Mellandagsfilm: Circus Fantasticus/Silent Sonata (Slovenien, 2010)

Vad är detta? Fantasifullt slovenskt krigsdrama från 2010. Filmen är känd både som Circus Fantasticus och Silent Sonata.

Varför? Fint bildspråk och förhoppningar om en bra balans mellan trams och pretention.

Kantorn drar sig till minnes:

Det verkade passande att skriva om den här filmen långt efter att vi sett den. Circus Fantasticus är utformad som en lång epilog, bokslutet för flera karaktärers liv och tragedier.

En liten cirkus kommer till en avskild stuga där en kvinna ligger döende. En man med hagelgevär försvarar henne och barnen. Har cirkusen åkt vilse? Behöver de husrum för natten? Eller vill de dra sig tillbaka från det professionella livet? Spelar anledningarna någon roll?
Den första konfrontationen är spänd, men cirkusfolket stannar och rotar sig medan mannen börjar hantera hustruns död. Samtidigt går barnen på upptäcktsfärd längs krigshärjade stränder.

Allt det här skildras utan ett ord. Dialoglösa filmer har vi haft förut, men då drevs de inte framåt av människor. Jag skulle säga att Circus Fantasticus grepp fungerar. Den har inga kommunikationsproblem, tack vare en stark regi, och det känns inte heller konstigt att ingen pratar.

Men avsaknaden av dialog ger filmen en eterisk, lite sömnig karaktär, känslan av en lång behaglig dagdröm. Circus Fantasticus skildrar bara den ena sidan av att hantera förlust och tragedi, den långa, bortsköljande som kommer när allt jobb redan är gjort. Det är en fin elegi över krig och död som kanske hade vunnit på lite mer smärta.

Balloonfighter gräver i sitt förflutna:

Ända sedan vi såg Le Quattro Volte har jag längtat efter en liknande upplevelse. En tyst och filosofisk film som gränsar till natur- eller samhällsbetraktelse, fylld med symbolik. Circus Fantasticus är det närmsta vi har kommit sedan dess, även om den är betydligt tramsigare och mer lättsmält.

I vissa scener funkar anslaget, ibland blir det aningen krystat, men det kanske mest har att göra med det slitna greppet "cirkus kommer till stan och allt blir crazy bananas". Som bäst blir det när filmen drar mot det surrealistiska och drar tragikomiska paralleller till inbördeskriget på Balkan. Jag hade gärna sett mer av det och mindre cirkus. 

Spec Ops: The Line

Mild spoiler-varning utfärdas! Men det är ändå roligare att läsa om Spec Ops: The Line än det är att spela det.

Spec Ops: The Line platsar inte på min topp 5-lista över årets bästa spel, men det är trots allt årets kanske mest intressanta spel och förtjänar därför ett inlägg. 

Spec Ops är långt ifrån ett ordinärt krigsspel. Medan andra spel i genren består i att hjältemodiga amerikanska elitsoldater räddar världen (= USA) från en säker undergång genom att skjuta skallen av tusentals superonda araber och/eller ryssar så rör sig Spec Ops i grumligare vatten. Efter ett tag visar sig spelet vara en psykologisk thriller späckad med symbolik snarare än en vanlig krigssimulator.

Det hela utspelar sig i Dubai ett halvår efter att staden ödelagts av sandstormar. En amerikansk bataljon ställer frivilligt upp på att försöka evakuera civilbefolkningen, men försvinner spårlöst. USA väljer därefter, inte helt logiskt, att skicka in tre Delta Force-soldater för att ta reda på vad som har hänt. Du spelar som kapten Martin Walker och spelet inleds som alla andra krigsspel med att du måste skjuta ihjäl ett antal arabiska soldater. Efterhand blir situationen allt mer komplicerad och Walker och hans två lojala kumpaner tar sig an hela den korrumperade amerikanska bataljonen som tagit över staden.

Det är många saker som gör spelet unikt i sin genre. Folk tycks skjuta på varandra på grund av ett missförstånd som ingen är kapabel till att reda ut snarare än renodlat fiendeskap, den civila närvaron är märkbar och överallt går det att hitta metaforer för Walkers - och spelarens - förfall. Du är ingen hjälte. Ingen vill ha dig i Dubai, ingen har bett om din hjälp, men du fortsätter ändå att meja ner fiender.

Spelet jobbar oerhört mycket med symbolik. Affischer ändrar utseende beroende på var du står när du tittar på dem och spelets enda grönskande träd har tappar alla sina löv när du passerar det. Walker åker ständigt zip-lines och hoppar ner i schakt för att ta sig djupare ner både i Dubai och i sig själv. Det går också att hitta poänger i att just Nolan North (röstskådespelaren som gör typ alla röster ever) gör Walkers röst eller i att spelet utspelar sig i just Dubai - staden som gjort hybris till en specifik geografisk punkt på världskartan. En av de finaste detaljerna är dock när en ensam kvinna med slöja står mitt i en smal gränd och tittar på en. Sen kastar hon en sten mot Walker och springer därifrån. Dubai vill verkligen inte ha dig.

Spec Ops: The Line är ett på många sätt modigt spel och det är beundransvärt hur många av Yagers idéer som 2K Games lät passera. När eftertexterna slutligen rullar känner du dig inte som en hjälte, du har inte uppnått något annat än förödelse. Flera gånger under spelets gång har Walker motiverat sina grymma handlingar med att han inte haft något annat val. Vad Yager gång på gång försöker säga åt oss (och det görs allra tydligast när medlöparen Lugo säger det rätt ut) är att vi alltid har ett val. I det här fallet innebär det valet att stänga av spelet. Walt Williams, spelets lead writer, har själv i intervjuer sagt att ett av spelets legitima slut är att du som spelare lägger ifrån dig spelet och därigenom ser till att hemskheterna på skärmen upphör. Det är inte så lite meta. Texterna i laddningsscenerna som till en början berättar harmlösa anekdoter börjar mot slutet att bli rena uppmaningar i stil med "Do you feel like a hero now?". Yager vill att vi ska sluta roas av att skjuta ihjäl virtuella människor genom att lägga ifrån oss spelet.

"This is your fault. We designed these things to happen, but none of this would have happened if you hadn't put the disc in the system, picked up the controller, and played the game simply because you wanted to go on an adventure and feel like a hero." 

- Walt Williams i en intervju i G4TV.

Spec Ops är ett spel som kritiserar krig, krigsspel och inte minst alla som spelar den sortens spel. Det ställer frågan varför så många roas av att slakta horder av människor. Det innehåller scener som enbart finns där för att provocera fram ilska hos spelarna, för att få dem att reflektera över sina (virtuella) handlingar. Spec Ops: The Line är en digital käftsmäll mot hela genren... och det kommer aldrig någonsin att komma i närheten av Call of Dutys försäljningssiffror. För vem vill bli ifrågasatt när man bara vill ha det lite gött och headshotta huvuden av araber på löpande band?

Men vad innebär det i praktiken att spela ett krigsspel som är så medvetet om vad det gör och så tydligt kritiserar allt vad genren står för? Rent spelmässigt är det som vilket annat spel som helst - det enda du gör är att skjuta och nästan all story berättas i mellansekvenser. Williams skulle säkerligen hävda att det även finns en poäng i de generiska spelmomenten, men den primära skillnaden är att man har lite dåligt samvete varje gång man skjuter en fiende. För trots sitt originella budskap och rätt engagerande BioShock-upplägg så är det fortfarande just ett krigsspel med allt hjärndött skjutande som det innebär. Tanken har slagit mig att spelets kritik mot sig själv, genren och spelarna bara är ett sätt att att sticka ut från Call of Duty-spelen och att rättfärdiga de halvslappa spelmomenten och på så vis hålla ryggen fri. 

Jag uppskattar verkligen Spec Ops: The Line för vad spelet vill säga, men jag hade helst sett att jag hade fått slippa skjuta folk i 5 timmar för att få höra det. Det finns så klart en poäng i att göra just ett krigsspel som kritiserar krigsspel, men det är svårt att hålla motivationen uppe genom allt tråkigt skjutande. Slutet var dock värt det. Och hur ofta händer det att jag uthärdar tråkigt skjutande för att jag så gärna vill se hur storyn utvecklar sig och hur ofta händer det efter att jag har spelat ett krigsspel att jag djupdyker i femtiotalet artiklar, intervjuer och analyser för att jag vill veta mer om det? Aldrig är hur ofta det händer. Och för det förtjänar Spec Ops: The Line mängder av beröm. 

Frågan är ju bara hur många spelare som faktiskt uppfattar spelets budskap och inte bara ser det som ett billigare Modern Warfare. Det ser ganska mörkt ut bland genrens fans (spola till 15 minuter).

Vill du läsa mer rekommenderar jag bland annat Polygon och G4TV.

Civilization V

Det andra skägget bakom den här bloggen kritiserade omyndigförklarandet av TV-spelare. När Civilization-serien, de nördiga spelens flaggskepp, i sin femte utgåva väljer att göra ett spel som riktar in sig på casual-spelare vet man att inte allting står rätt till i spelvärlden. Sedan det första spelet i serien, Sid Meier's Civilization, släpptes 1991 har det varit det djupaste, nördigaste, mest komplexa och det roligaste strategispelspelserien på marknaden. Varje ny utgåva har lett till nya dimensioner och fördjupningar. Hardcore-fans och recensenter har jublat vid varenda nytt släpp, fram tills Civilization V. För första gången i seriens historia har man gjort ett spel som är sämre och mer simpelt än föregångaren.

Det är mycket som saknas i Civilization V och framförallt - de flesta av de senare utgåvornas fina introduktioner har kapats. Borta är religionerna, diplomatin, spionage och kulturell påverkan. Förr kunde man vara en sneaky fucker och ta över motståndares städer bara genom att utsätta dem för ens missionärer eller genom att satsa på kulturella och välfungerande städer så att andra civilisationers städer ville ta efter och frivilligt gick över till ens sida utan att några strider behövde äga rum. Det här var spelseriens allra roligaste inslag, men nu återstår bara ett spelmoment för att interagera med de andra civilisationerna: krig.


Krig har alltid varit en del av Civilization-serien och stridssystemet har förbättrats till den femte utgåvan. Man kan inte längre massproducera soldater och sätta på samma ruta, man tvingas fördela dem och vara mer strategisk. Det är ett välkommet inslag men eftersom AI:n nu bara har en enda reaktion tillgänglig (= bli provocerad och gå till motangrepp) så tvingas man ständigt in i nya krig så att man måste lägga allt fokus på att producera soldater istället för att satsa på kultur, vetenskap, handel etc. Därtill är produktionshastigheten i Civilization V betydligt lägre än tidigare och det tar så många turns att konstruera byggnader eller att rekrytera soldater att dessa ofta hinner bli daterade under tiden man väntar på att de ska bli färdiga. Det är således svårt att göra städer som man verkligen bryr sig om.

Ett annat problem är att man inte längre kan utveckla specialiststäder. Förut kunde man till exempel anlägga en stad i bergen och bygga ut gruvdrift så att produktionstakten där blev väldigt hög så att man snabbt kunde uppföra byggnader eller rekrytera soldater medan man kunde grunda en annan stad på slätten och inrikta den på jordbruk och helt enkelt ha ett utbyte mellan städerna. Nu är skillnaden mellan de olika städerna minimal för att undvika svårigheter.

Min främsta kritik mot Civilization V är fördummandet av en tidigare så välrenommerad och komplex spelserie, ett fördummande som absolut ligger i tiden. Inget spel med budget får vara så pass invecklat att det kan skrämma bort en 8-åring eller en milt retarderad pensionär som aldrig tidigare har spelat ett datorspel. Risken med det här är förstås att man skrämmer bort de spelare som alltid älskat och köpt spelserien från dag ett och kvar står utvecklarna med en ombytlig skara spelare med ett attention span som bara kan mäta sig med narkomaners. Borta är alla långsiktiga beslut som kräver en viss slutledningsförmåga och borta är även alla spelmoment som inte baseras på någon form av våldsutövande eller krigsföring. Det är symptomatiskt för hela spelvärlden idag.

Generation Kill vs. The Pacific

Jag såg nyligen Generation Kill. Det är lätt den bästa krigsserie jag har sett*. Karaktärerna är ofta osympatiska killar som om de inte varit i Irak antagligen hade suttit hemma i soffan och skrikit "fuckin' faggot" i sina Xbox 360-headsets. Det är snyggt, realistiskt och har förstås ett bra manus signerat David Simon och Ed Burns (The Wire). Generation Kill är en skildring av invasionen av Irak och den tristess soldaterna genomlider i modern krigsföring och kör aldrig över tittaren med skaparens egna känslor, vilket gör upplevelsen betydligt starkare. Generation Kill gav mersmak och jag började att se The Pacific producerat av samma team som låg bakom Band of Brothers (Steven Spielberg, Tom Hanks m.fl.). Det går knappt att titta på The Pacific efter Generation Kill. Istället för att skriva ett övertygande manus eller leta fram skickliga skådespelare (The Pacific håller emellanåt Sunset Beach-nivå på skådespeleriet) vräker man bara på med stråkar i tid och otid så att ingen ska gå miste om vilken känsla de ska känna. Till skillnad från Generation Kill och dess ensemble av olika personligheter består The Pacific-karaktärerna av idel personlighetslösa, linjära, oskyldiga, hjältemodiga pojkar som växer och blir till män medan pampig stråkmusik dånar i förgrunden. Det är ett alldeles för sentimentalt och respektfullt förhållningssätt till andra världskriget som vi har sett oräkneliga gånger förut. Det är på gränsen till det outhärdliga.

*Jag har i och för sig inte sett särskilt många men jag har ju en omisskänlig känsla för kvalité.