Gone Home (PC, 2013)

Gone Home är ett av mest hyllade spelen i år och många recensenter har jämfört det med Dear Esther. Vad de två spelen har gemensamt är att man rör sig i en 3D-miljö och att spelets berättelse tar form av upplästa brev och lappar. Det och att man inte behöver skjuta någon i ansiktet med ett avsågat hagelgevär.

I Gone Home spelar man som Kaitlin - en ung tjej som har tillbringat ett år i Europa under tiden före Skype och mobiltelefoner. Under hennes utlandsvistelse har föräldrarna hunnit flytta till ett på tok för stort hus i Oregon. När Kaitlin återvänder till familjen möts hon av ett tomt hus och en mystisk lapp från lillasystern Sam. Det är tonåringen Sams berättelse som står i centrum under de timmar som man går runt i huset och rotar bland skröfs och lappar för att ta reda på var familjen håller hus. Kom ihåg, det här är 1995 och före mobiltelefonernas genombrott. Det hade inte blivit mycket till spel om det utspelade sig idag.

Gone Home har en bra idé och spelets nostalgiska 90-talsinramning med riot grrrl-blandband, fanzines och VHS-kasetter med Arkiv X-avsnitt på är minst sagt charmig. Man måste uppskatta Gone Home-skaparnas försök att göra ett familjedrama i TV-spelsformat, men tyvärr räcker det inte hela vägen fram. Vad skaparna har misslyckats med är att ge sitt spel en engagerande berättelse. Det är svårt att gå in på handlingen utan att spoliera spelet, men det i sig säger något om att det inte finns särskilt mycket under den sympatiska ytan. Förutom att spelet leker ganska underhållande med klyschor och konventioner (stort övergivet hus + åskoväder + midnatt) så är det dessvärre en one trick pony. Det är inte den bästa av ponnyhästar.

När jag hade spelat genom Dear Esther så levde det kvar i mina tankar en lång tid efteråt. Jag har svårt att se att Gone Home stannar kvar särskilt länge hos någon med sin konventionella handling. Berättelsen är helt enkelt rätt så "jaha". Och för ett spel som kör hårt på realism så är det väldigt märkligt att familjen har strösslat lappar med sina stora hemligheter omkring sig överallt i hela huset. "Okej, här är en grej som mina föräldrar aldrig någonsin får veta om mig - jag skriver ner den på ett papper som jag lägger på köksbordet". Kom igen.

Gone Home har sina poänger och det är ett hyfsat spel, men hyllningarna säger egentligen mer om spelbranschen i stort än något om spelets egentliga kvalitéer. Spel är inte nödvändigtvis fantastiska bara för att de sticker ut.

Ett litet ode till The Dismemberment Plan

De senaste åren har jag bedrivit klassiska musikstudier på heltid. Detta har givetvis påverkat min smak, och hur jag ser på musik i största allmänhet. När jag började studera var min största farhåga att de kickar jag då fick av typ indie och elektronisk dansmusik skulle ersättas av intellektuell beundran för "musikermusik". Och även fast jag förstås är inkörd på de nya idealen - nuförtiden gillar jag till och med klassisk sång - är det fortfarande lust och kickar som styr.

Vilken populärmusik har klarat sig genom den här skolningen? Inte mycket. En aspekt som man måste anamma helt och hållet för att bli konstmusiker är det aktiva lyssnandet. Med det filtret klarar sig inte musik som inte hela tiden ser till att förtjäna din totala uppmärksamhet. Pop blir sympatisk men tråkig. Det händer för lite.

Ett av få band som jag fortsatt återkomma till, år efter år, oavsett hur utbildade mina öron blivit, är The Dismemberment Plan. De är inte skolade någonstans. Sångaren Travis Morrison kan nätt och jämnt hålla ton, inspelningarna är odynamiska med skrikiga synteffekter och smattrande trummor.

Men det händer saker i musiken, inte minst rytmiskt. Bandets största gärning måste vara skivan "Emergency & I" från 1999, som låter märkligt odaterad idag. Det här är svårt synkoperade låtar, med puls som haltar oregelbundet, tvära taktartsbyten, femtakter. Låtarna upprepar sig inte mer än nödvändigt, men framför allt finns det en unik rastlöshet här som ger skivan en väldig rörelse. Morrison må kanske inte vara någon vidare sångare men har ett speciellt tonfall, en helt autentisk mix av deadpan, trött melankoli och punkskrik. "Nothing’s wrong, I’m just fine / I’ve realized I just don’t like jokes" sjunger han på "The Jitters" och gör om skivans mest deppiga låt till charmig ironi.

Infallen haglar här. Låtarna bryts upp i små bitar och plockas ihop igen i farten. Störiga synthtoner hänger kvar som orgelpunkter över halva spår, billiga trumloopar konverteras snabbt till anthemrefränger och vice versa.
Elbasen och trummorna är inte bara kompmatta utan långt fram i mixen, råa och levande, rycker och sliter i musiken. I "Girl'o'clock" samsas Morrisons sexuella frustration med uppspeedad hardcore-inramning, skräckfilmspianon och kolmörk bas som stänker ut över den stammande texten. I "Gyroscope" glorpas all musik plötsligt bort mitt i refrängen. Morrison får knorra till ett slut i förbifarten.

Det är en dampig upptäcksfärd att lyssna - det finns alltid en idé, en stämning som ligger lite off mot resten av låten. Det finns alltid en textrad som skaver och inte vill uttrycka sig enligt gängse mönster. Det finns överhuvudtaget inte ett spår som inte består av en väldig massa friktion, ångest och positiv energi som stångas med varandra. Texterna om (typ) vardagstristess, tråkiga vänner och att gå till fel fester är helt fantastiska, okonstlade och sympatiska, rader som "Oh, launched all the world’s nukes this morning / Hoping it would kick-start something" hela tiden.

"Change" som kom två år senare är bandets "mognare" skiva, en mer traditionell rocksamling, kanske inte lika intressant på papperet men lika stark och udda i uttrycket. De knasiga infallen är här färre och Travis Morrisons ångest mer utpräglad, där höjdpunkterna "Superpowers" och "The Face of the Earth" blir skruvade försök att beskriva menlöshet i vardag och relationer.
The Plans bakgrund i Washingtons hardcore-scen är också kul men inte lika eklektisk, och de bästa resultaten finns inte fångade på Spotify. Skivan "The Dismemberment Plan is Terrified" är värd att leta upp bara för låten "The Ice of Boston" där Morrison ringer hem till sin mamma på nyår.

Bandet pratade i intervjuer om att de hellre lyssnade på funk och jazz och drum'n'bass än den 90-talsindie de var samtida med. Kanske är det därför det känns som att de knappt åldras*. Sista låten på Emergency & I, "Back & Forth" är plötsligt en publikfriande rocklåt med funkigt komp, som om de ville visa att de kunde sånt också.

Och jag återvänder till dem, minst en gång om året, ungefär som man kan ta fram The Beatles med samma tidsintervaller och musiken tycks vara oförändrad i tiden. Bandet är ett bevis på hur långt uttryck, kreativitet och personlighet kan räcka - i det här fallet hela vägen över den skolade musikens minfält.

*Undersök gärna hur många skivor från 1999 som inte känns daterade idag.

Heltah Skeltah be the best y'all

Det finns få hiphop-låtar som bättre sammanfattar allt jag älskar med genren så väl som Heltah Skeltahs (och Originoo Gunn Clappaz) Leflaur Leflah Eshkoshka .

Heltah Skeltah inledde sin karriär i mitten av 1990-talet då gangstarap dominerade fullständigt. Bilden intill är ett bra bevis på att Heltah Skeltah passade in i den tidens hiphop-mode med sitt pistolviftande och med hotfulla texter till ödsliga beats. Att duon Ruck och Rocks debutalbum Nocturnal från 1996 innehåller en hel del av den varan skvallrar inte minst låttitlar som Letha brainz blo och Soldiers gone psycho.

Men det är inte den delen av Nocturnal som är skiten. För det första agerar de sparsamma bakgrunderna scen för de två väldigt skickliga rapparna som ofta glider in i och ut ur varandras rader och ersätter varandra sömlöst. Det är tekniskt avancerat och infallsrikt. I favoriten Leflaur Leflah Eshkoshka blir det som allra bäst. Heltah Skeltah balanserar här mellan det komiska poserandet, gatucredden och någon slags kufisk chill-rap. Det är som om Scarface och OutKast slagit sig samman och skapat världens vackraste hiphop-barn.

Lyssna.

Tillägg: 2007 medverkade Gustaf Skarsgård i Sommar i P1. Hans sommarprat är kanske det konstigaste jag har hört. Bland mycket annat konstigt så rappade han till just Leflaur Leflah Eshkoshka. Programmet går att ladda ned härifrån.