Vecka 24: Sin Nombre (Mexiko 2009)

Vad är detta?
Mexikanskt gäng- och flyktingdrama från 2009.

Varför?
Rekommendation från en av Kantorns goda vänner.

Balloonfighter undrar lite förstrött:
1. Om du var tvungen att tatuera hela ansiktet (som ondingen i Sin Nombre), vad hade du valt för motiv?
Som gängledare hade jag ju velat inge respekt. Jag kan tänka mig typ sjuttio ögon i olika storlekar, utspridda över hela ansiktet. Det tror jag hade sett rätt så obehagligt ut.

2. Vilka för- och nackdelar kan du se med att skicka iväg en 13-årig hitman?
Fördelar: Överraskningsmomentet, svår att misstänka som hitman, får åka barnbiljett överallt, kan smugglas i mycket små väskor.
Nackdelar: Antagligen mycket svag och oduglig. Om han inte är ett hitman-underbarn. Finns det såna?

3. Om du var tvungen att utvandra till USA - vart skulle du slå dig ner?
I New Orleans eller nånstans i Maine.

Balloonfighter blöbbar:

Sin Nombre är förmodligen den mest konventionella filmen hittills i det här filmprojektet. Filmen tar upp ett viktigt och intressant ämne och försöker skildra den långa, svåra resan från ett fattigt liv i Honduras till ett antagligen nästan lika fattigt liv i USA.

Det är en film som vill visa upp det helvete många flyktingar går genom för att komma till den rika västvärlden. Väl framme får de ofta leva 14 personer i en etta med HIV-sjuka kackelackor i en ful förort men anklagas likväl för att "bara komma hit för att sitta i en solstol och håva in bidrag". Sin Nombre hade kunnat vara en film som jag hade velat visa mina arbetskamrater, som gärna slänger ur sig sådant som "man borde byta namn till Muhammed för då kan man få en miljon för att bara sitta hemma". Tyvärr misslyckas filmen med det där. Jag får ingen riktigt känsla för varför merparten av flyktingarna lämnar Honduras och ingen inblick i deras tankar, förhoppningar eller skuldkänslor inför de personer och det land de väljer att överge.

Det främsta problemet med Sin Nombre är dock att det går att förutspå i princip hela filmens händelseförlopp efter bara 5 minuter. Ingenting känns särskilt överraskande och relationer och intriger som hade kunnat bli spännande är bara för uselt underbyggda.

Sin Nombre är en film som förväntar sig att jag ska känna något för karaktärer som är nästan lika platta som de i Battlehorse 2000 3D. Det enda jag känner är irritation över att alla beter sig som idioter och hoppar av tåget hela tiden och blir lika jävla förvånade varje gång att det inte väntar på dem.

Kantor Wilhelmsson jazzar loss:
Det mest positiva jag tar med mig från Sin Nombre är att den tar slut alldeles för snabbt.

Det är alltså inget beröm till filmen, som är kort i meningen "tunn" och slutar långt innan jag hunnit bry mig om karaktärerna på skärmen. Men det är beröm till det här filmprojektet. För sex månader sen hade ett nittio minuter långt slentriandrama varit det maximala jag orkat konsumera i filmväg - men efter "Turinhästen", "Once Upon a Time in Anatolia" och "The Wind Journeys" känns det här som ett hån mot filmer med mer material och substans.

För att vara en film som vill handla om människors utsatthet i en fattig våldskultur är det fascinerande hur lite karaktärerna behandlas som just människor. Gång på gång gör de val som inte har något att göra med hur folk skulle agerat i verkliga livet. Huvudpersonerna vänder kappan efter plotten och uttalar bara de repliker som behövs för att föra storyn framåt. Allt psykologiskt karaktärsbygge offras för en historia som inte ens hinner bli särskilt spännande.

Det är en oengagerande och artificiell film, ganska snyggt regisserad, men slöseri med tid - och då inte ens mycket tid! Om en film ska slösa bort min tid kan den väl åtminstone göra det ordentligt?

Statistik:
Människor som inte förstår hur tåg fungerar: 86%
Människor som gör fel: 64%
Människor som det är synd om: 55%
Människor som plötsligt försvinner spårlöst ur filmen: minst 1
Människor som är riktigt sköna lirare: 0
Människor med ett rikt inre liv: 0
Människor som tycker konst och litteratur är viktigt: 0
Människor som får mig att skratta, bli ledsen, överraskas, känna saker: 0

Tidigare filmer: 
Vecka 23: Los viajes del viento ("The Wind Journeys"), Colombia 2009
Vecka 22: Sibir, Monamur (Ryssland, 2011)
Vecka 21: Tyrannosaur (Storbritannien, 2011)
Vecka 20: Le gamin au vélo ("Pojken med cykeln", Belgien, 2011)
Vecka 19: Tropa de Elite 2 (Brasilien, 2010)
Vecka 18: Tao Jie ("A Simple Life", Kina, 2011)
Vecka 17: A torinói ló ("Turinhästen", Ungern, 2011)
Vecka 16: Boy (Nya Zeeland, 2010)
Vecka 15: Klovn (Danmark, 2010)
Vecka 14: Mannen från Le Havre ("Le Havre", Finland, 2011)
Vecka 13: Hodejegerne ("Huvudjägarna", Norge, 2011)
Vecka 12: Avaze gonjeshk-ha ("Sparvarnas sång", Iran, 2008)
Vecka 11: Choi-jong-byeong-gi Hwal ("War of the Arrows", Sydkorea, 2011)
Vecka 10: Das Weiße Band ("Det vita bandet", Tyskland, 2009)
Vecka 9: Django Unchained (USA, 2012)
Vecka 8: Monsieur Lazhar (Kanada, 2011)
Vecka 7: Darling (Sverige, 2007)
Vecka 6: Le Chat du Rabbin ("Rabbinens katt", Frankrike, 2011)
Vecka 5: Gyakuten Saiban ("Ace Attorney", Japan, 2012)
Vecka 4: Kynodontas ("Dogtooth", Grekland, 2009)
Vecka 3: Balada trista de trompeta ("The Last Circus", Spanien, 2010)
Vecka 2: Bir Zamanlar Anadolu'da ("Once Upon a Time in Anatolia", Turkiet, 2011)
Vecka 1: Take Shelter (USA, 2011)

Topp 10 tåglåtar, plats 5-1

5. J.B. Lenoir - Slow down

J.B. Lenoir är en av de spretigaste personligheterna inom bluesvärlden. Han gjorde sig ett namn som en extravagant scenunderhållare klädd i zebrarandig kostym med ett gäng elgitarrsdrivna låtar som påminde om generationskamraten Chuck Berry. Samtidigt hade Lenoir en annan, betydligt mer raffinerad, sida och skrev avskalade låtar om svartas rättigheter. Samlingsalbumet Passionate Blues med akustiska versioner av hans låtar är bland det bästa som spelats in i bluesväg. Alabama Blues i akustisk tappning är J.B. Lenoirs allra finaste stund. Tåglåten Slow Down har inte samma starka innebörd men tillhör helt klart toppskiktet i Lenoirs katalog, sin banala text till trots.

Slow down, slow down
Let me step on board
I wanna ride your train
just before I go

Tåg har inte sällan fungerat som liknelser för sex- och kärlekslivet i gamla låttexter men Slow Down är ändå ett i sammanhanget ganska diskret exempel. Utan trumkompet hade den nästan kunnat passera som en oskyldig vaggvisa. Kanske handlar den bara om en söt tjej med en Märklin-järnväg.

4. Pink Anderson & Simmie Dooley - C. C. & O. Blues

C. C. & O. Blues är en lunkande deltablueslåt och en av mina favoritlåtar från 1920-talet. Pink Anderson och Simmie Dooley fungerade tillsammans ungefär som Dr. Dog gör idag med en sångare med nasal och speciell röst och en sångare som man inte direkt noterar. I C. C. & O. Blues är det den mer karismatiske Simmie Dooley (en av mina favoritsångare inom deltabluesen) som står för sånginsatserna.

C. C. & O. Blues är en sorglig låt och ett bra exempel på hur tågen fick gestalta en väg ut ur eländet. Låten inleder med att upprepa raden If you didn't want me why don't you tell me so för att sedan replikera med I won't be hanging 'round your door no more. Och vad gör man när någon har stampat på ens hjärta? Man åker tåg. C. C. & O. var förkortningen för en tåglinje som gick mellan Carolina och Ohio och är enligt Simmie Dooley den bästa av tåglinjer. Om han bara åker tillräckligt länge kan han nog glömma bort den person som inte ville ta emot hans kärlek, men han lägger in en brasklapp om att det eventuellt kan innebära att han får åka tåg tills han dör. Ganska deppigt.

Det finns ingen bild på Pink Anderson och Simmie Dooley tillsammans. Det verkar faktiskt inte finnas en enda bild på Simmie Dooley (född 1881) överhuvudtaget, så ni får hålla till godo med en bild på Pink Anderson med sin son Little Pink Anderson.

3. Sister Rosetta Tharpe - This train

Sister Rosetta Tharpe hade pondus som få. Tharpe var under hela sin karriär en gospelsångerska, men lyckades att sätta ett distinkt avtryck på genren för all framtid genom att våga använda sig av elgitarr och ett mer rock'n'roll-besläktat driv. Det är inte illa pinkat av en gospelsångerska från Cotton Plant, Arkansas att nämnas som en av de största influenserna för både Elvis, Little Richard och Johnny Cash. Hade Tharpe fötts som man istället hade hon utan tvekan varit ett namn som de flesta skulle känna till. Jag föreslår att ni ser videon nedan för att fatta hur ofattbart häftig den här tantan var.

This train (is bound for glory) är en klassiker inom gospelmusiken och spelades in första gången 1925 av Wood's Famous Blind Jubilee Singers men blev en hit i slutet av 1930-talet när Sister Rosetta Tharpe spelade in sin första version av den. I samband med att Tharpe övergick till elgitarr i början av 1950-talet spelade hon också in en ny version av låten, som anses vara en av de första rock'n'roll-låtarna. Bägge versionerna har sin charm och vilken jag föredrar beror på dagshumöret.

This train är ett exempel på det otal gospellåtar som tycks mena att tåg är det fordon som för de rättrogna till himmelriket. Man får verkligen hoppas att det inte är SJ som kör.

2. The Band - The night they drove old Dixie down

Det är dags att ge sig in i rockmusikens absoluta kanon. The Band behöver knappast någon presentation, men det kan vara värt att utreda hur texten berör tåg. Låten inleds med följande rader.

Virgil Cane is the name and I served on the Danville train
'Til Stonemans cavalry came and tore up the tracks again
In the winter of '65, we were hungry, just barely alive

Levon Helm sjunger inte om den kalla vintern 1965, utan om 1865 - det sista året för det amerikanska inbördeskriget. Låttexten i sig redogör rätt tydligt för de historiska händelserna som ligger till grund för den riktning som låten tar. Helm sjunger utifrån en sydstatssoldats perspektiv under krigets sista dagar. George Stoneman var en unionsgeneral som saboterade rälsen mellan Danville och Richmond och därigenom såg till att konfederationen inte på något effektivt sätt kunde transportera varken soldater eller förnödenheter. Det var en stor anledning till att unionen kunde vinna kriget mot sydstaterna (a.k.a Dixie) det året.

The night they drove old Dixie down är en av de mest originella och ambitiösa av tåglåtarna och ingår med rätta i rockkanon.

1. The Impressions - People get ready

Det finns hur många covers som helst på The Impressions djupt gospelinfluerade soulhit men ingen når upp i samma klass som originalet. Ingen kan toppa Curtis Mayfields mjuka röst, klockspelet, baktaktsgitarren, stråkarna, tonartshöjningen... Jag vågar hävda att People get ready (singelversionen) är en av de bästa låtarna som någonsin har spelats in. Och den handlar om ett dieseltåg som tar oss till en bättre plats. Vi behöver inte ens lösa biljett, det räcker med att tacka gud. Jag behöver ju knappast motivera mer än så.

Topp 10 tåglåtar, plats 6-10

Inledningen är kraftigt förkortad efter att Blogger raderade den text som tog mig en hel timme att skriva.

Det finns väldigt många låtar som på det ena eller det andra sättet handlar om tåg. Tåglåtarna hade sin peak mellan 1910- och 1940-talet och tågen uppnådde en symbolisk status som varken bilar eller flygplan har kunnat matcha. Inom bluesen sjunger man ofta om tåg som en väg ut ur misären när bossen är taskig, frun har lämnat en och allt är skit. Inom gospelmusiken är tåg förvånansvärt ofta det fordon som tar de rättrogna till himlen.

I dessa tider när SJ gör allt de kan för att vara sämst i världen kan det vara värt att reflektera kring tåg och minnas att de rälsbundna fordonen en gång symboliserade drömmen om en ljusare framtid. Under en tid då tåg var det enda alternativ som stod till buds för den som ville förändra sitt liv är det inte särskilt märkligt att det skrevs flera hundratals låtar om järnvägen. I två inlägg tänkte jag redogöra för min tio favoritlåtar som i någon utsträckning handlar om tåg.

10. John Coltrane - Blue Train

Hardbop-klassikern Blue Train är en fet låt. Det som gör att den inte hamnar högre upp på listan är att den, förutom titeln, fattas uppenbara referenser till tåg. Att Blue Train är instrumental hade inte behövt innebära något problem, det finns många instrumentala låtar som på det ena eller det andra sättet gör tydliga kopplingar till tåg. Ett vanligt sätt att göra detta på är att inleda med ett tågliknande accelerando och sedan pynta ljudbilden med trumpeter eller andra instrument som efterliknar tågvisslor. Lyssna på Duke Ellingtons Daybreak Express eller Django Reinhardts sinnessjuka gitarrspel i Mystery Pacific för exempel. John Coltrane står över sådana gimmickinslag vilket medför två konsekvenser. 1) Det gör Blue Train till en bättre låt men 2) det gör att den får nöja sig med en tiondeplats på grund av bristande tågkopplingar. Jag tycker dock att vi kan bestämma att John Coltrane har låtit sig influeras av antingen ett sydafrikanskt lyxtåg eller japanska tåg med sovvagnar som bägge två kallas för just Blue Train.

9. Gary Clark Jr. - When my train pulls in

Tåglåtar hade sin peak under 20- och 30-talet och genomgick en revival under 60-talets tillbakablickande amerikanska folkmusikrörelse. Få nutida artister skulle få för sig att sjunga om tåg överhuduvtaget och än mindre att sjunga om järnvägen som en allegori för omvälvande personliga förändringar eller kärlek. Få vill föra rallarnas talan genom att brista ut i sång. Tåg förekommer i låttexter idag främst som en hommage till äldre tiders låtmaterial. Det är inte precis någon slump att Gary Clark Jr. väljer att nämna tåg i en av sina mest rootsigt bluesiga låtar. Gary Clark Jr. är den yngsta av musikerna på den här listan (han är född samma år som mig!). Hans eget låtmaterial är fasligt ojämnt men när han gör en akustisk version av When my train pulls in och lyckas få det att låta som en kombination av The Black Keys och Jeff Buckley hittar han rätt och förtjänar en plats på topp 10.

8. Kraftwerk - Trans-Europe Express
(den tyska versionen skrivs Trans Europa Express)

Kraftwerk har gjort låtar om miniräknare, hemdatorer och autobahn så självklart har de också gjort ett temaalbum om ett nätverk av transeuropeiska persontåg. Precis som många blues- och folkmusiker gjort under 1900-talets tre första decennier lät sig Kraftwerk inspireras av tågläten. Det hörs bland annat i den envisa tågrytmen som genomsyrar titelspåret, Metal on metal och Abzug.

Trans-Europe Express (albumet) och dess tematik är väldigt highbrow och har varit underlag för en rad musikvetenskapliga analyser som jag inte tänker gå in på. En intressant anekdot är dock att hiphop-pionjären Afrika Bambaataa en dag bläddrade genom skivor i en butik och fastnade för ett omslag med vad han i en intervju beskrev som "a bunch of funky white guys". Han köpte skivan och använde sedan samplingar från titelspåret när han gjorde sitt klassiska hiphop-anthem Planet Rock.

Trans-Europe Express är den bästa europeiska tåglåten. Undertecknad har förvisso själv skrivit en låt med titeln Freddan åker tåg, men erkänner motvilligt att den inte riktigt platsar i sammanhanget. På en topp 10-lista över låtar om Freddan skulle den utan problem kvala in däremot.

7. Jim & Jesse - Nine pound hammer

En av de mest omsjungna afroamerikanerna någonsin måste vara John Henry. Oftast heter låtarna kort och gott John Henry, men låtar med namn som Steel-driving man och liknande brukar även de handla om den mytiske mannen. Det gör även bluegrassklassikern Nine pound hammer (som finns i ett otal version men Jim & Jesses svängiga bluegrassmonster är min personliga favorit tillsammans med Frank Fairfields rätt gapiga och slarviga version).

Så vem var John Henry och vad är hans koppling till tåg? John Henry var en järnvägsarbetare vars uppgift var att slå ner rälsspiken med hammare. En dag meddelade hans chef att företaget hade införskaffat en ånghammare som skulle utföra samma arbete och således göra John Henry och hans kollegor arbetslösa. Henry slog då vad med chefen om att han ensam kunde arbeta snabbare än ånghammaren. Henry vann tävlingen mot ånghammaren och räddade sina kollegors arbeten, men skulle själv avlida av ansträngningen efteråt. Vilken kille!

Om John Henry överhuvudtaget har en verklig förlaga tvistas det om, men hur det än är med den saken blev han en ikon och en stor hjälte bland arbetare och afroamerikaner. Han får också finna sig i att symbolisera den utnyttjade arbetarklassen, människa vs. maskin, hur tiderna förändras och så vidare.

Det finns mängder av blues- och folklåtar som handlar om John Henry. Det är ofta bra grejer (Pink Anderson och Big Bill Broonzy till exempel), men jag gillar att berättelsen har snurrat ett par varv och speedats upp ordentligt när den hamnat hos Jim & Jesse.


6. The Delta Rhythm Boys - Take the "A" Train

Take the "A" Train är en jazzstandard som har spelats in i runda slängar en miljard olika versioner. Till de fetare inspelningarna hör Ella Fitzgeralds version men den ursprungliga och mest kända versionen är Duke Ellingtons (inspelad 1941). Min personliga favorit är vokalgruppen Delta Rhythm Boys swing-version från mitten av 40-talet. "Musikvideon" är att dö för.



Delta Rhythm Boys version var den första med en riktigt utarbetad text - en text som handlar om en tåglinje som gick från Brooklyn till Harlem och vidare till norra Manhattan. Vad man kan uttyda av texten är att det måste ha varit fruktansvärt roligt på Sugar Hill när det begav sig. Take the "A" Train är charmigt bekymmerslös och extremt svängig.

Placering 1-5 är spikad och kommer att läggas upp när jag känner för det.

Metro 2033

Tv-spelsversionen av Metro 2033 är inte min första dust med författaren Dmitrij Gluchovskij. Jag har tidigare skrivit om romanen som spelet bygger på. Boken är det sämsta jag har läst, men man anade ändå att det skulle finnas stoff att bygga ett hyfsat spel på.

Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem X antal år efter att krig har gjort markytan obeboelig. Nere i tunnlarna lider invånarna förmodligen av svår d-vitaminbrist och livnär sig på svamp och grisar som har fötts upp på svampar. Huvudpersonen Artiom som är född och uppvuxen i det lilla stationssamhället Exhibition får i uppdrag att ge sig ut på en episk resa genom metron för att uträtta något som typ går ut på att bestiga ett jättehögt, mörkt torn och kasta en ring i en eld och slåss mot en balrog. Något åt det hållet i alla fall. På vägen träffar han på en mängd olika karismatiska personer som allihopa är män med identiska utseenden och han får för första gången i sitt liv uppleva de andra tunnelbanestationerna, som alla är autonoma samhällen med olika politiska inriktningar (såsom en naziststation och en kommuniststation). Att ta sig mellan stationerna är förstås lättare sagt än gjort.

Metro 2033 är ett FPS med inslag av survival horror och man får både skjuta nazister, undvika spöken och ha svettig ångest i mardrömsvärldar. Eldstriderna är tråkiga, kontrollen sladdrig, AI:n korkad och mutanterna som ser ut som mullvadshumanoider med dåligt skött intimhygien är väldigt fula, men spelets stora styrka är atmosfären. På de små stationerna sitter smutsiga människor vid lägereldar och berättar historier eller spelar gitarr och har det mysigt i misären medan det stundtals är genuint obehagligt i mörka gångar med vinande rör, speciellt när man blir lämnad ensam. Trots att spelet är väldigt linjärt så drabbades jag av en upptäckarlusta och ville väldigt ständigt komma vidare till nästa station bara för att se hur den såg ut. Vissa stationer, som Polis, hade jag gärna velat utforska mer på egen hand.

Om det på någon tv-spelsgala kommer att delas ut ett pris för flest antal deus ex machina-moment så är Metro 2033 den givna vinnaren. Så fort Artiom befinner sig i en allvarlig knipa kan man ge sig fan på att det dyker upp en karaktär från ingenstans och räddar dagen, men det funkar åtminstone bättre i ett tv-spel än i ett skönlitterärt verk.

Metro 2033 varierar spelmomenten en del och använder sig av flera olika klichéartade inslag som att sitta och skjuta som en dåre i framrusande rälsvagnar (vilket i och för sig är ganska logiskt i just det här spelet) och att man måste hjälpa en fysiskt underlägsen karaktär till säkerhet och därigenom förlora en stor del av sin rörlighet. Det finns faktiskt också en del plattformshoppande och något enstaka pusselinslag, men större delen av spelet går ut på att smyga omkring i skuggor eller att skjuta fiender. Eftersom man skjuter en hel del vore det praktiskt om man kunde få någon slags statistik på de olika vapnen, men icke. Man får helt enkelt prova sig fram bland vapen som överlag känns som fjuttiga hemmabyggen, vilket har sin poäng.

Spelmässigt är Metro 2033 ett rätt typiskt modernt fps, men inramningen, miljöerna och rysarinslagen är stämningsfulla och ger spelet personlighet även om inte allting fungerar. 4A games, som består bland annat av folk som jobbar med S.T.A.L.K.E.R.-serien, har gjort en fin skildring av det postapokalyptiska Moskva och en del av bokens värsta delar har kapats, men jag måste erkänna att jag saknar vissa av karaktärerna. Var tog till exempel grottmänniskorna som dyrkade Stora Masken vägen?

Betyg: 6,9 skägg av 10

# 191

Det enda positiva som mitt kroniska (ja, det är korrekt term) pendlande till Kristianstad fört med sig är att jag i veckan fick tågkryssa en fjällvråk någonstans mellan Hässleholm och Kristianstad. Snygg var den också, om än inte i klass med den på bilden ovan.