugen på en 7½ timme lång svartvit film om deprimerade karaktärer på den ungerska landsbygden?

Kantor Wilhelmsson: Hypen var stor inför Sátántangó. Vi har velat se filmen sedan vi såg Turinhästen (Tarrs sista film) i april 2013 under det första filmprojektet.

Men det är svårt att planera in en sju timmar lång filmsittning. 18 månader senare lyckades vi till slut tajma in det med år 1994, vilket nu gör Sátántangó till en slags höjdpunkt i det nästan avslutade historiska filmprojektet.

Så. Motsvarade filmen våra förväntningar? Kan någon film motsvara dessa förväntningar? Och vad förväntade vi oss egentligen?

Balloonfighter: Till att börja med hade jag framförallt väntat mig en film mer i stil med Turinhästen - en film ganska fattig på ord och mimik men ett överflöd av vindpinade landskap och uppgivenhet. Sátántangó har samma bleka monokroma bild, ständiga oväder och deppiga bönder, men det ryms betydligt mer variation.

Trots att Sátántangó är mer än 5 timmar längre än Turinhästen så känns den som en lättare film. Inte nog med att karaktärerna faktiskt pratar med varandra - de till och med dansar och musicerar! Och det märks flera gånger att Tarr är lite tramsig.

Kantor Wilhelmsson: Ja, filmen var inte alls vad jag förväntat mig. Efter att första klippet bestod av tjugo kossor som klafsade omkring i leran i fem minuter trodde jag att det skulle fortsätta i samma stil... Men den kanske största överraskningen med Sátántangó är att filmen berättar en story - till och med en linjär story.

En film med en tydlig historia i tre arker är på sätt och vis mer öppen för svagheter. Det är inte svårt att hitta fantastiska scener i Sátántangó, men några klipp är också mindre spännande än andra. Historien om "trollkarlen" Irimias, som kanske lurar byborna på deras pengar, är mycket mer intressant i sin uppbyggnad och förväntan än i den faktiska storyn.

Bäst är kanske Sátántangó när det hänger något ovisst och hotfullt över filmen, en stämning som bara bryts upp av dekadens. Den gamle doktorn som letar efter brandy i regnet, den mentalt störda flickan som plågar en katt och det bisarra fyllenumret där alla dansar - det är scener jag sent kommer glömma. De sista två timmarna (känns bisarrt att skriva detta...) är däremot mer prosaiska och kanske också lite banala i sitt händelseförlopp.

Sátántangó var indelad i tolv kapitel. Hur uppfattade du filmens struktur? Kunde du känna att här fanns en tydlig form, eller blev det bara bilder som sköljde över dig?

Balloonfighter: Jag läste att filmen ska ha strukturerats efter tango med sex steg framåt och sex steg bakåt. Jag kan för lite av tango för att kunna sätta mig in mer i det, men det svårare än några hopp fram och tillbaks i kronologin och upprepade scener från andra vinklar blev det ju aldrig. Det gick rätt fort (kanske ett par timmar) innan man kom in i det.

Jag tyckte både att det var skönt och lite tråkigt att Sátántangó var så pass linjär och dialoginriktad. Jag hade förväntat mig, och hoppats på, en betydligt mer drömsk film. Och just eftersom den var så pass rak tycker jag att man utan problem hade kunnat kapa åtminstone 2 timmar av speltiden. Utöver själva upplevelsen att ägna en hel arbetsdag åt samma film så hade det inte skadat. Håller du med?

Kantor Wilhelmsson: Ja, jag hade gärna sett den sista akten (2:49 lång) nedkokad till en timme eller så. Det var den rakaste och minst intressanta delen av filmen.

Däremot hade jag inte ändrat på mycket från de första två akterna. Tarrs bilder har en egen rytm och en musikalitet som gör att timmarna inte passerar som de brukar. Som bäst påminner det om djupandning - pulsen går långsamt ner av att sugas in i de långa, hypnotiska klippen. För en svartvit film om en ful, skitig landsbygd är det imponerande.

Vad har du att säga om filmens skådespelarinsatser? Hade du någon favorit?

Balloonfighter: Leif GW Persson var perfekt i rollen som en extremt skruttig gubbe som ger sig ut i ovädret för att leta efter fruktbrandy på de mest udda platser (som uppe på vinden i en lada där två prostituerade håller till). Annars var det nog egentligen bara Mihály Vig (Irimias) som stack ut. Det var väldigt återhållsamt agerande överlag.

Hur känner du för extremt långa filmer nu? Skulle du klara av Shoah (10 timmar och 13 minuter lång film om Förintelsen) eller  Evolution of a Filipino Family (10:47)?

Kantor Wilhelmsson: Jag känner allt mindre att längden spelar roll. Sátántangó var absurt lång men kändes sällan långtråkig. Jämför med The Long Day Closes, som klockade 90 minuter men tappade vårt intresse redan efter 9. Det handlar nog om att balansera tempot med längden på scenerna. Hollywood-hetsiga klipp som i Inception är outhärdligt redan efter två och en halv timme.

Generellt ser jag hellre en ambitiös film som har något att säga än en publikfriande film som tar slut snabbt. Och det är en känsla som bara befästs av våra filmprojekt. Shoah får vi boka in i februari!

Hur känner du själv? Du har verkat mycket filmtrött de senaste veckorna. Känner du att du behöver vila nu efter sjutimmarssittningen?

Balloonfighter: Nej, inte direkt. Det är snarare mängden tråkiga titlar som har tröttat ut mig på sistone.

Kantor Wilhelmsson: Sista frågan innan vi ägnar resten av året åt betydligt kortare filmer: Skulle du rekommendera Sátántangó till vänner och bekanta? Hur skulle du sälja in den?

Balloonfighter: Jag vet inte om jag skulle våga rekommendera den till någon. Jag tror att Sátántangó själv hittar till de som är tillräckligt våghalsiga för att våga sig på den.

Balloonfighter: 7
Kantor Wilhelmsson: 8

söndag 7 december 2014

Veckans historiska film: Vecka 49: 1992-1993. "The Long Day Closes" och "Dazed and Confused"


Denna vecka fick Balloonfighter problem att hinna skriva om filmerna innan deadline. Som tur är har vi alltid varsin Skägg-robot stående ifall något sånt här händer. Kantorn hade inga problem att avsluta inlägget själv med Balloon Simulator 4.0.1. 

1992. The Long Day Closes
Vad är detta? En gammal regissör minns sina barndoms dagar i 50-talets England och första kontakten med film.

Varför? Kantorn hade läst en fin recension som beskrev filmen som drömlik och stämningsfull.

Kantor Wilhelmsson: Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland skaffar man en fin ny cykel och så är den stulen inom två veckor. Andra gånger förväntar man sig en glad och produktiv decembervecka och så vurpar man, slår huvudet i asfalten och krossar skallbenet. Någon gång då man är på väg mot ljusare dagar drabbas man av förstoppning och får ägna dagarna åt att skrika av smärta ur rövhålet.

Och så finns det filmbesvikelser. Jag kommer alltid vara lite sur på A.A. Dowd för hans lyriska recension (och många andra entusiastiska kommentarer) som fick mig att välja The Long Day Closes till projektet.

Som vi sagt flera gånger under projektets gång: Långsamt och konstnärligt är mer än välkommet så länge det finns någon form av substans. Jag förundrades över att en tio minuter lång scen genom en smutsig tunnel - utan minsta händelseförlopp - kunde vara så spännande i Stalker. Och jag drabbades hårt av Béla Tarrs hypnotiska undergångsstämningar även när han filmade potatisar i flera minuter.

The Long Day Closes har ingen puls och ingen friktion. Det är fina, långsamma, lätt sentimentala, nostalgiska montage ovanpå varann. Huvudpersonen, Bud, är trist. Helt ointressant. Han har ingen inre konflikt eller personlighet som får mig att vilja knyta an till honom. Det värsta han drabbas av är en jättelycklig och trygg familj som sjunger för honom och ger honom kaka. Vad har han att gnälla för? Vad vet han om synd och misär jämfört med barn som lever i arbetarklassförhållanden? Och varför ska jag bry mig?

Vissa bilder är klart stiliga men bildar ingen sammanhängande upplevelse, det blir ingen helhet av filmen, The Long Day Closes är melankolisk och frånvarande och fortsätter vara det i 90 minuter. Jag förstår inte varför den här barndomen är viktig att berätta om för den innehåller ju ingenting.

Balloonfighter:  Jag kan, tyvärr, bara hålla med.

Balloonfighter: 3
Kantor Wilhelmsson: 3

1993. Dazed and confused
Vad är detta? Kultförklarad film om amerikanska tonåringar som just gått ut gymnasiet respektive högstadiet på 70-talet.

Varför? Kantorn hade inte sett den. Balloonfighter hade inte sett den på 14 år. Den innehåller många roliga skådisar.

Kantor Wilhelmsson: [åsikt] tycker jag.

Balloonfighter: Jag kan, tyvärr, bara hålla med.

Kantor Wilhelmsson: Tycker du att [referens] är bättre? Det känns lite som att filmen [raljerande resonemang]...

Balloonfighter: Jag tänkte, ledsamt nog, också på det. Om man [svepande generalisering] är den inte mycket bättre än [referens]. Det borde den ju varit eftersom [gullande med kändisar som senare gjort mycket bättre filmer]. Eller vad tycker du?

Kantor Wilhelmsson: Min vän, det plågar mig, men jag är av samma åsikt. Problemet är kanske att [diss av tonåringar och deras världsbilder]. Eller så var det helt enkelt [ovidkommande fakta om bristen på våld och sex]. Kanske hade det varit mer intressant om [sentimental och lite motbjudande utvikning om skribentens ålder]. Håller du med?

Balloonfighter: I djupet av mitt hjärta känner jag denna skarpa smärta - smärtan av att vi tillsammans bildar konsensus i denna fråga!!! Jag skulle inte uttryckt mig annorlunda utan anser att [referensrunkande kring andra filmer vi sett i projektet] och kanske [svammel om 80-och-90-talet] och förstås [plumpt skämt].

Men [detalj] var i alla fall fin.

Kantor Wilhelmsson: Ja, [detalj] var fin. Jag tyckte även att [meningslös information] var kul. Det är sånt som alltid lyfter filmupplevelsen tycker jag.

Balloonfighter: Ja, [meningslös information] var nästan filmens stora behållning. Det, och [kvinnlig skådis röv].

Balloonfighter: 4
Kantor Wilhelmsson: 5

Veckans historiska film: En liten summering av 80-talet

Kantor Wilhelmsson: Jag gick in i 80-talet med förväntningen att det skulle vara det kackigaste årtiondet hittills. Trots ett par fina filmer i början får jag nog ge mig själv rätt. Vad säger du?

Balloonfighter: Det får man nog säga, men till viss del får man också skylla det på vår lätta filmutmattning. Vi valde ju medvetet att en del väldigt "lätta" filmer för att balansera ut tunga/sega filmer som "Offret" och "Himmel över Berlin". Jag tror att vi behövde det!

Saknade du någon genre under 80-talet? Jag hade gärna sett att vi fick in någon äventyrsfilm av klassiskt 80-talssnitt (tänk Spielberg), men jag kunde inte hitta någon som jag inte redan hade sett.

Kantor Wilhelmsson: Nej, problemet nu börjar ju bli att vi har sett det mesta, även det ovanliga eller konstiga. När jag började göra research på 90-talet märkte att jag ofta sett kanske 13 av de 20 mest hyllade filmerna.

Möjligen saknade jag en romantisk komedi och/eller en anime, som är två genrer vi ännu inte utforskat i år. Men vi har ju 90-talet på oss att rätta till det.

Kunde du hitta någon röd tråd eller några gemensamma stildrag bland våra filmer från the 80s? Det var rätt desillusionerat överlag?

Balloonfighter: Ja, det var inte särskilt muntra filmer. Vi såg bland annat en film om gamla människor som bärs upp på berg för att pickas ihjäl av korpar, en film om tredje världskriget och en där en kvinna misshandlas av sin man och drömmer sig bort till filmernas värld. Jag hade annars förväntat mig tydligare drag av postmodernism, eftersom det är under 80-talet som postmodernismen gör sitt riktiga intåg i filmvärlden. Bortsett från "Who framed Roger Rabbits" uppenbara pastisch på film noir och möjligen "Kairos röda ros" tyckte jag inte att det märkes av särskilt mycket. Var det något du tänkte på?

Kantor Wilhelmsson: Nej, men nu när du säger det var det ganska lite klipp-och klistra och/eller hommager till tidigare verk i vårt urval. De var alla rätt så originella filmer, på gott och ont.

På 90-talet ser jag fram emot fläskig modernitet, gott om handkameror, ironi och skildring av ett samhälle som jag faktiskt levt i. Du?

Balloonfighter: Jag ser fram emot att se en film som vi har hajpat i snart 2 år. Och att få se några filmer från något "udda" land.

1. Paris, Texas
2. My Dinner with André
3. Kairos röda ros
4. Himmel över Berlin
5. The Killer
6. Popeye
7. Offret
8. Time Bandits
9. Fitzcarraldo
10. Balladen om Narayama
      Who framed Roger Rabbit