Spec Ops: The Line

Mild spoiler-varning utfärdas! Men det är ändå roligare att läsa om Spec Ops: The Line än det är att spela det.

Spec Ops: The Line platsar inte på min topp 5-lista över årets bästa spel, men det är trots allt årets kanske mest intressanta spel och förtjänar därför ett inlägg. 

Spec Ops är långt ifrån ett ordinärt krigsspel. Medan andra spel i genren består i att hjältemodiga amerikanska elitsoldater räddar världen (= USA) från en säker undergång genom att skjuta skallen av tusentals superonda araber och/eller ryssar så rör sig Spec Ops i grumligare vatten. Efter ett tag visar sig spelet vara en psykologisk thriller späckad med symbolik snarare än en vanlig krigssimulator.

Det hela utspelar sig i Dubai ett halvår efter att staden ödelagts av sandstormar. En amerikansk bataljon ställer frivilligt upp på att försöka evakuera civilbefolkningen, men försvinner spårlöst. USA väljer därefter, inte helt logiskt, att skicka in tre Delta Force-soldater för att ta reda på vad som har hänt. Du spelar som kapten Martin Walker och spelet inleds som alla andra krigsspel med att du måste skjuta ihjäl ett antal arabiska soldater. Efterhand blir situationen allt mer komplicerad och Walker och hans två lojala kumpaner tar sig an hela den korrumperade amerikanska bataljonen som tagit över staden.

Det är många saker som gör spelet unikt i sin genre. Folk tycks skjuta på varandra på grund av ett missförstånd som ingen är kapabel till att reda ut snarare än renodlat fiendeskap, den civila närvaron är märkbar och överallt går det att hitta metaforer för Walkers - och spelarens - förfall. Du är ingen hjälte. Ingen vill ha dig i Dubai, ingen har bett om din hjälp, men du fortsätter ändå att meja ner fiender.

Spelet jobbar oerhört mycket med symbolik. Affischer ändrar utseende beroende på var du står när du tittar på dem och spelets enda grönskande träd har tappar alla sina löv när du passerar det. Walker åker ständigt zip-lines och hoppar ner i schakt för att ta sig djupare ner både i Dubai och i sig själv. Det går också att hitta poänger i att just Nolan North (röstskådespelaren som gör typ alla röster ever) gör Walkers röst eller i att spelet utspelar sig i just Dubai - staden som gjort hybris till en specifik geografisk punkt på världskartan. En av de finaste detaljerna är dock när en ensam kvinna med slöja står mitt i en smal gränd och tittar på en. Sen kastar hon en sten mot Walker och springer därifrån. Dubai vill verkligen inte ha dig.

Spec Ops: The Line är ett på många sätt modigt spel och det är beundransvärt hur många av Yagers idéer som 2K Games lät passera. När eftertexterna slutligen rullar känner du dig inte som en hjälte, du har inte uppnått något annat än förödelse. Flera gånger under spelets gång har Walker motiverat sina grymma handlingar med att han inte haft något annat val. Vad Yager gång på gång försöker säga åt oss (och det görs allra tydligast när medlöparen Lugo säger det rätt ut) är att vi alltid har ett val. I det här fallet innebär det valet att stänga av spelet. Walt Williams, spelets lead writer, har själv i intervjuer sagt att ett av spelets legitima slut är att du som spelare lägger ifrån dig spelet och därigenom ser till att hemskheterna på skärmen upphör. Det är inte så lite meta. Texterna i laddningsscenerna som till en början berättar harmlösa anekdoter börjar mot slutet att bli rena uppmaningar i stil med "Do you feel like a hero now?". Yager vill att vi ska sluta roas av att skjuta ihjäl virtuella människor genom att lägga ifrån oss spelet.

"This is your fault. We designed these things to happen, but none of this would have happened if you hadn't put the disc in the system, picked up the controller, and played the game simply because you wanted to go on an adventure and feel like a hero." 

- Walt Williams i en intervju i G4TV.

Spec Ops är ett spel som kritiserar krig, krigsspel och inte minst alla som spelar den sortens spel. Det ställer frågan varför så många roas av att slakta horder av människor. Det innehåller scener som enbart finns där för att provocera fram ilska hos spelarna, för att få dem att reflektera över sina (virtuella) handlingar. Spec Ops: The Line är en digital käftsmäll mot hela genren... och det kommer aldrig någonsin att komma i närheten av Call of Dutys försäljningssiffror. För vem vill bli ifrågasatt när man bara vill ha det lite gött och headshotta huvuden av araber på löpande band?

Men vad innebär det i praktiken att spela ett krigsspel som är så medvetet om vad det gör och så tydligt kritiserar allt vad genren står för? Rent spelmässigt är det som vilket annat spel som helst - det enda du gör är att skjuta och nästan all story berättas i mellansekvenser. Williams skulle säkerligen hävda att det även finns en poäng i de generiska spelmomenten, men den primära skillnaden är att man har lite dåligt samvete varje gång man skjuter en fiende. För trots sitt originella budskap och rätt engagerande BioShock-upplägg så är det fortfarande just ett krigsspel med allt hjärndött skjutande som det innebär. Tanken har slagit mig att spelets kritik mot sig själv, genren och spelarna bara är ett sätt att att sticka ut från Call of Duty-spelen och att rättfärdiga de halvslappa spelmomenten och på så vis hålla ryggen fri. 

Jag uppskattar verkligen Spec Ops: The Line för vad spelet vill säga, men jag hade helst sett att jag hade fått slippa skjuta folk i 5 timmar för att få höra det. Det finns så klart en poäng i att göra just ett krigsspel som kritiserar krigsspel, men det är svårt att hålla motivationen uppe genom allt tråkigt skjutande. Slutet var dock värt det. Och hur ofta händer det att jag uthärdar tråkigt skjutande för att jag så gärna vill se hur storyn utvecklar sig och hur ofta händer det efter att jag har spelat ett krigsspel att jag djupdyker i femtiotalet artiklar, intervjuer och analyser för att jag vill veta mer om det? Aldrig är hur ofta det händer. Och för det förtjänar Spec Ops: The Line mängder av beröm. 

Frågan är ju bara hur många spelare som faktiskt uppfattar spelets budskap och inte bara ser det som ett billigare Modern Warfare. Det ser ganska mörkt ut bland genrens fans (spola till 15 minuter).

Vill du läsa mer rekommenderar jag bland annat Polygon och G4TV.